Nya årgångar, gamla favoriter

Direkt efter det att Beyoncé hade lämnat lokaliteterna var det dags för den dynamiska duon Carlo & Fabio att inta Forum i Frederiksberg, i onsdags. Med sig i kompet hade de bland annat de nya årgångarna från Arianna Occhipinti, D'Angelo och Aurora. De två sistnämnda fanns dessutom representerade med livs levande vinmakarmänniskor.

Occhipinti - SP68 Bianco 2012 och SP68 Rosso 2012 tyckte jag hade en hel del gemensamt med 11:orna av respektive viner. Visst, 2012:orna är yngre och lite karskare men kommer nog tämligen snart att hamna i samma härad som sina äldre syskon. Vi har ganska gott om 11:or och fyller förmodligen inte på direkt med 12:or, utan plockar de vi har för att se vart de tar vägen. Särskilt Bianco kan nog utvecklas positivt med ytterligare mognad.
Il Frappato 2011 är däremot en annan historia. Det här är nog den elegantaste men samtidigt den mest bråkiga frappato-årgången vi smakat från Occhipinti. Vi har umgåtts med den under två kvällar och är fullständigt sålda - efter en natt i kylen tillkom ytterligare djup och komplexitet. Ett underbart, intresseväckande och gäckande vin. Siccagno 2010 är blodigare, köttigare, järnigare och mera rabarberdriven än tidigare årgångar. Skulle nästan kunna funka som Côte Rôtie-luring i en blindprovning.

D'Angelo - Här upplevde jag framförallt instegsvinerna Sacravite 2010 (ståltankslagrad) och Aglianico del Vulture 2009 (grande botti) som de mest åtråvärda för min del. Ren, fin aglianicofrukt och finmaskiga tanniner - mer städat än tidigare men inte mindre intressant. Riservan Vigna Caselle 2004 var samma årgång som sålts tidigare - håller stilen, mjuka avrundade tanniner och mörk polpös frukt. Valle del Noce 2010 verkar lovande, inte olik tidigare årgångar men svår att få någon direkt uppfattning om genom en provningsskvätt. Vi har köpt med oss en flaska hem som ska få jobba med grillen i helgen.

Aurora - Här kan man överlag säga att de vita inte är min påse. Falerio 2012 (50% trebbiano, 30% passerina, 20% pecorino) och Passerina 2012 (100% passerina) känns lite för sötfruktiga och syradämpade för min smak. Samma sak med Fiobbo 2011 (100% pecorino) som är ännu lite kraftigare med  sin söta gulfrukt.
Rosso Piceno 2012 (ståltankslagrad) och Rosso Piceno Superiore 2010 (grande botti) är båda montepulciano-/sangioveseblandningar som är riktigt bra i sin enkla stil. Särskilt RP 2012 är ovanligt ren och läskande - sapido - i den nya årgången. Och priset (85 DKK) känns nästan overkligt bra. Barricadiero 2010 har vi provat tidigare. Den här årgången är för första gången 100% montepulciano och känns lite som att faten fortfarande "ligger utanpå". Kommer med all säkerhet att smälta in med tiden men vi är så förtjusta i 2009:an (som är riktigt bra just nu) att vi fyllde på med den istället.

Är det riktigt matkooperativa vita viner man letar efter ska man som vanligt rikta sökarljuset mot Friuli. Marco Sara har tidigare varit mest inställd på att göra söt picolit och har sålt resten av sina viner lokalt i damejeanner. Hans Friulano 2012 och Ribolla Gialla 2012 är kanontrevliga med skarpvässade syror och yppig frukt. Röda El Rè Refosco 2011 tilltalar mig inte lika mycket men är en bra, rustik representant för druvan och distriktet.

Roliga, goda och aromatiska viner gjorda på druvan lacrima görs i Morro d'Alba, Marche av Giusti Piergiovanni. Såväl roséen Le Rose di Settembre 2012 som insteget Lacrima di Morro d'Alba 2011 är friska och pigga sommarviner som borde kunna vinna över många beundrare på sin sida. Om man bara vågar prova...

Un'ottimo annata!

Runchet 2004 (Trinchero)

Bot och bättring. Efter den senaste tidens utsvävningar med barrique-nebbiolo, cali-cabbar och jag vet inte vad, känns det relevant att komma tillbaks ned på jorden med något särdeles agrart och rustikt. Det finns inget som lever upp till dessa kriterier bättre än vinerna från Ezio Trinchero i Agliano Terme, Monferrato, Piemonte. Och vid de tillfällen vi tidigare smakat hans rena freisa - Runchet - har våra munhålor fått sig en tannin-omgång som de sent ska glömma.

Det är väl därför vi känner hur tungan liksom kryper upp och gömmer sig bakom gomseglet och hur tandköttet skakar av bävan när vi äntrar freisa-hyllan och drar ut ett exemplar av Runchet-2004:an. Den här versionen har fått macerera 15 dagar och ligga på stora, gamla botti i 15 månader innan juicen hamnat i flaska.
Men våra munhålor oroar sig i onödan, det här är betydligt mer avrundat än vid tidigare påseenden.

Doften är till en början väldigt reduktiv och behöver rejält med luft. Så sakteliga kryper renare frukttoner fram, mörka och täta, men det andas fortfarande en hel del mognad om glaset - buljong, skokräm, undervegetation.
Munnen är väsentligt snällare än tidigare, här har mognadsskvadronen dragit fram hejvilt de senaste åren och inte tagit några fångar. Frukten är mörk, söt och munfyllande - som mosade becksvarta bigarråer utrörda i muscovadosocker toppade med en klick grädde. Tanniner? Jovisst lurar de någonstans i bakgrunden, bara mycket tröttare och sävligare än tidigare. Syror? Befinner sig i det lägre frekvensspektrumet men gör jobbet, bara lite lugnare och snällare än förr.

Matmässigt har vi gjort det lätt för gamle Runchet: vi passar på att göra saltimbocca nu när salvian är som spädast och finast i trädgården, och serverar en parmigiana di melanzane till - svårt att göra bort sig i det sällskapet. Jag saknar dock den ungdomlige, jovialiske, råbarkade, fräcke, uppnosige gamle Runchet.
Om inte annat får det oss att längta ner till Monferrato. Det första vi ska göra när vi är på plats är att promenera bort till Ezio och införskaffa en färsk årgång av hans freisa.

Alexander Valley Cabernet Sauvignon 2007 (Windsor Sonoma)

Dialog ur det äktenskapliga, sjörrödianska köket:
- Vi grillar väl de där ribsen ikväll, med sån där smaskig, kladdig glaze?
- Ja, det blir bra. Någon god couscoussallad till blir väl fräscht?
- Tip-top. Vad dricker vi till tycker du?
- Ta någon Napa-cab.
- ??????!

Ja, ni förstår själva. Chocken, känslan av svek, av att blivit bedragen, av att komma till insikt om att ens hustru har gått bakom ryggen på en. Att hon smugit in små gökungar i vårt heliga, närmast monoetniska vin-rede. Visst, jag kan leva med att där ligger en och annan småelegant fransos eller syrastinn österrikare och ruvar, men det här! En vulgär, bullrig californier, förmodligen plockad på det lokala Systembolaget! Och det skulle inte förvåna mig om det vid en eller annan tidspunkt ingått i det fasta sortimentet! Huh, läge att tillkalla en exorcist av något slag?

Redan när jag häller upp eländet känner jag hur invändningarna stockar sig i tankekanalerna: "jösses vad extraherat", "oj vad mycket ek", "fruktansvärt vad det här känns fixat och trixat med". Men sakta i backarna, det är inte utan att det faktiskt är en viss väldoft som reser sig ur glaset: korinter, nejlika, blåmogna plommon, svart vinbärsgelé, nyhyvlad eneplanka - allt snyggt sammansatt och närmast ståtligt i sitt uttryck.

Och i munnen är det samma visa: våldsamt stajlat men allt i fullständig balans och med kikarsiktet inställt på njutbarhet. Som gjutet till sötman i grillkäket men inte heller oävet på egen hand. Det lyckas faktiskt med konststycket att hålla intresset uppe flaskan igenom, ett betyg som slår de flesta siffror på fingrarna. Vad är detta - börjar man bli en mjukis? Har man fullständigt tappat fjädrarna? Var är syrorna? Tanninerna? Det obändiga motståndet som man brukar älska att tampas med?

Min teori och mitt bålverk är att man på något vis kopplar ur sina stadfästa smakpreferenser när man kliver ur komfortzonen. Jag har hart när ingen aning om hur californisk cabernet brukar smaka så jag kan tillåta mig att ge mig hän och bara njuta, utan att trycka på jämförelseknappen. Dricker jag vin från Piemonte så vill jag att det ska smaka piemontesiskt, vin från Toscana ska smaka toscanskt osv. Eller också börjar jag bara bli soft... Gott var det här i alla fall, men finns tydligen inte längre att tillgå?

Frankofilen smakade också en gång i tiden.

Barolo 2005 - Trentacinquesima Annata (Parusso)

Pingsthelg är modernistkramarhelg! Inspirerade av FV's rendezvous med Silvia Altare håller vi oss förvisso på behörigt avstånd från Annunziata och korkar istället upp en modern tappning av Monforte-barolo. Fast med en försiktig nickning till hur man gjorde barolo för inte så värst länge sedan - för vad Silvia än säger så var nog inte ALLT nödvändigtvis sämre förr.

Innan den langhesiska cru-revolutionen var förstås gängse modus operandi bland vinbönderna här att göra endast en barolo, med frukt hämtad från alla lägen man ägde eller arrenderade. Inte för att man inte var medveten om varje cru:s specifika egenskaper, utan för att man ville hålla en konsistent kvalitet på sin barolo - så årgångsokänslig som möjligt.

Armando Parusso förfogade över markerna i Le Coste, Bussia och Mosconi i Monforte samt Mariondino i Castiglione Falletto redan när han började göra eget vin 1971. Idag är det barnen Marco och Tiziana som ganska framgångsrikt driver företaget vidare och har profilerat sig som en nutida, nytänkande och modern producent, här i det annars tämligen traditionellt hållna Bussia Sottana.
Den här 2005:an är en jubileumsbarolo där man blandat frukten från de olika vingårdarna, precis som fadern brukade göra, men uppenbarligen vinifierat och lagrat på sitt vanliga vis - med rotofermentation och barriques.

För det är en ytterst tillgänglig barolo, den här cuvéen. En aptitlig näsa med inlagda körsbär, diskret lövbrasa, linolja och mörka violtoner. Mycket elegant och intagande, och smaken fortsätter på inslaget spår. Sammetslena tanniner, medelhöga syror och en stor, varm bigarråfrukt. Inte ett vin som kvalificerar sig som first call till gräddiga svampsåser eller långkok, men perfekt till den grillade clubsteaken eller som pur försommarkvällsnjutning. Är nog så bra den blir nu, resterande flaskor plockas de närmaste åren.

Köpt på plats, vid besök för några år sedan, för runt €25.

Rosso di Montalcino 2010 (Cerbaiona)

Vore vi tvungna att välja blott en sangiovese att dricka resten av våra liv skulle rosson från Diego Molinaris Cerbaiona vara en ytterst stark kandidat. Det här brukar vara en magisk juice som lyckas med konststycket att vara både komplex, intrikat och koncentrerad, samtidigt som den som dricker, på något oförklarligt vis, känner sig tvingad att dra i sig stora och oanalytiska klunkar, liksom av kättjefull vällust. Nästan bara Montalcino-sangiovese, när den är som allra bäst, kan få oss att känna så här. Är vi nyfikna på 2010:an? Gissa!

Och jojomensan, här är det full leverans. För att förstå hur bra det här är krävs det nog att man faktiskt tidigare råkat på sangiovese i sin allra fullaste blom. Allt känns solitt, intakt, liksom sömlöst sammansatt. Från den lilla diskreta knallpulverpusten i den första sniffen ur nyöppnad flaska, till den helgjutna munkänslan som väcker ens habegär och får munhålan att bara vilja smekas än mer av de velourlena tanninerna och den saftiga syrligheten.
Riktigt läckra grejer som får en att undra hur bra brunellon härifrån egentligen blev 2010? Eller Montevertines prylar, eller Castell'in Villa, eller...

Vinosapien kunde inte heller hålla fingrarna borta ikväll.

Astijuice

Ikväll är det plockmat som gäller här hemma: olika sorters salami, prosciutto, biroldo, ostar, carciofi alla giudia, giardiniera, hembakat bröd osv. Vinvalet är inte helt självklart - ett buffévin kräver en allkonstnär, en jack of all trades, master of none. För oss betyder detta att vi geografiskt bör hålla oss i Piemonte (naturalmente!) men helst en bit nordost om Langhe. Druvmässigt är barbera en given kandidat men det skulle även kunna finnas vita viner som gjorde jobbet minst lika bra. Eller varför inte en röd druva med utpräglad vitvinskaraktär? Enter grignolino!

Området vi landar i är Monferrato, eller i det här fallet mer specifikt trakterna kring Asti - Astesana. Här är landskapet ännu mjukare böljande än i Langhe, inte fullt lika tätt mellan vinodlingarna, inte riktigt lika slätkammade slänter, aningen ruffigare och betydligt glesare mellan kvalitetsproducenterna. Men när man väl råkar hitta en pärla här så verkar de aldrig svika en. Både Trinchero och Cascina 'Tavijn är väl beprövade här hemma och vi har hittills aldrig haft något att invända.

Eller, jo förresten. När vi öppnade en flaska av Cascina 'Tavijns Grignolino d'Asti 2011 i höstas så upplevdes den som ganska ogint snipig och syrorna var kartigt ocharmiga. Idag har vi ett helt annat vin i glaset och till plockmaten är det här fullkomligt lysande. Doften är distinkt naturvinspräglad med röda äpplen och lätta stråk av nagellack, men här finns dessutom de mest bedårande toner av rödlätt bärighet och nyskördade medicinalörter. Syrorna briljerar verkligen till maten, det finns förstås inga tanniner att tala om men drickbarheten är underbar och man blir nästan tårögd av den lättsamhet och sorglöshet som det här vinet utstrålar. Världens bästa grignolino? Skulle just tro det. Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn för 95 DKK..

Det andra glaset andas pondus och mognad. Trincheros La Barslina Barbera d'Asti 2004 är en cru-barbera med frukt från riktigt gamla stockar. En och annan skulle möjligen kunna invända att åldern på det här vinet vid det här laget börjar göra sig väl påmind. Och visst, syrorna är mattare och aromatiken börjar präglas av porcini och sottobosco. Men för oss som följt det här vinet i ett antal år är dessa markörer snarare attribut för vishet och pathos än för förfall. Den tidigare viriliteten och potensen har förbytts till klokskap och kontemplation. Kanske lite för snällt och sävligt till maten men efteråt är det en ynnest att få sitta i La Barslinas sällskap och dryfta världsproblem. Finns (fanns?) hos Winewise i Köpenhamn för 165 DKK.

Snurrigt värre i barololand

Har ni hängt med i svängarna när Alessandro Masnaghetti (Enogea) med sin Barolo 2001-2008 Assagi e Classificazione dei Cru i ett slag ritat om Renato Rattis ursprungliga cru-indelningar från 1979? Den nya listan med de officiella namnen på de "godkända" vingårdsnamnen i Barolo, den så kallade Menzioni Geografiche Aggiuntivi Ufficiali, har, efter beslut av konsortiets tidigare ordförande Giovanni Minetti, utarbetats av kommunerna själva. Detta har lett till en diskrepans av guds nåde, byarna sinsemellan, där exempelvis Comune di Barolo har plottrat ihop ett virrvarr av zoner, subzoner och småobskyra trädgårdsstora plättar, medan Serralunga d'Alba och Castiglione Falletto på ett mer eller mindre civiliserat sätt lyckats komma överens om att vara traditionen hyfsat trogen och i varje fall försökt att hålla fast vid sedan länge väletablerade gränsdragningar.


Den stora förloraren i det här spelet heter Monforte d'Alba. Claudio Fenocchio har berättat om hur traktens bönder och vinodlare anlände till de här otaliga mötena i byns rådhus, med ett koppel av advokater runt sig bärandes på tjocka bibbor  med dokument, utan att lyckas komma överens. Den slutgiltiga kompromissen får närmast betecknas som ett fiasko, i synnerhet för en av områdets förnämsta och stoltaste vinmarker: Bussia, där Claudio äger 10 hektar i det klassiska Bussia Sottana. Från att tidigare sträckt sig längs ett par kilometer ryggås söder om Castiglione Falletto, har Bussia nu kommit att växa till ett bautaområde som sträcker sig över en dryg mils längd nästan ända upp till samhället Monforte. Till exempel har Bruno Giacosas mycket välansedda Pianpolvere numera anonymiserats och kommit att införlivas i den här jättecruen. Gianmarco Ghisolfi har i alla tider sålt sin barolo som Bricco Visette men måste fortsättningsvis kalla den "Bussia" med tillägget Vigna Bricco Visette, medan den tidigare ospecificerade basbarolon numera kan kalla sig "Bussia".
"Vigna"-beteckningen måste man ansöka om och registrera samt kunna visa att namnet är historiskt relevant och har använts på etiketterna i minst 25 år, vilket fått bland andra Aldo Conterno och Domenico Clerico att snabbt som ögat varumärkesskydda sina Cicala, Romirasco, Pajana etc . Vinnarna är förstås alla de som tidigare legat långt från Bussia men som numera får sätta det tidigare så prestigefyllda namnet på etiketten, till exempel Podere Ruggeri Corsini. En annan nyhet är att man, liksom i Bourgogne, hädanefter får sätta sin comune eller village; exempelvis Monforte eller Serralunga, på sina etiketter.

Kontentan för oss konsumenter blir att vi, mer än tidigare, måste känna vår producent för att inte gå helt vilse i den här smått bisarra namngivningsdjungeln.

(Källa: Søren Franks "Barolo - Vinene fra Alba" och Walter Spellers "Red hot classification of Barolo crus")

Rosso di Valtellina 2010 (ArPePe)

Snorbra redan på instegsnivå! Fast det tillhör inte ovanligheterna att jag låter mig tjusas lite extra av de viner  som befinner sig längst ner på prestigestegen i många producenters produktportföljer. Det är oftast mest intressant att se vad man gör av sitt enkla druvmaterial, det som ska komma att bli everyday wines - sällan tillkrånglat, oftast osminkat och alltid avslöjande.
ArPePe är en femte generationens Valtellinaproducent som använder sig av traditionella och låginterventionistiska metoder i vingården och källaren. Och man förefaller inte ha något att dölja, att döma av den här superrena och gnistrande skira rosson.

Men den som letar efter tjära, tryffel och mörka violtoner i sin nebbiolo - be warned! Det här är ett helt annat uttryck, det som jag vill tro är nebbiolos innersta väsen, med ljus floralitet och klarröd bärfrukt i centrum - inte alls olikt en ståltankslagrad burgundisk pinot noir. Tjäran, tryffeln och det ibland digra fruktmörkret inbillar jag mig mest har att göra med Langhe-terroir. Också fantastiskt och underbart i sina bästa stunder, men något helt annat.

Här snackar vi som sagt renhet och ljusa frukttoner i näsan. Slankt, stramt, senigt, spänstigt, smärt, spensligt och smäckert på tungan. Precis som vi vill ha vår nordliga nebbiolo. Syrorna rensar undan föredömligt och löser de flesta bekymmer som kan tänkas uppstå vid torsdagsmiddagen. Det här är klockrent, i alla avseenden, och tillsammans med Luca Faccinellis Ortensio Lando Superiore det bästa vi druckit från den här oftast barriquebesudlade denominationen. Stefan Jensen i Köpenhamn säljer för 145 DKK.