Barbaresco 2006 (Produttori del Barbaresco)

Ny färsk årgång som verkar varit gynnsam i Barbaresco och som onekligen väcker nyfikenheten inför nästa års barolosläpp.

Antonio Galloni har hyllat PdB´s 2006-normale som deras bästa någonsin så förväntningarna är höga trots att vi varit i Danmark och handlat 12-pack till styckpriset av ett enklare bordsvin.

Man känner nästan igen utseendet med den gracila transparensen och den vackra, orangetingerade rubinrodnaden vid det här laget.

Primärdofterna presenterar alla de röda och mörka bären inklusive geléhallonen och de reducerade jordgubbarna som ångar i grytan. Efteråt kommer pomerans, kanel och andra glöggkryddor tillsammans med nypon och nybehandlat läder. Finlemmade stråk av sötlakrits och granris i tredje hand.

Ljuvligt traditionell men mycket generös och faktiskt vidöppen i glaset, en liten tendens till järn eller blod och muskotnöt komplicerar helhetsintrycket ytterligare - riktigt trevligt!

I munnen blir man varse ett genuint hantverk med en hög och frisk syrlighet, en tight smakkärna med rejält broderad periferi. Tanninerna är läskande och mouthwatering av druvskal allena och inte torrtråkigt ekframtvingade. Sympatisk eftersmak som stannar och sjunger ut.

Kort sagt: ett skolboksexempel på välbalanserat vin.

Gallonis 92p är absolut välförtjänt, detta är en barbaresco i toppform och man blir ju riktigt nyfiken på riservorna...

(18,5p/20)

Il Monello Barbera d´Asti 2006 (Braida di Giacomo Bologna)

Barbera d´Asti är ofta gjorda i en enklare och renare stil än sina kusiner d´Alba-ditona och brukar vara ungdomligt syrliga utan någon fatkontakt överhuvudtaget, superiore-varianten är däremot barriquelagrad.

Braida gör ju en Barbera del Monferrato som heter La Monella som tillhör standardsortimentet för varje piemontesisk pizzeria med självaktning men Barbera d´Astin Il Monello har vi faktiskt aldrig tidigare sett.

Nu har vi den i alla fall i glaset och där ser vi en rubinröd semitransparent vätska med klar kärna. Doften är friskt bärig med hallon och tranbär.

En druvtypiskt torr stickighet av mineral och fräscha pustar av mynta, skokräm och timjan bidrar till ett charmigt doftspektrum i en ren och smidig kropp.

Syrligheten är påtaglig men riktigt tilltalande i en matkrävande stil - här kan man lägga salami, prosciutto, mortadella och milda ostar på tallriken utan att vara rädd för att syrorna inte ska klara av att spräcka fettet. Enkel, ren och effektiv barbera som oslagbar matackompanjatör alltså.

Vore jag ägare till en trattoria skulle den här helt klart kvala in som kandidat till husets röda, priset på SEK109 får anses riktigt bra.

(16p/20)

nr 82462

Vigneto Antica Chiusina 1998 Vino Nobile di Montepulciano (Fattoria del Cerro)

Antica Chiusina är Fattoria del Cerros prestigenobile som 1998 utgjordes av huvuddelen sangiovese (eller prugnolo gentile) och resten canaiolo, nuförtiden lär man pytsa i 90% sangiovese och 10% colorino, ett år på fräscha barriquer och ett till på flaska.

Vi köpte två flaskor på Erik Sörensens Vinfestival 2003 och gav DKK 200 flaskan, sedan dess har priserna stuckit iväg ytterligare, vi drack upp den ena subito och fann den extremt fruktpackad och munbedövande syrarik med tuffa fat i ryggen.

Det börjar bli dags att kolla var brorsan befinner sig när ytterligare sex år har förflutit.

Ett mörkt vin som går i purpur och rubin men med en mogen brunhet som strålar ifrån så väl kärna som periferi. Inledningsvis skjuter det ut massor av stall, söta körsbär, fuktig tobak och flyktiga balsamicoångor.

Vi ger det lite tid att lugna sig men när vi åter igen närmar oss glasen blir vi varse en armada av komplexa andrahandstoner som slipad cellulosalack, sötlakrits, plastic padding och soja. Ett veritabelt sniffarvin som håller en sysselsatt en lång stund innan man ens funderar på att föra glaset till munnen.

Väl där tycker vi oss detektera ett begynnande balansöverslag där frukten så smått tycks dra sig tillbaka och lämna fältet fritt för fattonerna? Likväl en imponerande syrastruktur och en mycket uppfriskande sandighet som smidigt klamrar sig fast på tandköttet.

Till den fyllda kalvschnitzeln med dijonsås spelar han dock bälgaspel så öronen blöder igen, med lite sälta och annat att bråka med blir det fart på frukten och helheten hamnar i jämvikt.

Idag kan man hitta 2003:or och 2004:or runt EUR60 och det börjar närma sig de där prisklasserna som förpliktigar, helt plötsligt tävlar man med Tignanello och bra barolo liksom.

Det här vinet har utvecklats fantastiskt fint i flaskan och var en fröjd att åter stifta bekantskapen med.

Edit - Gamla goda Superiore har ju faktiskt 2004:an för EUR37 och då snackar vi ju igen...

EUR60 var vad vi såg på enoteken i somras.

(18,5p/20)

Barbera d´Alba 2007 (Matteo Corregia)

Vi har ett gäng barberor som ska provas här hemma, det är en druva som länge varit en husfavorit men som lätt hamnar i skuggan av sin, i vissa stycken, mer spännande och lite mytomspunne kusin nebbiolo.

Det ska bli bättring på barberafronten och vi letar efter rena smaker med stor och intressant frukt och höga syror som sticker i kinderna.

Vi började hos Elio Grasso i Monforte och rör oss nu några mil norröver, så långt att vi hamnar utanför Langhe, till Roero.

Barbera d´Albazonen sträcker sig ända upp hit och i regionens centralort Canale hittar vi Azienda Agricola Matteo Corregia.

Den tragiska historien kring den här vingården börjar bli allmänt känd vid det här laget - Vinovis-Ulrik besökte tidigare i höstas och berättar fint om det här - änkan Ornella Costa-Corregia fortsätter i makens anda att producera eleganta viner med personlighet. Man gör en vingårdsbetecknad barbera som heter Bricco Marun och den vanliga Barbera d´Alban som vi provar i kväll.

Barbera d´Alba 2007 har spenderat ett år på begagnade barriquer och sex månader på rostfritt, därefter vilar den ytterligare ett halvår på flaska.

Det är ett mörkt och klart vin i djupt purpurröd kostym. Efter en stund i glaset kommer den röda bärigheten i gång och börjar pusta ut - tydliga vinbär, hallonkräm och tinade jordgubbar.

Faten är väldigt snyggt integrerade och märks med andra ord mycket lite, fruktpelaren är massiv med blåbär, lingon och amarena. Stråk av skoputs, tusch och läder ger sig tillkänna

Det sticker till lite i kinderna av de pigga syrorna, en finkornig strävhet sitter kvar ganska länge på tandköttet och eftersmaken är längre och saftigare än man kan begära. Lakrits och tobak stannar kvar på gomseglet.

Återigen en mycket trevlig barbera och den här gången för ganska lite pengar; SEK 155 får väl anses mycket rimligt för ett vin av den här kalibern i beställningssortimentet?

Vi bestämmer oss för att bli bekanta med prestigebarberan Marun så fort som möjligt, Bristly har den listad men det finns ingen info om i vilket sortiment man hittar den ännu.

Vi har dock en bunke andra som står på tur så länge.

(17p/20)

nr 75991

Vigna Martina Barbera d´Alba 2006 (Elio Grasso)

Viner som berättar något om platsen de kommer ifrån är ovanliga, sådana viner som får en att känna dofter och se vyer som verkligen hör ihop med platsen där de växt, mognat och raffinerats - som att höra grym flamenco i Andalusien, råsvängig jazz i New York, genuint smäktande bossa i Rio eller att ha Jan Garbarek i ipoden när man kryssar fram genom en nordnorsk fjord - en helhetsupplevelse liksom.

Vi har hittills aldrig blivit besvikna när vi provat någon av Elio Grassos baroli eller hans härligt rena Langhe nebbiolo Gavarini - läckra och enkla skapelser som inte krånglar till det är vårt samlade omdöme så här långt.

Således desto mer spännande att prova ett, för oss, nytt vin i Grassos produktkatalog.

Vigna Martina framställs, som namnet avslöjar, av druvor från just Vigna Martina i Monforte, kalkhaltig sandlera i sydläge som släpper ifrån sig runt 12000 pavor årligen. 12-15 dagar i rostfritt och därpå ett år i hälften nya och andra hälften ettåriga franska barriquer.

Mörk och tät med en djup rödviolett lyster. Doften ger limstift, hallon och mandelmassa i första svängen, något som får mig att tänka på halstabletter som lösts upp i varm mjölk blir ganska påtaglig - influensatider i antågande?

Vi låter glasen stå ett slag och när vi återvänder är det till bredden fyllt av skokräm, röd vinbärsgelé och elegant torrt läder. En ren och stor frukt med väl integrerade fattoner, fantastiskt angenäm stickighet som sänder in små pilar laddade med mogna mörkröda bär långt upp i näskanalerna.

Munnen möts av en ganska len textur men med druvtypiskt hög syrlighet som både accentueras och dämpas av fatbehandlingen - känns genomarbetat. Anmärkningsvärt välbalanserat och en lång smaskig eftersmak.

Vi behöver aldrig tveka om var i världen vi befinner oss, ett sniff och en halv slurk så vrålar man exakt longitud och latitud i högan sky, man ser de böljande kullarna och hör kaffekopparna som studsar mot marmordisken - man börjar kolla på Easyjets hemsida...

Måste vara ett hyfsat bra vin?

(17,5p/20)

nr 75134

Barolo Cerrati 2004 (Cascina Cucco)

Jag vet, det börjar bli mycket Piemonte nu, kanske skulle starta en systerblogg där man kör resten av Italien : Klenare Italienare? Eller Renare Italienare? Lite mer specifikt kanske : Tanigare Toscanare? Eller också steker vi den idén och kör på som om det regnar.

Barolo Cerrati från Cascina Cucco i Serralunga d´Alba har vi alla läst om och särskilt 2004:an har vi förstått skall vara något särdeles, vi provade 2005:an i somras och tyckte att den var OK men då fick vi tio baroli på raken i små eländiga ISO-glas.

Efter en heroisk insats av F&V, som i allmänhetens tjänst ryckte ut och försåg större delen av den barolo-suktande populationen med denna ambrosia, sitter vi nu med Mature-kuporna framför oss och häller upp.

En ljus och brukligt transparent vätska med ett subtilt olivmörker men en klar orange aura. Vi översköljs direkt av pomerans, mandarin, eukalyptus, hinkvis med amarena och mörk bitter choklad. En kolossal extraktion som gör oss mållösa och något religiöst infinner sig i blicken på hustrun. Massiva pustar av lösningsmedel, mandelmassa, julkryddor och alla röda bär man kan komma på, det är kul att bara sticka ner näsan i glaset för varje gång man kommer upp har man hittat något nytt.

I munnen har vi riktigt finsandiga tanniner som kristalliserar sig i kinderna och smäckra syror som masserar tandköttet - superelegant! En imponerande längd i eftersmaken med aptitretande torrhet och fin, fuktig tobak på gomseglet.

Någonting hände på Cascina Cucco 2004, vad det var och hur det gick till vet jag inte men man har fått till ett ruggigt bra vin oavsett priset, att det sen råkar kosta 132 DKK får väl betraktas som grädde på moset men den här rackaren står upp mot det mesta i den här stilen.

Vi är helsålda och börjar oroa oss för att 12-packen inte blir långlivad...

(19p/20)

Dolcetto d`Alba 2007 (Roagna)

Vi ger oss i kast med den senaste, tillgängliga årgången dolcetto från Roagna Azienda Agricola I Paglieri som, i förhållande till sin storlek, måste vara en av de mest välbloggade producenterna just nu? Vi blev oförblommerat förälskade i hans 2006 Dolcetto d´Alba, en mycket trevlig vardagsbagatell som ruvar på ett magnifikt inre djup.

Alla är väl vid det här laget medvetna om de ytterligt traditionella vinifieringsmetoder som Roagna borgar för varför vi går rakt på pudelns kärna.

Vi skådar en sedvanligt pinot noir-lik brygd med djupblå virvlar runt den rubinröda kärnan och möts av en frisk örtighet och nyklippt gräs direkt ur glaset.

Vidare blir vi varse en sofistikierad piptobakston, sötlakrits och lätt vegetativ multnad. Lingon, körsbär, nydraget tändsticksplån och mineraler kommer till.

Slankare och lite blygare i munnen än 2006:an, frisk och ungdomligt delikat med korta syror och nada tanniner, såklart. En bra balans ger ett välsnickrat helhetsintryck.

Föredrar 2006:an (om vi haft några kvar...) men misstänker att den här kommer i kapp efter ett år på rygg, det brukar inte krävas eoner när det gäller dolcetto.

(16,5p/20)

Maglietta Rossa Barbaresco Riserva 2001

Vinshopping i Helsingör är ju inte vad det har varit sedan alla de gamla bekantingarna som Simon Unna och Vinspecialisten slagit igen men på första tvärgatan till vänster, utanför stationen, ligger en liten butik som alltid brukar ha något intressant. I somras fick vi syn på den här obskyra barbareso riservan som kostade mellan en och halvannan dansk hundring.

Maglietta rossa är ju en sådan där röd ledartröja, som alla cykelintresserade säkert förstår poängen med, och vinetiketten berättar om Giovanni Gerbi som kallades "den röde djävulen" och vann Giro di Lombardia en gång och Giro del Piemonte tre gånger. Däremot är det betydligt svårare att hitta några fakta om vinet mer än att det är buteljerat av MGM Mondo del Vino.

I glaset ser vi ett riktigt ljust vin med klar tegelton som liknar ett slags transparent nyponsoppa. Förvånansvärt stor och skrymmande doft som skjuter skarpt med stora kirschbössan och slösar med riktigt trevliga mandelmassa- och bittermandelreferenser. Stiltypiska särdrag i massor; oljefärg, tjära och vissna violer.

Ett alldeles superbt sniffarvin som dock inte håller hela vägen - i munnen besväras vi direkt av en sötsyrlig ton av apelsinkaraktär, det finns inte tillräckligt med torra tanniner för att möta upp. Eftersmaken är av ett trevligare slag med lite mognadstoner som stannar i munhålan.

Den här typen av viner, med inköpta druvor och oredovisad vinifiering, blir ju sällan något att skriva hem till mor om men ett gott år som 2001 kändes det som något som var värt att testa. Det blir troligen inte något återköp men vi har en flaska till som vi kan snusa på.

(15,5p/20)

3 x Barolo 2004

Vad glad man blivit om man fått syn på den här tomlådstraven utanför sin lokala systembolagsbutik, risken att skåda en dylik kollektion någon annanstans än i centrala Alba är nog minimal...

Tydligen har enotecan fått en leverans nya årgångar för man vill uppenbarligen bli av med ´04:orna.

2004 Barolo Vigneto Cerequio (Beni di Batasiolo)

Batasiolos viner ser man lite överallt så man får en känsla av att det är en hyggligt stor producent. Man gör en normale, en riserva och fyra vingårdsbetecknade barolo där Vigneto Cerequio är en av dessa.

Cerequio ligger i La Morra mellan La Serra och Brunate där man har den lite kompaktare kalkrika leran med hög sandhalt som brukar lätta upp stilen.

En tydlig balsamicoanstrykning och surkörsbär i första sniffen, sen följer hallon och jordgubbar. En del multna toner ger ett mognare intryck.

Rätt så avrundad med lätta, silkiga tanniner och lite blyga syror. Inget stort vin men OK.

(15p/20)

2004 Barolo Sarmassa (Brezza)

Alla som besöker Barolo kör förbi Brezzas Hotel Barolo i sista vänstersvängen innan byn. Man gör en normale och fyra vingårdsbarolo, Sarmassa ligger nordväst om Barolo alldeles intill nyss provade Cerequio. Eftersom tanninstrukturen i Sarmassanebbiolon är av det mjukare slaget låter man macerationen pågå längre än i sina andra barolo.

Massor av mogna bär; körsbär och söta vildhallon. Riktigt trevlig i nosen med kirsch och målarpyts som tar över taktpinnen.

Inte alls särskilt lättsamt i stilen, talrika syror och myndiga tanniner ger en lång och ganska stram eftersmak. Ett lagringsobjekt men faktiskt njutbart redan nu.

(18p/20)

2004 Barolo (La Fusina)

En helt ny bekantskap för oss, hemsidan gör oss inte mycket klokare men vineriet finns tydligen i Santa Lucia, Dogliani.

Maffig, fruktig doft med mintiga övertoner. Bittermandel, däcksolution och naturligtvis mogna skogsbär. En volymiös smak med syra och tanniner i perfekt balans skvallrar om en mitt-i-prick-årgång.

(18,5p/20)

Besök hos Parusso

- Alla våra viner är gjorda för omedelbar konsumtion, ingen vill längre ha källaren full av supersträva barolo som barnbarnen ändå bara kommer att hälla i marinaden när de ärver dem.

- Jo, men det är ju trevligt att se hur ett vin utvecklas med tiden, och särskilt barolo är ju...

- Nej, det där tillhör det förflutna, nu vill folk ha drickbara viner, säger Anna som tar hand om oss på Vitivinicola Parusso. Anna är hårt drillad att upprepa mantrat om det moderna och nytänkande Barolo som producerar lite silkigare och publikare viner.

Cantina Parusso tillhör denna moderna falang som är oroad över att inte tillräckligt många nya kunder vinns över till den syrliga och sträva italienska stilen. Luciano Sandrone har till exempel långtgående planer på ett vinarkiv som lagrar viner i alla årgångar så att kunderna hela tiden erbjuds drickfärdig barolo, något som även Parusso har funderat på;

- Vi har en "Argento"- och en "Oro"-riserva som får ligga 4 resp 6 år från Mariondino och Bussia. Vi kan tänka oss att utöka det segmentet om vi ser att folk är beredda att betala lite mer för ett färdiglagrat vin, säger Anna.

Parusso finns på Bricco Rovella mellan Castiglione Falletto och Monforte d´Alba. Man förfogar idag över 22 ha i Ornati, Mosconi, Mariondino, Bussia och Le Coste, allt beläget i sydöstra Barolo. Marco och systern Tiziana Parusso är fjärde generationen vinmakare i familjen.

Det är första gången vi är här men vi har druckit en hel del av deras Mariondino i flera årgångar tidigare.

Fondberg Vin importerade förr i världen men numera har man ingen svensk distributör.

- Vi har tittat på den svenska marknaden och hört oss för men inte hittat någon som funkar, ert monopolsystem både avskräcker och lockar - får man väl in en fot så...

KB-Vin i Köpenhamn säljer, om än med hiskeligt saltade priser.

Vi sätter oss i provningsrummet och bjuds först på deras druvrena sauvignon blanc:

2007 Langhe Bianco Bricco Rovella som formligen ångar av ek, ungefär som att köra näsan ned i kalaspuffpaketet. Efter en stund kryper frukten upp till ytan i form av mogna krusbär och kiwi, ovanligt fläderbefriad för att vara 100% sauv. blanc.

En len sötma trots friskhet och höga syror som tyvärr dränks i eken.

(13p/20)

2006 Barbera d´Alba Superiore presenterar en lätt malolaktisk ton till att börja med men svingar över till lakrits och söta bär; hallon och jordgubbe. Kraftigt vin med en fin eftersmak och god balans mellan fat och syror.

(15p/20)

2005 Barolo 35a Annata är en jubileumscuvée som hyllar faderns första Parusso Armando-barolo och gjordes då, liksom nu, på druvor från Mariondino, Bussia, Le Coste och Mosconi.

Detta är en läckerbit med violpastill och de gamla tjära rosorna... Elegant och förförande med lagom mycket multna toner. Mycket mineraler och pulvrig tanninstruktur, välbalanserad men tål ett bra tag i källaren trots Annas inledande förmaningar.

(18p/20)

2004 Barolo Bussia bjuder på stor komplexitet direkt i glaset, lätt gödselstack fäktas med koncentrerade hallon och körsbär. En lite feminin elegans med skinn på näsan, lövbrasa och tryckimpregnerad trall växer fram. Stor frukt i perfekt jämvikt med syror och fat, stiliga tanniner som stannar. Köptes och åker i källaren för att plockas fram till marinaderna runt 2050 sådär...

(18,5p/20)

Besök hos Paolo Conterno

OK, nu ska vi se... Det går väldigt mycket uppför här och vägen börjar bli oroväckande smal - hmmm, jo men skyltarna visade Paolo Conterno 1,5 så vi kör på.

- Där står det Conterno igen, säger hustrun.

- Jo men alla heter Conterno här runt Monforte, hävdar jag myndigt.

Vi kör oförtrutet vidare, passerar en gård där en dam först ser glad ut men sedan får en skeptisk min när vi kör förbi - vid det här laget är vägen smalare än en cykelbana men trots detta visar en skylt att lastbilar bör ta till vänster.

Längre fram skymtar en ny gård på nästa kulle;

- Aha, där måste det vara, säger jag.

- Men... hör jag från hustrun och där sitter vi smäckfast i den berömda Ginestra-leran.

En gladlynt hund kommer spatserande och upplyser oss om att vi har kört för långt. Vi försöker backa och köra framåt om vartannat men vi gräver bara ner oss i The Sant´Agata Fossil Marlstone . Till slut måste vi fråga hunden om var il padrone befinner sig och människans bästa vän leder vägen bort till gården vi just körde förbi som visar sig vara Azienda Vitivinicola Paolo Conterno.

Vinmakaren Giorgio Conterno kommer ut och frågar om det är vi som är paret Lucchesi och vi får förklara vår prekära situation, Giorgio skrattar och skakar på huvudet sedan sätter han sig vid ratten och lyckas få loss ekipaget, kör upp till gården och spolar helt sonika av den med sin högtryckstvätt. Mama Caterina Conterno ber oss ta av våra skor så att hon medelst kniv, trasa och rinnande vatten kan rengöra dem. Vi skrattar gott åt spektaklet och Giorgio, mama och systersonen Daniele lär aldrig glömma de korkade besökarna som försökte bestiga Ginestra med en Fiat Grande Punto.

Vi får en rundtur i det minutiöst välskötta vineriet där man är noga med att påpeka att all ek är jättegammal så vinet kan ligga utan att besudlas av några som helst vanilj-, kokos- eller kaffearomer.

Det drar ihop sig till provningsdags och Daniele dukar fram den vingårdsbetecknade barberan:

2008 Barbera d´Alba Ginestra sprudlar av färska jordgubbar, hallonkompott och sötlakrits. En koncentrerad spjutspetsfrukt som man sällan råkar på i en purung barbera, riktigt kikarsikte-fokus.

Syrorna är såklart sylvassa men munfyllnaden är superb, lång och frisk eftersmak, klarar flera år i källaren.

(18p/20)

2006 Bric Ginestra Langhe Nebbiolo är mycket elegant och sober med en ren och transparent frukt. Fina nebbiolotoner av tjära och vissna rosor. Detta är i princip en barolo med ett års kortare lagring, druvorna tas från vinraderna längst ner så motstående berg skymmer kvällssolen lite mer.

Spetsig och lite snipig i munnen, kan nog ligga till sig ett tag.

(16p/20)

2005 Barolo Ginestra fick 3 bicchieri i Gambero Rosso 2010. Stor, för att inte säga enorm doft ur flaskan som öppnats dagen innan. Mogna mosade hallon, körsbär och jordgubbe - vidöppen och helt tillgänglig.

Riktigt bra pulvriga tanniner som sitter kvar länge på tandköttet, oliv och lite asfalt i den långa eftersmaken - troligen den angenämaste 2005:an jag varit i närheten av trots att den är "traditionell".

(19,5p/20)

2003 Barolo Ginestra öppnas bara för att jämföras med 2005:an. Det varma året har ruggat upp munkänslan och frukten känns mer rättfram, ger ett lite enklare intryck efter den superkomplexa ´05:an men är fortfarande en av de bästa barolo vi druckit i år.

(18,5p/20)

Tyvärr finns ingen importör i varken Sverige eller Danmark ännu, i Tyskland har Fischer & Trezza agenturen, men en glödhet rekommendation utfärdas till alla som vill göra ett besök hos en riktig barolista av den högre skolan, gästfriheten är som vanligt betagande när man letar sig ut till de mindre vinmakarna.

Chianti Classico 2007 (Villa Cafaggio)

2007:orna fortsätter sitt segertåg över vinvärlden, det verkar kvitta var man landar i sydeuropa så blev vinerna bra det här året - det skall bli riktigt spännande att prova barbaresco-2007:orna nästa år.

De chianti, från sagda år, som vi hittills smakat har visat sig från sina bästa sidor och har man dessutom legat på träningsläger som den här gynnaren så borde formen vara i topp?

Klar, halvintensiv och bläckigt blåröd i glaset. Man får direkt en rejäl dos rostade fat och en del vegetativ multnad men detta luftas dock undan efter en stund.

När doften börjar sätta sig så samlar frukten så sakteliga ihop sig i form av "the proverbial cherries" ackompanjerade av plums in madeira och i stämsång med blåbär/hallon-kompott. Mintchoklad, skoputs och nyslipad spånplatta.

En elegant och flott struktuerad doft, nästan lite "dyr".

Bra sug i syrorna, trevlig munfyllnad med lagom kli på tandköttet men tämligen kort i rocken.

Rätt fräsig och ganska dött lopp med 2007 Fonterutoli skulle jag våga påstå.

(16p/20)

nr 22817

Marcenasco 2004 (Renato Ratti)

Med risk för att bli tjatig men Philipson Wine´s 12-packsystem inbjuder onekligen till en och annan repris och i just det här fallet gör det inte särskilt ont.

2004:an är nämligen en fantastiskt lyckad årgång för La Morra-barolo, elegans och charm i ljuv harmoni utan att för den skull bjuda ut sig och spela lättåtkomlig.

Framförallt är det frukten som hamnat helt rätt det här året, den står precis på vågens centeraxel med ett ben på varje sida och gungar sig i balans hela tiden. Härliga syrasensationer biter tag i kinderna och ruskar om; skicka in en gaffel gräddig murkelsås och: whooom - back on track!

Marcenasco 2004 är för tillfället husets barolo men detta kan snart ändras, det ryktas nämligen om "a new sheriff in town" alias "the big gruppeköb of 2009" som snart kan ställa skåpet på plats.

Den som lever får se, följ upplösningen i detta rafflande spagettiwesterndrama on a computer near you.

(18 stabila p/20)

Vigna del Gris 2004 (Conterno-Fantino)

Uppe på Bastia i Monforte d´Alba har de två kusinerna sitt state-of-the-art vineri som så här års fylls med druvor från de legendariska kullarna Ginestra och Mosconi. Man startade 1982 och har hela tiden strävat efter att ligga lite i framkant när det gäller teknik och teknologi; man var tidigt ute med programmerbara roterande paddlar och nya barriquer exempelvis. Idag är Conterno-Fantino välkända och renommerade vinmakare som är kända för sin pålitliga och jämna kvalitetsnivå.

De producerar årligen 125.000-140.000 flaskor och säljer 50% av sitt vin i Italien och resten internationellt.

Vigna del Gris betyder "den gråes vingård" och åsyftar en gammal odling på 0,6 ha som kombineras med en nyplanterad (år 2000) utgörande 2,5 ha sandig kalklera i sydost-läge på 350 meters höjd.

2004 skördade man 5-6 oktober, 6-8 dagars fermentering och därpå en ovanligt lång malolaktisk jäsning som pågick en bit in i januari.

Vi häller upp i karaff och får syn på en ljus och skir skapelse, en gladiolus med tegelröda reflexer. Förtjuser direkt med massor av mogna röda bär och rosor.

Efter lite luftning trycker man på alla de rätta baroloknapparna; violer, hallon, tjära, sötlakrits och däcksolution. Ljuvligt årgångstypisk frukt som är massiv i mitten och mjuknar av utåt kanterna. Man skymtar nytänd brasa, spagnola-körsbär, mossa och fönsterfärg.

En absolut ljuvlig balans råder mellan syra och strävhet, den sandiga jordmånen har nog lättat upp och gjort anrättningen lite mer tillgänglig, jag vill minnas Sorì Ginestra 1999 som mer knuten än den här är, åldern till trots.

Maffig eftersmak som biter tag i tandköttet och ger en lätt bedövande känsla likt ett sånt där amerikanskt kaneltuggummi (Big red?) som fanns på 80-talet. Mycket vacker och elegant regisserad smaklöksbehandling.

Det här är essensen av ung god och drickfärdig barolo. Instant gratification; köp och drick, pop´n´pour, tack för kaffet - inga hårresande bekymmer om proveniens och ex-chateau hit eller dit som med 20-30-åringarna. Kort sagt: svinbra barolo för otåliga.

(19p/20)

Origowine importerar.

Dolcetto d´Alba 2006 (Roagna)

Finge man välja endast en producents viner att dricka resten av livet vore Roagna definitivt en av huvudkandidaterna.

"Personligt" och "egensinnigt" är två begrepp som dyker upp när man läser andras beskrivningar av den vinfilosofi som Luca Roagna tyvärr är alldeles för ensam om. Han går stenhårt in för en traditionell vinifiering med så lite yttre påverkan som möjligt; viner som gör sig själva alltså. Hans bägge baroli är absolut två av de trevligaste bekantskaper jag har gjort under det senaste året, stora personligheter med sjukt mycket karaktär.

Luca ser till att göra en dolcetto som inte liknar någon annan, han macererar i öppna träfat under 30 dagar och lagrar 10 månader på ståltank. Druvorna kommer uteslutande från Pajé i Barbaresco.

Lätt slöjig, matt och dovröd med lila instick. Jordgubbe, hallon och balsamico letar sig upp ur glaset och följs av ett ljuvligt sammelsurium av nagellack, jord och svampig sottobosco a´la blandskog. När man tror att den värsta chocken lagt sig sköljs näsan ur med bakad mandelmassa och lasyrbets.

En diskret syrlighet men framför allt rondör och mognad som man sällan råkar på hos ett "vardagsvin". Mjuk och finstämd eftersmak med viss längd.

Detta var vår sista 2006:a men jag litar på att 2007:an är lika bra så jag beställer definitivt en låda imorgon. Dolcetto kan svårligen bli mycket bättre än så här.

(17,5p/20)

Bristly importerar.

Aglianico 2007 (Terredora)

Ännu ett nödköp från det permanenta oktobersläppet. Vilken märklig företeelse det är med vårt monopolsystem; jag läste någon vinbloggare som tyckte att det är ett slags förenande ritual med dessa månatliga procedurer, något att samlas kring och ha gemensamma upplevelser att diskutera och dryfta.

Jag är nog inte helt överens med det synsättet även om jag förstår tanken, jag tycker danskarna har hittat rätt med sitt anarkistiska misch-masch som i och för sig kräver en del påläsning av kunden men å andra sidan innebär ett mycket rikare sortiment.

Men nu är vi i Sverige och då får man köpa Terredoras Aglianico 2007 för SEK89 ett helt år framöver om man vill.

Terredora ägs av famiglia Mastroberardino och odlar alla de kampaniska druvorna: aglianico, greco bianco, falanghina och fiano. 50 av de 100 procenten aglianico till det här vinet odlar man själv och andra hälften köps in.

Ganska mörk och tät rödsvärta. Massor av torra kryddor - muskotnöt, garam masala och kanel. Rostade kastanjer, rökta charkuterier och myrten i en generöst ekad, lättköpt stil som trots allt känns tämligen välmakad.

En ung strävhet som ger munnen en omogen-frukt-känsla, fylligt med schysst längd på eftersmaken, lätt eldighet och anständiga syror. Dock ger den publika ekövervikten ett lite obalanserat intryck

(14p/20)

nr 6228

.

Moscato d´Asti 2007 (Bera)

Porliga och småsöta dessertviner kanske inte är det första man borde tänka på när man blickar ut på höstens första stormoväder? Eller kanske det går att lura sig själv för ett ögonblick och drömma om midsommarjordgubbar och primörer när man sitter med näsan i glaset?

Bera Azienda Agricola pumpar ut 60.000 pavor per år av denna deras enklare Moscato d`Asti och 8.ooo av den vingårdsbetecknade "su Reimond". Man gör även en spumante och en passito av druvorna från sina 12 ha moscato.

Blekgul med skira gröna nyanser. En nyduschad sauvignon blanc-doft med nässlor, fläderblom och hela baletten. Inte lika mycket piggelin och tutti frutti som man har vant sig vid med den här vintypen. Massor av frukt i form av päron och gula äpplen, en ton av torkade äppelringar och honung följer efter.

Förtjusande stickigt med väl avvägd sötma, ovanligt bra bett i de små pigga syrorna. Svårt att para ihop med någon efterrätt men alldeles utmärkt att sitta och sippa på en kulen, stormig söndagseftermiddag.

(15p/20)

nr 74634

Barbaresco 2006 (Livio Pavese)

Man får verkligen leta med ljus och lykta efter något intressant i det permanenta oktobersläppet. I vanlig ordning råsatsas det på enkla bordsviner som potentiellt kan skapa volym och det är väl helt OK, det finns gudskelov andra sätt att handla vin på.

En barbaresco hittade vi i alla fall och det är inte fy skam, producenten är okänd för oss men vi kan inte gå hem tomhänta.

Livio Paveses hemsida är gravt undermålig och berättar egentligen bara om det absurt stora sortiment man har - 25 viner i lika många denominazioni ger ett lätt kluvet intryck.

SB ger i sedvanligt knastertorr och saklig (?) anda sparsmakade detaljer som att 40% av vinet lagrades 4 månader på franska barriquer och resten befann sig i 2 år på gamla 500 l-fat. Från vilka växtplatser man hämtat druvorna kan jag inte hitta.

Det är ett väldigt ljust vin i nästan granatäppleröd dress. Doften är extremt sluten men vinet är ju vådligt ungt så vi ger det en rejäl luftning.

En blyg och tillbakadragen skapelse även efter två timmar i karaff, lätta jordgubbspustar och en rätt så angenäm ton av kirsch lyckas vi locka fram. Blommor och gröna örter, tämligen eleganta läderreferenser tillsammans med ett uns tjära men ack så försiktigt.

På tok för anonymt i nosen - kan bara jämföra med gårdagskvällens Cuvée du Vatican CRV (ja, även jag Brutus...) som bjuder på långt mer minnesvärda upplevelser för halva priset.

Även i munnen blir det hela lite väl enkelt, taniga tanniner och lite trevande syror parat med en snopet kort eftersmak. Man kan förvänta sig lite mer av en barbaresco tycker jag, jämfört med Produttori del Barbarescos 2004 i samma prisklass står sig den här slätt.

Inget återköp för vår del trots att vi har hela året på oss.

(14,5p/20)

Nr 5337

Barolo 2004 (Fratelli Revello)

Klockan börjar bli eftermiddag och solen kan steka på ganska bra när juni blir juli i Piemonte. Vi har precis genomlidit en OMFATTANDE rundtur hos Renato Ratti, ett stenkast uppför backen, när vi blir insläppta av en glad och trevlig kvinna hos Fratelli Revello:

- Please, come on in. I already have some visitors so if you don´t mind we skip the tour and start tasting right away?

Av ren och skär lättnad hasplar jag ur mig till hustrun och våra vänner:

- Puh, det var skönt att vi slapp den där j - la rundturen, vi har sett nog med tunnor för en dag.

Vi sätter igång med provningen och kvinnan talar omväxlande väldigt bra engelska och utmärkt italienska om än med en liten brytning - hmm, österrikiska?

Vi serveras alla fem barolosarna, somliga i tre årgångar: 2003, 2004 och 2005 samt deras lite speciella L´insieme. Allt är utmärkt gott och trevligt, vi samtalar och kommenterar vinerna på italienska och engelska med kvinnan och på svenska med varandra.

Efter en stund kommer vi in på frågeställningen varför SB missat denna kanonrepresentant för modern La Morra-barolo och hon förklarar att det tycks gått troll i hennes försök att övertyga monopolet om sina viners förträfflighet.

- Och det trots att jag själv är från Sverige, säger hon på klockren rikssvenska...

Hon heter Paola och är gift med ena brodern Revello. När hon hörde att vi talade svenska tog hon oss, sin vana trogen, för potentiella SB-representanter och höll sålunda masken för att höra vårt oförblommerade resonemang.

Jag börjar genast fundera på vad som sagts och huruvida tungan har sluntit?

Det där i början om att det var skönt att slippa rundturen påstod hon att hon inte hörde men jag tror henne inte.

Fratelli Revello gör fem olika barolo, förutom instegsditon som vi provar ikväll; Rocche dell´Annunziata, Vigna Giachini, Vigna Conca och Vigna Gattera.

Alla vingårdsbarolona är ljuvligt komplexa och jag minns särskilt Vigna Giachini 2005 som särdeles extraordinär.

Vi häller upp och luftar i c:a två timmar och får syn på en ganska mörk purpurrodnad med faluröda knutar.

Ur våra nyinköpta Open Up-glas studsar en pigg och elegant frukt upp och biter tag i nosen. Prima oljefärg och en olivtendens. Ett stort fång violer, sötmandel och jungfrubröst går i femininum medan parkeringshus, nybilsdoft och solvarma däck klingar maskulint.

Vi blir vänner direkt i munhålan, riktigt elegant och så långt från "cowboy-barolo" man kan komma. Tanniner och syror arbetar sida vid sida för att balansera varandra och samtidigt hålla ett öga på alkoholhettan och sötman - en bild av tomtarnas verkstad flimrar förbi.

En bit gruyère och chistera är ett utmärkt ackompanjemang till detta kontemplativa vin.

Jag är ett stort fan av den här eleganta La Morra-stilen och årgången tillhör en av de bästa. Få har bättre koll på den här baroloelegansen än bröderna Revello, det skulle möjligtvis vara nästgårdsgrannen Altare...

(18,5p/20)

Cremes 2007 (Gaja)

Varför kan inte karlsloken ha en hemsida som normalt folk? Nu får man googla sig igenom vartenda litet dammigt enoteca bara för att få reda på druvsammansättningen i vinet man köpt.

50% dolcetto och 50% pinot nero skall det i alla fall vara, 10 dagars fermentation på ståltank och "några" månader på gamla botti är de andra- och tredjehandsuppgifter som går att skaka fram.

Och jovisst - "cremes" är piemontesisk dialekt för "color cremesi" som efter yttermera googlande visar sig vara den röda nyans som går att finna hos en gladiolus eller Swazilands flagga...

Ett ljust och lättsamt utseende, anemiskt tomatröd (eller troligen "color cremesi"...) med åderblå periferi.

En doft av finstämd mysk och en del fuktig höstglänta varvat med sötvarma jordgubbar och smörkola. Förbluffande bra kräm i doften som snabbt växer till efter lite luftning, ett stråk av herrparfym och plåster oroar till en början men lite ytterligare luft avhjälper detta.

Snart har vi sandelträ, undervegetation och frisk blommighet i form av lavendel och rosor i glaset, en isande pust av mint typ Vicks blå stämmer in. Bärarsenalen sträcker sig från jordgubbar till röda vinbär via reducerad hallonbalsamico.

Inte helt oväntat en mängd burgundiska referenser.

Ren och extraherad jordgubbe dyker upp även i smaken och bärs fram av distinkta syror som sätter sig högt uppe på tandköttet, en diskret stickighet berättar om relativ ungdom.

Den myckna mängden syror kan nästan tas för tanninsträvhet men sådan står egentligen ej att finna. När allt lägger sig till rätta i munnen blir eftersmaken angenäm och förhållandevis lång.

Gaja är förstås en gigant och som sådan är det nästan lite beige att gilla hans viner, lite som Pat Metheny på gitarr, Usain Bolt på 100 m, Picasso i konsten, gillar man operatenorer är säkert inte Pavarotti det hippaste man kan ha i ipoden. Men skit samma - man blir sällan besviken när man smakar Gajas viner, detta är ju trots allt hans lowend bulkvariant; en vardagsdolcetto som kan hittas för EUR20 på varuhusen i södra Piemonte. (visserligen i egna små vitriner av ädelträ men ändå...)

Vinerna är alltid en ynnest att prova och jag har inget emot att vara ohipp.

(17,5p/20)