Langhe Freisa 2009 (G.Rinaldi) & Langhe Freisa Toetto 2005 (G.Mascarello)

Dags igen för vår årliga freisafix. Senast gick vi på djupet och körde en liten vertikal men den här gången får Mauro Mascarellos Toetto-nollfemma agera referens, som en av våra två enda egentliga rena freisa-erfarenheter, när vi tar oss en titt på Giuseppe Rinaldis Langhe Freisa 2009.

Rinaldis version av Langhe Freisa är betydligt mörkare i både färg och frukt, den bjuder ut sig på ett avsevärt mer extrovert vis än vår gamle vän Toetto. Vi har visserligen att göra med ett betydligt yngre vin men stilskillnaden är trots detta markant. En tät, fruktig doft med skogsmörka bär i sitt sista mognadsstadium såväl som sköna stänk av möbelpolish, karga mineraler och viol.

Tanninerna har en ganska fast beskaffenhet och tar ett rejält grepp om gom och tunga. Fruktsyrorna rör sig i ett dovare spektum än den ljusfruktiga och högsyrliga Toetton, Rinaldis freisa har på det hela taget betydligt mer gemensamt med sin stallsyster Langhe Nebbiolo 2009 än med Mascarellos freisa. Till kvällens ugnsstekta gårdskyckling med gräddig sås och brysselkål (fullkomligt briljant contorno, med en bra olivolja, salt och peppar - varför äter man inte det här oftare?) tar Mascarello kommandot, ett fulländat matvin med sina vitvinslika citrussyror och sin finlemmade textur - ett år extra i källaren har gjort gott. På egen hand är Rinaldi större och mer av en upplevelse, ett riktigt njutbart vin.

De här vinerna kostar inte mycket men erbjuder mängder av intressanta och spännande intryck. Rinaldis Langhe Freisa 2009 finns att köpa hos Stefan Töplers BaroloBrunello för €14.90 och Mascarellos Langhe Freisa Toetto 2005 finns hos Carlo Merolli och kostar 95DKK.

Riktigt bra läsning bjuds man på i Alice Feirings senaste alster Naked Wine. Den första boken: The Battle for Wine and Love: or How I Saved the World from Parkerization har gjort hennes namn till ett rött skynke på vindiskussionssajter världen över. Hon har under lång tid fört en hårdför kamp mot alla former av justerande och tillfixande i vinmakningsprocessen - i vingården såväl som i källaren; ett korståg mot så kallade spoofulated wines (vad sägs till exempel om flytande ektanniner...?) och för Le vin au naturel.

I Naked Wine är anslaget ett uns mjukare än vad man vant sig vid sedan tidigare. Här ger sig den inbitna NYC-bon på att göra sin egen sagrantino i en californisk vingård, och fyller ut med sedvanligt skarpsynta betraktelser emellan de vinösa vedermödorna. Mycket vettigt, välformulerat och svårt att lägga ifrån sig.

Finns hos Adlibris eller Amazon.

Sedan har vi ju Livets Goda...

Jag brukar inte köpa Livets Goda men hittade ett gammalt nummer (#43) här hemma och råkade läsa ingressen till krönikan (ledaren?) som kallas Chefredaktör Anders Enquist klurar. Jag kan inte säga exakt när detta är skrivet, då det inte står något datum eller årtal på tidningen, men tvivlar på att det är så länge sedan att man kan tillgripa någon form av förmildrande omständighet eller åberopa någon slags preskriptionsklausul. Är det överhuvudtaget lagligt att uttala sig på detta viset? Har chefredaktören hittat en bunke gamla psykiatriska journaler från sena 30-talet och inspirerats att gå loss i ämnet: Idioti som diagnos? Man formligen häpnar.

Texten är en synnerligen osammanhängande drapa om hur lyckliga utvecklingsstörda och hundar måste vara som, enligt chefredaktören, inte är medvetna om att de kommer att dö... Det hela avslutas med: "Varför skriver jag det här då? Ja, jag tänkte bara muntra upp er lite."

Jag vet inte om den här texten är representativ för nivån på chefredaktörens krönikor i allmänhet. Jämfört med tidigare nämnda Alice Feiring framstår detta som vinlitteraturens tes-antites, yin-yang, nordpol-sydpol, plus-minus, Tomas Ledin-Igor Stravinsky, Marchesi di Frescobaldi-Christiana Galasso... Ja, ni förstår vartåt det barkar.

Nu inser jag ju att jag visserligen inte kan räkna in mig i LG's målgrupp då jag inte är det minsta intresserad av golf, spa-resor till Sydafrika, poäng och guldplaketter eller 3000-kronors-whisky, men jag är däremot närmast maniskt vinintresserad, vilket gör sakernas tillstånd en smula beklämmande då detta trots allt lär vara den ledande vintidskriften i landet. Man verkar ju omge sig med bitvis dugligt folk, så man kan undra om det månne är någon av dessa som dristat sig att berätta för chefredaktören att han nog hade lite otur när han klurade?

Langhe Freisa Toetto 2004 vs. 2005 (Giuseppe Mascarello)

En freisa-vertikal! När hade vi det senast? Alldeles för längesedan!

Freisa är helt och hållet en piemontesisk angelägenhet, odlad här sedan 1700-talet i Monferrato och Langhe men även uppe i Biella och Ivrea. Druvan är alldeles förträffligt resistent mot de flesta sjukdomar och även mot klimatologiska förändringar. Klasarna är avlånga och bladen betydligt mindre än på, exempelvis, kusinen nebbiolo. De doft- och smakmässiga likheterna med nebbiolo brukar däremot vara många - hög och riklig syrlighet, bra fart på tanninerna och lite tjär- och violpuffar i nosen.

Mascarello odlar sin freisa i Toetto, Castiglione Falletto som ligger alldeles söder om Monprivato. Toetto hade säkert också varit ett barololäge, liksom Monprivato, om det inte vore för att det vätter åt nordväst och det är just på nordväst- nord- och nordostlägena som vi hittar vardagsdruvorna freisa, dolcetto och barbera när vi befinner oss i Langhe. Giuseppe Mascarello är en traditionell producent som låter freisamusten macerera i 15-20 dagar och ligga till sig i 15 månader på medelstora slavonska fat.

Vi plockar fram gaffatejpen och täcker över årgångarna för att eliminera all eventuell bias. Båda glasen ser tämligen likadana ut - vackert rubinröda med hög transparens.

Första glaset är väldigt fruktintensivt direkt. Det känns moget med den sötmörka fruktigheten i spetsen medan den otippat höga pinositeten skänker elegans, friskhet och skärpa i nosen. Hela skogsbärpaketet, inklusive lingon, sluter upp och en lätt lakritssälta ackompanjerar snyggt. Bensinmack, finstämt lösningsmedel, persilja och grönörtighet eller snarare en komplett bouquet garni kommer till så småningom.

I munnen är syrorna intensiva medan tanninerna ligger lite åt det avvaktande hållet med en lätt finpulvrig känsla. Kroppen känns slank med fokuserad frukt som kärna och den medellånga eftersmaken mynnar ut i en sober syrlighet. Mycket bra men här behövs sannerligen mat.

Glas 1: 2004

Andra glaset är avsevärt mer slutet. En del mineralitet tar sig upp ur glaset men bären är inte alls lika påtagliga som i första glaset. Här finns toner av parkeringshus, violpastill och mandarin men allt är väldigt subtilt och försiktigt.

Syrligheten är snudd på kartig, tanninerna stramare och helheten riktigt knuten. Frukten glimmar till i eftersmaken. Om det första glaset behövde mat så kräver glas två detsamma.

Glas 2: 2005

Vi steker ankbröst och serverar med en jordgubbs- och balsamicoreduktion till ugnsstekt potatis. Nu händer det grejer, båda vinerna får nytt liv och får liksom börja göra nytta - syror ska slipas av, fett ska spräckas, salt ska integreras och locket ska läggas på brunn. Det här är ju ett ganska typiskt fenomen när man har italienska viner i glasen, de trivs liksom inte riktigt på egen hand utan vill gärna ha lite sällskap eller kanske rent av motstånd.

Till maten blir nollfemman den mest läskande och arbetsvillige av de två, all kartighet är plötsligt som bortblåst och ersatt av en matvänlig lätthet och ungdomlig fräschör (16,5p/20). Nollfyran har dock fortfarande mest personlighet av de båda och måste trots allt gå vinnande ur leken (17p/20).

Carlo Merolli säljer båda för 95 DKK/flaska.

Langhe Freisa 2009 (Fenocchio)

Vi har varit på freisa-hiatus här på bloggen den sista tiden, men tro mig; det har slunkit ned en och annan IRL men vi har bara inte kommit oss för att skriva om dem. En Giuseppe Mascarello Toetto 2005, tidigare avhandlad här och här, uppförde sig härförleden med den äran och uppvisade fortsatt fin form och en mycket angenäm begynnande mognad. Giuseppe Rinaldis Langhe Freisa 2011 var däremot i stramaste laget tidigare i somras och bara bad om att få ligga orörd ett par år till, 2009:an var mer direkt och utåtagerande när den provades vid ungefär samma ålder. Freisa kan ju faktiskt vara en lagringskrävande druva när den blir tagen på allvar.

Och tagen på allvar blir den även av bröderna Fenocchio som ursprungligen gjort sin freisa för husbehov. De har ett halvt hektar freise-rankor i de nedre raderna i sina Bussia-ägor. Musten får ligga på skalen i åtta dagar och därefter en tio-månadersvända på stora botti.

Den här har ett mörkt doftspektrum som behöver mycket luft för att komma igång, gärna ett par-tre timmar på karaff. Men när doften väl blommar ut är det blåbär, rönnbär, frisk vitblommighet, järniga mineraler och gröna örter som gäller. Ett snyggt sammansatt och osedvanligt elegant doftpaket. Munnen bjuds på slånbärstajta tanniner, hög syra och en tjusig mörk fruktpastill. Definitivt matkrävande men en alltigenom imponerande välkomponerad strukturell smakupplevelse. Mycket bra, helt i linje med allt övrigt som hittar ut ur den här cantinan/cantinorna.

Castiglione Falletto

I jakten på god reselitteratur föll valet på Alan Tardis "Romancing the vine". En utomordentligt välskriven, medryckande och inspirerande bok om en New York-restauratörs kärlek och flytt till en by, en druva, ett vin och en kvinna. Byn ifråga är Castiglione Falletto, ett område som vi känner ett starkt behov av att fördjupa vår bekantskap med, kvinnan heter Ivana och varken druvan eller vinet tror jag behöver någon närmare presentation. Boken läses ut illa kvickt och med stor behållning alltmedan ett par dagar förflyter. En het lördageftermiddag beger vi oss så ut på en sådan där planlös tripp med lite spontana stopp här och var. Innan vi vet ordet av har vi parkerat bilen i downtown Castiglione Falletto och ser "alla" de bekanta skyltarna från boken: Renzas Bar och Ristorante Le Torri. Klockan är runt halvfem och inte många är ute i den smäktande hettan, två taxar bjäbbar ettrigt och en Jack-Russell i grannhuset hjälper till när vi passerar två axelhöga entrégrindar. Snart står vi framför byns Cantina Comunale som vi besökte häromåret och fick ett ytterst slött intryck av då. Mittemot finns en liten allmän toalett som hustrun passar på att besöka medan jag stegar in i Cantinan där en kille bakom disken sippar arneis och lyssnar på Rossini på högsta volym.

- God kväll, kan jag hjälpa dig med något? Frågar han på oklanderlig italienska.

- Nej, det är lugnt. Jag bara kikar. Säger jag lite avslappnat.

Det är något med hans utseende som gäckar mig. Var har jag sett karln? Jag kollar på hyllorna och blir lite imponerad av utbudet - sist vi var här kändes det avslaget och oengagerat, nu vibrerar hyllorna av intressanta namn och priserna är högst resonabla. Plötsligt får jag en déjà vu-lik uppenbarelse och ser framför mig den eminenta, men saliga i åminnelse (?), bloggen Vinum Vita Est som en gång i tiden redogjorde för exakt samma händelseförlopp. Jag frågar frankt:

- Är du Alan Tardi?

- Ja. Svarar han.

Hustrun promenerar in i lokalen efter sitt facilitetsbesök och jag säger:

- Det här är Alan Tardi! Varpå hon börjar yla och dansa runt som om det vore the Beatles vi hade råkat på.

Alan frågar vad vi vill prova och vi säger att det får han bestämma, vi är ganska dåliga på C.F-vinerna så det här känns som ett strålande tillfälle att stifta nya bekantskaper. Han frågar om vi känner till Giuseppe Mascarello, vilket vi i och för sig gör, och tycker absolut att vi ska smaka hans freisa.

Langhe Freisa Toetto 2004 (Giuseppe Mascarello) är ganska ljus med tegelartad periferi. Doften är läcker med sötlakrits, jordgubbar och en trevlig sälta som av musselskal eller havsstrand. Bra frukt i såväl näsa som mun, syrligheten är ganska omfattande och tanninstrukturen elegant nebbiolisk. Vinet kommer hela tiden i glaset och blir bättre och bättre. (Carlo Merolli säljer både 2004 och 2005 för modesta 95DKK)

Vi ger oss så på en barolo av en icke tidigare provad producent:

Barolo 2005 (Giancarlo Boasso) som först fått ligga till sig på stora fat och sedan en kort skjuts på barrique för att runda av innan buteljering.

Grönörtig med nyslaget gräs, söt marsipan och riktigt färsk, frisk frukt. Smärgelduksfina tanniner som först blästrar munhålan och en nästan överväldigande rödfruktighet som sedan slätar över men hela tiden i fingertoppskänslig balans. Eftersmaken är lång och förtjusande - nutida men likafullt med traditionella förtecken, det här gillar vi!

Barolo Villero 2005 (Oddero) Producenten är stor, välkänd och belägen i La Morra men det här vinet kommer från en 0,8 ha-vingård i Villero, C.F. 90% får ligga på stora fat och 10% på barrique.

Ganska parfymerad och ymnig men ändå med viss elegans. Frukten är något mörkare och tanninstrukturen ganska tuff men inte utan utvecklingspotential. Bra men inte fullständigt åtråvärt om ni förstår vad jag menar.

Barolo 2004 (Brovia) Alan tycker absolut att vi ska prova ett Brovia-vin och häller upp deras normale som är en cuvée med druvmaterial från både Castiglione Falletto och Serralunga som fått ligga på medelstora-stora fat.

Massor av pepparmynta och dragon i första pusten. Ett mycket elegant och finstämt vin med en mognare frukt än de föregående. Fylligt och intensivt i munnen med en elegant tanninstruktur. Mycket angenäm bekantskap.

Rocche di Castiglione 2004 (Roccheviberti) hämtas från de prestigefulla lägena i Rocche di Castiglione och får ligga på 2500 l-fat.

Massiv bärfrukt av jordgubbs- och hallontyp. En veritabel skogsbärsfiesta men till slut dyker det upp lite tjära, lövbrasa och vissna rosor i fonden. Mycket fyllig och intensiv med en "ta-inga-fångar"-karaktär i munnen som ändå är mycket sympatisk. Superb eftersmak som klingar av långsamt och med hög syrlighet. Mycket läckert.

- Mmm, Boasso och Roccheviberti ska vi minsann bekanta oss närmare med när vi kommer hem. Säger vi.

- Good luck. De producerar max 1500 flaskor om året av de här vinerna. Säger Alan.

När vi är färdiga passar jag på att fråga Alan om Sugo di Carne-receptet i hans bok, det där som lagas av en Vilma i Bussia och som måste koka i tolv timmar och innehålla två rejäla glas barolo, det är väl inte den Vilma?

- Jo, nog är det DEN Vilma alltid.

På hemvägen slinker vi inom Vilma och Cascina Sciulun för att köpa en låda dolcetto och påpassligt nog har vi boken med oss så att hon kan signera sitt recept.

- Kom in, vill ni prova vin igen? Nähä, men kaffe måste ni ha - jag har nonnas smaskiga marmeladkakor här. Så, bara ta för er - jag har ju en ny ost också! Grappa någon?