Pinot Grigio 2006 (Bressan)

Jag kan nog med berått mod påstå att det var Ingvar som med hjälp av Bressans pinot grigio fick upp våra ögon, reste våra gomsegel och vred på stora salivkranen vad anbelangar långmacererade vita viner, för sisådär en tre-fyra år sedan. Då var det årgången 2004 som vi exponerades för vid ett antal tillfällen. Alltid med resultatet att man lämnades med en känsla av att ens cirklar rubbats en aning. Och att man där och då bestämde sig för att absolut dricka det här igen, och att nyfikenheten väcktes ytterligare för andra viner i den här stilen och genren.

Ikväll är det 2006 av det här klassvinet som vi har i glasen. Alla teknikaliteter som kan tänkas vara önskvärda att veta finns att läsa här.
Färgen är lite ljusare och på något vis juvenilare än hos 04:orna - cognacsamber åt den mellanblondare delen av spektrumet. Doften känns också ungdomligare och mer oskuldsfull än vad 2004 gjorde vid samma ålder eller yngre. Här finns avsevärt mindre av de dova petroleumångorna och de bokna äpplena som då brukade lägra glaset. Här finns däremot en hel armada eleganta pustar med nypolerat ädelträ, bivax, honung, nougat, mandelmassa, gula plommon och en mineralitet som riktigt får det att knastra mellan tänderna vid blotta åtanken på att bestänka munhålan med denna ambrosia. Och doften bara växer och växer i glaset.

Det är, som sig bör, ett munfyllande vin med massor av solid kropp, lågstämda syror, elegant invävd fruktsötma och ingen direkt tanninanstrykning att tala om. Mineralsensationen är lika påtaglig i munnen som i nosen och är den som bidrar med fräschör och lyft i anrättningen. Lång och mycket njutbar eftersmak.
Vi dricker det till mjälla kalvkotletter och en rödbetsrösti som direkt hittar hem med sin sötma.

Makalöst vin, här i en kanske något mera tillgänglig och mindre extrem tappning än 2004:an, men för att citera Ingvar (till vänster): glöm allt vad ni tidigare tyckt, tänkt och trott om pinot grigio, det här är någonting helt annat.