Zweigelt 2012 (Radoar)

Det här kunde vi inte undvika att bli rejält nyfikna på vid vårt senaste besök hos Fabio & Mie och deras Cibi e Vini i Köpenhamn: Zweigelt från några av Italiens högst belägna vingårdar (+900 m ö h) i Sydtyrolen, några mil söder om gränsen till Österrike. Detta är ju äppelodlartrakter av rang, och Edith och Norbert Blasbichler erbjuder förutom äpplen och viner på müller-thurgau, pinot nero och zweigelt dessutom kastanjer, nötter, päron samt grappa, akvavit, juicer och vinäger i sin omfattande produktportfölj, allt odlat och framställt efter biodynamiska principer. Branta solsamlande sydsluttningar tillsammans med en värmeabsorberande jordmån av skiffer och förvittrad lera är vitala beståndsdelar i frukternas mognadsprocess när de växer på den här höjden.

Vi plockar ut flaskan direkt ur kylen, där den stått öppnad i några timmar, och skådar en färg som är nära nog lila och utstrålar lätthet och ungdom med sin transparens och ysterhet. Och vi bjuds ungefär vad man därmed kan förvänta sig i fråga om klarröd bärfrukt, mineralitet och frisk syra, men det lurar dessutom en störande ton av inälvsmat i fonden - ni vet det där järniga, umamidrivna som man finner i lever, njure, hjärta osv. Jag brukar uppfatta detta som en orenhet, förekommande i enstaka biodynamiska/organiska viner - mest notabelt hos ett par exemplar av Cornelissens och Cascina degli Ulivis röda viner på sistone, men jag har förstått att man kan vara olika känslig för det. För min del är det en svårforcerad hang up och tonen brukar gå igen i smaken där den nästan slår över i beska, bitterhet och ett hårt metalliskt anslag.

Jag är inte så lite förbryllad för när jag öppnade flaskan tidigare på eftermiddagen märkte jag inte av några som helst leverpastejsymptom vid den obligatoriska och raskt upphällda testslatten, något som jag tror mig hade märkt ganska omgående om de vore där. Nåväl, vi äter vår middag och plockar in en väl beprövad valpolicella från reservbänken men zweigeltens beteende gäckar oss, vilket föranleder mig att senare på kvällen återvända till flaskan, som vid det här laget har stigit avsevärt i temperatur (16-17°C).

Och förvandlingen är verkligen anmärkningsvärd. Plötsligt har vi ett vin i glaset som pumpar ur sig viol och andra lite syrahlika florala aromer, rabarber och rena mineraliska toner, samt en hel binge friska skogsbär av det mörkare slaget - blåbär, slånbär osv. Doften är med ens ren som nymanglat linne, en uppfriskande och upplyftande sniff.
Munnen präglas av en blåaktig, ungdomlig bärfrukt och vitala, parata syror, en befriande låg alkoholhalt (12%), inga direkta tanniner och så denna uppseendeväckande renhet. Vad hände?

Man har ju hört producenter, oftast låg- eller osvavlande sådana, tala om att man ska vara varsam vid kylning av vissa viner då dessa kan bli stressade och kajka ur vid för låg temperatur, men jag har egentligen aldrig tagit dylika utsagor på särskilt mycket allvar. Vi hade en incident med Radikons Fuori dal Tempo 2000 nyligen som möjligen också betedde sig lite oberäknerligt till följd av för drastisk kylning. Ett lätt, rött vin som det här vill jag gärna ha nära nog kylskåpskallt till maten för att sedan successivt låta det stiga i temperatur i glaset. Kanske dags att börja se upp lite med det, i alla fall vad beträffar Radoars zweigelt som definitivt excellerar ju närmare rumstemp det kommer och därmed visar sig vara ett uppiggande, energiskt och personligt vin med lynne...
Nu är vi förstås nyfikna på hur zweigelt/pinot nero-blandningen Loach beter sig.