Återseenden

Barolo Marcenasco 2004 (Ratti) Det här är väl ett alldeles förträffligt vin att använda som lackmuspapper för att se vilken riktning ens smaklökar tagit de senaste åren? Vi gillade Marcenasco-04:an skarpt när den dök upp för fem år sedan men har inte köpt några fler Ratti-barolo sen dess, eller ens provat någon av de senare årgångarna. Och inte oväntat så rodnar lackmuspappret rejält...

Visst är det här gott, men är ett vins enda uppgift att vara "gott"? Det känns som vinvärldens Måns Zelmerlöv där varenda ojämnhet och blemma är tillslipad och fixad så att ingen ska ha något att reta sig på. Inget vulgärt uppspacklat eller plastikopererat utan bara välkammat, korrekt och artigt. Som en slät, jämn och nylagd autostrada där det är glest mellan avfarterna och möjligheterna till plötsliga och spontana infall är få eller icke existerande. Vi dricker det till kalvryggbiffar med kantarellsås och det fungerar ypperligt. Men det gör det å andra sidan även till torta della nonna-biten efteråt...

Rosso di Montalcino 2009 (Cerbaiona) Visst är 2009:an lite varmare och lite rundare än exempelvis 2008 och 2010, men liksom fallet med Rinaldis LN-11:a så är det här ändå bland det bästa som går att hitta i sin klass och långt bättre och intressantare än mången brunello som står att finna på marknaden. Frukten är förhållandevis stor och mörk medan syrorna ligger någon nivå lägre än "normalt". Druv- och traktskaraktäristiken är omisskännligt utmejslad men aningen grövre så än hos de två jämförda årgångarna. Men en mycket intagande och charmerande sangiovese är det, i alla händelser. Till vår bonniga meny med en tallrik tortiglioni al ragù följt av panerade petti di pollo och en rejäl skål oljedrypande fagiolini känns det svårt att föreställa sig en mera harmonisk matchning. Dagen efter har det kommit ihop sig ytterligare och växt ett snäpp till följd av lugnet, besinningen och eftertanken som det utstrålar. J-ligt goa grejer!

Dolcetto d'Alba 2007 (Roagna) En glömd flaska som jag ärligt talat trodde var helt passé men Roagnas dolcetto är ju minst sagt speciell i sin långmacererade och lite oxidativa stil, och trots sin ålder vid relativt god vigör, skulle det visa sig.
Här finner vi förstås mognad, men en tämligen finstämd, klassisk och förvånansvärt aristokratisk sådan. Söt tuggtobak, svarta körsbär, kärva plommonskal, mockajacka och lakritspipa i passabel samklang med den rundnätta munkänslan och de lättviktiga 12,5 procenten alkohol, gör att man nästan skickar tankarna i riktning mot gammal ädel bruks-claret som den månne tedde sig när det förra seklet var ungt. Skön sniff och viss mörk, mjuk oral njutning men för fruktfattigt och syradämpat för att komma undan som matvin och vara något att fullt ut räkna med vid middagsbordet.