Dolcetto d'Alba 2009 (Cappellano)

Det är sannerligen skillnad på dolcetto och dolcetto. Man kan lätt förledas att tro att det alltid handlar om enkla, endimensionella, blåfruktiga skapelser som ska drickas så fort som möjligt. Och visst är det ofta så, i varje fall om vi pratar om dolcetto d'Alba, men inte alltid. Vi har de senaste veckorna gått på pumpen med sparade dolcetti från kvalitetsproducenter i Langhe som Franco Conterno, Renato Ratti och Roagna (2009, 2009 och 2008) där frukten helt enkelt inte hängt med och mest smakat russin och syrorna varit trötta och dävna. Flaskor som borde druckits efter max något år i källaren, när vinet var ungt och spratt av energi och glädje. Men så finns det även "det tunga artilleriet":

Cappellanos Dolcetto d'Alba 2009 öppnar upp sig efter en stund i glaset och ger tydliga naturvinsvibbar, i brist på ett bättre uttryck, med röda äpplen, kamfer, en pust nagellack och en friskt klarröd fruktighet. Min första tanke är faktiskt att det här är på tok för ungt... Men i munnen möts vi av total harmoni med gott sting i syrorna och den fräscha frukten som fyller ut fint. Man får snabbt klart för sig att vi trots allt har att göra med ett vin som helst av allt vill sättas i arbete och det är inte svårt att hitta arbetsuppgifter åt den här allkonstnären. Alla upptänkliga former av antipasti och primi piatti torde fungera - är man någon gång i Italien sökandes efter ett vin som kan tänkas fungera rakt igenom en hel avsmakningsmeny och man hittar det här på vinmenyn ska man slå till direkt. Meraviglioso!

2009 var ingen särdeles enkel årgång för producenterna i Langhe - i många fall handlar det om het och söt frukt a'la 2007 och den värmekänsliga dolcetton har lätt för att bli övermogen. Men Augusto Cappellano fick in en fullträff och verkar överlag nöjd med årgången. Vi ska snart ner och hälsa på honom, Laura och katten Marta och ska passa på att fråga honom hur han vågade ta steget, i just årgång 2009, att för första gången fullt ut köra cappello sommerso på all barolo? Ska bli spännande, och det här var en fin uppvärmning inför besöket.

Köpt för €10,90 hos Stefan Töpler. Behöver jag uttala pv-ordet?

Aglianico-weekend

Vi har spenderat helgen i aglianicos tecken och låtit Webern gå varm för att få den här utpräglade arbetshästen att lossa lite på slipsknuten och bjuda upp till dans.

Taurasi 2005 (San Paolo) Klassisk, kontemplativ och mycket tilltalande taurasinäsa med balsamico, läder, nysnoppade tulpanstjälkar och bränd porslinsglasyr. Så snyggt, sobert och elegant! Smaken går i samma stil med mörka frukttoner, precis lagom sandiga tanniner och för ändamålet ytterst väl kalibrerade syror. Känns på samma gång purungt och moget. Har tvivelsutan många år framför sig men njuts väl nu. Chockerande bra!
190 MUK hos Carlo.

Valle del Noce 2010 (D'Angelo) En liten besvikelse som känns alltför tillrättalagd och mesig dag 1. Efter en natt i kylen framstår den här årgången av D'Angelos tidigare flaggskepp som alltför värmetrött och apatisk. Inget som vi kommer att fylla på utav.
175 MUK hos Carlo.

Aglianico del Vulture 2009 & Sacravite 2010 är D'Angelos båda instegsviner (100% aglianico lagrat på stora botti respektive ståltank) och dessa kommer vi däremot vinnlägga oss om att fylla på källarkvoten med. Härligt rena och friska matviner med massor av karaktär. Faktiskt någon nivå upp jämfört med tidigare årgångar, i fråga om renhet, fruktrondör och syrastringens.
95 MUK respektive 75 MUK hos Carlo.

Spridda skurar

Vännerna J & H kommer över på en löst hållen provning betitlad något i stil med: "Vitt som man gillar" och slirar in en brasklapp om att "...vi tar med några röda sydfransoser också". Det är lugnt, bara att bita ihop. Vi ska nog genomlida den här kvällen också...

Pinot Gris Thann 2005 (Zind Humbrecht) Järnvägars vad mörkgult, nästan orange, och vilken skoningslös restsötma! Vi snackar motsvarande auslese - är det här kosher? Härlig näsa med botrytis, mandelmassa, kokos och torkad, tropisk frukt. Men munnen är på tok för söt och syrasnål för min enkla, asketiska och semimasochistiska smak.
Pinot Blanc Clos St.Etienne 2012 (Gruss) Rund fin näsa med honung, tropisk frukt och kokta charkuterier. Bra syror som möter upp sötfrukten. Solid alsatier som nog egentligen bara vill sättas i arbete.
Château Couhins-Lurton 2006 Fatmättad näsa som trots allt släpper förbi en del sauvignon blanc-markörer. Syrorna är fina och smakbilden andas en hel del harmoni. Inte min påse men absolut ett habilt vin.
Le Mont Vouvray 2010 (Huet) Härlig, söt frukt under bivaxtäcke i den ena vågskålen och superprecisa, distinkta syror i den andra. Det här är bara så diaboliskt bra, men tyvärr sista flaskan. Vi fyller definitivt på med 2011:orna.
Cuvée Marines 2010 (Coteaux des Travers) Viognier-blommighet och roussanne-fetma. Känns smått otidsenligt - finns det någon förespåkare för den här vintypen? Fungerar fint till kallrökt lax men annars känns det tunt på användbarhetsfronten.
Les Sétilles 2010 (Olivier Leflaive) Kalaspuffar i nosen och överdrivet stram syra i munnen. Helt meningslöst för min del. Känns hyperdesignat, nästan plastik-manipulerat.
Nosiola Fontanasanta 2010 (Elisabetta Foradori) Som vanligt lite trögstartat i behov av en rejäl luftning men sedan bär det iväg. Grym aromatik, nästan rödvinslikt, och stringenta syror i total symbios med den ultraeleganta vitfrukten. Kvällens vin enligt samtliga kring bordet och ingen endaste kan fatta att vi har ett skalmacererat, amforalagrat vitt vin i glasen.

Okej, dags för rödingarna. Vi har att göra med viner från två olika chateauneuf-producenter: Lou Dévet och Domaine du Banneret - en modernist och en traditionalist. Låt mig sammanfatta det hela som att vi å ena sidan har att göra med viner som är i stort sett odrickbara och å andra viner som är de bästa chateauneufer jag någonsin provat.

Lou Dévets viner doftar samtliga sump, avlopp, permanentvätska och överkokt drottningkräm. Chateauneuf-du-Pape 2007:an påminner om en smått överarbetad amarone men är bäst i gänget. Ch-du-Pape 2008 för tankarna till en bastulagrad Rawsons Retreat-BiB. Stolpskott så att det sjunger i aluminiumet.
Domaine du Bannerets Chateauneuf-du-Pape är däremot det vin som just fått mig att inse varför folk överhuvudtaget är kapabla att snöa in på den här sortens viner. Sicken sjuhelvetes harmoni och stadga i syrorna och frukten. Oj oj oj, det här var en ögonöppnare av rang. Jag föredrar 2010:an framför 2009:an, mest för att utkristallisera någon som bättre än den andre. Den förra känns stabilare, friskare och som om den på sikt har mera att ge. Ruggigt bra!

Pink NV (Andrea Rinaldi)

Ett plus ett kan väl inte bli annat än tre? De båda aromatiska Monferrato-autoktona druvorna brachetto och moscato i ljuv förening, lätt frizzante, alkoholhalten ett snäpp högre än hos en vanlig moscato d'Asti - vad kan gå fel? Absolut ingenting! I varje fall inte i händerna på en av Piemontes solidaste odlare i den här vingenren: Andrea Rinaldi.

Andrea är en sån där skön lirare som tycker att hippa och fashionabla begrepp som "old school" och dylikt närmast är att betrakta som en förolämpning. Han visar glatt och stolt upp sin nyinförskaffade vagnpark och alla sina blankpolerade pressar och tankar, i samma andetag som han förfasar sig över vilket hundgöra generationerna före honom har fått genomlida när de kånkat och slitit med de 20 hektaren i de branta backarna här i Ricaldone - Alto Monferrato - i sydostligaste Piemonte. Och hur de fått kämpa med att försöka hålla de gamla urtida kastanjefaten rena, år ut och år in. "Tack gode gud för den teknologiska utvecklingen."

Hans Brachetto d'Acqui: Bricco Rioglio och hans Moscato d'Asti: Bricco Cordogno är båda toppexemplar i sina respektive vinkategorier - livsfarligt läckra, närmast beroendeframkallande. Pink är däremot en ny bekantskap som formligen charmar knäskydden av oss. Fullständigt makalöst bra till kvällens rabarberpaj!
Således och sammanfattningsvis är det moscato d'Asti som gäller till gula frukter - persika, melon, ananas etc - brachetto d'Acqui till röda bär - jordgubbar, hallon osv - och Pink till rabarber. Bara så att ni vet.

85 MUK hos Carlo Merolli.