Langhe Nebbiolo 2010 (Erbaluna)

Efter våra alltigenom angenäma upplevelser av Erbalunas Barolo Vigna Rocche 2008 - en andra flaska har bjudit på samma storstilade uppvisning som den första, och till och med Skandinaviens stingsligaste syrafetischist har undgått att värja sig och fallit till föga för sötfruktscharmen - är vi mer än lovligt nyfikna på producentens Langhe nebbiolo.

2010 är en annan sval, klassisk årgång i Piemonte - så sval att den fenoliska mognaden i de sena druvsorterna (barbera, nebbiolo) faktiskt förefaller varit problematisk. En omständighet som Erbaluna förmodligen kan sätta på pluskontot. Erbaluna är något så ovanligt som en ICEA-certifierad (organisk/biologisk) Langhe-producent med en i övrigt strikt traditionell vinmakarfilosofi. Langhe nebbiolon hämtar sina druvor från 2,5 spridda La Morra-hektar och har fått ligga knappa året på gamla 700-litersfat.

Nosen är frisk och livlig med mandel, lite Vademecum, läder, viol, spagnola gelato och libbsticka. I munnen är tanninerna tydliga och väl definierade och syrligheten i fin samklang med den relativt mörka frukten. En mycket bra LN och priset - strax under en dansk hundralapp - är makalöst bra, i förhållande till vad man får i glaset.

Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn och även Ingvar har smakat.

Groppello 2010 (Le Gaine) & litteraturtips

Groppello utgör en lätt diffus lucka i vår druvkunskapsskatt. Vi har visserligen sänkt någon låda av La Basias 2009:a för något år sedan, men där stannar vår erfarenhet av den här lombardiska exklusiviteten som i de flesta fall återfinns i trakterna kring Brescia och Lago di Garda. Oftast handlar det om matvänliga, enkla viner - synbarligen helt i vår smak, alltså! Signore Merolli har ju en hel uppsjö att välja på i sitt sortiment så vi har köpt på oss ett gäng av dessa i fortbildningssyfte.

Och Le Gaines variant är inget undantag. Strukturen är mycket lätt, närmast lättsam men långt ifrån banal. Syrorna är propra och väl tämjda men inte alls tråkiga. Doftpaketet är rödbärigt och lite lätt kryddigt eller kanske snarare örtigt. Inget motstånd överhuvudtaget, bara att bälga i sig deciliterstora klunkar av, lätt kylt till i stort sett allt - kött, fisk eller äggakaka. Ett snällare, men samtidigt snyggare, vin än La Basia-groppellon. Priset; 55 DKK, klagar man förstås inte heller på...

Søren Franks Barolo - Vinene fra Alba är ett referensverk i vardande som man som barolofantast absolut bör ha i hyllan. Snyggt komponerad, snygga bilder och snyggt skriven men trots detta ytterst matnyttig, faktaspäckad och på en nivå som tilltalar även den mest hårdhudade nörden. Man får en hel del insiderinfo som man kanske inte snokar sig till så lätt annorstädes. Som till exempel att Schiavenza har gett upp Pernos nebbiolo som barolodesignerad eftersom backen alltför ofta drabbas av hagel. Typiskt den formen av information som Kronstam eller Håkan Larsson ständigt underlåter att förse oss med.

Pellegrino Artusis Science in the Kitchen and the Art of Eating Well (La scienza in cucina e l'arte di mangiar bene) är däremot ett sedan länge etablerat referensverk när det kommer till italiensk gastronomi, ytterligare ett svart hål i kunskapsskatten för vår del - men aldrig för sent för bot och bättring. Det här är härlig läsning och gott om användbara recept sammanställda av le bon vivant; Pellegrino Artusi i slutet av 1800-talet. L'Artusi är ett historiskt dokument skrivet i en skönt avslappnad, lätt humoristisk stil. Och rätterna och recepten är ju faktiskt i stort sett exakt desamma än idag...

Lambrusco Del Fondatore 2011 (Cleto Chiarli)

Okej, jag fattar. Det var alltså det här som skulle till för att man skulle bli lambruschified. Visst har man väl tjusats av pärlorna och den spralliga frukten i tidigare smakade lambruschi, men flaskjäst sådan är sannerligen en helt annan femma.

Det är inte bara det faktum att Il Fondatore ser ovanligt spännande ut i glaset - ungefär som en frozen strawberry margherita; grumsig och gladiolusröd - som får mig att tänka att det här skulle kunna vara alla medvetna vinkypares nästa heta villebråd. Det är framförallt vinets extrema matvänlighet och närmast diplomatiska kvaliteter vid middagsbordet som skulle göra livet lättare för mången sommelier. Vi har minestrone på menyn ikväll och buljongbaserade soppor är sällan en lätt match för ett vin, inga pix för den här lambruscon dock. Särskilt det kokta rimmade sidfläsket formligen stortrivs i sällskapet.

Visst spritter doften av jordgubbar och hallon men låt er inte luras, under det bedrägligt lättsamma doftskalet döljer sig en intrikat persona med skyhöga fruktsyror och en munkänsla som biter till på ett mycket intressant sätt i samarbete med kolsyran. Ljuvligt, och tämligen otippat!

Litet rieslingrally

Det här bilderbloggandet är ju närmast beroendeframkallande! Men några korta noter om varje vin kan vi trots allt kosta på oss.

Zanotto Col Fondo 2011 (Zanotto) Det här träffar precis lika rätt som sist. Ett livsbejakande elixir som känns riktigt och äkta. Brödigt, jordigt, grönäppligt, pärlande och upprensande. Magiskt bra, i skenet av all sin anspråkslösa charm. Och det faktum att det börjar våras är förstås en omständighet som den här krabaten glatt omfamnar.

Scharzhof Riesling 2008 (Egon Müller) Ganska parfymerad, blommig, ren med tät och intensiv doft. Mineralisk, lätt restsöt. Bra vin, men inget som får klockorna att klinga för min del, fast till korvarna, fläsket och surkålen är det det här som visar framfötterna.

Trentino Riesling 2009 (IASMA) Det här trodde jag var från Mosel blint. Mycket dieselolja i doften, tjock gulaktig frukt av tropiskt slag - mango, ananas. Alkoholhalten känns låg, snälla syror och en viss sötma hänger kvar. Mogen och ganska slät skapelse. Minns den som vassare.

Riesling Spätlese Trocken 2011 (Badenweiler Römerberg) Matta syror, låg intensitet, blek och trist. Känns varmodlad, närmast nya-världen-aktig.

Riesling Strasser Weinberge 2011 (Martin & Anna Arndorfer) Best in show! En arketypisk ung rieslingnäsa som fräser av seltzer, mineralitet och frisk frukt. Klockrena syror och sprudlande energisk frukt. Imponerande Kamptal-riesling, och då är detta ändå insteget.

Sylvaner Vielles Vignes 2011 (Gruss) Blommig, fruktig, koncentrerad näsa. Ljusare och skirare frukt än något av de andra vinerna. Sött anslag, mycket mineraler. Urtrevlig, och att det skulle vara något annat än riesling var inget som jag ägnade en tanke...

Riesling Malterdinger 2011 (Huber) Också en grönäpplig, fruktig och floral ung riesling. Friska fina syror av det höga slaget och stingig mineralitet. Bra.

Riesling Grand Cru Wineck Schlossberg 2001 (Clément Klur) Fudge, butterscotch, petrokemi, gul frukt. Old-school-Alsace-vibbar. Stor polpös frukt, fyllig och söt. Maffigt, välgjort, typiskt, hederligt.

Riesling Grand Cru Schoenenberg 2009 (Raymond Renck) Tät, komplex, hög alkohol (?), viskös, restsöt men välbalanserad. Lång sugande eftersmak. Granna grejer, men inget jag personligen jagar.

Ikappkomningspost

Ett och annat som framstått som mer eller mindre älskvärt den senaste tiden. Korta noter a'la speed dating, fast umgänget med vinerna har varit åtminstone kvällslångt. Både spännande one night stands och sådant som pockar på en mera beständig relation. 

Valpolicella Classico Superiore 2009 & Valpolicella Classico Superiore Ripasso (Pietro Clementi) Måste en ripasso smaka som körsbärsmarmelad utrörd med en matsked Stroh-rom? Svar: nej. Traddo-producenten Clementis version är klarröd och läskande med syror som sjunger mellan alt och sopran. Fruktpolpan är saftig och aromatiken andas old-school-vibbar med fler tangenter till Bartolo-barbera än Parker-pinnar. Det sagt, så är det den "enklare" valpolicellan som får saven att stiga på allvar. Här talar vi rättfram charm och ärlighet som det bara är att kapitulera inför. Kommer säkert att bli lika bra som den eminenta nollsexan.

Barolo Via Nuova 2005 (Chiara Boschis) Modern kraftfull barolo med druvor från Terlo. Imponerande, men nära nog överdriven, doftintensitet. Tanninerna är tuffa, unga och bångstyriga, rentav lite kantiga. Behöver ligga till sig ett antal år för att rundas av men inga stordåd inom synhåll. Imponerande som sagt och intressant, men inte något som kommer att emanera i ett djupare förhållande här hemma.

Gewürztraminer Grand Cru Sonnenglanz 2011 (Raymond Renck) Snygg Alsace-gewürz med noga avvägda mått sötma och parfym. Inget kladdigt och påträngande utan proportionerligt och "lagom". Passar lika bra till kittostar som för kontemplation. 

Barolo 2008 (Serradenari) Familjen Negri ståtar med de högst belägna odlingarna i La Morra och därmed i hela Barolo-zonen. Barolo 2008 är elegant, frisk och intensiv med en oklanderlig balans mellan de olika elementen. Här finns en diskret fatprägel som är mycket klädsam och gör vinet extremt tillgängligt och får drickbarhetsklockorna att nästan gå upp på det röda. Skitsnyggt och välpolerat, kanske lite väl så för att man ska gå i gång på alla cylindrarna? Bär i varje fall ytterligare vittnesbörd om den extremt lyckade och klassiska årgången.

Trentino Cabernet Franc 2007 (deTarczal) Om det här vinet hade haft en spexig och sådär lagom out handtecknad etikett och ett lite lätt nonchalant namn, i stil med "Frais et Fabolous" eller "Silex Profond" och haft sitt ursprung i någon perifer loirsk avkrok, så hade garanterat en stor del av västvärldens überhippa sommelierer saliverat som utsvultna blodhundar vid blotta åsynen av flaskan. Nu pryds densamma istället av en vapensköld som hade fått Ceausesco att darra och ett typsnittskaos av guds nåde. Men tack för det! Det betyder bara att det blir mer över till oss andra, och till ett betydligt överkomligare pris.
Riktigt fräsch grönhet och en klarröd frukt som känns purung, sina sex år på nacken till trots. Det här spritter av liv och energi i både mun och näsa. Och så användbart det är med sin lätthet i steget men likafullt intensiva aromatik - cabernet franc så att det stänker om det. Lätt att förälska sig i!

Våroffer

En härlig lördag med ytterst trevligt umgänge (Lessrof med äkta hälft, Vinosapien och Ingvar) och alltför många och goda viner för att orka återge intrycken av samtliga med någon form av substans. Således hakar vi på det numera så trendiga bilderbloggandet men klämmer in ett kort men någorlunda kärnfullt omdöme efter vart och ett av vinerna, eftersom vi inte ens kan hänvisa till något Cellartrackerkonto...

Riesling Zinnkoepfle 2011 (Agathe Bursin) Snygga syror, trots viss sötma, och pigg aromatik. Inte uppenbart att det handlar om vare sig Alsace eller riesling men mycket gott ändå.

Etna Rosso Archineri 2010 (Pietradolce) Det här är en riktigt bra Etna rosso. Superfräsch, ren, naggande tanniner och härlig frukt. Klart läge för fördjupning.

Tant-Mieux Pètillant Naturel (Philippe Bornard) Småsött med kopiösa mängder kolsyra. Hur smaskigt som helst så länge kolsyran spritter på tungan, sedan tappar det fräschören. Upplyftande och kul.

Campo delle Piane Boca 1990 (Antonio Cerri) Myndig med mycket pondus. Har dock börjat sin färd nedför utförslöpan. 89:orna verkar piggare med mer frukt bevarad.

Carignan Novo Côtes du Roussilion Villages 2009 (Clot de l'Oum) Förvånansvärt lätt och läskande. Bra fräschör och syrlighet. Helt nytt för mig.

Wachstum Bodenstein Grüner Veltliner Smaragd 2008 (Prager) Klara botrytisvibbar i doften. Pampigt och "stort", spännande och gott. Svårgissat...

Tokaji Hárslevelù 2005 (Demeter Zoltán) Apropå svårgissat... Underbart vin! Nästan omöjligt att sluta snusa på. Honungslent men med precisa syror i munnen.

Munjebel 8 (Frank Cornelissen) Kul att dofta på, mycket kraft i munnen. Men efter ett par timmar trillar det ihop och smakar gåslever/inälvsmat. Synd.

Carlomagno Chianti Classico Riserva 2008 (Luiano) Klockren matdricka att bälga i stora läskande klunkar. Mi piace!

Barbaresco 2008 (Ronchi) Den traditionella varianten av Ronchis barbaresco känns sluten men lovar gott inför framtiden. Skulle mycket väl kunna tas för en av kvällens många nerelli.

Barolo Rocche 1998 (Aurelio Settimo) Snygg mognad i perfekt fas just nu. La Morra-elegans med gott om mörk, sober frukt kvar.

Pikante Pinot Bianco (Edi Kante) Förmodligen den bästa Kante vi provat, utvecklas fint i öppnad flaska och ska bli kul att följa de närmaste dagarna.

Cahors Clos de Gamot 2005 (Fam. Jouffreau) Tvivelsutan ett bra vin men ganska dystert och gnälligt på något sätt. Saknar energi och vitalitet.

Nerello Mascalese 2003 (Calabretta) Mycket njutbar nerello på magnum. Gott om tanniner, utmärkt syra, rik på frisk frukt men ändå med klädsam begynnande mognad. Dessutom med stor framtida potential.

Barbaresco 2008 (Ronchi) Tydligen en modernare variant som jag finner tämligen atypisk men fasligt tilltalande. Lite cabernet franc-grönhet som kittlar näsan på ett behagligt vis, pigg frukt och fin rättfram syrlighet. Gott!

Renaissance Chateauneuf-du-Pape 2007 (Domaine de Cristia) Usch, på tok för klumpigt och baktungt. Sötfruktigt, trögflytande och huvudvärksframkallande. Pass.

Riesling Trum 2011 (Pichler-Krutzler) Rent, rakt, avskalat elegant. Men med en liten söt Wachau-pendang som framställer de höga syrorna i en god, mera förlåtande, dager.

d'Ampess Moscato d'Asti 2008 (Pietro Rinaldi) Bra, välgjord moscato med några år på nacken. Omöjlig att inte tycka om.

Il rosso delle Donne Boca 1996 (Conti) Lite blyg och bortkommen till en början men har mått bra av en natt i öppen flaska. Bra årgång, mycket kvar att ge.

Quota 600 Etna Rosso 2010 (Graci) En smula cabbig och "internationell" till en början men tar sig fint under kvällens lopp. Imponerande koncentration med visst raffinemang.

Arbois Nature du Jura 2009 (Domaine Rolet) Petrokemisk och yvig till att börja med, men inte minsta spår av oxidation. Utmärkta syror och fint upprensande i munnen. Kul!

Vitovska 2007 (Zidarich) Kvällens vin, för min del. Jag vet inte för vilken gång i ordningen som Ingvar tar med just den här vitovskan, men den har aldrig varit bättre än nu. Underbart vin från en av Italiens intressantaste producenter.

Mer läsning här, här och här.