Jag undrar om det egentligen finns någon som hänger med i den italienska denominazioni-cirkusen? Ja, mer än Alfonso Cevola förstås, som så tappert försöker reda ut begreppen med jämna mellanrum, hans DOCG-karta finns att kasta ett getöga på här. Den uppmärksamme noterar alltså att det numera finns 71 (sjuttioen, en og halvfjerds, settantuno, LXXI) olika DOCG-appellationer! Man behöver inte vara lastgammal för att minnas när antalet var nere på 25-30 stycken.
Vissa nytillskott känns ju HELT oumbärliga, exempelvis: Vernaccia di Serrapetrona, Lison eller varför inte 3 (tre, III) olika DOCG:er för apuliska Castel del Monte - Nero di Troia Riserva, Rosso Riserva och Bombino Nero. Säga vad man vill om Bardolino, Asolo Prosecco (Prosecco di Prosecco står på tur för DOCG-skap men själva samhället Prosecco ligger i Friuli och det är konsortiet i Veneto som gör anspråk på varumärkesnamnet...) Frascati eller Albana di Romagna - lätta, friska och läskande viner som garanterat kan vara hur spännande som helst, men några monumentala storheter att sortera in under ett av världens största vinländers högsta klassifikation är de knappast.
Vad är då tanken bakom att sprida den en gång så prestigefyllda DOCG-manteln så här tunn? Hade det inte räckt med DOC-status för den här typen av enklare matviner? Man behöver ju inte vara raketforskare för att räkna ut att detta obönhörligen leder/har lett till en devalvering av den rosa sjalettens anseende. Den tidigare så åtrådda exklusiviteten har snarast blivit något som den yngre, respektlösare skolan av indie-odlare styr undan och på vissa håll är det numera IGT och VdT-vinerna och dess odlare som sätter agendan för i vilken riktning utvecklingen ska gå.
Italiensk byråkrati är mytomspunnen och ett av de senaste skräckexemplen i genren berättade den norske piemontesen Frode Refstad om på Vin Forum i somras: En representant från Valore Italia hade besökt gården och berättat att det sedan länge är strängt förbjudet att använda vin-gårds/-marksnamnen på etiketterna. Lagen har aldrig implementerats, förrän i år då man börjat göra omfattande kontroller och kallat tillbaka en del producenters viner för ometikettering. Dock ska det bli tillåtet att åter igen få skriva ut exempelvis Monfortino, Bussia, Rocche eller Brunate på etiketterna från och med årgång 2010...
Som grädde på moset har det börjat talas om en gemensam EU-nomenklatura där kvalitetsbeteckningarna DOP (Denominazione d'Origine Protetta) och IGP (Indicazione Geografica Protetta) som idag härbärgerar jordbruksprodukter i största allmänhet, även ska innefatta vin så småningom. Säkerligen nya klistermärken och högar av documenti för odlarna att se fram emot således.
12 kommentarer:
"Åh nej!...." Det er det jeg plejer at udråbe sukkende når jeg holder vinforedrag og nogen deltager stiller
dette skæbnesvagert spørgsmål:
"Kan du fortælle kort om den italienske vinlovgivning, DOC DOCG osv. ?
"Åh nej! Vi havde det lige så godt!..." Patrik: du har stukket hånden i en hvepserede. Der skal mere end en kommentarplads til at besvare din berettigede undren men der er dog et par punkter, der kan belyses lynhurtigt.
Først lad mig berolige dig: du er ikke alene. De fleste almindelige begavede personer i hele verden har svært at fatte hvordan en jomfru kan være extra jomfru ( når det gælder olivenolje) og hvorfor er det ikke nok med kontrollen hvis en vin er Controllato: hvorfor skal den også være Garantito, dvs den skal garanteres ??
Undren stammer fra den udbredte
men fejlagtige opfattelse at DOC og DOCG er et kvalitetsgaranti.
Det er de ikke: de garantere kun at
vinen kommer fra en nærmere bestemt vinzone af Italien og at producenten lever op til vinlovens forskrifter. Prøv at sammenligne det med en nummerplåt på en personbil: hvis du kigger isoleret på en svensk nummerplåt ( la targa), vil du
forstå at den er svensk, at bilen er godkendt til at færdes i trafikken og at den har betalt vejskat og forsikringer. Nummerplåten som sådan fortæller intet om den skal sidde på en gammel Fiat Duna eller på en splinterny Ferrari.
Det samme nogenlunde med DOCG. Der er et panel af smagere der skal godkende vinen, men godkendelsen er ikke en eksamen på kvalitet, bare en check at vinen falder indefor de parametre man har afstukket for den bestemte vin.
Panelet består af folk fra alle dele af vinbranchen og uden at vi skal tale om urent trav, er det en kendt sag at man tager "socialt hensyn".
Mere:
DOCG gælder ikke en vin men et distrikt. Der skal være et minimum antal af producenter, der anmoder om at deres DOC-zone bliver ophøjet fra DOC til DOCG. Staten som sådan er bare registrant af sådan et ønske.
Meget kan siges om DOCG men den har to positive funktioner: (1)
dets forskrifter ( disciplinare) tvinger producenten til både lavere udbytte og bedre arbejde i vinmarken. Hvis en vin "dumper" til DOCG eksamen går den tilbage nej, ikke til DOC men til Vdt Vino da Tavola. Pengeforlust ville være enormt. Isære fordi mange DOCG har en længere lagringstid, dvs
fastfrysning af kapital i tre til fire år.
Ergo skal producenterne blive bedre til deres job. Eksemplet Albana di Romagna ( den første hvid DOCG) er lysende: du skulle bare have smagt de Albana der blev solgt FØR distriktet blev til DOCG!!
(2) Mange små distrikter som ville ellers risikere at forsvinde i den globaliserende vinverden, finder via DOCG en beskyttelse og en kvalitetforbedring.
Verden kan måske klare sig uden Vernaccia di Serrapetrona , men set i perspektivet af nydelsen og biodiversiteten, ville jeg til enhver en tid beskytte denne røde søde og mousserende vin. Om jeg ville drikke den, det er noget andet!
Personlig prøver jeg at sælge vinen for det, der er INDE i flasken og ikke det der er uden på
etiketten, men da man kan også gør et skarn uret, har jeg frembragt her to af de
felter hvor DOCG berettiger sin eksistens udenfor "soptunnan".
Ciao,
Carlo
Hehe, bra där Carlo. Målande och ingående utrett men min bekymran rör sig mest kring den explosionsartade utvecklingen på så kort tid.
Nej, DOC/G är inte kvalitetsbeteckningar per se men ett DOCG-klassat område/vin har ändå ridit på prestigevågen a'la 'grand/premier cru'.
Jag slår alla slag i världen för biodiversitet men är skeptisk till på vilket sätt DOCG-klassificering är en bättre väg än DOC-dito för Vernaccia di Serrapetrona...
/Patrik
Strålande läsning Patrik, väldigt intressant. Jag anser att det är precis den här typen av skrivande som kan ge bloggosfären ett lyft. Det här är väl ett alldeles strålande exempel på kritiskt tänkande(och granskande) utan negativitet. Om själva sakfrågan har jag ingen välgrundad åsikt mer än att jag hyser en rätt stark skepsis mot förkortningar med många bokstäver. Man kan ju undra över vad som kommer att bli nästa steg. Ett gäng amaroneproducenter håller på att pinka in ett nytt revir, ett kvalitetsmärke som bara vissa utvalda får bära. Jag misstänker att det inte är enbart kvaliteten på vinet som avgör vilka som får vara med i den exklusiva klubben.
Återigen Patrik, ett av de mest välskivna och läsvärda inläggen jag läst på länge. Tack för det.
Hej Patrik:
"explosionsartade utvecklingen på så kort tid".
Panik för stängtiden: EUs DOP blir mera och mera implementerad.
DOCG-status KAN markedsføres som prestigegivande och det blir også gjort sådan, även det er et tilfælde af missförstånd hvis ikke af "falsk varedeklaration".
Vernaccia di Serrapetrona:
druvudbyttet i DOCG er lågare end i DOC. I det, en omend lille forbedring. Garanti og kontrollen
er mere riktat mot producenterna end mot konsumenten. En form for "inomhus städning"
Ingvar - Jag ryckte också till när jag läste om "Amarone Families". Tydligen en kvalitetsgaranti med Masi, Allegrini, Speri, Zenato och Tommasi i spetsen, idel ädel idealistadel och småputtrare således...
Carlo - Tack för klargörande. Enda invändningen är om huruvida den "rosa manteln" är riktad mer mot producenterna än konsumenterna? Tänk Border Shop-kunden som står och tvekar mellan en simpel grön grimma eller en illuster rosa dito.
/Patrik
Carlo! Jag vill nog påstå att när man använder sig av ett vins DOCG-status i prestigegivande syfte som handlar det om synnerligen medvetna "missförstånd"
Her kommer vi lidt off topic og jeg taler kun for mig selv: producenten ikke produktet; indholdet ikke indpakningen. Er Sassicaia bedre nu end dengang den var vare en Vino da Tavola, bordvin ? Vin er fødevare:
man bliver nødt, som konsument, at interessere sig for hvad man putter i munden. DOC loven er kopieret på den franske AOC loven fra 1929,uden dog at de italienske myndigheder har den samme centraliseret og tilpas effektive fransk bureaukrati. DOC & DOCG fortæller køberen at den vin stammer fra den og den del af Italien, at den laves med bestemte druer og ikke meget mere. Vil man have forsikringer, kontakt Skandia.
DOC-loven har haft en fantastisk værdi for efterkrigens Italien, for at promovere vinen: i det henseende har den påtaget sig en aura af kvalitet som så er blevet arvet af DOCG, men der er ikke noget i selv loven, der taler om kvalitet. Via DOC loven træder den italienske Stat ind og fortæller køberen (i udlandet, især) at den bastflaske han har købt indeholder Chianti DOC og ikke tunesisk rødvin. På den måde er DOC loven riktad mod producenten: Staten som garant af oprindelsen. Undertiden ville konsumenten have været bedre tjent med en god tunesisk rødvin end med visse Chianti i bast fra seksti- och syvtitalet; rent kvalitativ, men Chianti var stadigvæk en DOC-vin.
I vor moderne samfund er vi kommet et pænt stykke væk fra fødevareproduktion og derfor har
vi brug for en hel del instanser (ISO, DOC-DOCG, Robert Parker) som gør det arbejde vi har hverken tid eller kapacitet (mener vi) til at gøre. I realiteten alle disse instanser leverer ikke andet end en indikation: valget - den endelige garanti - er kun vort. Det er kun os, der giver prestige til produktet genne vort valg. Og jo mere informeret vi er om produktet, jo bedre valget.
Gott och sant Carlo! Men i samma ögonblick som instansernas indikationer blir Big Business riktas sökarljuset på konsumenten. Statliga DOCG:n med rosa klisterlappar såväl som privata Parker med gyllene medaljer eller whathaveyou - alla medel är tillåtna när det ska fångas blickar och byggas brands. Det är nog tyvärr inte alltid det i slutändan handlar om konsumentens val eller den information han/hon tillgodogjort sig.
/Patrik
Skøn læsning, højst interessant debat - virkelig gode pointer! Jeg er meget med på Carlos vigtige præcisering om oprindelsesgaranti og ikke kvalitetsgaranti. Men alligevel hænger de to ting vel sammen (jvf. bourgogne-appellationerne): Der er en terroirmæssig årsag til at nebbiolo har særligt høj kvalitet lige præcis i barolozonen (for nu bare at tage et eksempel) og derfor bliver oprindelse og kvalitet på en måde vævet ind i hinanden.
Og derfor opstår kvalitetsfornemmelsen hos forbrugeren. Men det velkendte og søde lille sug i maven når man ser en lyserød bandarole om en flaskehals er ligesom ikke det samme når den sidder på storkooperativ-barbera d'astien til 25 kr i Coop.. For der er sammenhængen mellem oprindelse og kvalitet jo netop ophævet: det kan godt være barberaen kommer fra asti, men det er ligemeget, for den smager karakterløst og kunne sådan set være dyrket hvorsomhelst..
Præcist som I er inde på er der måske langsomt ved at opstå en situation som minder lidt om supertoscaner-protesten i 60-70'erne, altså at flere og flere kvalitetsfokuserede aftapper udenfor appellationerne og prestigen derfor med tiden flytter med udenfor doc-systemet.
Så må man jo finde et nyt adjektiv at tilføje for at genoplive superkategoriens troværdighed: hvad med DOCGS (Sicuro) eller DOCGA (Assoluto) og med toptop-appellationen DOCGAFD (Assoluto Finalmente Definitivo)… :-)
VH Niels
DOCGAFD - naturligtvis med en gyllene pappersbit fäst med vaxsigill! En sån flaska skulle jag köpa alla gånger...
låt producenterna ta hand om klassningarna. vdp i tyskland, vinea wachau och pannobile i österrike är samtliga bra exempel där kvaliteten fokuseras i föreningarnas stadgar.
tyvärr känns docg-spektaklet mest som by-politik. om grannbyn har docg så skall även vi ha det...
naturligtvis finns det undantag, men generellt släpps väldigt få stolpskott in i producentgemenskapen. bra mycket stabilare och trovärdigare med en riesling smaragd från wachau än en riesling grand cru från alsace.
lite förenklat men...
Niels - Håller med om att kvalitet och ursprung i många fall flyter ihop. En barolo eller barbaresco BÖR vara ett "bättre" vin än en LN från samma producent, exempelvis.
Jag ska för övrigt VBF:a dina kreativa denominationsförslag till jordbruksminister Zaia. :-)
Vinosapien - Även en del italienska odlare har ju tagit saken i egna händer. Vini Veri är ju till exempel en sammanslutning som andas viss tyngd med Cappellano, Rinaldi, Paolo Bea med flera i spetsen.
/Patrik
Skicka en kommentar