tisdag 25 november 2014

Höstlig höghöjdsdrabbning

Benhårda syror, mineraler, trevlig sälta. Kunde mycket väl varit en champagne i min, i det här avseendet, otränade gom. Gott, men bubblorna försvinner däremot förhållandevis snabbt, och fräschören med dem.
Cremant du Jura (Tissot)

Långmacererad grecanico från Sicilien. Rik, komplex nos med lätta eteriska aromer såväl som mogna aprikoser/nektariner och ett försiktigt marmeladanslag. Fjäderlätt i munnen med sina 10,5%, vilket kanske är i lägsta laget? Någon procent alkohol till hade nog fyllt ut lite bättre i mitten och gett lite mer substans. Riktigt gott, i vilket fall som helst.
Pithos Bianco 2012 (COS)

Skalmacererad (8 månader) ribolla gialla, lagrad på små fat, ingen tillsatt SO2, buteljerad med fullmånens gravitation som ivrigaste påhejare. Superharmoniskt, inget som stångas och bråkar, allt strävar åt samma håll. Det här blev jag mycket imponerad av och kommer att fylla på 'a presto'.
Lunar Ribolla Gialla 2008 (Movia)

Skalmacererad spanjor på sumoll från Catalunya. Osvavlat, dessvärre i det här fallet då diskreta men avgjort musiga toner ockuperar både mun och näsa efter ett tag. Synd, för under dessa metalliska och orena inälvstoner vilar en pigg och fräsch gulfruktig karaktär med distinkta men samtidigt lättsamma syror.
Blanc de Sumoll 2013 (Partida Creus)

Eterisk näsa med den - när vi talar om skalmacererade vita eller orangea viner - obligatoriska torkade aprikosen i botten. Här handlar det om chenin blanc från Anjou och det märks på syrorna. Snudd på för mycket av allt. Känns inte helgjutet eller ärligt utan mer av ett bygge som lite halvängsligt så gärna vill vara rätt i tiden. Hipstervarning.
Anne Francois Joseph (Les Griottes)



Kraftig nos med mycket tobak, vita blommor och mynta. Malvasiaparfymen klär in vitovskan och sauvignon blancen på ett förtjänstfullt sätt och i munnen har vi ganska mycket kraft i frukt och tanniner utgjutet på ett stabilt syrafundament. Blev ännu bättre efter ett par dagar i halvfull flaska. Riktigt bra.
Ograde Bianco 2010 (Skerk)


Fantastiskt gott! Så helgjutet och på något vis gjort med de godaste av intentioner - att oförbehållsamt representera sin  bygd och sitt ursprung. Vinosapien nästan ursäktade sig för att det möjligen kunde uppfattas för traditionellt efter alla orangea skapelser men det behövde han verkligen inte oroa sig för . Skulle tro att samtliga runt bordet höll det här för kvällens vita? Magiska syror!
Aragonite Macon Cruzille 2013 (Julien Guillot)

Sancerre-sb som man aldrig smakat den innan - inga stratosfäriska syror, inte tillstymmelse till nässlor och kattpiss men däremot röda krusbär och en liten subtil restsötma. Detta i kombination med den nästan olivoljegröna färgen fick mig att grunna på om det var en förhållandevis ung kabinett vi hade i glasen. Kul att prova!
Skeveldra Sancerre 2010 (Sébastien Riffault)

Albeisa-flaskan är ju förstås en giveaway för att vi befinner oss i Piemonte. Innehållet är riktigt trivsamt i en pigg rosato-stil med jordgubbar en masse och rena fina syror som skvallrar om att druvsorten kan varar nebbiolo. Man lyckas alldeles utmärkt med konststycket att balansera det här så att det aldrig slår över åt det enkla eller banala, vilket förmodligen kräver en mästerproducents känsliga hand.
Rosato 2013 (Claudio Fenocchio)

Teran, inget tvivel, mördande syror och en bläckblå utstyrsel. Känns lite väl fixat, med tydliga spår av de små faten, för min smak. Finns definitivt intressantare exemplar att hitta av den här spännande druvsorten.
Sales Terrano 2009 (Fattoria Carsica Bajta)


Mycket kaxiga saker med tanniner som får herrarna och damerna runt bordet att blekna. Rustikt, rått, grovhugget - nästan plumpt - innan man introducerar det för lite fett och någon enstaka protein. Jag är helsåld på det här samarbetet mellan Cascina 'Tavijn och Crealto - grignolino in purezza i en version som jag aldrig tidigare råkat i närheten av. Bär mycket tydliga spår av sitt geografiska ursprung (Basso Monferrato) och närmast extremt tydliga spår av sin upphovskvinna (Nadia Verrua).
Crevijn NV [2013] (Cascina 'Tavijn/Crealto)

Gammalt, trött, i stort sett dött... Såå synd.
Arbois 1989 (Camille Loye)

En definitivt virilare trosseau, men här tycker jag att det finns så många sidospår bland aromerna att det känns svårt att hitta själva huvudfåran, essensen liksom. Lessrofs talar om hönsbur som en karakteristisk markör och när jag väl hört det kan jag inte släppa det - känns för mig som ett i allra högsta grad oönskat element i ett vin. Intressant och kul att prova, men gott? Inte särskilt.
Trosseau Amphore 2012 (Tissot) 

Hyperelegant! Jag bestämmer mig direkt för att vi dricker barbaresco från en mycket begåvad producent - kanske en ung Cascina delle Rose eller kan det månne vara en Teobaldo Rivella som jag länge velat smaka? Men det är alltså nerello från Sicilien. Vid det här laget vet vi att det ofta är lätt att gå fel bland dessa. Skitbra - det här bara måste man följa upp! Producentens Erse har vi druckit åtskilliga flaskor av och gillat men det här besitter en dimension till.
Musmeci Etna Rosso 2009 (Tenuta di Fessina)

En show-stopper. Så bra att Vinosapien vägrade tro att det var italienskt. Mycket elegant, stadigt och generöst på samma gång. Vi har bara provat Foradoris amforalagrade röda en gång tidigare och gillade det då inte alls. Det här är verkligen något annat än jag minns det - meraviglioso!
Sgarzon Teroldego 2010 (Elisabetta Foradori)

Mycket snygg barolo som jag tog med för att den får mig att tänka på Lessrof och hans preferenser när det kommer till nebbiolo - skinande rent, elegant, finkorniga tanniner, mörk frukt, perfekt avvägda syror. Svårt att hitta något att invända mot. Jag tror vi kan förvänta oss stordåd från Ferdinando Pricipiano de kommande åren. Här är det definitivt köpläge på 10:orna när traddo-giganterna vid det här laget är utsålda eller utprisade.
Barolo Ravera 2008 (Ferdinando Principiano)

Nej tvi vale, det här är rena marmeladkletet. Ett helt meningslöst vin för mig - jag trodde det var en sydafrikansk bag-in-box-shiraz, eller nåt. Går fullständigt bort.
Campredon 2007 (Alain Chabanon)

Mycket spännande aromspektrum som jag satt och försökte plocka fram ur minnet dagen efter. Avgjort cab franc-likt i de flesta avseenden, trots att druvan heter negrette men kommer förstås från Loire. Gäckande, intresseväckande med mycket mognad och massor av framtida potential.
Le Poiré Fiefs Vendeens 2004 (Domaine Saint-Nicolas)

Jag kommer aldrig att glömma Vinosapiens blick när jag hällde upp det här. Han tog två snabba sniff och hällde sedan vinet i spottkoppen. Därpå tror jag att han reste sig upp och kavlade upp skjortärmarna. Efter det har jag inga minnen, jag sprang bort och gömde mig hos frun. Nej, fy fan, det här var ganska vedervärdigt - fett med ekstryk och sött som sockervadd. Trodde faktiskt att det kunde vara något men ack...
Leithaberg Rosenberg Blaufränkisch 2009 (Toni Hartl)
Mycket snygg och sober mondeuse med sublim mognad. Monokel, filttofflor, Chesterfieldsoffa, New York Times' söndagsnummer, nystoppad pipa, vinröda sammetsgardiner, jakarandapaneler. Fantastiskt häftigt att få prova. Old school ftw!
Mondeuse Prestige 2003 (Domaine Prieuré Saint Christophe)


Och så avslutningsvis sista flaskan av en gammal favorit och aldrig har den skinit som i lördags. Ett ytterst säreget och personligt uttryck av barbera, lite vildsint, lite borderline. Mustigt, rustikt och oborstat - fullständigt avväpnande.
La Barslina Barbera d'Asti 2004 (Ezio Trinchero)


Tack för trevlig och lärorik samvaro, som vanligt; BV-Ingvar, Vinosapiens och givetvis Lessrofs - som vi även tackar för sublimt och ultragästvänligt värdskap, superb skaffning och skön atmosfär. Det vid det här laget etablerade och väl inkörda konceptet med så många viner som möjligt på så kort tid som möjligt känns förvisso smått bisarrt och halvt om halvt psykedeliskt, men så många spännande saker man får prova och fan vad kul vi har!

fredag 7 november 2014

Pochi Filagn Barbera d'Alba 2009 (Lorenzo Accomasso)


Det är med viss vördnad man öppnar en pava partisan-juice av den här kalibern. Inte för att det handlar om något obscent prissatt eller mytiskt överdekorerat medaljmonster, utan snarare för att det inte är så lätt att hitta och komma över de här flaskorna. Och så lämnade ju det där besöket i somras en hel del outplånliga avtryck. Således rycker det onekligen lite extra i extremtraddokramartarmen när man häller upp den här täta, mörka skapelsen på karaff. Jag sneglar nyfiket på det gnistrande glaskärlet och med jämna mellanrum går jag bort och tittar till och klappar den ömt under eftermiddagens lopp. Det är kanske inte alltid direkt nödvändigt att lufta sin barbera d'Alba men efter vår encounter med det här reduktionsmonstret i somras finner jag det rådligt med en ymnig syrekontakt så att det hinner lugna ned sig innan vi åter introduceras för varandra.

Håller man karaffen mot solljuset, som alltid ystert dansande ute på fönsterblecket, tycker man sig liksom se hur vinet kippar efter andan, nästan så att man inbillar sig att det bubblar och fräser lite grann där inne, och släpper ut små pustar av lila ånga ur flaskan ibland. Som om det vore en av Miraculix' e-kolvar.
Det är ju svårt att låta bli att ta en sniff lite då och då. Det som möter en är en salig blandning av lätt härsket fårfett, surikatburarna på zoo, svettig polyester, lacknafta, vinättika och unken tryffelolja. Lite luft skadar nog inte...

Doften både vecklar ut sig och kommer samman, så småningom. Det där lite härsket feta förtrollas till hasselnötter och tryffel, ättiksticket blir till en tät mörkröd fruktmatta. Och då är nog detta bara början på metamorfosen, ge den ett halvt dygn till så har det garanterat gått ihop sig ytterligare. Doften är närmast ofattbart rik och kräver sin sniffares fulla uppmärksamhet.
Meanwhile, i munnen väntar syrorna...

Syrorna är grymma. Jag skulle nästan drista mig att säga morbida, diaboliska, katatoniska. Tänk dig en bedrägligt mustig och inbjudande mörk frukt beströdd med lite älskvärt mandelmassiga övertoner som yppigt bjuder in dig och så fort du sätter läpparna till glaset, redo att börja klunka så: tjong! snärtar en vinande rottingpiska över tunga, gomsegel och tandhalsar. Kraski teran², typ. Den masochistiskt lagde belönas dock ymnigt ty efter en djup klunk händer det fantastiska saker med munhålan, små sensationer och efterdynande kittlingar som man inte visste gick att framkalla och de 15 procenten skickar iväg en eftersmak lång som ett katekesförhör, rakt in i kaklet.

Det här är snudd på magi på flaska - barbera i en inkarnation som man aldrig tidigare kommit i kontakt med. Som om Cappellanos '03-vildbase Ab Normal och Nadia Verruas girlpower-barbera Bandita skulle få ett kärleksbarn. Inte ett spår av det smått förhatliga Marc deGrazia-epitetet "La Morra-elegans", bara ren och skär energi och en flaska full av jävlar anamma.

ps - Ni som undrar; "Pochi Filagn" betyder "några rader" på piemontesiska (pochi filari på italienska). Och ja, 2009 är den senast släppta årgången.