fredag 25 april 2014

Cala Cala Vino Rosso [NV] (Calabretta)


Massimiliano Calabretta verkar vara en lika obotligt nyfiken vinmakare som han förefaller vara en närmast ultratraditionell dito. Trots att vi druckit massor av Calabretta tidigare är huvudparten av vinerna i den senaste prøvekassen från den här Etna-producenten, som Carlo plockat ihop, okända för mig och uppfriskande befriade från denominazioni och dylikt tjafs. Här är det istället i huvudsak fråga om årgångslösa vini rossi och druvrena IGT-varianter av de här vulkanvinerna.

Cala Cala är dock troligen inte resultatet av Massimilianos nyfikenhet och upptäckarlusta i första hand, utan mer eller mindre en nödlösning då nerello mascalesen som egentligen skulle gå till Etna rosso 2009 inte höll måttet, till följd av ett intensivt regnande under sensommaren/hösten på Monte Etnas nordsida det här året. Han blandade helt sonika istället upp denna druvmust med pinot nero, nerello cappuccio och nero d'avola från tre olika årgångar till vad som på pappret närmast låter som en häxbrygd. Hur kan det här tänkas smaka då?

Till att börja med vill inte smaken riktigt lossna utan bjuder mest höga syror och en ganska snipig, liksom ogin frukt. Doften är däremot fantastisk, redan från start, med pinotesque elegans i harmonisk kollaboration med nerellons uppstudsiga aromatik och den ruffiga lavamineraliteten. Efter en rejäl luftning är det full fart även i munnen med en avgjort ymnigare och piggare frukt än tidigare och mineraler och tanniner som på ett snyggt sätt, i samklang med de resliga syrorna, lyckas göra munkänslan komplett. Läckert, småpunkigt och personligt vin till grymt pris som inte är något att spara, bara att klunka på.

Joni Mitchell har väl aldrig varit speciellt punkig men med en rejält pårökt Jaco Pastorius på bas och en Michael Brecker, vars blodprov vid den här tiden förmodligen skulle vara varje laboratorieassistents våta dröm, på tenorsax blir uttrycket i den här låten, som är ett textsatt bassolo av Charlie Mingus över en bluesrunda, väldigt pikant och något som jag av någon anledning direkt kom att tänka på när jag följde det här vinet i kväll. Texten är ett mästerverk, bara att sjunga med:

I'm down to a roll of dimes
I'm stalking the slot that's hot
I keep hearing bells all around me
Jingling in the lucky jackpots
They keep you tantalized
They keep you reaching for your wallet
Here in fools' paradise

I talked to a cat from Des Moines
He said he ran a cleaning plant
That cat was clanking with coin
Well he must have had a genie in a lamp
'cause every time I dropped a dime I blew it
He kept ringing bells
Nothing to it!

He got three oranges
Three lemons
Three cherries
Three plums
I'm losing my taste for fruit
Watching the dry cleaner do it
Like Midas in a polyester suit
It's all luck!
It's just luck!
You get a little lucky and you make a little money!

I followed him down the strip
He picked out a booth at Circus Circus
where the cowgirls fill the room
With their big balloons
The cleaner was pitching with purpose!
He had Dinos and Pooh Bears
And lions pink and blue there
He couldn't lose there!

Des Moines was stacking the chips
Raking off the tables
Ringing the bandit's bells
This is a story that's a drag to tell
(In some ways)
Since I lost every dime
I laid on the line
But the cleaner from Des Moines
Could put a coin
In the door of a John
And get twenty for one
It's just luck!



Inga kommentarer: