fredag 14 februari 2014

Barbera According to Rinaldi & Trinchero


Man hör allt som oftast talas om stora viner, viner som liksom rubbar cirklar och tydligen förändrar den smakandes världsuppfattning och får provningslokalens blankbonade golv att skaka, dess jakarandapanelbeklädda väggar att bågna och de nyputsade mässingskandelabrarna att ostyrigt svaja. Man hör ytterst sällan talas om att den sortens viner någon gång skulle råka vara en barbera. Tvärtom hävdas det, ganska frekvent och ofta av synbarligen gediget kunniga vintyckare, att: "barbera är väl en schysst druva, men se stooor, det kan den aldrig bli". Detta är precis den typ av utlåtande som föranleder mig att undra följande:

Vad är egentligen ett stort vin? Kan ett vin överhuvudtaget vara stort, är det inte själva upplevelsen som i så fall är stor och är inte denna en ytterst subjektiv sensation? Är det, bör det vara eller har det ens någonsin varit meningen att en måltidsdryck ska vara en stor och världsomvälvande företeelse för den som råkar sätta sina gistna läppar till den ambrosiabestänkta remmarens kant? Är det inte snarare poesins, prosans, musikens, konstens eller teaterns roll att förändra folks sinnebilder och förflytta deras referensramar? Jag menar, vi pratar ju trots allt om en måltidsdryck.

Och som sådan finns ingen bättre än ren, oförställd, traditionell barbera med sina fyrstrukna syror och sin robusta fruktpolpa. Vi plockar fram en barbera d'Alba och en barbera d'Asti, av två av våra absoluta favoritvinmakare, period. Det ska dock inte ses som någon form av regelrätt shootout utan bara som det högst slumpmässiga resultatet av en plötslig och tämligen svårartad barbera-craving.

Barbera d'Alba 2012 (G.Rinaldi) ter sig precis så ung som den låter. Det här känns fullkomligt oförlöst, ett embryo av en barbera. Visst, syrorna finns där, förstås, och den blåa bigarråfrukten men inte så mycket mer. Vinet kommer mer och mer med luft men man saknar det riktiga djupet och rondören. Den svala årgången bådar dock gott. Det här kan bli bra, med ett knippe års flasklagring - 2006 och 2008 är fina nu.

Terra del Noce 2008 (E.Trinchero) ger syn för sägen om vilken avgrundsdjup skillnad i inställning till den här druvan som råder de tjugo kilometerna mellan Monferrato och Langhe. Bara en sådan sak som att 2008 är den senast släppta årgången av Trincheros instegsbarbera får en ju att misstänka att det hyses en helt annan vördnad för druvan här, medan man i Langhe i bästa fall betraktar barbera som det lite småbråkiga mellanbarnet som inte riktigt vet vad hen vill till skillnad mot välartade storasyskonet nebbiolo och busiga minstingen dolcetto.
Här finns ett helt annat djup och en annan kraft i frukten utan att syrorna för den skull på något sätt blir lidande. Ett lätt tanninkli bättrar på munkänslan ytterligare och trycker till smakbilden ännu ett snäpp. Sketabra och får mig närmast att tänka på skön, traditionell sangiovese! Varför inte Cerbaionas vidunderliga rosso di Montalcino? Stort? Ingen susning, men satans gott.

11 kommentarer:

vinosapien sa...

vinosapien gör en pudel...stor sådan...barbera är ett stort matvin.

Italienska viner sa...

Precis! Eller varför inte ett jäkligt bra matvin? I alla fall i de här inkarnationerna.

/Patrik

Lessrof sa...

Väl talat!

Johannes sa...

Fick en överbliven skvätt av 2010 B Mascarellos Barbera D'Alba igår.

Var helt underbar trots sina 3 dygn i kylen. Rinaldi ska jag kolla upp.

Italienska viner sa...

Bartolos barbera är ofta intensivare och mer direkt än Rinaldis som brukar behöva några år på flaska. Om du verkligen gillar barbera ska du förstås även kolla upp Trinchero.

/Patrik

Henrik sa...

Alltså, jag håller i stort (ha ha) med om ansatsen i inlägget.
Men tycker samtidigt att det då och då inträffar ögonblick när man upplevelsen av vin (inkl mat, sällskap, miljö etc) bjuder på upplevelser som närmar sig det musik kan göra. I bland träffar det bara så rätt utan att man varken kan eller vill analysera och för en liten stund är alla sinnesreceptorer helt mottagliga, man känner sig öppen och när upplevelsen klingar av (eler musiken helt enkelt tar slut ...) så famlar man efter ord att sätta på upplevelsen.
Vad gäller barbera så var det länge sedan jag drack någon.
När jag läser detta - och ganska många andra inlägg från dig - kan jag inte förstå varför.

Italienska viner sa...

Visst är det så, Henrik. Det blir bara lite tröttsamt med en alltför pompös hållning till vinet och dess värld, där arbetshästarna sällan får den uppmärksamhet de förtjänar utan tas för givna. Jag brukar försöka lyfta fram de här "underdogsen" och blir ibland kanske en smula raljant och svepande i mina omdömen om där stajlade storheterna. ;)

Din brist på barberakickar kan vi åtgärda den dagen du råkar passera de djupa göingeskogarna.

/Patrik

Henrik sa...

Eftersom man aldrig vet när jag får Göingeskogarna i sikte tog jag det näst bästa alternativet; jag köpte helt enkelt Mascarellos Barbera d´Alba Vigna San Lorenzo 2010. Kändes som ett säkert kort. Sedan körde jag en chansning också på Barbera-fronten, Marengos Barbera d'Alba Pugnane 2010.
2010 kändes som en no-brainer och om jag nu skulle köpa Barbera verkade det lika bra att gå till San Lorenzo utan att passera en massa annat krafs.
Ja, ska ju erkänna att det blev en hel annat krafs från Töpler också ... Återkommer med rapporter när jag fått och njutit leverans.

Henrik sa...

Efter att ha klämt två barberor på kort tid nu så lär det inte dröja länge till den tredje och den fjärde ...
Först klippte jag på SB i Åre till på Vajras Barbera Superiore 2010 á 172 pix. Stor, flödande av bigarråfrukt, frisk syra, aningen läder och en viss känsla av fat. Ändå väldigt god, framför allt till mat. 94 poäng Galloni känns ju i överkant, men ... Faten lär vara botti och jag skulle kunna tänka mig att köpa nån flaska och lägga undan 1-2 år.
Marengos Barbera d'Alba Pugnane 2010 (stockarna lär vara från 50-talet) lurar mig också att tro att det finns någon form av fat i spel, för jag får någon vag känsla av mandelmassa mitt i pelaren av strama, mörka bigarråer som omges av örter, en gnutta läder och en alldeles betagande syra. Vinet lyckas kombinera hög fruktmognad med renhet och en underbar friskhet. Det funkar strålande till mat, men faktiskt lika strålande på egen hand.
Stora viner?
Pass på den, men synnerligen goda. Mascarellos San Lorenzo kan ju försöka gömma sig allt den kan, men kommer att misslyckas.

Italienska viner sa...

"Synnerligen goda" låter betydligt trevligare än "stora", i mina öron.

Även Franco Conternos barbera hämtar huvuddelen av sina druvor från Pugnane (som väl tekniskt sett ligger i såväl Monforte, Castiglione F. som Barolo?) och är en av de yppigaste, mest fruktdrivna barberor jag känner till. Superläcker, särskilt lite varmare år, av någon skum anledning. Ingen koll på Marengos barbera men misstänker att den håller hög klass.
San Lorenzo 2010 lär inte göra dig besviken, men den klarar säkerligen åtskilliga år på rygg.

/Patrik

Henrik sa...

Du har garanterat bättre koll på topografin och lägena i Piemonte än vad jag har, men det verkar rimligt med Pugnane.
Tyvärr finns det mycket lite på nätet om Marengo, hur han gör sina viner etc (det här har vi diskuterat förut. va?). Att vinstockarna är från 50-talet hittade jag på någon nördig amerikansk sajt där Pugnane 2010 testats av ännu en övertygad provare ...
Hursom, Marengo gör bra grejer vilket bevisades här igen:
http://vinare.blogspot.se/2014/03/byo-22-mars.html
Efter test av ovan nämnda två barberor är jag övertygad om att San Lorenzo skulle kunna ligga minst 3-5 år, men jag kan inte bli säker utan att ha testat först ;-)
Vad gäller Pugnane 2010, så hade den förändrats ganska lite till dag 2, så den brinner det inte heller med. Samtidigt, lagring har inget egenvärde och vinet är synnerligen gott just nu med typ 30 minuters dekantering, så jag går nog på den igen ganska snart.