Vi rör ihop en high-end-ragu på en kalvfärs som jag skulle kunnat gå i fängelse för. Därtill vitt vin, selleri, lök, lite vitlök och morot - förstås - och en rejäl sats rödgul trumpetsvamp som, måhända, en smula oortodox pimpning. Anrättningen är långkokt och intensiv i sitt smakregister men befinner sig, som brukligt, definitivt i den ljusare änden av aromspektrumet varför ett vin med uttalad elegans så småningom känns påkallat till pappardellen.
Jag öppnar Brovias Villero-05:a tidigt på eftermiddagen och låter den få en tämligen lång utandning på karaff. Redan vid upphällningen fångar jag upp ett stråk av tryffel som garanterar en fin smak- och doftbrygga till den distinkta svampigheten som den rödgula trumpeten bidrar med i den puttrande grytan ute i köket.
Och till maten funkar det här mycket bra. Den nyss nämnda tryffeln i doft och smak lierar sig omedelbart med ragún. Här finns dessutom frisk och frejdig frukt så att det räcker och blir över såväl som läckra mognadstoner i form av patinerat läder, eterneller och en fager linoljeton. Syrorna känns fint i fas med övriga smakliga beståndsdelar - inget som sticker iväg eller skjuter ut - harmoniskt men likafullt med en tydlig personlighet och distinkt mineralprägel. Balans och elegans. Inte några uppenbara spår av den udda årgången.
Ett alltigenom skönt vin att vistas i samma rum som även efter det att tallrikarna är renslickade och stearinljusen är utblåsta. Kontemplativt, stimulerande, njutbart men med lagom mycket edge för att bjuda en lite motstånd och utmana. Ungefär som en idealisk samtalspartner att spendera en kväll med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar