Höstdrabbning på Sturkö

Kung Oscar af Sturkö

Vi samlar ihop oss för höstblot hemma hos familjen Vinosapien i den blekingska arkepelagen. Strålande solsken men en piskande vind möter oss, när vi återigen får audiens hos världens coolaste katt.

Barbera d'Alba Superiore 2007 (Scarzello) En av de bästa barberorna som görs i Langhe, med druvor från Sarmassa och Paiagallo och det snabbmognande året 2007. Den tydligt piemontesiska identiteten och avsaknaden av tanniner skvallrar direkt om barbera. Mycket bra här och nu, och klockren till en inledande pranzo med bruschettini, hemgjord pesto och läckra sallader.

Rancia 2006 (Fèlsina) Aningen "slattskadad" efter en natt i halvfull flaska i kylen. Inga uppenbara chianti-klockor som börjar ringa. Känns tämligen utslätat och skulle kunna vara det mesta från lite varstans i vinvärlden, faktiskt. Enligt Vinosapien piggt och njutbart när flaskan var nyöppnad.

Duca Sanfelice 2009 (Librandi) "Classico Superiore Riserva" antyder på något subliminalt vis att vi har att göra med lång lagring på små och nya fat, men se det visar sig vara alldeles fel. Den här gaglioppon har tydligen bara sett stål och glas från insidan. Ett faktum som är svårt att ta till sig då man förnimmer rikliga doser smörkola och vanilj när man sätter näsan till glaset, men som i så fall måste härröra från den malolaktiska jäsningen. Ganska oförarglig skapelse, built to please.

Tokaji Hárslevelü Határi 2012 (Judit Bott) Ett smakprov signerat Tokajs egen Arianna Occhipinti: Judit Bott. Här har vi hennes hárslevelü från Határi i glaset. Ganska avrundad och lågmäld profil med dämpade syror men en druvaromatik som fått fin fart efter 3-4 dagar i öppnad flaska. Alkoholen verkar vara under kontroll och mineraliteten är det för dagen härskande elementet. På tok för ungt i dagsläget men ge det ett par år så tror jag att det kommer ihop sig och blir mycket njutbart med sin lilla restsötma.

Chablis GC Les Clos 2005 (Dom.Pinson) Moget, men med höga syror och en vaxig, aningen stearinansatt frukt som leder tankarna till Anjou eller Saumur, snarare än Chablis. Hade förmodligen fallit mig mer i smaken med ett par år mindre på nacken och en lite yppigare frukt.

Kalkofen Riesling Trocken GC 2001 (Dr.Bürklin-Wolf) Fantastiskt fin balans mellan den lite ljumna och avrundande restsötman, den krasande mineraliteten och de svala syrorna. Mycket skön Pfalz-riesling som blint skickar oss raka vägen till Alsace.

Prulke 2010 (Zidarich) Ingen Ingvar med oss ikväll men lite Carso-juice ska vi väl få oss till livs likafullt? Det här är bland det bästa jag smakat därifrån och ett av våra favoritvitviner alla kategorier: 60% souvignon, 20% vitovska och 20% malvasia som fått jäsa med skalkontakt i öppna kar. Ljust, friskt, aromatiskt med fläder och vita blommor. Perfekt avvägd kärvhet i frukten och en stor, närmast majestätisk eftersmak. Väldigt ungt, men redan stort.

La Selvanella Chianti Classico Riserva 2008 (Melini) & CC Riserva 2008 (Castello di Volpaia) Två chianti-riservor från 2008 där Castello di Volpaia tydligt märker ut sig som den djupare och mest intressanta med sin mörkare frukt och intensivare syror. Det gnölas lite runt bordet om blekhet och avsaknad av identitet och visst, Toscana-adressen är inte uppenbar - jag befann mig i moderna Piemonte till en början - men Castello di Volpaia känns väldigt solitt och välgjort.

Chablis PC Les Lys 2002 (Daniel-Etienne Defaix) Det här känns plockat på sin absoluta topp just nu. Det riktigt strålar om den gula och tropiska frukten och citrussyrorna balanserar upp helheten hur snyggt som helst. Serveras vid helt rätt temperatur (11-12 grader) och bjuder verkligen på sig själv - elegant, klassiskt och alltigenom njutbart.

Tokaji Furmint Úrágya 2011 (Szepsy) Högklassig furmint från ett av de tyngsta namnen i Tokaj. Det här är verkligen hyperelegant och rent med sina högstämda, sjungande syror. Avgjort sprunget ur en mycket god årgång och med ett långt liv framför sig men våldsamt njutbart redan nu. Vi har verkligen blivit nällade av Tokaji furmint på den här nivån.

Riesling 300m NN Rutz Rebel [Magnum] 2011 (Peter Jakob Kühn) Amforajäst, skalmacererad Rheingau-riesling i en ståtlig, närmast skräckinjagande och fallos-liknande magnumflaska. Underbart djup frukt av söt ananas och mogna golden delicious. Ljuvligt gott på egen hand men matchningen till räkorna med asiatisk touch och chilihetta är utmärkt.

Vouvray Demi-Sec 1960 (Dom. Bourillon Dorléans) Blint börjar det spekuleras om en eventuell korkskada men när Lessrof låter täckelset falla och vi fattar att vi har att göra med ett vin som just fått komma ut i friska luften, efter sin drygt femtioåriga vila, sansar vi oss och tar ett par nya, djupa andetag. Och visst är det här intakt, allt är i fin form med det våta yllet (som missledde oss till en början) och bivaxet i doften. Syrorna känns vitala och den diskreta sötman känns fint inlindad. Mycket trevligt vin vid närmast otroligt imponerande vigör.

Bianco 2007 (Trinchero) Oj, vad vi är förälskade i det här vinet! Här ryker sista flaskan ur lådan, på tok för tidigt för här finns åtskilliga år kvar under huven. Arneis och malvasia från Monferrato som fått ligga länge på skalen (ett par tre månader), sinnebilden av ett orangevin. Aprikoser, persikor, målarlåda, limstift och söt tobak. Smaken är på alla sätt voluminös och snudd på bordus, men fullpackad med charm och integritet. Tuffa, nästan taggiga tanniner gör sitt bästa för att skrämmas men det här är ändå så ljuvligt och intagande på alla sätt att man smälter. En vinupplevelse som går utanpå det mesta, i vår värld.

Saumur Champigny 2008 (Clos Rougeard) Fast kopplar vi från nostalgi- och känsloknappen och antar en något mera objektiv hållning så är det detta som blir kvällens vin. Det här är så nära perfektion man kan komma. Sjukt rent, elegant och sirligt, inte en tillstymmelse till grönhet eller bittra paprikatoner. Kvintessensen av Loire-cabernet i sin allra vackraste och mest nobla inkarnation. Milda makter vilket tjusigt vin.

Chateau Chasse-Spleen 2005 Säkert ett habilt exempel på bra bordeaux men gudars vad gubbigt och gaggigt. Ingen energi, bara tyngd och tristess.
-Bordeaux, det är säkert inte dig det är fel på, det är förmodligen bara så att jag inte fattar grejen...

Teorema 2007 (Feudo D'Ugni) Tätt och mörkt men med betydligt mera sprattel och hyss i sig än stofilen nyss. Rustikt och bonnigt så det förslår men avväpnande och svårt att inte bli åtminstone lite förtjust i. Vinosapien hittar den mörka chokladen direkt och konstaterar snabbt att vi har en montepulciano d'Abruzzo i glasen. Skarpt jobbat.

Barolo Pie Rupestris 2007 (Cappellano) Elegans och råstyrka i samma paket. Den varma årgången hjälper till med tillgängligheten men här finns inga värmestressade tanniner eller påklistrad, söt frukt, allt är synnerligen väl sammansatt och fint strukturerat. Inget snack om att man har traditionell barolo av högsta klass i glaset. 2008:orna öppnar vi inte förrän om fem år för påseende. Gör precis allt rätt till den underbara varmrätten med egenuppfödd pippi som fått sjuda långsamt i sin egen buljong med kokta rotfrukter och en sanslöst änglamild senapssås till.

Chambolle-Musigny Les Sentieres 1999 (Jean-Paul Magnien) Söta jordgubbar är det dominerande inslaget i doftbilden. Lite väl banal näsa kan man tycka. Smaken bjuder på något mera i fråga om djup, definition och struktur men ger inga direkt bestående intryck. Kanske den så snöpligt korkskadade magnum-Vosne-Romanéen hade en intressantare historia att berätta? Det får vi dessvärre aldrig veta.

Viña Tondonia Rioja 1994 (R López de Heredia) Mycket skönt vin! Fullkomligt skriker old school men skickar ut flörtar och inbjudningar åt höger och vänster så att synapserna åker till Piemonte, Toscana, Bourgogne och norra Rhône. Men visst är det en solklar rioja, när man får se flaskan. Härlig upplevelse, så läskande och skönt att hälla i sig att man undrar varför inte fler håller på med den här stilen i Rioja. Eller är man vanligtvis bara för lat för att leta upp de här pärlorna och för snabb med att bejaka sina fördomar när man väl har dem i glaset?

Arbois Vin Jaune 2003 (Rolet) En perfekt avslutning på en sublim kväll - en tegelstensstor bit comté av yppersta klass och en flaska vin jaune till - det blir ta mig fan inte bättre än så här. Löjlig harmoni, en ren uppvisning i grenen aromatiska tangenter, där det ena oförtrutet tar vid där det andra slutar - perfektion!
Stort varmt tack alla, men förstås mest P, A och O, för en ypperlig dag!

Fler noter finns att läsa här och här.

Nykokt Sturkö-tocke