Barbera According to Rinaldi & Trinchero

Man hör allt som oftast talas om stora viner, viner som liksom rubbar cirklar och tydligen förändrar den smakandes världsuppfattning och får provningslokalens blankbonade golv att skaka, dess jakarandapanelbeklädda väggar att bågna och de nyputsade mässingskandelabrarna att ostyrigt svaja. Man hör ytterst sällan talas om att den sortens viner någon gång skulle råka vara en barbera. Tvärtom hävdas det, ganska frekvent och ofta av synbarligen gediget kunniga vintyckare, att: "barbera är väl en schysst druva, men se stooor, det kan den aldrig bli". Detta är precis den typ av utlåtande som föranleder mig att undra följande:

Vad är egentligen ett stort vin? Kan ett vin överhuvudtaget vara stort, är det inte själva upplevelsen som i så fall är stor och är inte denna en ytterst subjektiv sensation? Är det, bör det vara eller har det ens någonsin varit meningen att en måltidsdryck ska vara en stor och världsomvälvande företeelse för den som råkar sätta sina gistna läppar till den ambrosiabestänkta remmarens kant? Är det inte snarare poesins, prosans, musikens, konstens eller teaterns roll att förändra folks sinnebilder och förflytta deras referensramar? Jag menar, vi pratar ju trots allt om en måltidsdryck.

Och som sådan finns ingen bättre än ren, oförställd, traditionell barbera med sina fyrstrukna syror och sin robusta fruktpolpa. Vi plockar fram en barbera d'Alba och en barbera d'Asti, av två av våra absoluta favoritvinmakare, period. Det ska dock inte ses som någon form av regelrätt shootout utan bara som det högst slumpmässiga resultatet av en plötslig och tämligen svårartad barbera-craving.

Barbera d'Alba 2012 (G.Rinaldi) ter sig precis så ung som den låter. Det här känns fullkomligt oförlöst, ett embryo av en barbera. Visst, syrorna finns där, förstås, och den blåa bigarråfrukten men inte så mycket mer. Vinet kommer mer och mer med luft men man saknar det riktiga djupet och rondören. Den svala årgången bådar dock gott. Det här kan bli bra, med ett knippe års flasklagring - 2006 och 2008 är fina nu.

Terra del Noce 2008 (E.Trinchero) ger syn för sägen om vilken avgrundsdjup skillnad i inställning till den här druvan som råder de tjugo kilometerna mellan Monferrato och Langhe. Bara en sådan sak som att 2008 är den senast släppta årgången av Trincheros instegsbarbera får en ju att misstänka att det hyses en helt annan vördnad för druvan här, medan man i Langhe i bästa fall betraktar barbera som det lite småbråkiga mellanbarnet som inte riktigt vet vad hen vill till skillnad mot välartade storasyskonet nebbiolo och busiga minstingen dolcetto.

Här finns ett helt annat djup och en annan kraft i frukten utan att syrorna för den skull på något sätt blir lidande. Ett lätt tanninkli bättrar på munkänslan ytterligare och trycker till smakbilden ännu ett snäpp. Sketabra och får mig närmast att tänka på skön, traditionell sangiovese! Varför inte Cerbaionas vidunderliga rosso di Montalcino? Stort? Ingen susning, men satans gott.