onsdag 15 juli 2015

Besök hos Lino Maga


Jag hade väl i ärlighetens namn inte tänkt skriva något blogginlägg om vare sig våra druckna flaskor Barbacarlo den senaste tiden, eller ens om vårt besök hos Lino Maga, trots att samtliga dessa upplevelser, var för sig, tveklöst kvalificerar sig bland våra största vinkickar någonsin. Tiden räcker sällan till och inspirationen som krävs för att skriva långa utläggningar tryter allt som oftast numera – ett utbrett syndrom som för övrigt verkar slagit till förbluffande synkront i den svenska vinbloggosfären. Men när vi igår kväll åter igen drog korken ur ännu en relativt ung flaska Barbacarlo kände jag ett liksom obetvingligt kall att plita ner några rader om den här förtrollande, betagande ambrosian, platsen den kommer ifrån och inte minst om den högst fascinerande personen bakom vinet.

Vi gör en utflykt cirka 15 mil österut från vårt basläger i Basso Monferrato. Vi ska till Broni, lite söder om Pavia, där Ticino flyter samman med Po och där Apenninerna liksom sjunker undan och lämnar över till Val Padana – Poslätten – som intressant nog egentligen inte är en ursprunglig del av den Apenninska halvön utan ett inkilat lågland mellan Alperna och Apenninerna med ett för breddgraden ganska speciellt klimat som ofta innebär varma, fuktiga somrar och relativt kalla, likaledes fuktiga vintrar. Den absolut sista kullen, med utsikt över det flacka landskapet, heter Barbacarlo.




Vi har kommit till Oltrepò Pavese i Lombardiet fast något av det första som Il Cavaliere Lino Maga påpekar, när han tar emot oss i sin gamla cantina inne i centrala Broni, är att det här området tidigare tillhörde Piemonte och fortfarande gärna kallas för Il vecchio Piemonte Orientale – det gamla östliga Piemonte - av honom och hans generation. ”Lombardia är mest finans och industrier, inget område där agrar kultur har någon given plats” tycker han. Min fru, som inte varit med och hälsat på hos Lorenzo Accomasso, säger; för att liksom försöka charma denne mycket timide, lågmälde och eftertänksamme gentleman: ”Det är första gången jag träffar en Cavaliere” varpå Lino Maga replikerar: ”Asch, jag är bara en bonde – contadino”. Han hade tidigare titeln Commendatore men uppgraderades nyligen till Cavaliere för sina omfattande och förtjänstfulla insatser för att värna traditionell italiensk vinproduktion – en Ordine al Merito della Repubblica som alltså även tilldelats Lorenzo Accomasso, som för övrigt är årsbarn med Lino Maga och har ungefär samma antal egna årgångar under bältet, det vill säga 57-58 stycken. När vi frågar honom om vad han tycker om Accomassos viner förstår han inte vem vi pratar om, ”Beppe Rinaldi och Bartolo Mascarello gör bra barolo”, säger han.

Den gamla cantinan som varit i familjens drift och ägo sedan 1886 ligger mitt inne i Broni, som storleksmässigt ligger på gränsen mellan att kallas by eller stad. När vi kliver in möter Lino Maga oss med en cigarett i handen och under tiden vi är här skulle jag gissa att det går åt åtminstone ett halvt paket, även under tiden vi provar vinerna. ”Ja, jag röker. Sådan är jag” låter han oss veta, ”Ett bra vin ska kunna rensa upp en rökares mun”.

Förutom Barbacarlo gör han ett vin som heter Montebuono, från en annan kulle, druvsammansättningen är ungefär densamma i de båda vinerna – cirka 50 % croatina, 30 % uva rara och resten uvetta, fast i Montebuono finns dessutom runt 10 % barbera. Allt arbete i vingården och i cantinan är ultratraditionellt och ursprungligt; ”Jag gör nog vin ungefär som man gjorde för 2000 år sedan”. Detta är också något som är högst påtagligt när man smakar på de här vilda, bångstyriga, men också djupa, fängslande och tankeväckande vinerna. Det förekommer i stort sett alltid en andra jäsning på flaska så ett rejält pys är att vänta när man drar korken, till och med ur den 83:a som snart ska öppnas vid bordet. Likaledes brukar det vara rejält med restsocker i de här vinerna, något som kan upplevas påfrestande för många då de flesta nuförtiden ju är vana vid helt utjästa rödviner. Restsockerhalten varierar stort mellan årgångarna, vissa år är vinet nästan helt torrt och andra år snudd på dessertvinssöta. Just denna variation var under en tid föremål för stor irritation hos DOC-konsortiet som ville utesluta Barbacarlo och Montebuono. Lino Magas gode vän Gino Veronelli hade dock tillräckligt med inflytande för att trumfa över Oltrepò Pavese DOC:n genom att lyfta vinerna i sin guide. ”Jag förstår inte varför andra vinmakare överhuvudtaget bemödar sig med att skriva ut årgången på flaskorna. Deras viner smakar ju alltid likadant”.


När man är gäst hos Lino Maga och sitter i hans provningsrum, ett rum där för övrigt en omedelbar K-märkning känns akut påkallad och där väggarna runt det bastanta ekbordet är belamrade med gamla flaskor och massor av vinböcker, kan man förvänta sig att en strid ström av olika årgångar kommer att passera ens glas. Vi får prova samtliga 2000-talsårgångarna, med undantag av 2008 då han inte gjorde något vin efter hagel och för svår fukt, samt den tidigare nämnda 1983. Det är svårt att sålla ut intrycken så här i efterhand men 83:an gör ju givetvis ett bestående intryck med sin ungdomliga, busiga fräschör – inte av syra och mineralitet utan av galen sötma, djup frukt och sanslös struktur, till synes mer eller mindre opåverkad av de passerade dryga 30 åren. Även det yngsta vinet lämnar ett outplånligt spår i mitt smakarminne ­- 2013 är så fantastiskt frisk, yppig, komplex, bedårande redan. Den avgjort friskaste och lättaste Barbacarlon i 2000-talsserien. Vi öppnade en 2013 direkt när vi kom tillbaka till Monferrato samma kväll och den bekräftade definitivt intrycken – stor drickglädje, ett vin som man aldrig vill ska ta slut i flaskan.
Vi provar även Montebuono i de fyra senaste årgångarna och detta är ett synbarligen ännu vildare vin med ännu mer av charmig funk och ytterligare en nivå av direkthet. Vi får återkomma till Montebuono när vi bekantat oss närmare med en hel flaska.



Igår drack vi 2009 som också är ett fantastiskt vin. Frukten är sagolikt djup, klart åt det blåa hållet utan att kännas direkt ung. Tobak är ett genomgående tema den här årgången. Här finns nyp i tanninerna och ackuratess i syrorna. Sötman är inget jag överhuvudtaget reflekterar över och dessutom ovanligt låg för en Barbacarlo med sina 4,3 % restsocker. Vi dricker det till grillade lammspett, sallad och hummus men det skulle nog kunna funka till det mesta, också rent kontemplativt.

Barbacarlo och Lino Maga är sedan länge ohemult populära i Japan (såklart, de har alltid greppat sådana här traditionella och rena grejer långt innan oss i väst) och Lino visar stolt upp en bunte manga-tidningar där både han och hans flaskor förekommer ymnigt i tecknad form, av oklara anledningar för oss. Även de japanska vintidskrifterna och guiderna har gott om artiklar om Il Cavaliere, alltid porträtterad med en cigarrett i handen…


Det här är ytterligare ett vin, en plats och en vinmakare som vi har blivit helt tagna av. Ett vin av den typen att har man väl smakat så finns det ingen återvändo, man måste ha mera och få veta mera.


8 kommentarer:

Steve Finnell sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Lessrof sa...

Även skribenten bakom denna blogg borde tilldelas någon fin titel eller ett pris för den kulturgärning som görs genom högintressanta och välskrivna inlägg om den italienska vinvärlden. Ypperligt intressant och välskrivet som vanligt. Känner hur jag saknar det gamla bloggläsandet. Längtar efter mer djup, reflektioner och jämförelser än ett skrapande på instagramytan. Dessutom saknar man att lätt kunna söka och gå tillbaka till inlägg. Kanske dags för fler att damma av sina tangentbord?

Piu Rosso sa...

Word!
Smukt indlæg - mange tak for rapporten Patrik!
VH Niels

Ingvar Johansson sa...

Vill bara sälla mig till hyllningskören och instämma. Fantastiskt kul läsning Patrik.

För mig klickade det inte när jag provade i lördags men jag har inga svårigheter med att förstå att andra gör det. Satt där med känslan av att jag borde gilla. Kanske krävs det lite tillvänjning ?

Jag undrar också lite över titlar som Commendatore och Cavaliere. När bönder som Accomasso o Lino Maga får sådana utmärkelser blir man undrande. Finns det något slags parallell vinvärld i Italien där man premieras efter förtjänst ? Det låter så väldigt okorrumperat. Har Veronelli haft något med saken att göra ? Vilka andra vinmakare har fått titlar ? Finns det någon lista ?

Ingvar Johansson sa...

Och jag håller med dig Lessrof, naturligtvis borde Patrik erhålla titel, pris och konstnärslön för sina insatser. Vi får nominera honom till Matbloggsprisets dryckesklass...

Vintankar sa...

En mycket njutbar läsning.
Måste ge mig ut på jakt efter en Barbacarlo.
Lessrof har så rätt med att man saknar möjligheten att gå tillbaks till redan gjorda inlägg, när man sitter där och funderar över någon producent, druva eller vin.
Även jag följer ju instagram, men dessa lite djupare blogginläggen är ju överägsna.
Än en gång tack för ett spännande och djuplodande reportage.

J-C

Herren sa...

Tack för den, lysande post, underbart tema!

Italienska viner sa...

Tack alla, för era vänliga ord. Nog är det roligare att läsa lite längre och något djupare redogörelser om viner och människorna som gör dem. Det ska väl till lite inspiration för att förmås sig att börja skriva.
Barbacarlo är en kick, anbefalles givetvis å det varmaste. Men som Ingvar är inne på så är det nog inte för alla. Jag tror inte att det är tillvänjning som krävs, bara öppna sinnen. Som första gången man hörde Eric Dolphy och Booker Little, ungefär. ;)

Ingvar - Jag har ingen aning om hur de här dekorationerna fungerar. Låt oss bara konstatera att i vissa avseenden fungerar Italien ganska väl och i enstaka fall faktiskt föredömligt. Det här kanske är ett sådant?

/Patrik