Blind, eller snarare synsvag, eller åtminstone rejält suddig, flaska...

Rubriken kommer sig av det faktum att när hustrun beger sig in bland våra vingömmor med den uttalade uppgiften att leta fram något till kvällens middag utan att jag ska få se vad det är, så blir ju denna flaska i konsekvensens namn inte helt blind för mig, då det ju faktiskt oftast är jag som köper, staplar in och diarieför vad som finns där. Jag vågar påstå att trots att antalet flaskor börjar krypa allt närmare en fyrsiffrig numerär så hade jag kunnat säga vilket vin hon hade valt bara genom att notera tomrummet som flaskan lämnat efter sig i hyllan. Såvida hon inte sprättar någon låda och tejpar ihop den snyggt efter sig, vill säga. Men här ska provas vin med vidöppna sinnen och en tom agenda så jag tänker då rakt inte gå ut och tjuvkika.

Jag kan börja med att konstatera att det som finns i glaset i kväll är mycket mörkt i en slags matt, svartröd nyans och tätt, närmast helt ogenomsiktligt. Man kan också detektera en del fällning som vill stanna kvar på glasets insida så man kan försiktigt våga anta att vinet har uppnått en viss ålder.

Även den första doftpusten som når näshålan viskar till mig att jag ganska omgående kan avskriva purung gamay, fjäderlätt alp-pinot och dylikt från gissningskontot. Här är det nämligen en tämligen mörk och mogen fasad som man måste bryta sig igenom innan doften öppnar upp. Bakom finns frukten i form av plommon, mörka körsbär och skogsbärskompott, men även något som jag tolkar som relativt tydliga försök till publika ackolader i skepnad av vanilj-, choklad- och kolaaromer. Här har varit nya barriquer inblandade, och troligtvis gott om desamma, dessutom. Tidens tand har förmodligen gjort att dessa sjunkit in en hel del varför jag inte kan påstå att doften känns direkt oangenäm. Bara väldigt generell, svår-pinpointad och förmodligen designad med avsikt att många ska gilla den?

Jag har sedan första början haft starka misstankar att vi har att göra med en internationellt stajlad barbera med några år på nacken. Dessa misstankar blir inte direkt svagare när jag konstaterar att vinet inte har några direkta tanniner (mer än möjligen ek-relaterade sådana), en rund nästan svulstig fruktkropp (dock lätt inbäddad i soja- och lite svampmognadstoner) och en avrundad (på gränsen till slapp) syrastruktur. Vi äter wallenbergare med rårörda lingon och pressgurka och här går det förstås ner sig fullkomligt, en monumental matmina. Räddningen finns dock i kylen i form av en öppnad flaska Tokaji Hàrslevelü - Szil Völgy 2011 (Gizella Pince) som presterar stordåd till den mjälla kalvfärsen och med en subtil restsötma som stortrivs med de söta kondimenterna.

Hjärnan börjar scannas efter modernt mejkade barberor från första halvan av 00-talet: Aldo Conternos Conca Tre Pile - har vi någon sådan kvar? Jo, en 2004 ska där bestämt finnas. Men inte har den så här dästa syror, väl? Elio Altares 2009:a? Nej, den borde vara för ung. Ska vi röra oss österut, Veneto? Kanske rent av en amarone? Toscana då, vad har vi i den här stilen därifrån? Internationella druvor...

Casalferro 2004 (Ricasoli) Förmodligen den enda supertoscanello som stod att finna här hemma. På den här tiden bestod den av merlot och sangiovese i för mig okända proportioner. Sangiovesen är på intet sätt notabel så baronen gjorde förmodligen rätt som sedermera dubbade Casalferro till en druvren merlot. Det här var vår enda flaska och jag kommer inte lägga manken till för att fylla på med flera. Faktum är att risken är överhängande att vi fasar ut hela Ricasoli-beståndet på sikt. Den här stilen känns helt enkelt passé. På ett så där plötsligt och oåterkalleligt Myspace- eller Seinfeld-sätt, ni vet?