Schioppettino 2006 (Bressan)

Det har förmodligen inte undgått någon vinintresserad att Friuliproducenten Fulvio Bressan har hamnat i rejält blåsväder den senaste tiden efter att ett av hans sedvanligt grova och bordusa, men i det här fallet även förbluffande korkade och otvetydigt rasistiska, Facebook-uttalanden fått blixtsnabb och stor spridning samt rönt massiv kritik i allsköns sociala medier. Om man sedan tidigare följt hans Wine Maverick-konto på Facebook har man förstås sett de här tendenserna ett bra tag. Faktiskt så till den grad att jag personligen kände mig nödd att avfölja honom för någon månad sedan, av ängslan för att faktiskt förlora förmågan att fortsättningsvis kunna njuta av hans oftast fantastiska viner, genom det ständiga flödet av råbarkade budskap som allt som oftast riktade sin avsky mot nytillträdda integrationsministern Kyenge.

Debatten om huruvida det är möjligt eller inte att uppskatta konsten, musiken, texterna, eller i det här fallet vinerna, sprungna ur händerna och hjärnorna hos män eller kvinnor med ett åsiktskartotek som är sjukt, skevt eller makabert är mycket intressant. I de allra flesta fall vet vi inget om vad konstnären eller kreatören egentligen tycker och tänker politiskt eller ideologiskt, och det är väl egentligen på det planet ett sunt förhållande mellan producent och konsument ska vara? Att kasta sina åsikter, som i det här fallet platsar bäst på en Sverigedemokratisk lokalsektions årsmötes efterfest klockan tre på natten, i ansiktet på sin kundkrets, som kanske dessutom till stor del utgörs av moderna, medvetna storstadshipsters världen över och andra med diametralt motsatt uppfattning, är, om inte annat, en veritabel affärsmässig dikeskörning som förmodligen kommer att svida rejält den närmaste tiden. Bressan har blivit paria och ingen verkar vilja ta i honom med tång för tillfället. Att, som somliga, börja yla om bojkott och dödsskallemärkning av vinerna känns dock mest löjligt och föranleder en först och främst att undra vad det är vederbörande bojkottar - varuproverna?

Vi plockar i alla fall, med stor nyfikenhet, fram en flaska av Bressans eminenta Schioppettino 2006 för att se hur den mår efter den senaste tidens turbulens. Vi har tidigare skrivit om 2004:an och njutit ett par 2006:or i det tysta det senaste året, men varje gång blivit smått begeistrade. Det vi framför allt slagits av är hur signifikant matkrävande och  arbetsvilligt 2006:an har uppträtt jämfört med 2004, som också var ett fantastiskt vin men som lika gärna opererade på egen hand. Vi tussar därför ihop vår nollsexa med fin stinco di maiale, peperonata och polenta spetsad med en rejäl grabbnäve getost för att se vad som händer.

Både näsa och mun får snabbt sitt och fylls tämligen omgående av ett generöst fång medicinalörter, hostmedicin, lagerblad, mynta, enbär, fernissa - en komposition av förstahandsaromer som för tankarna till Fünf Kräuter-halstabletter. Här finns också en enastående vacker fruktighet med lager på lager av svartmogna körsbär och tranbärskärva sidotoner. Mineraliteten är sublim och bestänker både näsväggar och gom med sin torra sälta samtidigt som kinderna blir bitna av både den aromatiska pepprigheten såväl som av de nipsiga tanninerna allt medan syrorna befinner sig på en fint avstämd nivå. Ett bländande bra vin, underbart på egen hand men framför allt till rustik bonnamat, sådan som står på bordet i kväll.

Vad kan man säga, annat än att det här är ett vin gjort av en stilbildare, en mästare i sin genre. Det här är ett vin som med nästintill precisionen hos en GPS talar om för oss var det har sin hemvist och det berättar också med hög röst vilken druva det handlar om. Men allra tydligast talar det om vem som har gjort det - det här är arketypiskt Bressan. Det berättar dock inte med en viskning om vilka åsikter upphovsmannen har, precis som det ska vara. Det här är alldeles för bra för att avstå, av ideologiska skäl eller andra.

Återseenden

Barolo Marcenasco 2004 (Ratti) Det här är väl ett alldeles förträffligt vin att använda som lackmuspapper för att se vilken riktning ens smaklökar tagit de senaste åren? Vi gillade Marcenasco-04:an skarpt när den dök upp för fem år sedan men har inte köpt några fler Ratti-barolo sen dess, eller ens provat någon av de senare årgångarna. Och inte oväntat så rodnar lackmuspappret rejält...

Visst är det här gott, men är ett vins enda uppgift att vara "gott"? Det känns som vinvärldens Måns Zelmerlöv där varenda ojämnhet och blemma är tillslipad och fixad så att ingen ska ha något att reta sig på. Inget vulgärt uppspacklat eller plastikopererat utan bara välkammat, korrekt och artigt. Som en slät, jämn och nylagd autostrada där det är glest mellan avfarterna och möjligheterna till plötsliga och spontana infall är få eller icke existerande. Vi dricker det till kalvryggbiffar med kantarellsås och det fungerar ypperligt. Men det gör det å andra sidan även till torta della nonna-biten efteråt...

Rosso di Montalcino 2009 (Cerbaiona) Visst är 2009:an lite varmare och lite rundare än exempelvis 2008 och 2010, men liksom fallet med Rinaldis LN-11:a så är det här ändå bland det bästa som går att hitta i sin klass och långt bättre och intressantare än mången brunello som står att finna på marknaden. Frukten är förhållandevis stor och mörk medan syrorna ligger någon nivå lägre än "normalt". Druv- och traktskaraktäristiken är omisskännligt utmejslad men aningen grövre så än hos de två jämförda årgångarna. Men en mycket intagande och charmerande sangiovese är det, i alla händelser. Till vår bonniga meny med en tallrik tortiglioni al ragù följt av panerade petti di pollo och en rejäl skål oljedrypande fagiolini känns det svårt att föreställa sig en mera harmonisk matchning. Dagen efter har det kommit ihop sig ytterligare och växt ett snäpp till följd av lugnet, besinningen och eftertanken som det utstrålar. J-ligt goa grejer!

Dolcetto d'Alba 2007 (Roagna) En glömd flaska som jag ärligt talat trodde var helt passé men Roagnas dolcetto är ju minst sagt speciell i sin långmacererade och lite oxidativa stil, och trots sin ålder vid relativt god vigör, skulle det visa sig.
Här finner vi förstås mognad, men en tämligen finstämd, klassisk och förvånansvärt aristokratisk sådan. Söt tuggtobak, svarta körsbär, kärva plommonskal, mockajacka och lakritspipa i passabel samklang med den rundnätta munkänslan och de lättviktiga 12,5 procenten alkohol, gör att man nästan skickar tankarna i riktning mot gammal ädel bruks-claret som den månne tedde sig när det förra seklet var ungt. Skön sniff och viss mörk, mjuk oral njutning men för fruktfattigt och syradämpat för att komma undan som matvin och vara något att fullt ut räkna med vid middagsbordet.

Tüsk weekend

Apropå att följa upp sina gamla favoritspår, så plockar vi fram den av oss tidigare så vådligt hyllade spätburgundern från Seehof, med det smått avtändande mellannamnet "Derby", eftersom det vankas ankbröst här hemma ikväll. Och apropå ankbröst så måste vi tyvärr återigen konstatera att vi i Sverige ligger långt efter exempelvis Danmark när det gäller tillgängligheten beträffande denna delikatess. Vi bor visserligen på landsbygden men har omedelbar närhet till alla upptänkliga stormarknadsformat i vårt direkta närområde. Ingen av dessa kan, skam till sägandes, med någon form av regelbundenhet stoltsera med att erbjuda oss frysta ankbröst till försäljning. När vi är i Danmark brukar vi smita inom Føtex i Dragør och tanka på rejält av deras Berberie-andebryst som brukar ligga på ett konstant kampanjpris, någonstans kring 2 för 70 DKK. Grym kvalitet, finns alltid tillgängligt och dessutom i riklig mängd, danskarna är definitivt ett ankätande folk. Och vad beträffar tillagningen känner ni förstås till att man lägger den skårade skinnsidan ned i en torr och kall gjutjärnspanna och låter skinnet brynas rejält i sitt eget fett innan man vänder och kör sista tio minuterna i ugnen?

Spätburgunder Derby Steingrube 2009 (Seehof) Vi har dragit i oss en hel del Derby-nollnior sedan vi fick korn på dem men det var ett tag sedan vi sågs senast. Ingen fara på taket dock, vi känner definitivt igen varandra - en finstämd grönörtig näsa med libbsticka och lite äppelmynta vid sidan av den smidiga morellfrukten. Klart intagande och på många vis mer piemontesisk än rheinsk i sin doftkaraktär. Munledes har vi att göra med en mjuk och följsam spelare men med ett bra bett i syrorna. Inga som helst tecken på ålderskrämpor och hänger med bra till maten - ankbröst med en balsamicosky. Visst skulle en nordpiemontesisk nebbiolo med all säkerhet gjort jobbet ändå bättre men prestationen klockar helt klart in under " väl godkänt". Efter maten slinker det här ned hur friktionsfritt som helst. Bibehållen spänst och flera goda år framför sig.

Weisser Burgunder vom Muschelkalk trocken "S" 2009 (Weingut Ökonomirat Rebholz) Det här plockas fram i avsikt att agera ostvin, och därtill fungerar det helt okej, till milda italienska alpostar av både ko, får och get. Det här är runt och rikt med en doft som andas ananas, ingefära, lavendel och kräftspad. Det är i munnen som problem uppstår när man ska ta sig förbi muren med de fjorton procenten alkohol, trots en diskret fruktsötma och viss syrafräschör. Till ost och lite kallskuret funkar det fint men på egen hand känns det tungt och lite dystert. Intressant vin där man verkligen ansträngt sig för att göra något spännande av den här småtråkiga druvan, och i viss mån lyckas men tippar över på slutet. För varmt år i Pfalz?

Zweigelt 2012 (Radoar)

Det här kunde vi inte undvika att bli rejält nyfikna på vid vårt senaste besök hos Fabio & Mie och deras Cibi e Vini i Köpenhamn: Zweigelt från några av Italiens högst belägna vingårdar (+900 m ö h) i Sydtyrolen, några mil söder om gränsen till Österrike. Detta är ju äppelodlartrakter av rang, och Edith och Norbert Blasbichler erbjuder förutom äpplen och viner på müller-thurgau, pinot nero och zweigelt dessutom kastanjer, nötter, päron samt grappa, akvavit, juicer och vinäger i sin omfattande produktportfölj, allt odlat och framställt efter biodynamiska principer. Branta solsamlande sydsluttningar tillsammans med en värmeabsorberande jordmån av skiffer och förvittrad lera är vitala beståndsdelar i frukternas mognadsprocess när de växer på den här höjden.

Vi plockar ut flaskan direkt ur kylen, där den stått öppnad i några timmar, och skådar en färg som är nära nog lila och utstrålar lätthet och ungdom med sin transparens och ysterhet. Och vi bjuds ungefär vad man därmed kan förvänta sig i fråga om klarröd bärfrukt, mineralitet och frisk syra, men det lurar dessutom en störande ton av inälvsmat i fonden - ni vet det där järniga, umamidrivna som man finner i lever, njure, hjärta osv. Jag brukar uppfatta detta som en orenhet, förekommande i enstaka biodynamiska/organiska viner - mest notabelt hos ett par exemplar av Cornelissens och Cascina degli Ulivis röda viner på sistone, men jag har förstått att man kan vara olika känslig för det. För min del är det en svårforcerad hang up och tonen brukar gå igen i smaken där den nästan slår över i beska, bitterhet och ett hårt metalliskt anslag.

Jag är inte så lite förbryllad för när jag öppnade flaskan tidigare på eftermiddagen märkte jag inte av några som helst leverpastejsymptom vid den obligatoriska och raskt upphällda testslatten, något som jag tror mig hade märkt ganska omgående om de vore där. Nåväl, vi äter vår middag och plockar in en väl beprövad valpolicella från reservbänken men zweigeltens beteende gäckar oss, vilket föranleder mig att senare på kvällen återvända till flaskan, som vid det här laget har stigit avsevärt i temperatur (16-17°C).

Och förvandlingen är verkligen anmärkningsvärd. Plötsligt har vi ett vin i glaset som pumpar ur sig viol och andra lite syrahlika florala aromer, rabarber och rena mineraliska toner, samt en hel binge friska skogsbär av det mörkare slaget - blåbär, slånbär osv. Doften är med ens ren som nymanglat linne, en uppfriskande och upplyftande sniff.
Munnen präglas av en blåaktig, ungdomlig bärfrukt och vitala, parata syror, en befriande låg alkoholhalt (12%), inga direkta tanniner och så denna uppseendeväckande renhet. Vad hände?

Man har ju hört producenter, oftast låg- eller osvavlande sådana, tala om att man ska vara varsam vid kylning av vissa viner då dessa kan bli stressade och kajka ur vid för låg temperatur, men jag har egentligen aldrig tagit dylika utsagor på särskilt mycket allvar. Vi hade en incident med Radikons Fuori dal Tempo 2000 nyligen som möjligen också betedde sig lite oberäknerligt till följd av för drastisk kylning. Ett lätt, rött vin som det här vill jag gärna ha nära nog kylskåpskallt till maten för att sedan successivt låta det stiga i temperatur i glaset. Kanske dags att börja se upp lite med det, i alla fall vad beträffar Radoars zweigelt som definitivt excellerar ju närmare rumstemp det kommer och därmed visar sig vara ett uppiggande, energiskt och personligt vin med lynne...
Nu är vi förstås nyfikna på hur zweigelt/pinot nero-blandningen Loach beter sig.

Langhe Nebbiolo 2011 (Giuseppe Rinaldi)

Dags att prova Giuseppe Rinaldis LN 2011 och ett gyllene tillfälle utkristalliserar sig att skaffa en överblick över de tre senaste tillgängliga nebbioloårgångarna i Langhe, där nebbiolon från en av Piemontes (Italiens, Europas, världens..?) stabilaste vinodlare får utgöra ett jämförande kalejdoskop över 2009, 2010 och 2011 för oss att ta en närmare titt på.
Först en kort sammanfattning av hur de här tre åren, i stora svepande drag, vädermässigt har tett sig i Langhe:

2009 - Snörik och ovanligt kall vinter. April var sval och riktigt blöt med upptill 300 mm regn på sina ställen, blomningen kom igång någon vecka senare än normalt. En synnerligen het maj satte fart på den vegetativa tillväxten och även juni och juli var mycket varmare än normalt men med få eller inga hageloväder. Augusti kom att bli den hetaste sedan 2003 och värmen fortsatte till mitten av september då det började regna och den fenoliska mognaden avstannade. Nebbiolo plockades från mitten av oktober.

2010 - Tack vare en mycket kall höst och vinter brukar 2010 sticka ut i årgångstabellerna med en av de lägsta årsmedeltemperaturerna det senaste halvseklet (11,5°C). Tillväxtperioden, från mars till september, var dock av närmast klassiskt piemontesiskt snitt där april, maj och juni var svala och blöta medan juli var mycket torr och het och augusti var fuktig och varm. September var regnig och de sena druvorna (läs nebbiolo) skördades inte förrän mot slutet av oktober då det torkade upp. Ett år då odlarna var oroliga för druvmognaden, snarare än syranivån.

2011 - Det här verkar vara året då man på allvar börjar tala om att en reell klimatförändring faktiskt håller på att äga rum i Piemonte och Italien. Giorgio Conterno (Paolo Conterno) för en mycket noggrann och detaljerad årgångsstatisik och han hävdar att 2011 var extremt på många vis.
I mars regnade det dubbelt så mycket som 2009 och 2010. April var riktigt het, nästan som beryktade 2003 - när början av april är så här varm talar man om "falsa estate" eller falsk sommar - och april och maj var de regnfattigaste han minns (3 mm totalt i Monforte). Nebbiolo blommade 9-10 maj och knoppades redan veckan efter - 15 dagar tidigare än 2010. Juli och första veckan av augusti var de kallaste på länge och det regnade en hel del medan resten av augusti och hela september var extremt heta med dygnsmedelvärden på hela 10°C över det normala. Undantaget 2003 så var det på vissa platser varmare under den här perioden än det varit sedan 1895. Skördearbetet fick företas tidigt på morgonen på grund av hettan och de tidiga sorterna som dolcetto for illa av värmen. Nebbiolo skördades redan i mitten av september.

Giuseppe Rinaldis Langhe Nebbiolo är gjord på druvor uteslutande från Ravera, på gränsen till Novello men från ett stycke mark till fullo beläget i Comune di Barolo. Pratar man med andra odlare i Langhe så har förstås nästan alla bara gott att säga om Rinaldis viner i allmänhet och hans lägen i Ravera i synnerhet, som en del hävdar har en närmast gudagiven förmåga att klara sig undan hagel och att inte fara illa under de svåra åren. Det här har kommit att bli ett av våra absoluta favoritviner, alla kategorier, så vi är i vanlig ordning spända på den nya och i det här fallet en smula sära årgången.

Alla former av oro är dock obefogade. 2011 visar genast upp hela sitt register och allt finns där: de syrliga vinbären, de söta jordgubbarna, det nygarvade lädret, den ångande tryffeln, den parfymerade maraschinon, den salta mineraliteten, den grönörtiga kryddigheten. Där 2010:an behöver luft och omsorg för att komma igång ställer sig 2011 direkt på tå och sjunger ut för full hals. Även 2009 kommer loss tämligen omgående men upplevs klart mera stängd smakmässigt. För 2011:an upplevs särdeles generös även i munnen och skulle lätt kunna misstas för det mognaste glaset i trion. Tanninerna är klart mjukare och mera avslipade än de äldre syskonens, syrorna något mera dämpade än framförallt 2010 som skolboksmässigt upplevs som den klart stramare av de tre. Men skillnaderna är på intet sätt gigantiska, de här vinerna har mycket mer gemensamt än vad som skiljer dem åt. Renheten, autenciteten, elegansen och den höga kvaliteten lyser igenom goda såväl som sämre årgångar. Ett signum för en topproducent.

Underbara viner rakt igenom. 2009 och 2011 kanske mer lämpade för snar konsumtion och 2010 den lite kärvare långliggaren i gänget. Jag är glad över att ha bunkrat upp rejält av samtliga och ser till min förvåning att 2011 fortfarande verkar finnas att köpa hos BB Vin. Annars brukar de finnas kvar förbluffande länge hos BaroloBrunello.

Lessrof var tidigt ute och lugnade oss med sin rapport.

Nyliga och tidigare safarinedläggningar

Ribolla Gialla 2012 (Marco Sara) Så länge man kan minnas har släkten Sara brukat sin jord i den västra delen av Colli Orientali  del Friuli. Vid sidan av spannmål och djurhållning har man i alla tider självklart odlat sitt eget vin men det var först på sjuttiotalet som man styrde in sitt fokus på vinmakandet och det var inte förrän 2012 som man själva började buteljera sina torra viner, dessförinnan såldes dessa som vini sfusi.
Man har idag sju hektar vin med i huvudsak lokala druvsorter, fokus är fortfarande på de söta picolit och verduzzo men friulano, ribolla giallo och refosco ägnas allt mer uppmärksamhet, och tillvägagångssättet är organiskt och låginterventionistiskt.

Mineraliskt, salmiaksalt och med en skön tropisk fruktpastill i origo känns det här som gjutet till allt från skaldjur till milt syrliga bergsostar. Hantverket, druv- och traktstypiciteten och det personliga anslaget är oklanderligt. Syrorna kunde gärna fått skruvas upp ytterligare ett snäpp för att fullt ut möta upp och matcha den yppiga frukten, och därmed uppnå "bulls eye-status", men klart njutbart och synnerligen funktionellt likafullt. Och för priset (105 DKK) är leveransen med beröm godkänd. Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn.

Barbera d'Alba 2010 (Mauro Molino) En typisk ardenner-barbera som det bara är att spänna för harven, låta spotta i hovarna och börja jobba. Ren, bärfruktig, ståltankslagrad La Morra-barbera med syrorna i behåll, förmodligen till stor del tack vare den lite svalare årgången. Örtigt, något grönt, kanske rentav stjälkigt men mycket piggt och energiskt. Barbera-identiteten är bibehållen, tveklös, närmast skoningslös vid närmare eftertanke med all sin rika bärfrukt, sina lite läderartade toner och en mörk, fruktdriven smak i stort sett helt befriad från tanniner. Oklanderligt till all tomatbaserad såsverksamhet och definitivt inte bortkommet till en porchetta som fått sin sista smörjelse på grillen. 12 pavor går loss på 900 DKK hos Gerbola Vin på Frederiksberg.

'Di Ora in Ora' Alto Adige Lagrein 2009 (Ferruccio Carlotto) är ett vin vi druckit vid flera tillfällen men som aldrig varit så samlat och fokuserat som nu. En veritabel stråle av intensiv blåbärsfrukt och kalkiga mineraler återfinns i såväl doft som smak. Liksom för övrigt kryddlådan, lakritsroten och det råa nötköttet. Det här är lagrein från Ora, eller Auer inte långt från Mazzon i Sydtyrolen, som befinner sig på en hög nivå, både vad beträffar altitud och kvalitet. Riktigt läckert och dessvärre sista flaskan.. Har funnits, och återfinns förhoppningsvis snart i ny årgång, hos Cibi e Vini.

Dedicato a Ingvar...

Vi , Vinosapien, BV-Jörgen och Lessrofs samlas hos Ingvar på den skånska västkusten för att prova lite roliga viner och snacka en hel del skit. Vi försöker ta mikrobloggandet till helt nya nivåer...

Georgiskt bubbel, fylligt och hyfsat fräscht trots en del år på nacken (2004)
 men viker ner sig när tempen stiger.

Ffffrrrappppatttto. 2011, rustikt och lite bonnigt i min näsa och mun.
Bra, men inte lika bra som...

...Occhipintis ljuvliga ffffrrrappppatttto! 2011:an är grym,
så elegant men ändå så kaxig. Sköna grejor.

Loire-chenin blanc med djup och ståtlig sötfrukt.
Praktfullt och garanterat ytterst lagringsdugligt.

Fruktigt, runt, generöst. Inte lika bra och spännande
som instegs-vernaccian, tyvärr.

Lite petrokemiska vibbar i nosen som dock vädras bort.
Grymt vitalt för sin ålder och bra fräschör trots årgång och druva.

Ren storhet från start till mål. Inget annat än ett episkt vin.

En smula anonymt, initialt, men ett sjusärdeles passande vin till den varmrökta laxen.

I stort sett lika uselt som sist. Undvik!

Lite stelt och opersonligt men ett i alla stycken användbart och generiskt vin.

Sjukt piggt och helt utan ålderskrämpor, utvecklingen har knappt börjat. Jag älskar!

Schiava/pinot nero från Alto Adige. Skönt, personligt, äkta.
Det här kan jag tänka mig att spinna vidare på.

La Morra-barolo ligger långt ner på listan över gissningar.
Icke desto mindre ett mycket habilt vin från en intressant producent och ett klassiskt år (2008).

Tjong! Så j-la bra! Rent, rent och rustikt och basic men även elegant och med djup.
Bourgogne är som bäst när det smakar  Piemonte!!

Tjong, tjong! Det blir inte så mycket bättre än så här, enligt min ringa mening.
2006:an är bra men 2004:an är monumental.

Kvällens charmtroll. Så spritsigt, svängigt och avväpnande. 

Kvällens ögonöppnare, främst pga tidpunkten då det serverades.
Upprensande syror som stannar kvar i gom och på tandkött i minuter efter att det svalts undan.

Här någonstans sviker minnet och kameradisciplinen. Jag vill dock minnas att att det ställdes fram åtminstone någon friulisk picolit och en och annan österrikisk bio-zweigelt innan vi satte oss i bilen och styrde in mot det trygga, omfamnande inlandet efter denna dagslånga kustexkursion.
Stort tack Ingvar, och ni andra!

Läs vad Lessrof tyckte här. Vinosapiens intrikata minnesnoter hittar ni här.

Judekas frappato och annat notabelt på sistone

Judeka är Carlos nya sydsicilianska erövring och vi lade tämligen snabbt vantarna på en prøvekasse för att se vad det hele drejer sig om. Vi har provat Judekas tre viner vid tre olika tillfällen, vilket kanske inte är riktigt schysst ur strikt provningsvetenskaplig synpunkt, men vi har i vilket fall som helst härigenom klart och tydligt blivit upplysta om att frappaton är den i gänget som vi kommer att satsa på.

Frappato Vittoria 2010 (Judeka) är nämligen precis så frisk, livlig, mineraldriven och spänstig som vi vill ha vår frappato. Måhända inte riktigt lika monumental och stilig som Occhipintis men ett allt igenom härligt vin som vinner över en från första pusten och bär ända in i mål. Jordgubbar, rabarber och blodiga stråk i både doft och smak, lågintensiva tanniner och en ungdomlig men snyggt samlad syrlighet. Inget yvigt och spretigt någonstans.
Nero d'Avola 2010 är mjuk, rund och med en distinkt vaniljton som inte vill släppa greppet. En lite för slät och snäll nero d'avola som annars är en druva som kan anta en syrastinnare och mer mineralisk profil när den får växa på högre höjd och i porösare marker. Cerasuolo di Vittoria 2010 har en charmig lätthet och fin renhet. På många sätt ganska lik SP68 men inte riktigt samma höjd i syrorna. Carlo Merolli säljer och en betydligt utförligare redovisning av de här vinerna finns här.

Valpolicella Cl. Sup. Ripasso 2009 (Pietro Clementi) Den som tror att ripasso från Valpolicella alltid handlar om maximalt extraherade syltprojektiler framställda i stora venetianska laboratorium, av en hoper elakt flinande kemister med droppande pipetter och pysande rundkolvar, har här en utmärkt chans att ändra sina uppfattningar. Clementis ripasso är i många stycken förmodligen gammaldags och otidsenlig men för mig är det här en befriande fräsch, ljus, lätt, syrlig, uppfriskande och lättklunkad ripasso. Svårslagen i sin genre, särskilt för de beskedliga 85 DKK som Gerbola Vin i Köpenhamn begär.

Maggiorina Vino Rosso Boca 2010 (Le Piane) har vuxit rejält det senaste året och börjar verkligen hitta hem nu. Wow, vilken prestation av ett enkelt bordsvin! La Maggiorina 2010 utstrålar balans, elegans, smidighet och ackuratess med sin förträffliga morellfrukt och sina välslipade syror. Härliga grejor som finns att köpa i årgång 2011 hos Stefan Jensen i Köpenhamn för 119 DKK.

Brunello di Montalcino Il Divasco Riserva 2007 (La Rasina) Rotofermenterad, hårt extraherad, barrique-lagrad, mörk, tung, dov, huvudvärksframkallande... Sangiovese i sin mest vulgära och motbjudande skepnad. Nej tack. BB Vin i Dragør säljer La Rasina men har 2004 riservan i lager.

Gewürztraminer Grains Nobles 2007 & Vendanges Tardives 2009 (Gruss) Gruss verkar vara en Alsace-producent i vår smak. Dessa båda sockerpastiller är föredömligt balanserade med sirlighet och syrlighet som möter upp den tunga sötman och parfymen. Ståtligt. Köpta på plats.

Chateau Musar 2005 Premiär för oss vad anbelangar såväl libanesiskt vin som kultproducenten Chateau Musar. Fick tydliga grenachevibbar blint och trodde på en spanjor eller möjligtvis sydrhônare. Skönt vin i gammeltraditionell (i motsats till nytraditionell) stil. Något som vi definitivt kan tänka oss ha ett par flaskor av liggandes. Även detta har fått en betydligt intrikatare genomkörare här.

Riviera Ligure di Ponente 2012 Pigato & Vermentino (Ramoino)

Det är ganska sällan jag utfärdar uttalade köprekommendationer - jag vet inte om det är en simpel vinbloggs främsta uppgift, kanske snarare att inspirera och väcka nyfikenheten - men i det här fallet kan jag inte låta bli.

Jag tyckte nog att priset på 125 kronor per flaska var lite i tuffaste laget för att köpa på ren chans. Å andra sidan suktade vi verkligen efter bra ligurisk vermentino så vi slog till på en prøvekasse med fyra viner från den här producenten: två röda - ormeasco och rossese - och dessa två vita. Vi har hittills bara provat pigaton och vermentinon men det är nästan bud på att dessa två allena bär lådpriset på 455 MUK.

Rysligt hög kvalitet! Här finns en utmärkt syrafräschör och en mineralsälta som begeistrar. Både vermentino och pigato kan i andra inkarnationer upplevas som en smula feta och lätt dämpade. Så icke i fallet Ramoino. Frukten är stor - både tropisk och citrusbemängd - och fyller ut fint i både längd- och breddled men syrorna är på tå från start till finish och den nämnda sältan är snyggt invävd i både doft och smak.

Båda vinerna befinner sig på en riktigt hög nivå men ska jag nödvändigtvis plocka ut en favorit så får det bli vermentinon med sin högre syraintensitet. Pigaton fick göra de grillade fläskkotletterna med örtolja och grönsaksspetten sällskap i kväll, och utförde uppdraget med bravur - ett riktigt allround-vin - medan vermentinon är som klippt och skuren till en grillad fiskbit eller skaldjur. Köp!

"Consiglio di volpi, strage di galline!"...

...utbrast Carlo när han fick höra talas om att vi skulle prova ett gäng viner tillsammans med paren Lessrofs, Finare Vinare och Vinosapiens samt Billigt Vin-Ingvar en strålande högsommareftermiddag/-kväll i Malmö. Och det är inte utan att man kände sig som en flock vargar som i rask takt drog fram de förtvivlat kacklande hönorna, en och en, för att lägga deras nackar mot slaktbänken.

Riesling Sekt Brut 2009 (Seehof) Porlande riesling som behöver rejäl svalka för att visa sig från sin ystraste sida - så fort tempen stiger blir det en smula jolmigt. Säkert piggare om man tar den ett par år yngre, direkt på frukten. Trevligt bubbel, likafullt.

Riesling Furstentum Grand Cru 2002 (Paul Blanck) Ståtlig Alsace-riesling med läckra honungstoner och en fint utvecklad mineralitet. Bra intensitet och utmärkt syra-/sötmabalans. Praktfull och elegant.

Riesling GG Kieselberg 2011 (von Winning) Alla i sällskapet klagar på de höga syrorna men jag skulle nog vilja skruva upp syraintensiteten på elva för att ha ut något av det här. Lite väl anonym och tunn frukt, snarare kryddigt och örtigt i mitten. Tämligen identitetslöst, kunde lika gärna varit en ambitiös höghöjdsodlad pinot blanc/bianco, eller varför inte en snipigare sancerre, i min mun.

Riesling Oltrepò Pavese Vigna Martina 2010 (Isimbarda) Riesling från slätterna runt Pavia. Inte illa alls, men så är också producenten synnerligen välrenommerad, om än vanligtvis mera för sin superba och lagringståliga barbera. Häftigt!

Bagratuni 2011 (Maran Winery) En udda fågel från Armenien, bestående av pinot gris, aligoté och en lokal druva. Stor, fruktig doft med någon slags parfymerad drone i bakgrunden. Ganska solitt och stabilt i munnen med en distinkt eldighet, som blir än mer påtaglig när man läser på etiketten att vi har att göra med nästan 15% alkohol i ett vitt vin... Kul juice, courtesy of BV-Jörgen, som ständigt och oförtrutet botaniserar långt ute i marginalen.

Valdobbiadene Superiore di Cartizze 2012 (Silvano Follador) Även BV-Ingvar brukar ju kunna skaka fram ett och annat spännande och tämligen oupptäckt ur rockärmen, eller som fallet var igår, ur resväskorna. Han kom nämligen direkt från Italien med en luggsliten packning och ett medfaret bagage som anstår en upptäcktsresande i vinets värld. Ur gömmorna kom först en mycket ambitiös läges-prosecco. Utmärkt mineralitet och höga syror. Elegant, rent, svalkande och lättklunkat.

Prosecco 2012 (Gatti) En riktig, flaskjäst old school-prosecco med gott om fällning och klädd i en mörkgul nyans. Mustigare, matigare, rustikare och omöjligt att inte tycka om. Ett elixir.

Bellet 2010 (Château de Crémat) Bellet och druvan rolle från Provence. Parfymerat, guläppligt, oljigt och tungt. Tänkbart användningsområde: dutta bakom öronen när man ska ut på galej. Alternativt som myggstift.

l´Uva (Domaine de la Tournelle) Ploussard från Arbois i en ganska oren och ostädad skepnad. Mycket beska och unkna frukttoner. Ett vin som verkar vilja vara ett naturvin hellre än ett bra vin. För mycket "metod" och för lite trakts-, druv- och terroiridentitet.

Grignolino d'Asti 2011 (Cascina 'Tavijn) På sätt och vis antitesen till l'Uva. Här är det charm, renhet och sirliga syror som gäller. Vårt "go-to-wine" alla kategorier här hemma. Jag älskar det, till all tänkbar mat men precis lika gärna på egen hand. Tror bestämt att det vann ett och annat hjärta igår också?

Cinqueterre 2009 (Az.Agr.Campogrande) Elio Altares projekt och vurm för de traditionella vinerna från Cinqueterre är något vi bara hört talas om tidigare. Här är det druvsorterna bosco och albarola som fått en kort jäsning på skalen enligt områdets gamla anrika principer. Ett mycket snyggt och gott vin med bra skjuts i citrussyrorna och en stadig fruktkropp.

Raboso (Gatti) Avfärdas först som alltför snipig och ogin men efter en stunds luftning börjar den blomma ut och ta form och visar sig vara ett alldeles eminent matvin. Traditionell, ärlig och oförvanskad raboso, definitivt inte för alla men vilket vin är egentligen det?

Zelja 2009 (Bongiraud) Serbisk gamay... Gissningarna drog åt grenache och Italien. Känns väldigt varm och på tok för extraherad med sina portvinsvibbar.

Cuvée de l'enfant terrible (Jean Francois Ganevat) Mycket bra poulsard i en ren och definierad stil. Elegans, balans, allt är på plats. Ruggigt hög kvalitet. Definitivt något att gå vidare med.

Contadino 9 (Frank Cornelissen) Mycket intensiv näsa med söt, kompakt nästan trögflytande frukt och en tvärtydlig mineralitet som utan tvivel för tankarna till svart vulkanjord. Munnen är likaledes massiv men med en pigg liten sprits på tungan. Fast bakom alla trevligheter vilar det ondskefulla täcket av inälvstoner, lite som att ta en tugga av en leverpastej. Det börjar bli en smula tröttsamt att ständigt råka på dessa orenheter i Cornelissens viner, de är ju inte precis gratis... Köpmoratorium härmed infört, men kudos till en oförtruten och banbrytande producent som bidrar med mycket inspiration till många i sitt skrå.

Pinot Noir Côtes du Jura 2009 (Les Chais du Vieux Bourg) Jura-pinot med fräschör och karaktär. "Saft", som Kronevinspersonalen skrivit på flaskan, är ett väldigt förenklat epitet för det här. Det är nog snart läge att börja luska vidare bland de röda från Jura. Det finns mycket gemensamt med vinerna från den diametralt motsatta sidan av alpmassivet.

Terrano Sales 2011 (Fattoria Carsica Bajta) Lätt, frisk, ung terrano, perfekt till maten. Blåbärsintensiv i både färg och frukt och med bra sting i syrorna.

Carema Riserva 2007 (Produttori di Carema) Ren nebbiolokick. Elegant, saftig, slukbar och stringent - allt i samma paket. Varmt år gör susen för fruktfyllnaden här uppe. Gillar man nebbiolo bör man ragga upp det här subito.

Cabernet Franc Le Rocher des Violettes 2010 (Xavier Weisskopf) Inget snack om att man har cabernet franc i glaset, eller att hemvisten är Loire för den delen. Urtypen av ett bistrovin för mig. Säkert klockrent till en stadig grillad lunchbiff och en kletig bearnaise på något centralfranskt lastbilshak.

Sainte Epine 2010 (Dom.Romaneaux-Destezet) Supertjusig, blommig, nordrhônsk syrah av den typen som man tydligen sällan råkar på. Lätt men bestämd i steget, distinkta syror, stor men smidig kropp. Mycket förförisk skapelse.

Teran Riserva 2006 (Skerk) En tät och ambitiös teran riserva. Kraftfull utan att vara tung.

Teran Riserva 2006 (Pietra) Träffar mer i hjärttrakten än Skerks version. Det här känns trovärdigt, ärligt och uppriktigt på något sätt. Som en berättare man gärna lyssnar på. Skulle hemskt gärna vilja spendera en hel kväll i sällskap med Pietras terrano.

Montevertine 2005 MG Ingen som har en susning om vad de har i glasen. Allt från nordpiemontesisk nebbiolo till siciliansk nerello hörs i gissningskören. A är den som kommer sanningen närmast med en gissning på brunello. Det här är utvecklat men på ett angenämt sätt, kanske har resan utför börjat men här och nu är det här ett av de bästa glasen toscanskt från den här skakiga årgången som går att uppbringa.

Barolo Monvigliero 2009 (Burlotto) Så snipigt och ogint och samtidigt så värmeplatt och trist. Som en hybrid mellan en billig côtes-du-Rhône och halvkass dolcetto. 2009 i Barolo tillhör topp-5-producenterna, resten undvikes.

Cabernet Sauvignon 2001 (Dario Princic) Kvällens enda korkskada... Alltid lika trist men kanske ändå tristare när det drabbar en sådan här raritet.

Mimmo 2010 (Le Piane) Första gången vi provar Mimmo. 70% nebbiolo och resten croatina och vespolina. Mycket bra, i vanlig ordning när man har med Le Piane att göra. Matkrävande men med ett brett användningsområde. Elegant slitvarg.

Chateauneuf-du-Pape 2010 (Dom.du Banneret) FV placerar den här, tämligen omedelbart, i södra Rhône och visst finns det en del avslöjande markörer som skickar associationssynapserna i den riktningen. En vidunderligt bra Ch9dP med friskhet och syror såväl som rund, fin frukt. Tvivelsutan från en strålande årgång.

Vintage Port 1963 (Warre & Co's) Förbluffande vital frukt. Stort och maffigt med en nästan ångande alkoholhetta. Festligt och kul att prova men något port-fan lär jag inte bli på länge än. Kanske när man blir riktigt gammal och smaklökarna börjar vika ned sig?

Barolo Riserva Sette Anni 2004 (Franco Conterno) "Är det Franco Conterno?" frågar FV nästan direkt och det är väl ett gott betyg när producentstilen är så tydlig? Visst är det här kraftfullt, stort, mäktigt och tar nästan andan ur en. Men samtidigt är det så lätt att hälla i sig. Den varma, sötfruktiga stilen hålls trots allt i schack men skulle lika gärna ha kunnat gå bärsärk i detta experiment där man låtit en cuvée från sina tre lägen i Bussia och Novello ligga på botti i sju år. Stor barolo.

Ett varmt och hjärtligt tack till alla kvällens deltagare, men förstås framförallt till värdparet Lessrofs!

Mer läsning här och här.