Vi har fått tag på århundradets finaste kalvlägg och förvandlar dessa till riktigt mörkokt osso buco under det att lördagseftermiddagen blir till kväll.
Jag envisas med att tro att D'Angelos Aglianico del Vulture Caselle Riserva 2004 är ett tvättäkta grytvin, en övertygelse som visat sig vara felaktig vid ett par tidigare tillfällen - det här är nämligen ett vin som först och främst brukar antaga skepnaden av en alldeles utmärkt kontemplationsföljeslagare - men skam den som ger sig.
Lika bra att erkänna direkt: matchningen suger gammalt furuläkte... Osso bucon kräver ett helt annat syramotstånd än vad det här vinet kan erbjuda, det blir till att hämta vad som finns kvar av gårdagens PdB 2006.
Caselle 2004 är själva essensen av ett njutningsvin som ska sippas framför brasan, i filttofflor, rökrock och monokel. Det vilar något aristokratiskt över den myndiga doftprofilen - de blåsvarta bigarråerna, den färska tobaken, den söta lakritsen och den kalkiga mineraliteten. Magisk och hänförande doft som får en och annan synaps att löpa amok och skandera: "Mogen barolo, mogen barolo"!
Tanninerna är ljuvligt nedslipade och klär in tunga och gom likt ett dyrt stycke siden. Munkänslan känns tredimensionell med ett sublimt djup i den krämiga frukten men med moget avrundad syrlighet. Även här vaknar ett litet synapskluster, fast nu låter tongångerna snarare som: "Jättemogen barolo, jättemogen barolo"!
Svårmatchad men läcker och mogen aglianico som absolut trivs bäst på egen hand och erbjuder mycket njutning för pengarna: 109SEK/DKK hos Carlo Merolli.
5 kommentarer:
Fin profilering...
... och sinnessjukt god utdelning på insatta slantar.
'Sinnessjukt' känns som ett väl valt adverb i sammanhanget. Kommer ni på några alternativ i den här prisklassen som kan erbjuda den här exklusiva känslan med mognad, kryddighet och pondus? Finge man gissa vad man hade i glaset så hade man nog satt en prislapp på minst det dubbla.
/Patrik
Som sagt, det var kanske det billigaste vinet till det länkade Girot, men fan i mig ett av de godaste.
Och jag fick just hem några stycken - aaaaaaaaaaaaaah!
Att detta är ett vin som man lämpligen avnjuter efter snarare än till maten, och allra helst framför brasan en kulen höst- eller vinterkväll, har du förstås helt rätt i Patrik. Vi var väldigt nöjda med de 01:or vi inhandlade i Tyskland för fyra år sedan. Men när vi med Carlos försorg provade 04:an tyckte vi kanske att den var lite väl mycket åt det (förtids)mogna hållet för att helt falla oss på läppen.
Då föredrar vi den två år yngre Valle del Noce, som ju går i samma stilart men känns ett snäpp eller två vitalare. Så när vi beställde påfyllning från Carlo var det den som fick följa med i bagaget. Priset är ju i båda fallen svårslaget.
Jag prövade till fin oxfilé, bea, klyftpotatis och haricot verts vilket fungerade ganska bra, faktiskt.
Men Madonna vad gott det är på egen hand. Tanninerna signalerar på nåt sätt att det ska lira som bäst till mat, men det här är en solist - ruffig, och lätt oborstad, men ändå välskräddad och förmögen till fantastiska toner.
Skicka en kommentar