Ekens betydelse - Rickard Albin besöker Munskänkarna

Kunnige 3-betygaren, BS-provaren och livsmedelskemisten Rickard Albin for till Kalifornien för ett och ett halvt år sedan och besökte amerikanska vinodlare, fattillverkare och ETS Laboratory för att skapa sig en samlad bild av vad ekfaten egentligen gör med vinet. Varifrån kommer smakkomponenter som vanilj, smörkola etc? Hur integrerar tanninerna från druvskalen med de från eken? Varför får vin som jästs på ekfat mindre fatkaraktär än vin som jästs på stål och sedan lagrats på ek?

Allt börjar såklart i skogen där man vill ha höga raka träd som växt mycket långsamt. De tre vanligaste och bästa typerna är den europeiska bergseken (Querqus Petrea), den europeiska skogseken (Querqus Robur) och den amerikanska viteken (Querqus Alba).

Frankrike är i särklass även i detta sammanhang, en fjärdedel av landarealen är skog varav 30% ek, man fäller 2 miljoner kubikmeter om året. Staten äger ekskogarna som behöver mellan 150 och 230 år på sig att växa färdigt, all ek för fattillverkning säljs sedan på auktion där träd för träd går under klubban. Man låter beståndet växa till med c:a 10 miljoner kubikmeter per år.

Odlingarna hittas främst i centrala Frankrike och får såklart olika egenskaper beroende på växtplats; Limousin-ek är grovfibrig medan ek från Vogeserna är mindre grov och används till chardonnay och pinot noir. Centrala Nevers producerar medelgrova fibrer som ger en mjuk och komplex karaktär och Allier-eken är tätfibrig med mycket egenarom som lämpar sig för kraftfulla viner, mest egenarom har ek från Troncais.

Ett faktum som man inte alltid tänker på är att tätare ådring ger bättre luftningskapacitet vilket ju också är huvudsyftet med ekfatslagring.

Den amerikanska eken är givetvis privatägd och mer snabbväxande, 80-120 år tar det för en amerikansk ek att bli fullvuxen. En annan skillnad mot den europeiska är den höga halten av ämnet tyllose som täpper till porerna och gör det möjligt att såga eken, den europeiska måste klyvas för att bli tät. Tyllose ger också en mer rostad karaktär.

Vidare finns ungersk, tysk och östeuropeisk - oftast slavonsk ek som exempelvis används till italienska botti.

Stockarna lagras efter avverkning ute i ungefär ett år därefter klyvs de franska till stavar, man använder varken den hårda kärnveden eller den mjuka savveden utan bara det däremellan, ett ungefärligt utbyte på 20% av originalvolymen. Stavarna lagras ute i cirkus 2 år och vattnas kontinuerligt för att laka ur de bittra tanninerna. I slutfasen angrips stavarna av svampar som påverkar fenolämnena och gör att ligninet blir till vanillin. Piemonte lär ha ett optimalt klimat för den här typen av lagring och Rickard berättade att han besökt Angelo Gaja och tittat på hans egna ekstavslagringsfaciliteter - en kille som inte lämnar något åt slumpen.

När det är dags att tillverka faten sorteras de klyvna stavarna som varierar i storlek, c:a 30 stavar per fat och två tunnband som används under formningsproceduren. Man tätar med en blandning av vetemjöl, aska och vatten.

En första rostning över öppen eld för böjlighet där man under tiden sprutar stavarna med vatten. När vattnet absorberats kan stavarna böjas och sedan placeras i två ringar som används under bindningsproceduren. När fatet har fått sin form rostas det på insidan så att fukten dras ur och med följer sockerarterna , light toast är 20 minuter, därpå följer medium, medium + och heavy toast som är 45-50 minuters rostning - light toast ger mer ekkaraktär och heavy toast mer vanilj och kaffe. Locken utgör 30% av fatets inneryta och är även dessa rostade brukar det stå "toasted heads" på utsidan. Ett kritiskt moment är att få påfyllnadshålet absolut runt så att det håller tätt, vassblad och sjögräs tätar locken.

Faten slipas, provtrycks, sulfitinjiceras och förses med galvaniserade stålband från Sverige.

En fransk barrique av hög kvalitet kostar ungefär 10000 SEK medan en amerikansk dito kan köpas för c:a 6000SEK. Slå ut det på 300 flaskor så har vi 20-35 SEK bara i fatlagringskostnad när man använt nya fat. Man räknar med 3-5 års livslängd innan vinstenen blockerar porerna men då har värdet sjunkit drastiskt på andrahandsmarknaden.

Kemisten kunde inte undanhålla oss en liten analys av de nio aromkomponenter som gör eken till ett idealiskt vincontainermaterial. Jag var inte tillräckligt snabb med pennan för att anteckna alla och slänger in en lekmans reservation för stavningen som brasklapp.

Laktoner - ger ny ek och kokosarom i främst amerikansk ek.

Vanillin - ökar med rostning upp till medium toast.

Eugenol och isoeugenol - ger kryddnejlika och stärks av rostning.

Guaiacol - ger rökiga tjärtoner.

Furfural - som står för mandel och smörkola.

Vidare avhandlades chips, kuber och stavar och Rickards besök hos Joseph Phelps, Gus Anderson, Claus Janzen och Philip Togni innan vi provade vinerna.

Chablis Grand Cru Les Clos 2006 - Oekad sur lie på stål som var enormt komplex, hinkvis med mineral och en tendens till oljighet. Blint hade man inte gissat oekat vilket var Rickards poäng med att ha det med.

Chateau Couhins-Lurton Blanc 2006 - 100% sauvignon blanc från Pessac Leognan, Bordeaux, 50% nya fat sur lie. Söt doft av honung och rostad kokos. Gulfruktig med vass, ung syrlighet på hög nivå.

Chateau de Fesles "la Chapelle" 2006 - 100% chenin blanc från Anjou, sur lie på gamla fat. Lite däckgummi och typiska ylletoner. Aprikos och dov frukt. Mycket tilltalande till bra pris (172 SEK).

Condrieu "les Grandes Chaillées" Domaine du Monteillet 2008 - Fruktsoda, päron, frisk som en moscato d´Asti. Parfymerad rosenkaraktär och inte mycket fat i helhetsbilden.

Hermitage Blanche 2001 - 100% marsanne, lite dämpad frukt men fint vaxig med stor söt doft. Maffig i munnen med lätt alkoholhetta.

La Rocca Pieropan Soave 2007 - 100% garganega som legat på 60% femhundralitersfat och 40% botti. Friskt gulgrön frukt, mynta eukalyptus och Brio smörkola. Fint integrerad fatkaraktär.

Barolo Rocche Marcenasco 1998 (Renato Ratti)

Vi letar oss ner till Rocche dell´Annunziata i La Morra, 2,5 ha klassisk nebbiolomark på den där gulaktiga sandleran som känns likadan mellan fingrarna som druvjuicens tanniner känns på tandköttet.

Odlingen är 50 år gammal och är planterad med Lampia på obestämda stockar i sydöst- till nordvästlig cavalcapoggio, 1998 skördade man 12-13 oktober.

Första året spenderades i nya franska barriquer följt av ett års elevage i 2500-liters slavonska ekfat, därefter hamnar det i ståltankar. Man filtrerar inte och efter buteljering får det ligga ett år till på flaska. Det här året producerades 8400 buteljer.

Rubinrött med klart brunt skimmer. En väldigt direkt doftbukett som består av varm asfalt, tjärpastill, bigarråer och torkade blommor. Andra rummet intas av mineral, krita och slipdamm av Plastic Padding. På tredje plats kommer den mörka chokladen och marsipanen - allt finns där och i strålande vigör.

Munnen fylls av den djupa och mörkröda frukten, en tillbörligt avrundad tanninstruktur, som skickar ut en riktigt lustfylld kittling av tandkött såväl som gomsegel, spelar andrafiolen. En snygg och torr finish sätter fart på salivproduktionen och eftersmaken lever kvar länge i form av kryddighet och lakrits.

Ett praktfullt och verkligt stort vin i en årgång som det råder delade meningar om, Rocche dell´Annunziatas druvmaterial verkar i alla fall vara av högsta kvalitet även detta året och kan ligga länge än även om det känns som att det är nära sin peak.

(19p/20)

Vini d´Italia 2010 Köpenhamn

Efter förra helgens exkursion i de sydrhônska jaktmarkerna känns det som läge för bot, tvagning och löften om ett framtida leverne i monovinös anda enligt första barolobudet.

Vad kan tänkas vara bättre botgöring än en italiensk vinfestival? En dylik akt måste vara ekvivalent med hundratals Ave Maria.

Vini d´Italia avhålls för nionde gången i Köpenhamn och för första gången är man i Lumbyesalen inne på Tivoli. Man har 23 utställare som presenterar sina respektive sortiment. Tilltugg och snacks i form av diverse italienska delikatesser är fritt att roffa åt sig och en stor fördel med danska vinfestivaler är att man faktiskt kan handla de viner man fastnar för på plats och dessutom till ett rabatterat pris.

Vi redovisar mycket korthuggna noter i nästan Artbergsk anda, alla som varit på liknande arrangemang känner till problematiken att med glas i ena näven, anteckningsblock och program i andra samt pennan bakom örat, behålla hyfsat fokus efter 30-40 barolo. Vi slutade anteckna när vi påbörjade brunellovarvet så en viss piemontesisk dominans KAN skönjas.

Ferdinando Principiano

Barolo Serralunga 2005 - lättsam doft, ljus frukt. Smidig med eleganta tanniner. Intressant Monfortebaserad producent som satsar på renhet och biodynamik.

Barolo Boscareto 2004 - supersandiga tanniner, otroligt koncentrerad men med sublim balans, en 18,5-19-poängare. Finns hos Domaine Brandis i Bröndby.

Sottimano

Barbera Pairolero 2007 - stadig frukt, silkig munkänsla med tanninantydningar. Elegant syra.

Barbaresco Fausoni 2005 - slank, ljusfruktig men farligt ung med skarpa syror och rejäla tanniner. Kan bli mycket bra med åren.

Langhe Nebbiolo 2007 - öppen, lite gödslig, söt frukt - grenachevibbar. Kraftiga lätt grovhuggna tanniner.

Roagna

Barbera d´Alba 2004 - mörk, oliv, kort men med pricksäker syra.

Vigna Rionda 2005 - buljong, knuten och nästan helt utan fruktighet. Lär behöva lång tid i källaren, ingen festivalcharmör.

Silvano Bolmida

Barolo Fantini 2005 - rosor, oliver, asfalt. Grovmaskig tanninstruktur och ganska vass syrlighet.

Barolo Bussia 2005 - mycket livligare med sötlakrits och solvarma nektariner. Pulvrigare och mer finlemmad än rotebrodern.

Giovanni Manzone

Barolo Gramolere Bricat 2004 - däck, gummi och en del animaliska toner. Ganska lätt och torr i munnen.

Barolo Gramolere Bricat 2001 - flyktig, volatil med skumbanan och lösningsmedel. Avrundad i munnen, lätt och torr.

Giuseppe Nada

Barbera d´Alba Superiore 2007 -Giuseppe Nada från Treiso representerades av sonen Enrico (bilden). Härligt sötfruktig barbera med stor doft och stiltypiska syror. Ett år på begagnade barriquer, mycket trevlig barbera till fyndpriset 3 st för 235DKK.

Barbaresco Casot 2006 - ljuvlig sötlakrits, tjära, solvarmt gummi och körsbär. Lätt grapefruktbeska ger elegans till de mycket välbalanserade tanninerna och den alltigenom perfekta syrligheten. Två år på begagnade fat i olika storlekar (500 l, 1000 l, 3000 l) blandas i lika delar till denna kanoncuvée. 3 st för 375DKK är dagens klipp.

Langhe Nebbiolo 2008 - var inte lika intressant, lite för fruktfokuserad med inslag av konfektyr.

Dagens roligaste nya bekantskap, Langhe Vine är importören.

Roberto Sarrotto

Barolo Audace 2005 - enkel med övertydlig strävhet, kraftfull men tvådimensionell.

Ettore Germano

Barolo Serralunga 2005 - mineral, däckgummi, mörkfruktig. Balanserade tanniner av mild karaktär, drickvänlig. 200DKK är ett mycket bra pris.

Barolo Cerretta 2005 - wow, en växel till! Allt som Serralunga 2005:an hade fast i kubik, riktigt spännande hästsparksbarolo med elegans. Absolut en 19-poängare - 300DKK och ytterligare ett fynd. Viniropa har ett kul sortiment.

Pietro Rinaldi

Barolo Monvigliero 2005 - limstift, kirsch. Mycket trevlig i personlig stil, skön munkänsla med lång eftersmak.

Barbaresco San Cristoforo 2005 - genuint typisk med slankhet och smidiga tanniner. En producent att hålla utkik efter. Le Papillon importerar till Danmark.

Castello di Neive

Barbaresco Santo Stefano 2006 - omtalad producent som vi inte provat tidigare. Stram med viss elegans, ljus och förhålladevis lätt. Beska som tar över eftersmaken. Inget vi lär följa upp.

Reverdito

Barbera d´Alba Butti 2006 - oj vilken barbera! Däckgummi som legat i stekande sol, söt frukt och lååång eftersmak. Det enda vi ångrar att vi inte köpte (glömde?). Ett kap för 110DKK.

Barolo Moncucco 2004 - Reverdito går från klarhet till klarhet - blodig, generös frukt, tryffel i massor och oljefärg. Finkorniga tanniner som kittlar länge. Reverdito förs av U&Wine.

Aldo Rainoldi

Inferno Riserva Valtellina Superiore 2004 - mycket ren och frisk med mineraler och lite medicinala övertoner. Läckert sval munkänsla som bryter mot allt det piemontesiska.

Sfurzat di Valtellina 2004 - fikon, dadlar och chokladdoppade jordgubbar. Förvånansvärt höga syror och hyfsad eftersmak.

Giovanni Corino

Barolo Giachini 2003 - mogen vidöppen frukt, tjära, gummi och rosor. Gentlemannamässig charmör från La Morra-producent som vi inte kände till.

En av de absolut bästa vinfestivaler/mässor vi besökt, precis lagom mycket folk i en perfekt avvägd lokal. Inga överparfymerade, nysprayade eller ens överförfriskade deltagare. Utmärkt arrangemang med fritt käk och välkyld San Pellegrino i trivsam miljö - toppklass!

Chateauneuf 2007-shootout

Vi knäböjer och lutar pannan mot biktbåset, salta tårar rinner nedför kinderna när vi lovar bot och bättring efter ytterligare ett snedsteg på kort tid. Det är ett tufft jobb men de där Chateauneuf-du-Pape 2007:orna som alla talar om måste kollas av, vi hoppas på syndernas förlåtelse och kastar oss blint in i lejonkulan.

Vin nr 1 - Ett lätt transparent vin som nästan lutar åt rödbrunt. Örtig, parfymerad och lätt eldig till en början. Massor av läder och lakritsbåtar skymmer en ganska diskret mörkfruktighet. Mineral och järn smyger fram så småningom.

Stor i munnen med mörk och mjuk fruktsyrlighet, inga egentliga tanniner att tala om, ganska lång eftersmak. Angenäm i både näsa och mun men känns snopet öppen eller kanske rentav enkel? (15p/20)

Våra vänner Chateauneuf-fantasterna gissar på Xavier och vi håller med.

Facit - Clos Saint Jean Chateauneuf-du-Pape 2007

En liten besvikelse enligt våra vänner som tycker att exempelvis 2005:an visade en helt annan komplexitet.

Vin nr 2 - Ett betydligt tätare vin, djuprött och nästan lilatingerat. Mjölkchoklad och lite smörkola till en början, mörka bär med en aning kirsch i botten. Knuten doft som behöver en hel del luft för att öppna upp.

Eleganta animaliska toner börjar pocka på uppmärksamheten - stall, gödsel och ammoniak. Tydliga blåbär och en rejäl näve brödkryddor i form av anis och fänkål dominerar efter en stund.

Ganska lätta tanniner men en ljuvlig munkänsla tack vare ett generöst batteri snygga syror och en finstämd grapefruktbeska, eftersmaken varar riktigt länge. (18,5p/20) Vi anar modernare vibbar och gissar på Domaine de la Vieille Julienne.

Facit - Domaine de la Vieille Julienne Chateauneuf-du-Pape 2007

Ett riktigt njutbart vin som passade våra smaklökar som hand i handske, troligen sjukt ungt men likafullt högpresterande.

Vin nr 3 -Ett djuprött vin med klar transparens. Djup och ymnig frukt innesluten i läder och lite annan animalitet. Kryddig örtighet med dill i spetsen, rök, kanel och en hel del vaniljstång. Rejält rödfruktig och nästan slampigt generös med frukt och alkohol.

Stor och volymiös i munnen, nästan åt det mulliga hållet. Viss pepprighet och lång eftersmak. (16p/20) Bosquet des Papes är den samstämmiga gissningen.

Facit - Bosquet des Papes Tradition Chateauneuf-du-Pape 2007

Kännarnas favorit men inte helt övertygande för min del, en smula för mycket av allt och en diabolisk alkoholhetta.

Vin nr 4 - Ljusare men med klar, rubinröd kärna. En hel del animaliska toner som köttsaft och gödsel. Ett stråk av nyrostat kaffe, röda bär och nagellack. Knuten doft med lite metallisk karaktär.

Mycket lätta tanniner men en god syrlighet, en diskret beska föregår en tämligen lång och trevlig eftersmak. (17p/20) Vi chansar på Le Vieux Donjon?

Facit - Roger Sabon Prestige Chateuneuf-du-Pape 2007

Mycket intressant att smaka men kanske en aning anonymt till följd av sin ungdom, ett vin som säkert kommer att åldras med stil.

Vin nr 5 - Tätare rubinröd med svarta reflexer. Diesel, avgaser, parkeringshus och mörkfruktig elegans. Piptobak, stall och välintegrerade fattoner som ger ett mycket komplext intryck. Trivsam fruktighet som piggar upp.

Munkänslan är finfin med läskande inslag, helgjutet och välbalanserat - ett riktigt njutarvin. (17,5p/20) Gissningen får bli Roger Sabon.

Facit - Le Vieux Donjon Chateauneuf-du-Pape 2007

Känns drickvänligt just nu, ger ett nästan moget intryck med alla sina tredjehandslika aromer.

Vin nr 6 - Återigen tätare rubinrött. Smörkola och inspritade körsbär, animaliska toner av gödsel. God fruktkoncentration med mineral och varmt stendamm i bakgrunden. Lakrits och skogsbär. Känns verkligen drickmogen och välkomnande.

Elegant extraktion utan alkoholöverslag, tydligast tanniner ikväll och ljuvligt lång eftersmak. (18p/20) Clos Saint Jean?

Facit - Xavier Chateauneuf-du-Pape 2007

Budgetalternativ som nästan tog hem segern. Våra Ch9dP-rutinerade vänner tyckte att detta var en riktigt positiv överraskning och det är nog bara att hålla med - seriöst köpläge.

Barbera d´Alba 2008 (Cascina Cucco)

Cascina Cucco har gjort ett positivt intryck hittills, deras barolo Ceratti 2004 är riktigt trevlig och 2005:an verkar ha potential för framtida utveckling men vi har aldrig tidigare smakat något av "vardagsvinerna" från gården.

Deras Barbera d´Alba 2008 har hämtat druvmaterialet från Roddi d´Alba dryga halvmilen norr om Serralunga. Kort maceration som följs av lagring på stål.

Färgen är djupröd med ett bläckblått skimmer. Doften är initialt lite sötaktig med en kryddighet och diffusa spår av kafferosteri som gäckar. Snart får vi dock en ren barberanäsa med tydliga bär - framförallt åt tranbärs- eller rentav lingonhållet.

Frisk grönörtighet av mynta och libbsticka samsas med mineral och soltorrt grus. Äpplecider eller snarare calvados brukar förnimmas i barberor som vi gillar och mycket riktigt ger detta sig tillkänna så småningom.

Smakmässigt har vi att göra med en typisk representant för druvan och området - stringenta syror och blygsamma tanniner. En viss eldighet kan möjligen ses som ett exotiskt inslag, detta stör inte på något sätt utan bjuder snarare in eftersmaken att stanna lite längre. Ett riktigt välsnickrat bordsvin i enkel och charmig stil.

Signore Merolli säljer för DKK68/flaska vid köp av låda.

(15p/20)

Barolo Pie Rupestris 2003 (Cappellano)

Alla som står på Carlo Merollis maillista fick ett erbjudande härförleden om att köpa kultproducenten Teobaldo Cappellanos barolo Pie Rupestris 2003 till ett kraftigt reducerat pris med anledning av rykten om att vinet var på väg utför. Året var ju som bekant hett och har ju en del snabbmognande och överextraherade viner på sitt samvete. Vi ställer ju gärna upp för våra medmänniskor så vi köpte därför en låda för att lätta på Carlos tunga börda och gjorde ju på så sätt faktiskt en humanitär insats...

Teobaldo Cappellano tillhör legendarerna i Piemonte, en respekterad och högt aktad barolista som gick sina egna vägar samtidigt som han var trogen traditionen. 1983 förbjöd han journalister att prova och skriva om sina viner om de hade för avsikt att sifferbedöma dem. På baksidan av Cappellanos barolo står det fortfarande en liten redogörelse om detta och avslutningen lyder:

-É un sogno? Permettetemolo. En dröm/önsketänkande? Tillåt mig i så fall drömma/önska.

Cappellanos bägge barolo kommer från odlingen Gabutti i Serralunga d´Alba men Teobaldo valde att inte ha med crun i namnet eftersom han ansåg att begreppet Gabutti urlakades när fler och fler granngårdar föll in under samma crubeteckning.

Pie Franco-Michet kommer från 20-åriga stockar som Teobaldo planterade själv, dessa var oympade franska stockar och klonen var Michet.

Pie Rupestris-per Nebioli är 40-åriga rankor på amerikanska rotstockar (rupestris), per Nebioli indikerar att klonen är oidentifierad.

Man jäser i 2-3 veckor utan att tillsätta någon jäst och man låter det sedan ligga sina minst 3 år på gamla stora ekfat.

Vi häller vördnadsfullt upp i våra kupor utan att lufta. Färgen är mörkt rubinröd och börjar tydligt dra sig mot brunt.

Varma söta bär i skarpt extraherad form stiger ur glaset, en rejäl dos Fabbri amarena, violpastill och riktigt mörkröd frukt. En enastående palett av andrahandsaromer i form av tryffel, nyplockad karljohansvamp, solvarmt däckgummi, tobak, lövbrasa, buljong och torkad blombukett lägger sig som en Lützendimma över glaset - här kan man stanna länge.

Den ljuvligt definierade frukten tar kommandot i munnen och ger en läskande känsla, tanninerna får tandköttet att vibrera av vällust och sitter kvar en bra stund. Eftersmaken är minst sagt lång.

En barolo sprängfylld med Serralungakraft som på intet sätt är förbi men däremot är på topp nu och kanske 3-5 år framåt. Vi hedrar Baldo och skippar våra futtiga betyg men konstaterar att det här är fullkomligt strålande och något man kommer att minnas lång tid framöver.

Gårdagens after ski ägde rum på Atmosfär i Malmö, vi har för vana att nästan aldrig bli nöjda när vi varit på restaurang men gårdagens besök var ett undantag. Sublim mat, superb service och mycket trivsam miljö - varmt rekommenderat!

Prova oxsvansen som var magisk.

Cagnazzi 2007 (Tenuta Don Nicola)

Vinshopping i Köpenhamn är en utmärkt sportlovsaktivitet, massor av frisk luft, djupa knäböjningar, blodfyllda biceps av intensivt lådkånkande och socialt samkväm i köerna vid övergångsställena.

Vi tog vår vanliga tur med uppvärmning hos Erik Sörensen, snabbt nedslag i Charlottenlund, offpist i Holte hos Carlo Merolli och ett svep inom den förträffliga Superbestbutiken i Rotundan, Hellerup där Gobivin hade demo och en del attraktiva erbjudanden: Mascarellos barbera d´Alba Scudetto 2004 sex flaskor för 660DKK, samme producents barolo Monprivato 2004 två för 900DKK, Terredavinos barolo 2005 sex flaskor för 600DKK mm.

Erik Sörensen lockade med en bordeaux; Cadet Peychez 2005 för 120DKK och Stadt Krems ljuvliga Steinterrassen riesling 2008 för 100DKK. Man importerar även Tenuta Don Nicolas prisvärda viner som vi inte smakat på år och dar, vi blir således nyfikna och får ett smakprov som faktiskt imponerar.

Cagnazzi 2007 säljs för 39.95DKK vid köp av sex flaskor och det är en prisnivå som brukar komma undan med det mesta men i det här fallet får man faktiskt ett riktigt helgjutet vin.

Druvkompositionen är ca 60% negroamaro, 20% primitivo och 20% montepulciano och man skördar sent från 20-30-åriga stockar.

Ett mörkt och tätt vin som genast släpper ifrån sig stor och rund frukt i form av mogna bigarråer, blåbär och björnbär. En mycket angenäm ton av stall och tobak ligger kvar en god stund och ger lite grenachevibbar.

En mjuk och behaglig syrlighet ger en trivsam munkänsla, tanniner är här inga att tala om. Smooth är ordet men detta är likafullt ett vin i balans, alkoholen ligger på måttliga 12,5%, och ett utmärkt pizzavin. Vi snackar prisvärt nästan in absurdum...

(14p/20)

Dolcetto d´Alba Bricco Bastia 2007 (Conterno-Fantino)

Någon nämnde "dolcetto" och likt Pavlovs hundar reste sig salivnivån i våra munnar så att den stundande vårfloden skulle kunna bli avundsjuk. Vi provade Bricco Bastia för ett par år sedan, tror det var årgång 2004. 2007:an har vi inte lärt känna tidigare och detta är enda flaskan så vi får hoppas att den inte är FÖR bra...

Blåviolettbubblig men förvånansvärt tät. En hel drös typiska dolcettomarkörer som solvarma jordgubbar, viol och moreller möter en direkt. Sötlakritsen och vaniljstången sluter upp och får en att tänka på frejdiga men omsorgsfullt matchade fat men hemsidan uppger endast lagring på stål, hmm. Allt är under alla omständigheter väldigt sympatiskt och trevligt. Rik och ovanligt stor doft i lite modern stil.

Smaken är lättsam med lite lägre syranivå än vad vi önskar men likafullt ett druvtypiskt stuk och en tydlig representant för stilen. Tydlig fruktighet, nästan åt det blommiga hållet, och ett klart lakritssting i eftersmaken.

Ett vin värdigt vilken lunchkaraff på vilken trattoria som helst i Piemonte och vi blir onekligen lite sugna på att sitta i middagssolen och balansera det där skrangliga gjutjärnsbordet medan antipastin dukas av och linguinen dukas på.

(15p/20)

Barbaresco Nubiola 2005 (Pelissero)

Efter ytterligare en akt av barmhärtig magnitud har BV-Ingvar skänkt oss en tanke och sålunda inhandlat och delat en låda av kvällens vin med oss. Pelisseros Nubiola Barbaresco 2005 har slumpats ut på Superbest ett par gånger under hösten/vintern till det veritabla fyndpriset DKK100, vid en snabb sökning dyker vinet upp lite varstans med prislappar på både €32 och $48.

Våra kunskaper om Giorgio Pelissero är synnerligen begränsade, vi har hört talas om en viss förkärlek för ny ek men känner oss ändå lugna efter ekallergikern Ingvars smakprov.

Nubiolan är mycket tilltalande i glaset med djup rubin och blankt skimmer. Doften är stor och solid redan från början - surkörsbär, röda vinbär och mandelmassiga fattoner. Rökighet och tjära finns också med från start. Vinet utvecklas ganska rejält efter någon timme i glaset då allt blivit lite mer slimmat och elegant men ger fortfarande ett robust och välmakat intryck - visst är faten ganska långt fram i doftbilden men på ett medvetet och proffsigt sätt. Ett väldigt trevligt vin att sniffa på.

Det råder en nästan total samstämmighet mellan doft och smak, stabila syror och nyponfinkornig tanninstruktur. Stort i munnen och eftersmaken är av god medellängd, inga som helst anmärkningar på ekhanteringen - tänk något i stil med Renato Ratti.

Vinet är fullpackat med fin frukt och kommer att växa ytterligare med lite lagring. Ett av årets klipp.

(17p/20)

Barbaresco Pajé 2003 (Roagna)

Här känns presentation en smula överflödig, alla som spanat in någon vinblogg det senaste halvåret har garanterat snubblat över orden Barbaresco + Pajé + Roagna + 2003. I stort sett alla har hyllat och Galloni har kallat det "The barbaresco of the vintage" varpå han skyfflade ut 95 pinnar.

Vi häller upp och känner att förväntningarna är ganska höga.

Utseendet är vad man förväntar sig av en ung men snabbmognad barbaresco - djupt rubinröd med tegelskiftningar och klar transparens.

Till en början ligger en dimma av Islaywhisky över glaset, massor av jod-, jord- och mineraltoner samsas med distinkta rökpuffar av lite sur brasved. Djupt nere i glaset lurar bären.

Ett rikt och fokuserat doftcentrum bygger vidare allt eftersom med lager på lager - körsbären är där, en smula stall dyker fram, målarpytsen som skänker elegans och djup. Man anar en viss hetta som gör den nebbioliska stenfruktsparfymen stor ja, nästan väldig. Ljuvligt!

I munnen markeras alla barbarescoattributen - snyggt och smidigt munfyllande med dovmörka syror i basen och sandigt ljusa tanniner i diskanten. Lång och sirlig eftersmak.

Vi käkar rådjursmedaljonger med portvinssås och chevreöverbakad potatis men till detta gör, den igår kväll öppnade, budgetbordeauxen Le Doyenné 2005 jobbet bättre - Pajén lirar gärna solo.

Uttrycket: "...hade man kunnat dricka alla dagar i veckan..." stämmer inte alls här, Pajé 2003:an kan man bara dricka vid väl valda tillfällen när man är mentalt förberedd. Ett stort vin som vi sorterar in under filen "bestående intryck".

Vi besöker Vini d´Italia i mars och kommer då förhoppningsvis att träffa Luca Roagna hos Atomwine. Ska bli kul att höra vad han har att säga till sitt försvar...

(19p/20)

nr 73831

AMEP i Sjörröd

Vi samlar ihop oss ute i provinserna och bjuder över de två supersympatiska gentlemännen från Billigt Vin; Ingvar & Jörgen, till en Asa Med Egna Pavor-sammankomst i hjärtat av Skåne.

Känsliga läsare varnas härmed - i detta inlägg förekommer det viner av ickeitalienskt ursprung!

Först ut har vi ett halmgult vin som känns fullvuxet direkt, massor av tropisk frukt och en trevlig sötma i doften. Pigg syrlighet och lite aptitretande stickighet i kinderna trots några extraår i källaren. Ett mycket välbalanserat och sympatiskt vin som hade tålt ett bra tag till på rygg.

Montenidoli Vernaccia di San Gimignano Tradizionale 2004 fanns tidigare att köpa hos Erik Sörensen, alla som någon gång varit på deras vinfestival i Kokkedal har säkert råkat på Elisabetta Fagiuoli som alltid talade sig varm för sina viner på snabbt exekverad italienska vare sig man förstod vad hon sade eller ej. Hennes bas-vernaccia är ruggigt bra och finns dessutom i versionerna "Fiore" och "Di Carato" som lagrats på ekfat. Dessvärre är vinerna lite svårhittade men finns hos ett gäng tyska handlare för den nysgerrige.

Lätt slöjighet, blåröd med avsevärd transparens. Blommig och elegant med stram bärighet. Rödfruktig i ordets rätta bemärkelse, ett uns varmt gummi och lite rökighet smyger sig förbi.

Mäktig strävhet och matkrävande syror ger ett svalodlat intryck, ett elegant och pampigt vin som lurar bort mig till norra Rhone och de andra till Bourgogne.

Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2008 kommer alltså från Sicilien... Druvan heter nerello och har odlats på ca 1000 meters höjd vilket lär vara högst i Europa så det förklarar det svalodlade stuket. Vinifikationen beskrivs som "klassiskt burgundisk", 25% ny ek används.

En del info om vinerna finns hos Michael Skurnick.

Fantastiskt kul att prova och en riktigt högklassig producent som måste utforskas vidare.

Nästa vin är ljust rubinrött, klart och transparent. Doften ger söta fattoner och en dov ton av vegetativ multnad. Mängder av knallröda mogna bär slösar med sötfruktigheten.

Massiv pinot-karaktär som växer och växer tills kuporna knappt räcker till.

Mjuk och rund i munnen men med ett gäng ungdomliga syror som trilskas lite i bakgrunden, fint balanserad men kanske en smula ung. En fräsig grapefruktbitterhet mynnar ut i eftersmaken, väldigt elegant.

La Pousse d´Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvrées 2006 är domänens monopole och årgången något av ett mellanår enligt expertisen. Ett bra vin som känns helgjutet och väldigt troget sitt ursprung - elegans och finess som ger mersmak.

En väsentligt tätare brygd äntrar scenen, blåröd och nästan trögflytande. En pust av stickig senap sätter fart på näskanalerna och följs av varmt däckgummi och lite rök. Mogen mörkröd frukt med sukatsötma och lite russin. Ett stråk av smält vax och honung stämmer upp.

I munnen är det maffigt med en rund och varm känsla, eftersmaken är nästan söt och håller sig kvar ganska länge.

Tankarna far direkt till södra Rhone och ett varmt 2007.

Ch.Lamargue Grand Reserve 2004 kommer från Costiere de Nimes där Languedoc möter Rhone. Vi har att göra med syrah och en kraftfull vinstil som känns rustik och ärlig. Ger ett klart yngre intryck än sina sex år och bör kunna ligga till sig ytterligare. Kom i februari och finns fortfarande att få tag i.

Bruntingerad och med viss transparens möter nästa vin upp. En stor och kraftig doft av jordgubbar, hallon och lakrits. I nästa våg kommer däck, lösningsmedel och fler rödmogna bär.

Strålande vitalt och elegant trots alla muskler, stort och volymiöst i munnen med en rund och välskulpterad känsla som bärs fram av lätta syror.

Ingvar är först i Bordeaux men hamnar via Australien till sist i Californien, Jörgen skulle litat på sin första instinkt och ylat Amarone!

Tenute Galtarossa Amarone della Valpolicella 2001 är en ovanligt finlemmad och stilfull amarone som har behållit alla sina ungdomliga drag intakt och lurar därför lätt iväg en på jorden runt-resor om man provar blint. Macerationen pågår i 30 dagar och man lagrar därefter på fransk ek i varierande storlekar under 24 månader.

Till lammgrytan med svamp borde en barolo funka, vi ger busåret 2002 förnyat förtroende och plockar fram Gigi Rossos Arione Barolo 2002.

En ganska tunn historia med lite däck, gummi och animaliska referenser. En viss sötma i doften antyder röda vinbär och hallon. Smaken är alldeles för anonym för att vara en vingårdsbetecknad barolo, eftersmaken kort och blek. Vi har aldrig smakat någon annan barolo av Gigi Rosso men antar att detta inte är representativt?

Ytterligare ett rött vin kommer i mörk och tät djupröd dress. Lite medicinala toner som sveper undan och lämnar plats åt grön paprika, vita vinbär och färska örter. Ljus frukt som ger ett fräscht och svalt intryck. Syran är tät och absolut matkrävande, tanninerna inte fullt så framträdande.

Det här vinet hade Ingvar med sig sist han var här men då glömde vi att prova det så nu var ett lysande tillfälle att ordna en blind-date mellan de båda. Han hamnar hyfsat rätt geografiskt (Norditalien) men lutar nog mer åt väst än åt öst och tänker dolcetto eller något dylikt.

Cecchetto Raboso del Piave 2005 kommer från Treviso,Veneto. Rabosodruvan lär vara en bångstyrig rackare att få bukt med, man skördar när druvorna är lätt övermogna och låter dessa sedan macerera i ekfat under 12-14 dagar. Lagring sker till 40% i barrique och resten på 3000-litersfat.

Ett intressant och mycket kul vin att få prova.

Vi håller oss kvar i samma hörn av Europa; i byn Ceglo, på gränsen mellan Slovenien och Italien, huserar vinhuset Simcic. Vi har deras Simcic Teodor Belo 2005 i glaset, en gyllengul skapelse som strålar. Doften är rik på gula äpplen, honung och galiamelon. I munnen får man ett fantastiskt stort smakspektrum och en eftersmak som inte vill sluta. Ett ytterligt komplext och ljuvligt vin som passar som hand i handske till valfria salume och ostar.

Ett absolut köpmåste utfärdat - var, Ingvar?

Länk till BS.

Vi avslutar med en husfavorit: Ca du Giaj Moscato d´Asti 2008 som spritter av gul frukt, ananas, inlagda päron och ett uns ingefära. Finfin balans mellan sötma och syror gör detta till ett piggt och intressant dessertvin som kan njutas som det är, till någon fruktefterrätt eller en sorbet.

Carlo Merolli säljer.

Val di Cornia Suvereto 2002 (Gualdo del Re)

Inte riktigt alla misslyckades 2002. Gualdo del Re i Maremma fick till det med sin sangiovese, fin parning med faten har hållit liv i frukten hittills. Vi gillade det skarpt sist och vi ska ta tempen igen ikväll.

Man producerar endruveviner av, förutom sangiovese; cabernet sauvignon, merlot, pinot noir och aleatico. Lagringen sker på barrique i 16-18 månader, Cibi e Vini i Köpenhamn importerar.

Mörk som natten med violetta reflexer. Doften är varm och lite russinsöt med fräckt limstift och självklart körsbär i mängder. En aning mognad kan detekteras i soja- och balsamicoundertoner, höstliga pustar av svamp och sottobosco finns där också vackert integrerade.

Smaken är stor, rund och bastant med fina syror som fortfarande spritter av liv. Typiskt toscanska tanniner som drar mot ek snarare än mot druvskal. Bra längd på eftersmaken med lite extra knäckighet i svansen.

Som helhet ett riktigt bra vin som njutes bäst som meditationsvin. Det såldes ut i somras för DKK100/flaska, senaste kampanjen var DKK300 för 2 men då gällde det 2005:an - känns lite tveksam men kanske borde provas ändå? Annars håller vi utkik efter 2006.

(16p/20)

Barbaresco 2003 (Scrimaglio)

Vi tillhör inte den där ordningssamma klanen vinlagrare med Excelprogram och örnkoll på samlingen i källaren, något som börjar märkas när man ska leta efter något speciellt bland alla flaskor.

Den här silvriga flaskhatten har jag svept förbi med blicken många gånger men inte ägnat någon vidare uppmärksamhet, igår drog jag till sist fram flaskan och upptäckte ett vin jag inte visste att vi hade i vår ägo. Vi har antingen köpt någon ströflaska eller fått den som gåva och sedan dess har den legat incognito i Langhe Nebbiolo-avdelningen och tryckt.

Scrimaglio är ju en bekant "negociant" i Nizza Monferrato som köper in huvuddelen av sina druvor och satsar stort på att förpackningen ska vara spektakulär - de flesta har säkert sett deras Alfa Romeo-rosso eller Milan-diton. Man har kanske inget grundmurat rykte om sig som kvalitetsproducent men ett galet år som 2003 kunde väl allt hända?

Mörkröd bottennyans med klar transparens. Vi känner direkt en lätt spritig volatilitet men snart tränger frukten sig fram i form av en övermogen och kokt bärkompott. I munnen är det ungefär samma tendens; lite kartig syra ihop med billig balsamvinäger och en kokt fruktighet.

Vi kokar in päron på det här imorgon.

Le Tense Sassella 2006 (Nino Negri)

Stabil storproducent, gott år och ett vin som hittills aldrig gjort oss besvikna känns som en trygg investering, när priset dessutom är moderata 129 bagis finns inga tillbörliga skäl att tveka.

90.000 flaskor matar man ut av Le Tense som har etablerat sig i SB´s ordinarie sortiment. 100% chiavennasca, som nebbiolo heter här uppe i alperna, får efter en 4 dagar kort maceration ligga på begagnade små fat till 80% medan resten läggs på 80 hl-fat.

Ljust tomatröd med orange kant och klar transparens skiner han i glaset. Doften känns omedelbart igen med sina nypon och en distinkt stenfruktsparfym, smidigt och elegant som om vi befann oss rakt västerut på alpmassivets andra sida.

Lätt fatprägel som känns genomskinlig och integrerad, generös friskhet i form av pepparmint och gröna örter.

Smaken är också i samklang med tidigare årgångar; pigg syrlighet med fjäderlätta tanniner som kliar långt inåt svalget, ett fräscht och matvänligt vin med sval elegans. Välgjort och genomtänkt in i minsta detalj.

20o6:an är minst lika bra som 2005:an och hamnar på vår vardagsvinsfavoritlista per omgående.

(16p/20)

nr 32341

Barolo Bricco Viole 2005 (Mario Marengo)

Vi har läst och hört en hel del om Mario Marengo det senaste året men faktiskt aldrig provat något av vinerna därifrån, omdömena har varit positiva så det ska bli roligt att få bekanta sig närmare med ett av vinerna.

Vi har ställt fram en Bricco Viole som är en vingårdsbetecknad barolo från La Morra, en liten remsa mark med plantering från 1955 som har rikligt med vildväxande violer mellan vinranksraderna.

Marco Marengo sköter ruljangsen och är tredje generationen vinmakare med dugligt stöd av legendaren Beppe Caviola.

Medelkraftig intensitet och en röd lyster av något mörkare slag.

Vi känner direkt mandarin, kanel och Kungen av Danmark. En rik rödfruktig hallonkaraktär riktigt skiner igenom som ett skuggspel i bakgrunden.

Doften är väldigt djup och komplex med sammetslen frukt och tydliga nebbiolomarkörer i form av rosor och riktigt mörklila violreferenser. Man kan inte snusa sig mätt på det här.

Klart övertygande munkänsla med finpulvriga tanniner, lite stendammstorrhet och spänstiga syror - La Morra-elegansen materialiserad. Allt biter tag i kinderna och insidan av överläppen för att sedan hålla sig kvar en god stund och sedermera lämna fältet fritt för en knäckig och förtjusande eftersmak.

Det är naturligtvis ungt men likväl öppet och inbjudande, lagring kommer göra susen men för oss som älskar ung nebbiolo finns det ingen anledning att tveka med korkskruven - dä ä bar å dra.

(19p/20)

nr 95722

Le Volte 2007 (Tenuta dell´Ornellaia)

Hög tid att prova senast tillgängliga årgången av Tenuta dell´Ornellaias snikcuvée. 51% sangiovese, 15% cabernet sauvignon och 34% merlot som tillbragt 10 månader på gamla Masseto- och Ornellaiafat.

2007 verkar varit ett gott år även i södra Toscana så låt se vad man åstadkommit.

Först upp ur glaset är bären - körsbär mot bigarråer, björnbär och lite dito klister. Plommon och mörkröd frukt ger ett dovt och lite sobert intryck.

Man förnimmer en lätt biton av hudkräm som känns artificiell men detta går snart över i de sekundära fataromerna; lakrits, nyrostat kaffe och en liten rökighet.

Stor och maffig smakstruktur med välsvarvad fatrondör, generös men välbalanserad. Drickvänligt snitt med rik och djup fruktighet, syror och tanniner känns väl integrerade i helhetsintrycket. Men...

Det finns ingen som helst typicitet eller personlighet, minsta motståndets lag verkar vara ledordet för dagen. Detta känns som ett vin som vill vara kompis med alla, något som för övrigt slår mig ganska ofta när vi provar moderna Bolgheribrygder i det lägre prissegmentet.

Allt det som är speciellt med sangiovese maskeras och slätas ut, ambitionerna känns internationella i överkant.

Le Volte är extremt välgjort och ett i många stycken gott vin men inte särskilt kul att dricka.

(14p/20)

nr 32472

Langhe Rosso 2001 (Roagna)

Vi som sitter suktande med en snöplig backorder på Pajé 2003:orna får desperat ge oss på jakt i källaren efter något substitut som kan stilla de värsta skakningarna. Langhe Rosso 2001:an ska väl kunna fungera som alternativ avledningsmanöver åt vår Roagna-craving.

Här handlar det om druvmaterial från Cascina Pira och Pajé som får macerera i ynka 30-50 dagar för att ge en "ungdomlig" touch åt vinet, att det sedan får ligga 3-4 år på medelstora fat innan buteljering och ytterligare ett antal år innan det når konsument är en annan historia.

Den okulära karaktäristiken sitter som en keps; ljus transparens med begynnande tegelreflexioner - distingerade tinningar således.

En ymnig dos röd frukt skjuter sin väg ur glaset med hallon och varm jordgubbskompott i första ledet, djupare ned i glaset har någon rullat fram grillen och lagt på ett par rejäla entrecoter.

Allt känns inneslutet i en vegetativ multnad som i och för sig är ganska trevlig men som nog kommer att luftas bort, vi lagar mat så länge.

När vi återvänder är det soja och balsamico av allra ädlaste sort som regerar, mäktiga skogsbär växer till och får sällskap av champinjoner och fuktiga höstkvällar som snubblar på frost.

Ett absolut överj-ligt sniffarvin som skulle kunna stavas b-a-r-o-l-o alla dagar i veckan.

I munnen har vi en slick spelare med sammetslena tanniner av det mogna slaget, syror som berättar om frukt som plockades vid helt rätt tidpunkt för snart nio år sedan och en helhetskänsla som skvallrar om högkompetent vinmakeri.

Efter ett par timmar i glaset är det fortfarande i toppform och jag måste säga att vi är riktigt imponerade - detta är mycket bättre än vi trodde. Skönt personligt och en ta-inga-fångar-mentalitet hos producenten som man inte ser så ofta, att lägga detta krutet på en Langhe Rosso är inte vardagsmat.

Två tummar upp!

(18p/20)

nr 75237

Barolo Serralunga d´Alba 2005 (Fontanafredda)

Som en kär gammal vän dyker Fontanafreddas normale troget upp i SB:s standardsortiment år efter år. Ibland närmast uppseendeväckande angenäm och andra år lite mindre intressant, i år dessutom i helt ny skrud!

Det årliga och ärorika uppdraget är att släcka barolosuget i varenda stuga från Ystad till Haparanda (eller vid närmare koll snarare Lund till Östersund...) och representera en hel region och dess vittomspännande vinstil.

Lyckas man med det då?

I vanlig ordning är färgen lite åt det mörkare hållet, klar lyster och semitransparent intensitet. Doften ger sig blygt tillkänna med mandelmassa, körsbär och långkokt tomatsås. En tydlig mineralitet, som brukar pocka på uppmärksamhet i nästan all typisk Serralungabarolo, framträder.

Frukten ger ett mörkt intryck med drag åt kompott och syrupinlagda plommon, målarpytsen tittar fram så småningom och öppnar upp anrättningen som hittills varit lite sluten.

Munkänslan kännetecknas av lite stickiga tanniner och en friskhet som uppfattas som slank, tämligen strama syror men inget som tar över. Allt är stiltypiskt och korrekt men ganska tamt och själlöst, eftersmaken är kort och ger ett platt intryck.

Vinifieringen är traditionell med lång skalmaceration och lagring på stora botti, druvorna är hämtade dels från egna ägor och resten köps in. Årgången är lite svårbedömd men i det här fallet verkar man inte riktigt hunnit med innan regnen kom - det känns lite urvattnat.

Som helhet är 2005:an trevlig att sniffa på men alldeles för lätt, slank och oansenlig i munnen, stordriftskänslan är påtaglig och bidrar till det bleka helhetsintrycket.

Vi hoppar över den här och hoppas på bättre lycka 2006.

(14,5p/20)

nr 2305

Barbaresco 2004 vs 2006 (Produttori del Barbaresco)

Inför stundande påfyllning av 2006-depåerna känns det relevant att jämföra årgången med en annan storhet: 2004.

Vi klistrar på en rejäl remsa gaffatejp över årgångsetiketterna och häller upp direkt i glasen.

GLAS 1 - Utseendemässigt är de båda glasen förvillande lika varandra, möjligen kan glas 2 sägas vara aningen mindre klart och kanske något mörkare än glas 1.

Här finns rejält med nypon, hallon, jordgubbar och ljusröd frukt. Snart anar man lätta stråk av tjära och gummi, en påtaglig friskhet som av mynta och ett allmänt lätt intryck.

Mycket livliga syror i pigg och ungdomlig stil, slank munkänsla och en tendens till äpplig kartighet förleder oss båda att tro att vi har ynglingen i glaset.

Tji fick vi, det var 2004:an som ståtade med alla dessa vitala epitet - förmodligen en hint om lagringsdugligheten.

Bra barbaresco i renaste stil. (17p/20)

GLAS 2 - Redan vid första sniffen slås man av de mörkare tonerna i andra glaset; bigarråer, korinter, sukat, pomerans och torrare kryddighet. En hemtrevlig pust av varm äpplekaka och marsansås ger sig till känna.

Distinkt nebbiolofrukt med subtila sekundäraromer som rosor och violpastill.

Finkorniga tanniner som stannar länge på tandköttet men "rundare" än första glaset. Ger ett allmänt mognare intryck med ett djupare doft- och smakspektrum.

Underbar balans och helhetskänsla.

Vi trodde nog att vi hade ett lite mognare vin i andra glaset men vi gick fetbet...

Inget snack om vilket som är det trevligare vinet men 2004:an kan nog tänkas ha mer att ge med tiden. (18,5p/20)

Promis 2006 (Gaja) & Marcenasco 2004 (Renato Ratti)

Ibland är det kul att ha två helt olika viner i parallella glas, särskilt när man bara vet vad som finns i det ena - vi har plockat varsin kandidat ur gömmorna utan att berätta för varandra vilket. Vi ger oss på en hjortfilé med tryffel- och jordärtskockspuré och mitt val är Gajas instegstoskan Promis 2006.

Ca´Marcanda ligger i Bolgheri i ett ganska flackt landskap som för inte så länge sedan mest bestod av försummade persikoodlingar, sedan dess har Antinorisläkten gjort en smärre revolution i området och lyckats skapa ett eget litet Médoc. Angelo Gaja började etablera sig här 1996, efter hårda förhandlingar med tidigare ägaren döptes vineriet till Ca´Marcanda som lite slarvigt kan översättas till "de eviga förhandlingarnas hus".

"Promis" är kortform för latinska promissio (löfte) och är tillsammans med Magari och Ca´Marcanda de tre Bolgheriviner, baserade på internationella druvsorter, som görs i Gajas namn.

Promis består av 55% Merlot, 35% Syrah och 10% Sangiovese som jäses och vinifieras var för sig för att sedan blandas under januari/februari, Merlot och Syrah kommer från Ca´Marcanda medan Sangiovesen hämtas från hans Pieve Santa-odlingar i Montalcino.

Lagring på lätt använda barriquer i 12 månader och 5 månader på flaska.

Djupröd med violett ram och ganska tät. Doften är elegant av svarta vinbär och modern fatkaraktär.

Frukten känns mogen och väl struktuerad säkerligen till följd av det goda året, körsbären är diskreta men finns där i bakgrunden. Merlotinslaget är naturligtvis tydligt men inte det första man tänker på - när vi kvällen efter provar halva Gute Weines Bordeaux 2005 probierpaket så kastar vi in Promisen som sjundevin och det skäms inte för sig bland de aristokratiska eleganterna men man känner att det inte är från samma växtplats.

I munnen gör sig ungdomligheten påmind med inte helt integrerade fattoner men syror och tanniner känns solitt balanserade med fyllighet och väl avvägd eldighet.

Väldigt välgjort, som vanligt, men en smula mainstream i överkant i vårt tycke.

(16p/20)

Rattis 2004 Marcenasco är ju tidigare avhandlad på längden och tvären men är en väldigt trevlig barolo i den moderna stilen. Trots storskalighet, även i detta fallet, så känns ändå Marcenascon avsevärt mer personlig än Promisen. Vi får avvakta en eventuell prisdump hos Philipson så att vi kan köpa på oss av 2005:an som enligt vissa ska vara snäppet bättre.

Två komplett olika viner men en intressant jämförelse.

(17,5p/20)