Vissa viner är alltför bra, eller snarare alltför väsentliga, för att bara plötsligt svischa förbi i det hysteriska instagramflödet. Det mesta man dricker nuförtiden är väldigt välgjort, obegripligt ofta bra och för det allra mesta gott, men sådär riktigt berörd, så att det liksom kittlar till i diafragman, blir man faktiskt inte alltför ofta. Men i kväll blev vi det, när vi för första gången träffade på Teobaldo Rivellas barbaresco Montestefano.
Vi drack hans svårhittade dolcetto 2012 i somras vid en lunch på förträffliga Trattoria Risorgimento i Treiso - genuint, högkvalitativt old school-ställe med suverän tajarin och brasato om någon råkar ha vägarna förbi - och förstod genast att det här är en producent att ställa in sökarljuset på. Barbarescon är, tillsammans med dolcetton, det enda som produceras och allt druvmaterial hämtas från de ynka 2 hektaren i Montestefanos kalkrika backar.
Det räcker med att dra i sig ett djupt andetag och fylla lungorna med den ljuvligt arketypiska barbarescoparfymen - nota bene, det råder aldrig något tvivel om att det handlar om nebbiolo som odlats någon annanstans än inom de där kvadratkilometerna strax öster om Tanaro och nordost om Alba - för att man nästan ska bli lite irriterad på den överväldigande majoriteten av odlare i den här zonen. Vad sysslar de egentligen med? Det är alltför sällan man råkar på så här definierad, skir skönhet med allt från viol, rågummi, jordgubbskräm och seltzer, perfekt sammansatt till en komplex aromkomposition. Så stadigt, liksom oomkullrunkeligt den här doftpelaren står sig kvällen igenom. Man blir lyrisk.
Och nästan ännu mer så, när man känner de lena tanninerna, slankheten och smidigheten man bjuds i munnen - en riktig uppvisning, helt enkelt svinelegant. Behöver jag ens säga att vinet stortrivs till våra wallenbergare?
2007:an känns i alla stycken helt komplett i dagsläget, lever såklart länge än men när det är så här gott nu finns det väl egentligen ingen anledning att spara.
