Det finns viner som kan få en att sjunga lovsånger och sonetter men som aldrig någonsin kommer att hösta in top scores i den kvantifierade och nitiskt sanningssökande vinvärlden. Le Pianes instegsvin La Maggiorina är ett typiskt sådant. Ett vin som det verkligen inte finns någon anledning att petimeteranalysera utan här är det bara att dra i sig rejäla klunkar och låta sig beamas ner till Boca.
La Maggiorina är en blandning av nebbiolo, croatina, vespolina och ett uns bonarda och erbaluce från mycket gamla stockar. Croatinastockarna i Montalbano är särskilt gamla och extremt lågavkastande vilket föranleder vinmakaren och ägaren Cristoph Künzli att inte låta macerationen pågå mer än cirka fyra dagar, annars drar croatinans tuffa aromatik och struktur iväg och vinet förlorar i fräschör. Musten har legat på rostfritt stål under hela vinifieringsprocessen, en kompromiss från Christophs sida som helst hade låtit det ligga på betong om han hade haft råd.
Just fräschören är onekligen paradnumret för det här vinet. Här finns en mycket fin och traktstypisk nebbioloaromatik i doften med sina ljusa violtoner. Mineraliteten finns också i första rummet tillsammans med finstämd croatina-kryddighet. Syrorna är högenergiska - BV-Ingvar antydde att de skulle vara i det närmaste påfrestande men jag kan inte hålla med - strukturen är förstås purung och hyperläskande men med både finmaskig tanninväv och Le Pianes patenterade saftigkeit som håller emot och håller ihop. Vi smakade vinet direkt ur tank i somras och känner absolut igen oss sedan sist, men den lilla spritzen är förstås borta och hela paketet har liksom samlat ihop sig. Dock gör man nog rätt i att låta resterande flaskor ligga i alla fall till våren, men vi får se hur det blir med det...
Köpt hos Winewise i Köpenhamn, förstås.
5 kommentarer:
Patrik! Klockren beskrivning som vanligt. Vi har kanske lite olika perspektiv där jag tänker att det högenergiska kan bli påfrestande i längden
Så är det såklart, Ingvar. Högenergiska syror är bra så länge det inte känns grönkärvt och omoget, då blir det påfrestande även för mig, tids nog.
/Patrik
Förresten, till kvällens baccalà på osaltad torsk var en lätt kyld La Maggiorina enastående bra! En rätt med ett otal fallgropar för ett rött vin men samtliga styrdes undan med bravur. Det största bekymret vore rent teoretiskt att vinet skulle anta en metallisk karaktär i par med den distinkta fisksmaken, den syrliga tomatsåsen och polentan men det här var pure delight. Ett renodlat matvin som nog funkar till det mesta, spara möjligtvis den blodiga entrecôten och bearnaisen till något maffigare...
/Patrik
Vinet är varken grönkärvt eller omoget, bara oförlåtande på något sätt och som du säger, ett renodlat matvin. Jag kan föreställa mig att det funkade utmärkt till baccalá och polenta, en av ytterst få maträtter jag inte under några som helst omständigheter kan tänka mig att äta.
Vafalls! Anar jag en baccalà-överdos efter alla somrar spenderade i trakterna runt Vicenza?
Skönt med distinkta pet-peeves, vi lägger således baccalà till La Spinetta. :-)
/Patrik
Skicka en kommentar