fredag 7 februari 2014

Barolo "Ginestra Casa Maté" 2004 (Elio Grasso)


Luft, luft, luft, luft... Men när det väl släpper till så bjuds man sval, klarröd, samlad frukt som känns tämligen lätt i steget. Doften är verkligen snygg och pryds med alla de obligatoriska attributen - rosor, viol, inte särskilt mycket tjära, nagellack osv. Smaken följer samma spår men med en garvsyrenivå som lever upp till Ginestras ganska tuffa rykte. Inte lika tanninintensiv som Paolo Conternos något mera låglänta Ginestra men snäppet kärvare än Conterno-Fantinos tolkning. Rent, snyggt, tilltalande, semimodernt på något sätt.

Vi drack första flaskan direkt efter köp för fem år sedan och det har inte hänt särskilt mycket sedan dess, det här känns fortfarande snorungt. Vi har en 2004 kvar och den kan (bör?) lätt få vila vidare i alla fall till början av nästa decennium.


Vi fortsätter att harva vidare med att oförtrutet och förtvivlat försöka finna vinets själ genom dess eventuella musikaliska konnotationer. Fast den här gången handlar det snarare om ett ytterst handfast tips.

Pat Metheny behöver förmodligen ingen närmare presentation ens för den milt jazzintresserade. Hans musikaliska värv har genom åren sträckt sig långt utanför jazzens begränsade ramar och han har hörts/setts i kollaborationer med de flesta upptänkliga musikpersonligheter från David Bowie, Donald Fagen och Joni Mitchell till Steve Reich, Derek Bailey och Ornette Coleman för att nämna ett fåtal, vid sidan av sin egen helt makalösa karriär. Jag kan för egen del, och med blänkande rent samvete, hävda att mellan 1985 och 2000 var Pat Metheny, i alla hans dåvarande inkarnationer, i stort sett det enda jag lyssnade på och lät mig inspireras av. Man kan utan omsvep hävda att han varit lika odiskutabelt stor och viktig för jazzens (i allmänhet) och jazzgitarrens (i synnerhet) utveckling som både Wes Montgomery och Jim Hall. Under det förlupna halvtandra decenniet som förflutit sedan min allra intensivaste Metheny-period, har dock förhållandet till honom varit av det mer sporadiska slaget.

Tills jag nyligen råkade läsa om det närmast magiska interplay som föreföll råda i hans senaste konstellation, Pat Metheny Unity Group, mellan framförallt honom själv och saxofonisten Chris Potter. Pat har spelat med i stort sett alla samtida tenorsaxofonister av rang - Sonny Rollins, Joshua Redman, Michael Brecker, Gary Thomas et al - så att läsa om hans uttalat lyriska hållning till just det här samarbetet gjorde mig minst sagt nyfiken. När så deras senaste inspelning tillsammans, Kin (←→) damp ned i veckan var det inte utan att man kände sig som en nioåring på julaftons morgon. För att inte tala om den närmast världsomvälvande och cirkelrubbande effekten de första lyssningarna haft så här långt. Wow, vilken kick att få bli så här omtumlad av musik igen! Det här är inte musik som låter sig beskrivas med futtiga pekoral och hyllningar i skrift, utan min enda och modesta anmodan är att fiska upp ett exemplar, eller i alla fall klicka er igenom provsmakssnuttarna för att få en uppfattning om densiteten, texturen och den skyhöga nivån. Lyssna och kom ut på andra sidan, kanske som en ny människa?

Lite old-school-Metheny, från tiden när energin, naiviteten och charmen var som störst, och hans otroliga 300-gigs-per-år-turnéer gav en möjligheten att se honom live minst ett par gånger om året.


 

5 kommentarer:

Henrik sa...

Hmm, Metheny och Grasso i samma post, är det inte snarare Beppe Rinaldi som är Metheny? Renheten, friskheten, klangbotten, den sanslösa energin?
Jag lyssnade ju förvisso på annat 1985-2000, men åtminstone också varje vecka på Metheny. Mitt intresse väcktes då en ärkemusikalisk vän spelade Joni Mitchells dubbel-live Shadows and Light för mig.
Och ja, som gammal Bowie-freak finner jag This is not America fortfarande alldeles strålande njutbar. Inbillar mig att det är Methenys och Lyle Mays förtjänst att Bowie sjunger kanske bättre än nånsin på den.
Jag ilar nu för en stunds provlyssning.

Italienska viner sa...

Jo, Henrik, du har nog rätt i att Rinaldi och Metheny kan vara ett skönt team. Samtidigt är det inte något fel på renheten, friskheten eller energin hos den här Ginestra-2004:an - riktigt habila grejer. Förstås numera i en prisklass där det har riktigt tuff konkurrens.

"Shadows and light" är härlig, med Pastorius och allt. Dock har jag läst intervjuer med Metheny där han undrar varför hon gjorde sig omaket att samla ihop det här monsterbandet bara för att spela sina låtar mer eller mindre rakt upp och ner. "It's like getting a Ferrari and just drive around your garage", har han sagt..

/Patrik

Henrik sa...

Vilken komplimang till mig. Trots att de bara körde omkring i ett garage insåg jag direkt att det var en Ferrari ;-)
Jag kan ju förstå vad han menar, men det var ju ändå enkelt att höra att bandet var något helt annat.

Delinat sa...

Har följt ditt musikspår i några inlägg nu och när jag äste om Metheney var jag tvungen att visa mitt instämmande :-) Fortsätt så! Men finns det något specifikt du pekar på som passar till just denna flaskan? Eller åker hela vinhyllan ner när du drar på jazz?

Italienska viner sa...

Nej, egentligen inget specifikt i Grassos Ginestra 2004 som får mig att tänka på Pat Metheny, mest bara ett utslag av mild eufori efter några intensiva lyssningssessioner av den nya plattan, samt att biljetter just köpts till 6:e raden i Falconersalen i Cph den 2/5! Kanske det snarare är, som Henrik påpekar, på sin plats att hälla upp ett glas G. Rinaldi eller B. Mascarello. Fast å andra sidan så kan ju Metheny låta på så ofantligt många olika sätt så..

/Patrik