Spridda skurar

Vännerna J & H kommer över på en löst hållen provning betitlad något i stil med: "Vitt som man gillar" och slirar in en brasklapp om att "...vi tar med några röda sydfransoser också". Det är lugnt, bara att bita ihop. Vi ska nog genomlida den här kvällen också...

Pinot Gris Thann 2005 (Zind Humbrecht) Järnvägars vad mörkgult, nästan orange, och vilken skoningslös restsötma! Vi snackar motsvarande auslese - är det här kosher? Härlig näsa med botrytis, mandelmassa, kokos och torkad, tropisk frukt. Men munnen är på tok för söt och syrasnål för min enkla, asketiska och semimasochistiska smak.
Pinot Blanc Clos St.Etienne 2012 (Gruss) Rund fin näsa med honung, tropisk frukt och kokta charkuterier. Bra syror som möter upp sötfrukten. Solid alsatier som nog egentligen bara vill sättas i arbete.
Château Couhins-Lurton 2006 Fatmättad näsa som trots allt släpper förbi en del sauvignon blanc-markörer. Syrorna är fina och smakbilden andas en hel del harmoni. Inte min påse men absolut ett habilt vin.
Le Mont Vouvray 2010 (Huet) Härlig, söt frukt under bivaxtäcke i den ena vågskålen och superprecisa, distinkta syror i den andra. Det här är bara så diaboliskt bra, men tyvärr sista flaskan. Vi fyller definitivt på med 2011:orna.
Cuvée Marines 2010 (Coteaux des Travers) Viognier-blommighet och roussanne-fetma. Känns smått otidsenligt - finns det någon förespåkare för den här vintypen? Fungerar fint till kallrökt lax men annars känns det tunt på användbarhetsfronten.
Les Sétilles 2010 (Olivier Leflaive) Kalaspuffar i nosen och överdrivet stram syra i munnen. Helt meningslöst för min del. Känns hyperdesignat, nästan plastik-manipulerat.
Nosiola Fontanasanta 2010 (Elisabetta Foradori) Som vanligt lite trögstartat i behov av en rejäl luftning men sedan bär det iväg. Grym aromatik, nästan rödvinslikt, och stringenta syror i total symbios med den ultraeleganta vitfrukten. Kvällens vin enligt samtliga kring bordet och ingen endaste kan fatta att vi har ett skalmacererat, amforalagrat vitt vin i glasen.

Okej, dags för rödingarna. Vi har att göra med viner från två olika chateauneuf-producenter: Lou Dévet och Domaine du Banneret - en modernist och en traditionalist. Låt mig sammanfatta det hela som att vi å ena sidan har att göra med viner som är i stort sett odrickbara och å andra viner som är de bästa chateauneufer jag någonsin provat.

Lou Dévets viner doftar samtliga sump, avlopp, permanentvätska och överkokt drottningkräm. Chateauneuf-du-Pape 2007:an påminner om en smått överarbetad amarone men är bäst i gänget. Ch-du-Pape 2008 för tankarna till en bastulagrad Rawsons Retreat-BiB. Stolpskott så att det sjunger i aluminiumet.
Domaine du Bannerets Chateauneuf-du-Pape är däremot det vin som just fått mig att inse varför folk överhuvudtaget är kapabla att snöa in på den här sortens viner. Sicken sjuhelvetes harmoni och stadga i syrorna och frukten. Oj oj oj, det här var en ögonöppnare av rang. Jag föredrar 2010:an framför 2009:an, mest för att utkristallisera någon som bättre än den andre. Den förra känns stabilare, friskare och som om den på sikt har mera att ge. Ruggigt bra!