Eminent vinlördag i byen

BV-Ingvar har kallat till bloggarbonanza i Köpenhamn och när Ingvar kallar, då kommer man. De båda Billigt Vin-ambassadörerna Jörgen och Ingvar, tillsammans med Uppkorkat-Magnus och Lessrof med äkta hälft, har tjuvstartat med lunch på någon, i våra öron, smått suspekt frankofil inrättning emedan vi och Vinosapien, efter obligatorisk safari, sluter upp lite senare i Finn Klysners baghus på Rosenvængetsallé 29 i Fredriksberg.

 Finn Klysner

Finn driver sedan 1991 vinimportfirman DWC-Vin efter att tidigare varit ansluten som vinkonsult till både Italienska Handelskammaren ICE i Köpenhamn och Rom såväl som till Det Tyske Vininstitut i Köpenhamn och Mainz. Han har även skrivit ett par väl ansedda böcker i ämnena tyskt respektive italienskt vin och har åsikter om det mesta som rör vinets värld. DWC-Vins sortiment är omfattande med många stora och intressanta namn, uteslutande från Tyskland och Italien förstås. Dagens provning har Finn själv satt samman och visar sig innehålla enkom italienska viner, alla goda och intressanta och mer eller mindre ögonöppnande. Inga noter eller anteckningar fördes från min sida varför återgivningen sker i ett sken av reflektiva snapshots snarare än omfattande tasting notes.

Den inledande vita omgången bjöd på en lätt överrepresentation av friuliska viner - månne efter subtil lobbying av Ingvar? Ingen skada skedd, alla var friska, typiska och intressanta representanter för den här framstående vitvinsregionen. Sirchs Malvasia 2011 var en pigg, lätt blommig och mineralstinn fräsching som inte krävde några djupare analyser. Två stycken vermentino från DOC'n Colli di Luni, belägen i både Liguria och Toscana, och en Greco di Tufo klämdes dock bryskt in i Friuli-kavalkaden. Terenzuolas instegsvermentino av årgång 2011 kändes enkel, ren och ytterst molluskvänlig medan Fosso di Corsano 2011 från samma producent var komplexare med mera djup och aningen mera dämpad fräschör och mineralitet. Calafè Greco di Tufo 2009 var av det patenterat oljiga slaget och med dovare och gulare frukt än tidigare viner.

Ronco del Gnemiz' Chardonnay Sol 2004 hade ett lätt oxiderat anslag i nosen men med tämligen intakta syror i munnen, sin ålder till trots. Merois Friulano 2009 kändes pigg, välgjord och både druv- och traktstypisk men skulle visa sig blott agera förband till den ytterligt läckra Buri 2009 (Miani), av samma årgång, samma druva och odlad på bara ett rejält dolomitiskt pjäxkasts avstånd från varandra. Det här var första gången jag provat en Miani och Buri frammanar onekligen sinnebilden av vinmakeri på högsta nivå. Det här är rejält eleganta grejer som nog kan hålla sitt eget mot en och annan Puligny-Montrachet? Skulle vara kul att prova med lite mognad, så att faten fått sjunka in en aning.

Dags för rött och först ut är en gammal bekanting, åter igen från Friuli-Venezia Giulia: Croattos Clàs 2009 som är 100% merlot. Vi har tidigare druckit några flaskor av 2007:an och minns det som en tät tuffing med massor av det mesta. Även 2009 går i samma stil men med en ungdomligare vitalitet som tilltalar mig. En blind karaff kommer in och vi anar genast ett vin med mognad men med syror och tanniner som fortfarande är på tå. Vi får reda på att det rör sig om ett vin från Italiens största DOC - är vi någonstans i Toscana? Nej, Lombardiet och Oltrepò Pavese ska det vara och vinet är Vigne della Casona 1996 (Albani). Huvudsakligen croatina med lite barbera och kanske ett stänk uva rara. Aristokratiskt och myndigt vin. In kommer därefter en blålila och superextraherad bordeauxblandning från Veneto: Marcus 2007 (Marco Zambin) kommer från blott 7-åriga (!) stockar men framstår närmast som våldsam i sin extraktion och output. Mycket imponerande men inget som direkt tilltalar undertecknad.

När så en karaff med en transparent granatäppleröd vätska med tegeltingering äntrar scenen är det inte utan att man undrar hur Finn har tänkt. Hur ska den här till synes seniga stackaren kunna hävda sig efter den nyss närmast skedätna venetianen? Men jösses vad våra näsor blir långa! En bedårande nebbioloparfym av renaste slag - rosor och viol snarare än tjära och asfalt - skvallrar om en nordligt belägen växtplats för den här lite lynniga terroirförmedlaren. Tanninerna är nyponpudriga och syrorna sticker till fint på gom och tandkött. Vi får reda på att vi har en Gattinara 2006 (Mauro Franchino) bestående av 100% nebbiolo i glasen. Extremt old school och småskalig produktion på totalt 2400 flaskor. Det här är kul, och framför allt är det fantastiskt bra! Både Ronc di Vicos Titut Ros 2003 - en friulisk högextraherad merlot - och Tiezzos Brunello di Montalcino 2007 - en trad-brunello i mörkfruktig stil - hamnar dessvärre helt i skuggan av den här makalösa Gattinaran.

Eftermiddagen fortsätter i centrala Köpenhamn, på vinbaren Ved Stranden, där Fabio och Mie från Cibi e Vini under parollen Barricadieros vænner samlat ihop ett gäng entusiaster för en vertikalprovning 2001-2010 av producenten Auroras smått egensinniga vin Barricadiero. Vinet har genom åren successivt gått från att varit blott 75% montepulciano och resten cabernet sauvignon och merlot till att i sin senaste inkarnation (2010) bestå av 100% montepulciano och man lagrar på både stora och små fat av varierande ålder.

 Fabio Simoncini

Första glaset rymmer således årgång 2001 och vinet är oerhört bonnskt och rustikt med ladugård och dansk ostbutik i nosen och tuffa, kantiga tanniner i munnen. Den påföljande 2002:an visar sig, något otippat, vara den kanske elegantaste versionen i samlingen. Sandiga tanniner och en läskande munkänsla med en nobel doft där frukten fortfarande står rakryggad den svåra årgången till trots. 2003 upplever jag som bråkig och grovhuggen medan 2004 är klart elegantare. 2006 tävlar med 2002 om titeln best in show medan 2005 och framför allt 2007 är lite för mycket av allt. 2008 upplevs som lite för slät och snäll i sammanhanget men 2009 står ut som en arketypisk Barricadiero - går bra att dricka redan nu men klarar sig ett bra tag i källaren. 2010 sticker ut som alltför fatsöt men Vinosapien plockar fram kristallkulan och spår potentiella stordåd för den här årgången efter några års källarvila.

Fantastiskt trevlig provning och ett unikt tillfälle att jämföra och konstatera vilken enorm skillnad det faktiskt är mellan årgångarna hos ett hantverksmässigt framställt vin. Stort varmt tack till Fabio och Mie!

Mer initierade smaknoteringar och minnesbilder från lördagens sammanstrålning finner man här och här.