lördag 29 oktober 2011

Ytterst hyggelig weekend i Byen


Alla våra fördomar om Relæ, som varandes ett lite stramt och avskalat Noma light, kommer på skam så snart vi öppnar dörren och tar de tre kliven ner till halvkällarplanet. Här är ljudnivån nästan i paritet med en varmkörning på Cape Canaveral, den avlångt rektangulära lokalen är fullpackad av lössläppt fredagsfirande köpenhamnare och fönsterrutorna dryper av imma. Vi befinner oss smack i epicentrum av det gentrifierade gangland som den här delen av Nørrebro kommit att bli - Jægersborggade har gått från att vara en gata som alla undvikit till att bli en av de absolut hippaste adresserna i Köpenhamn.

Christian Puglisi och Kim Rossen startade Relæ härom året efter att de båda jobbat på Noma och andra stjärnrestauranger i flera år. Deras främsta ambition har hela tiden varit att skapa ett kök som kan erbjuda gastronomisk kreativitet på hög nivå, utan att ha det tröttsamt betungande och hämmande kulturella oket, som man gärna förknippar med det ängsliga Guide Rouge-strävandet, att släpa på. Lokaliseringen till Nørrebro är givetvis en mycket medveten och effektiv del av hela affärsidéen.

Man erbjuder två menyer - en kött- och en grönsaksdito. Vinmenyn är konsekvent naturlig och flera Köpenhamnsimportörer vi talat med har berättat att man är stenhård i sin selektion - ultrabio och osvavlat, inget annat slipper in på menyn. Hustrun, som på förekommen anledning är inne i en avhållsam fas, erbjuds en juicemeny med idel färskpressade frukt- och grönsaksjuicer, som ska visa sig vara ypperligt matchade till rätterna - storstilat initiativ!

Vi får in varsin efterårsrulle där en filodeg utgör kruka åt en bukett bestående av krasse, örter och olika sallader. Till detta sörplar jag på en pétillant naturel av Christophe Mignon som sätter ribban för kvällens kommande vinösa eskapader. Personligt, intressant och gott!
Den första rätten är nog en mardröm när det gäller vinmatchning: råbiff på en bädd av ostron och hyvlat gurkskal. Råbiffen är mjäll och len men ändå grovt malen och sjunger på något egendomligt vis fantastiskt fint ihop med ostronen, både i smak och textur - som en osannolik duett mellan Tom Waits och Astrud Gilberto. Vinvalet är närmast genialt: Les Larmes des Divonas Vin Pink 2008 från Tonerre i Bourgogne blandar hälften pinot noir och hälften chardonnay i denna betonglagrade cuvée. Superfriskt och lätt men ändå så intensivt att det råa oxköttet inte har några invändningar - matchning på riktigt hög nivå.

Andra tallriken består av ugnsbakade morötter rullade i rostade rapsfrön med en chenin blanc-sky. Till detta får jag Les Griottes' Sauvageonne 2010 från Anjou som är en förträfflig och karaktärsfull chenin blanc på egen hand men till morötterna sitter hustruns nypressade gravensteiner som en avsevärt bättre formsydd smäck.
Vår gråand med hyldebær og salatløgsrede sorteras in under kategorin årets mest delikata fjäderfä - rikt viltsmakande och saftig med ljuvt ackompanjemang av ytterligare ett vin från Anjou: La Coulée d'Ambrosia Les Joues 2010, en supermineralisk och högenergisk cabernet franc med syror och tanniner i ett precist avvägt paket.


Till efterrätten: hokkaidopumpaglass, pumpa i två skepnader med mandarindamm och granité, bjuds jag på en av årets riktiga ögonöppnare: Le Mazel Bulles de Rosé 2009. Ett laxrosa, fint pärlande vin från Valvignères, Ardèche i närheten av södra Rhône bestående av 100% carignan. Enorm intensitet med en massiv fruktpastill och hög, detaljerad syrlighet. Riktigt spännande och helt klart något att ge sig ut på detektivjakt efter! (Edit - Le Mazel förs naturligtvis av skandinaviska bio-importören nummer ett: Pétillant)


Det här är gudskelov inget från vinmenyn utan en av hustruns juicer, gurka tror jag bestämt.
Som helhet ett mycket angenämt restaurangbesök, allting är på plats - avslappnad men ändå alert service, läcker stämning i lokalen och riktigt god och vällagad mat med extremt fokus på råvarorna. Vinerna är ett gigantiskt plus i kanten och man borde egentligen remittera alla belackare av den naturliga vin-rörelsen hit, för att se, känna och smaka de här vinerna i arbete, när de verkligen kommer till sin rätt. Eller nej förresten, låt dem fortsätta att gnälla och sura - desto mer av det goda blir det kvar till oss andra.


Fredagens förband var inget mindre än en sann brunello-extravaganza som utspelade sig i Ferringbyggnaden i Ørestad på Amager. Här hade BB Vinimport och Toscavini samlat ihop 40 st av sina odlare från i stort sett alla delar av Italien, men med klar toscansk dominans. Brunellorepresentationen var nästan magisk, den ende som saknades var väl Gianfranco Soldera.


Nora Molinari, gift med ex-piloten Diego Molinari, har sedan sena 70-talet drivit gården Cerbaiona där man på sina 3 ha odlar hälften brunello och hälften rosso-sangiovese. Man är en utpräglat traditionell brunelloproducent med ingen tillsatt jäst, ingen klarning eller filtrering, jäsning i icke-temperaturkontrollerad cementtank och lagring på gamla botti. Deras Rosso di Montalcino 2008 är sensationell med sin vidöppna frukt och Brunello di Montalcino 2006 får nog anses vara en riktigt bra investering, sin prislapp på 900DKK till trots - för att tala klarspråk: ett skitstort vin.

När vi ändå är inne på ämnet skitstora viner: Salvionis Rosso di Montalcino 2009 är ett riktigt "oj-oj-oj-vin". Så här tydligt och bra tror jag aldrig att jag fått sangiovese-karaktäristiken presenterad för mig, rakt upp i krysset! Brunello di Montalcino 2006 var till att börja med en besvikelse med sin stängda näsa, men efter att allas vår blodhund Vinosapien lyckats snusa sig till en korkdefekt (som il signore Salvioni bestridde ljudligt) så gav flaska nummer två svar på tal - lysande vin med ohygglig potential. Återigen ska man inte låta prislappen (700DKK) avskräcka, det här är upplevelser på hög nivå.

Man kan överlag säga att jag vore mer än nöjd med den första avdelningen som rymde alla Toscanska producenter, här var hög nivå på det mesta - även de modernare vinerna som jag inte uppskattar på samma sätt. Nästa avdelning var mera splittrad och omfångsrik med producenter från resten av Italien. Här gjorde Aosta-producenten La Crotta störst intryck på mig med en sagolikt bra Fumin 2009 och läcker Cornalin 2009 som lockar till vidare bekantskap. Etnavinerna från Graci var mycket bra och eleganta, särskilt basvinet Etna Rosso 2010 tilltalade mig med sin renhet och fina syra.

Härlig tillställning där man gjorde rätt i att välja den tidiga showen, kvällsversionen skulle hysa mer än dubbelt så många deltagare så där blev det nog stökigare. Fantastiskt kul att också äntligen få träffa Più Rosso-Niels som visade sig vara lika trevlig och kunnig som hans blogg skvallrar om, för att hitta ett betydligt mera omfattande destillat av den här provningen gör man absolut klokast i att leta sig dit.

4 kommentarer:

Piu Rosso sa...

Ojoj Patrik, hvilken superfredag I havde lagt an dér - Relæ lyder jo simpelthen fantastisk!
de bedste hilsner,
Niels

Italienska viner sa...

Jo, vi gillade Relæ skarpt. Avslappnat och cutting edge på samma gång, och mycket schyssta priser. En solid restaurangupplevelse.

/Patrik

Piu Rosso sa...

Og så fik Relæ en michelin-stjerne.. Vinmenuen har vel haft betydning der, mon ikke? Prisen bliver nok ikke liggende på 350+350, desværre
VH Niels

Italienska viner sa...

Oj, det var en högoddsare. Kul för Puglisi & Co, det är de värda, trist för oss som gillar stället... Ytterligare ett steg i Nørrebros förvandling till ett nytt West Village.

/Patrik