Barberor att särskilja [tänkt som parafras på 'Barberaren i Sevilla' men...]

Hösttider äro gryttider och vi har en ångande spezzatino på spisen. Vi vill gärna göra en tydlig distinktion mellan den här raffinerade rätten och fransosernas aningen bordusa efterapning bouef bourgignon genom att uteslutande använda vitt vin och avsevärt mycket mer tomat än vad som vanligtvis anges i den uppsjö av olika receptvarianter som förstås förekommer, och därigenom förläna anrättningen en lenhet och morbidezza som sällan står att finna i de mer kantiga och tvära avarterna väster om alpmassivet. Och till gryta dricker man förstås vinskapelsens krona: barbera, därom behöver vi väl ändå ej tvista?

Brichet Piemonte Barbera 2011 (Osvaldo Barberis) Vi har tidigare haft svårt för Barberis' barberor då man envisats med att lagra dessa på barriquer, och är det något barbera inte vill veta av så är det som alla vet barriquer. Man har dock sedermera kommit till någorlunda sans och lagrar nuförtiden åtminstone sin Doglianiodlade barbera Brichet uteslutande på rostfritt stål.

Det här är en ren och mineralisk barbera, vars lätt florala doft lätt föranleder, eller möjligtvis förleder, en att tro att man kan ha med en nordpiemontes av något slag att göra. Den ivrigt bläckblåa färgen och avsaknaden av tanniner berättar dock snart att vi trots allt definitivt inte har med nebbiolo att göra. Fast doften är riktigt elegant, med mandel, klarbär och vita blommor.

Munnen får ta emot en kaskad av syror i det högre registret, tänk ett bett i de där stora knöliga citronerna med lätt gröna ändar. En fint upprensande och salivinducerande förmåga alltså, och läckert som apertif. Men till maten är det snäppet för syrligt, här krävs mjukare och mognare doningar.

San Lorenzo Barbera d'Alba 2007 (Bartolo Mascarello) Få viner har så konsistent skänkt oss sådan glädje som Mascarellos barberor. Vi har avverkat åtskilliga 06:or med bravur de senaste åren och det är med en tår i ögonvrån vi nu drar korken ur vår sista 2007:a. Många är de barbera d'Alba från det heta året 2007 som borde druckits upp för länge sedan men det här är ett annat djur, minst sagt.

Man charmas omedelbart av den yppiga, vällustiga frukten som står i full blom just nu. Allt piemontesiskt man kan tänka sig ryms i den första lilla sniffen - tryffel, linolja, hasselnötter, moreller. Bedårande, vackert, omöjligt att hitta något att invända emot.

Samma sak i munnen - komplett, total harmoni. Väsentligt lugnare syror, men icke desto mindre resoluta sådana, med mera pondus, magnifika till maten. Men det här är en riktigt stor barbera, lika väl ämnad att bara sitta och kontemplera över. 2006 hade måhända ytterligare en växel att lägga i när det kom till komplexitet men det väger 2007 upp med sin charm och älskvärdhet.

Har för övrigt, likt det förmodade flertalet vinintresserade vid det här laget, läst sommelieröverdängaren Arvid Rosengrens blogginlägg om vederbörandes inställning till den ytterst segdragna och närmast skyttegravslika debatten visavi fenomenet naturviner. Ett synnerligen stringent och välformulerat inlägg i diskussionen, med befogade slängar inte minst mot alla bockskäggsbeprydda hipstersommelierer som får något glasartat i blicken om de ser en handritad etikett med en brunstig myrslok och en luciatärna som står på händerna och ett flaskinnehåll som liknar sojautrörd majsvälling och doftar brottarmatta. Fast nog hade vi velat höra lite mindre av pc-klyschorna och det småsura klassikerkramandet och istället lite mera bett och attityd i betraktelserna? Visst, jag förstår att vinvärldens ögon vilar på Arvid just nu men sanningens byk måste tvagas, offentligt och ordentligt: cabernet sauvignon är såklart i det närmaste en shit grape och sydafrikanska viner går faktiskt inte att dricka med någon form av behållning - Who are you kidding?