Határi Tokaji Furmint 2011 (Bott Pince)

Niklas J har inlett oss i frestelse igen med sina matiga redogörelser och sin ihärdiga lobbyverksamhet för obskyriteter från vinvärldens tassemarker. Den här gången är det Ungern, och framförallt Tokaj, som fått oss att ge oss ut på cybershopping i vinhandlareuropa. En rejäl laddning furmint, hàrslevelü och juhfark väntar på att smakas. Vi har redan naggat på några kekfrankos och någon merlot men också förstått att man i allmänhet har en bra bit kvar att vandra med sina röda viner i Ungern, och att det är bland de vita man hittar de riktiga guldkornen. Vi har även tjuvstartat vår magyara vitvinsodyssé med att finna ett par väldigt tilltalande furmint i två helt olika stilar - kraftfull med viss restsötma som en högklassig Wachau-smaragd (Somlói Apátsági Somlói Furmint 2011) såväl som friskare och blommigare (Füleky Furmint Dry 2011) - båda med en tämligen hög alkoholhalt (13,5-14%) och den relativt höga och mycket distinkta syran som gemensam nämnare, samt det faktum att de båda krävt en rejäl vända på karaff för att vädra ur det myckna svavlet.

Mycket svavel är dock inget man överhuvudtaget störs av när man knäpper av glaskorken ur flaskmynningen på Judit Botts Határi Tokaji Furmint 2011. Bott Pince är en småskalig operation där Judit och hennes make József Bodó (båda från en etniskt ungersk provins i Slovakien och utan någon egentlig vinodlarbakgrund) hyr en liten cantina i Tokaj och skördar druvor från 6 ha och fyra olika vingårdar.
Här är doften och aromatiken ren och tydlig direkt från start. Fylligt och fruktigt men ändå med en sprittande lätthet och med både sötma och syra i fin balans. Ett utmärkt matvin som trivts lika bra i sällskap med de panerade torskmedaljongerna och det fluffiga potatismoset, där den lätta muskotnöttonen går hand i handske med vinets kryddighet, såväl som med högoddsaren lasagne, förvisso också med en pust noce moscata i sitt aromregister.

Jag har verkligen kärat ner mig i furmint genom de här senaste flaskorna, där alla har varit 2011:or som Niklas hyllar som en mer eller mindre exceptionell årgång. Jag har framförallt frapperats av vilken kvalitet man får för ringa pengar - €12-15 för en nivå som kostar det dubbla i Tyskland/Österrike och kanske det tredubbla i Bourgogne/Chablis. Vi ska härnäst beta av Botts 12:or och Szepsys 11:or i höstmörkret för att försäkra oss om att förtjusningen består och att det inte bara rör sig om en tillfällig sommarfling. Och vi ska även bekanta oss närmare med hàrslevelü. Spännande prylar!