Barolo Prapò 2003 [Revisited]

I avdelningen "favoriter vi minns" har turen nu kommit till en av Schiavenzas nolltreor. Vi köpte på oss rejält av alla cruerna när det begav sig (Carlo matade under en period ut pallvis för 139DKK/fl vid köp av 6) och vi charmades på olika sätt av samtliga. Prapò framstod från början som den lite elegantare i syskonkvartetten, eller ska vi säga den mera reserverade och kanske inte fullt så extroverta av de fyra. Låt oss se om intrycket består.

Men här är det full fräs, må jag säga. Det känns verkligen som att man gör den här flaskan en stor tjänst när man drar korken, spänningarna i godset måste på slutet varit hart när olidliga för stackaren, ety den massiva plym av nebbioliska mognadstoner och serralungisk mörkfrukt som bums skjuter sig ur glaset är i alla stycken imponerande: tryffel, amarena, kirsch, tobak, lakrits, cykelslangssolution, sprillans nya Båstad-tofflor, Mollipect, julkrydderier av alla de slag och jag vet inte vad. Maffigt, mäktigt och mycket. Men hur ser det ut i munnen frågar ni?

Man plågas inte nämnvärt av någon kletigt söt nolltrefrukt eller några kantiga och grova nolltretanniner. Här finns faktiskt till och med en skönt svalkande, förlåtande och överslätande syra som känns fullt vital och intakt. Prapòn är fortfarande i mycket fin form och visar inga tecken på att klappa ihop inom någon snar framtid. Vi käkar grilljärnstrakterade rostbiffar och grönpepparsås a'la värsta 70-tals-stadshotellsnitt och vinet uppför sig med den äran, och precis lika trevligt att stillsamt suga i sig efteråt. Lite gasen-i-botten, såklart givet årgången, men mycket sköna, traditionella och solida grejer.