Vi provar oss vidare i Antonellis sortiment. Ikväll har vi sagrantino-normalen och den vingårdsbetecknade Chiusa di Pannone på bordet. Båda är från det, i Umbrien, av Paolo Bea så hyllade året 2005 - "Extraordinary season, very balanced, equal parts of rain and sun".
Vid upphällandet går det genast att konstatera att vi har två täta och mycket mörka viner i glasen. Efter två snabba sniffar kan jag dessutom dra slutsatsen att Chiusa di Pannone är ett oerhört kraftfullt vin, sagrantino-normalen framstår direkt som den balanserade, samlade och den av de båda bråkiga bröderna som det går att resonera med.
Man hittar en ymnig, fullt utmognad och generös körsbärskompott i SdM 2005, en sagrantino som verkligen bjuder på sig själv. Fattonerna är föredömligt matchade med fruktmaterialet och inget slår liksom i taket - snyggt och i balans. Munnen bjuds på rikligt med läckert sandiga tanniner och vinet strålar av kraft och vitalitet. Riktigt tjusigt bygge och rentav ett halvt snäpp bättre än nollsexan, här finns ett skikt till i fruktdjupet och ytterligare en nivå upp i komplexitet.
Chiusa di Pannone är Antonellis prestigeutgåva, en vingårdsbetecknad sagrantino med lägre uttag, äldre stockar och från bästa läget. Vinifikation och lagring är enligt uppgift snarlik - 15-20 dagars maceration och 6 månader på 500-litersfat följt av 12 respektive 15 månader på botti.
Näsan är rik och tät med sötmogen och mörkröd stenfrukt i massor, ett överdåd av chokladdraperade jordgubbar och en rostad ton, som visserligen är snygg men som ligger som en envis drone och vägrar släppa taget. Helhetsintrycket blir för fruktspäckat och maffigt för min smak, lite oluftigt och en ängslig motvilja att visa upp sitt rätta jag, som om det funnes något att dölja.
Tanninerna är massiva, with a capital M. Tungan vrids om som i ett grepp av tusen nålar och landar i en lätt smärtsensation långt bak i tungroten. Läpparna fastnar längst upp på tandköttet och kinderna börjar vibrera som små kolibrivingar. Det här är otroligt tight i strukturen fast samtidigt finns det en bedräglig och slösande fruktsötma mitt i alltihop. Det är helt klart för mycket av allt men onekligen en upplevelse att prova.
Till vår kalvstek med gräddsås, pressgurka och hasselbackspotatis är det inte tu tal om vilket vin som rycker tag i taktpinnen och visar hur synkoperna ska sitta, den enkla sagrantinon är kunglig till den här typen av traditionell maträtt med sin fina sälta, sötma och fetma (?!).
Chiusa di Pannone 2005 ger mig en bild av en fullpumpad Arnold Schwarzenegger medan SdM 2005 mera ligger åt en-ung-Burt-Lancaster-hållet.
Finns hos Carlo Merolli - 169 SEK/DKK respektive 249 SEK/DKK.
5 kommentarer:
Jag tycker mig känna igen mönstret i Montefalco. Man vill SÅ mycket och gör FÖR mycket. Skönt när sans och balans står som segrare.
Meget enig, næsten: rørende enig. Jeg udtryckte visse forbehold for producenten Filippo Antonelli, som svarede:
" Vi bruger ikke barrique, kun fade à 500 liter som er fire år gamle.
Fra vinhøsten 2007 har vi forsøgt at fremhæve frugten. Alkohol er altid den samme 14% og
i de mere strukturerede vine burde den smages mindre.
Jeg er lidt ked af deres ikke så postive mening ( min egen!) men man skal tage i betragtning
denne drues karakter: den vil aldrig være en pinot nero eller en nerello mascalese."
Klar besked fra en meget samvittighedsfuld og bevidst producent:
Så har jeg det nu lidt sådan, som en der tvivler lidt på sin dømmekraft: er det jeg der ikke forstår vinen eller er det vinen, der ikke forstår mig ? Mens jeg reflekterer på sagen åbner jeg en god flaske Lambrusco.....
Intressant rapport Patrik. Men jag kan inte påstå att jag känner igen mig från årgång 2003 där jag provat båda vinerna. Båda är ypperliga och, särskilt med tanke på denna annars ganska knepiga årgång, väldigt friska och välbalanserade. Chiusan av årsmodell 2003 är definitivt inte "för mycket av det goda". Det enda jag är lite osäker på är om den är så mycket bättre än "normalen" att det är värt de extra pengarna.
Med Carlos försorg har vi nu även båda vinerna i årgång 05. Så vi lär väl upprepa din parallellprovning vad det lider.
Jag tror att Filippo Antonelli genomskådar 'problemet' när han säger att sagrantino "...aldrig kan vara en nerello eller PN." Det här är viner med enorm kraft och man är förmodligen inte kalibrerad för att till fullo ta det till sig.
Fat, alkohol och extraktion är föredömligt subtila inslag, eller nyanser, i SdM 2005 - ett toppvin i sin stil, för mig - medan intensiteten i druvmaterialet och fatkaraktären i CdP 2005 får visarna att gå upp långt över det röda. Som en hybrid mellan barolo och amarone. Vore förstås intressant att smaka med 20 år på nacken.
/Patrik
Jag förstår vad du menar Patrik. Men en hybrid mellan Barolo och Amarone behöver inte vara fel i mina ögon, förutsatt, förstås att det förblir ett undantag snarare än en regel och att man öppnar vinet i sammanhang där något sådant har förutsättningar att fungera (t.ex. till osten efter en rejäl middag).
Jag har redan tidigare funnit användning för metaforen Barolo-Amaronehybrid och de viner jag då främst tänker på är Gianni Voerzios La Serra och Mario Gagliassos 04:or (men bara den årgången; 06:orna är mer balanserade).
Även Cascina Cuccos Vigna Cucco 07 balanserar lite på gränsen här. Vi upprepade din parallelprovning av 05 och 07 igår kväll, men kastade även in 06:an i leken. Svårt att säga vilken jag tycker bäst om. Hustrun och jag var överens om att de alla var mycket bra, men kanske 05:an vinner just nu, mest då p.g.a. sin harmoni och begynnande mognad. 07:an har "extra allt" men framstår lite som en tonåring som inte riktigt fått ordning på kroppen ännu. Jag hoppas och tror att den kan bli väldigt bra med lite lagring (särskilt som jag köpte en sexpack av just den). ;) 06:an hamnar någonstans mitt emellan de andra två.
Skicka en kommentar