Veckans två notabiliteter

Chianti Classico Riserva 2006 (Castell' in Villa) Det här är en annan sådan där himmelsk tolkning av sangiovese som man egentligen skulle vilja att alla mer eller mindre vinintresserade faktiskt finge ha möjlighet att umgås med under en kväll. Jag tror nämligen att den allmänna bilden, särskilt här i Sverige, av vad sangiovese egentligen är kapabel till är tämligen skev och rentav felaktig. Detta är förstås helt och hållet monopolets fel, med ett FUBAR-sortiment där kletiga, uppumpade och översvarvade missfoster från de största och flashigaste markiserna och hertigarna är det som alltid stått, och dessvärre alltjämt står, till buds. Det här är förstås sant om de flesta druvsorter och vintyper som ska klara av att tillgodose en systembolagsupphandling, men få druvor klär så illa i megalomanisk stordrift, poängkåt extraktion och slampigt smink som den ädla fröken sangiovese.

Här vankas det nämligen, som sig bör, lättsam elegans och en drickbarhet som befinner sig på den absoluta toppen av skalan. Klassisk riserva-pondus med förnäma stråk av balsamico och lite skokräm. Ett par snäpp mörkare frukt än den vanliga CC:n men man kan fortfarande, utan några problem, drista sig att kalla den rödfruktig och fenomenalt läskande i all sin prakt. Gott djup, rensande syror och sammetslen struktur, ett ganska komplett vin faktiskt. Och otroligt gott!
Det känns på sin plats med ett bevingat citat från favoritbloggen Vinsvin, den gången beträffande en annan av världens bästa sangiovese:

"Hidsigt som et pomadefyldt, skjorteopknappet italiensk stronzo og alligevel blødt som kurverne på en italiensk mamma. En modsætningsfyldt cocktail som virkelig fungerer her."

Husar Marzemino di Isera 2009 (de Tarczal) väckte mitt intresse när jag läste den här lilla fina beskivningen av årgång 2007 av samma vin. De flesta av Ingvars sensoriska intryck då verkar gå igen i 2009:an nu, men de florala elementen känns nog ännu lite mera framträdande och när jag doftar på Husar så rör mina tankar sig i riktning mot svalodlad syrah. Här finns också en del lättrökta och köttiga drag som ger yttermera tyngd åt den tesen. En mycket snygg och ren näsa, en fröjd att snusa på.

Munnen får sig snabbt en dusch av den omisskännligt italienska kärnbitterheten, så till den milda grad att alla eventuella nordrhônska funderingar faller platt till marken. Här har vi att göra med ett vin som vill arbeta, och då handlar det inte om något fjompigt pappersvändande eller pimpinett tangenttryckande utan här ska läggas räls, grävas gropar och resas takstolar. Syrorna är spänstiga och råstarka och kräver lite motstånd och utmaningar för att upplevas som harmoniska. Ett vidunderligt matvin som under veckan som gått stått stark gentemot såväl den hemknådade pizzan som den ugnskörda kycklingen och en enkel pasta med tomatsås.

Så är det då det här med de Tarczals etiketter. Det verkar vara frågan om endera rikligt ornamenterade vapensköldar eller ståtliga och mustaschbeprydda soldater. Min gissning är att man hade haft mycket att vinna på att lägga om kurs vad beträffar utanpåverket som nog snarare avskräcker än lockar. Inne i flaskorna är det här nämligen sjusärdeles imponerande grejer, både den superläckra cabernet francen och den här marzeminon.