andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 3"

3. Città del Tartufo e Torrone

Det är måndag morgon och kylskåpshyllorna gapar fortfarande lika tomma som dagen innan. Vinförrådet är dessutom obefintligt så när som på det vi kan hitta i våra värdars källare. Det är således hög tid att proviantera, särskilt som morgondagen är en helgdag: Ognissanti (alla helgons dag).

Även om Dogliani (ca 5 000 invånare) har mer att bjuda på ur shoppingsynpunkt än småbyarna i Barolodistriktet har vi svårt att motstå suget från ”storstaden” i norr, det vill säga Alba med sina runt 30 000 invånare. För omväxlings skull väljer vi att ta vägen via Serralunga, särskilt som solen för första gången tittar fram genom diset och vi kan hoppas på några sköna höstvyer uppifrån den mäktiga åsryggen.

Väl däruppe passar vi på att titta förbi Trattoria Schiavenza för att kontrollera om och när de har öppet. Vi har försökt äta här vid flera tillfällen tidigare men haft oturen att vara på plats just när det är semesterstängt. Min bloggvärds entusiastiska rapport om vad huset förmår har knappast dämpat vår beslutsamhet att nu äntligen ta tillfället i akt.

Vår lilla kontroll av öppettiderna visar sig vara i högsta grad befogad. Enda chansen visar sig nämligen vara på torsdag, vår sista kväll i Langhe. I morgon har de stängt eftersom det är helgdag. Och i övermorgon har de också stängt eftersom de skulle haft stängt i morgon även om det inte varit helgdag. Onekligen en intressant logik. Tänk om vi kunde få ”kompledigt” måndag och tisdag om juldagen och annandagen infaller på en lördag respektive söndag.

Innan vi kör vidare stannar vi till ett slag på Via Giuseppe Mazzini, den vackert stenlagda och trädkantade ”vingårdspromenad” som löper i en båge längs östra sidan av Serralungas tätortsbebyggelse (se allra första bilden ovan) och i vars nordliga ände man hittar såväl Cascina Schiavenza som Cascina Cucco, två vinproducenter som vi för egen del är väl bekanta med sedan fem år tillbaka men som på senare år, genom Carlo Merollis försorg, även blivit ett återkommande tema i den svenska vinbloggosfären. Från promenaden har man en strålande utsikt både över den förstnämndas fina Brogliolägen (se närmast föregående bild) och den sistnämndas Vigna Cucco. Vi konstaterar att båda klär utmärkt i höstskrud.

Framme i Alba börjar vi förstås med att ta en lov längs corson, Via Vittorio Emanuele. Vi passerar banderollen som förkunnar att det är full rulle på tryffelmarknaden men motstår frestelsen att gå in eftersom man tar inträde och vi ändå bara skulle ha tid att stanna en kort stund. Istället håller vi oss till den livliga kommers som pågår ute på gatan och i de många delikatessaffärerna som kantar den.

Det är ingen tvekan om att fokus även där så här års ligger på den mytomspunna svampen. Förutom de små dyrbarheterna själva kan deras essens förstås fås i kombination med varje passande tillbehör: agnolotti al plin con tartufo, tagliolini con tartufo, risotto con tartufo, you name it.

De burkar med Nutella som skymtar i högra kanten på bilden ovan kan till en början förefalla en smula malplacerade men det är i själva verket en Langhesisk specialitet det också, med hemortsrätt i Alba dessutom. En av förklaringarna torde vara det faktum att det i Langhe årligen skördas runt 8 000 ton hasselnötter. På de plättar där vinet av en eller annan anledning inte riktigt trivs tar hasselsnåren omedelbart vid. Enligt uppgift är den langhesiska terroiren särskilt lämplig för hasselnötter eftersom nötterna själva mår utmärkt medan de maskar och annan ohyra som gillar att kalasa på dem av något skäl föredrar andra jaktmarker.

Nutellan hoppar vi för egen del över men vi tittar däremot in i Enoteca Confetteria Carosso och fiskar upp några paket torrone morbido, den sympatiskt mjuka, vita nougat som vi nog tycker är ett intressantare sätt att ta vara på hasselnötterna.

Bland stånden på gatan inhandlar vi också, efter moget övervägande, en mycket liten tryffel, av hasselnötsstorlek på ett ungefär men väsentligt lättare, för ”bara” sisådär 30 euro. Vit Albatryffel är dessbättre ännu inte värd sin vikt i guld, men så väldigt långt ifrån är det inte. En rejäl påse torkad porcini slinker också med för runt en tredjedel av det pris vår rudimentära tryffel går lös på. Plus lite färsk tagliatelle förstås. Därmed har vi i allt väsentligt primi-läget under kontroll för de närmaste dagarna.

Så småningom kommer vi fram till ”Stora torget”, det vill säga Piazza Risorgimento, döpt efter den rörelse som ledde fram till Italiens enande 1861. Även om det sannolikt finns piazzas med samma namn lite varstans i Italien är det ingen tillfällighet att det finns en just i Alba. Vid sidan av Viktor Emanuel II (ursprungligen regent i konungadömet Sardinien, inklusive Piemonte, och så småningom den förste kungen av Italien) samt de två ”fria radikaler” som båda lystrade till namnet Giuseppe (Garibaldi och Mazzini, varav den senare givit namn åt den tidigare omnämnda ”vingårdspromenaden” i Serralunga) finns nämligen ytterligare ett namn som är oupplösligt förknippat med Italiens enande (och den samtidiga liberaliseringen och begynnande demokratiseringen av det italienska samhällslivet), nämligen Camillo Benso di Cavour.

Cavour var en ledande liberal politiker i Sardinien-Piemonte och kan sägas ha varit den regissör som ryckte i snörena bakom kulisserna när Italien blev till. Men han var därutöver också herre på Castello di Grinzane och borgmästare i den lilla ”stad” i Barolodistriktet, alldeles intill Alba, som numera (som en hedersbetygelse åt honom) heter Grinzane Cavour.

Cavour var inte bara intresserad av politik utan också av vin och vinodling och hade därför det goda omdömet att tillkalla den franske önologen Louis Odart för att med hjälp av honom göra ”modernt” vin av franskt snitt av druvorna från slottets ägor. Därmed föddes något som liknar Barolo som vi idag känner det. Lite tillspetsat kan man därför säga att Cavour är såväl Barolons som hela Italiens upphovsman.

Med en tacksamhetens tanke till Cavour och med just Barolo i dess flytande form i sikte korsar vi den tvärgata (självfallet kallad Via Cavour) som ansluter till piazzan från vänster, och slinker in på Via Vernazza, den smala gränd snett fram till vänster som närmast motsvarar corsons förlängning. Några raska steg senare är vi framme vid vårt favoritenotek i Alba, Fracchia & Berchialla, där Nadia Fracchia och hennes mamma Angela Berchialla som vanligt tar emot.

Det finns många bra skäl till att det är just hit vi tenderar att gå. Det är tyvärr inte särskilt billigt att handla vin i Alba men på just Fracchia & Berchialla är prisnivån ovanligt rimlig. Man får ofta betala ungefär detsamma som hos producenterna själva, ibland något mer men i vissa fall rentav något mindre. Gissningsvis beror dessa variationer i den relativa prisnivån på att vissa av odlarna vid gårdsbesök säljer till något som liknar grossistpriser medan andra tar ut något som påminner om enotekspriser. Som vinturist är man förstås glad över det förstnämnda även om det senare på intet sätt är orimligt. Gårdsbesöken är ju ofrånkomligen förknippade med en del försäljningskostnader i form av såväl arbetstid som en räcka generöst öppnade provningsbuteljer.

Men det är förstås inte bara den anständiga prisnivån som drar oss till Fracchia & Berchialla. Sortimentet är dessutom i våra ögon ovanligt intressant. Mitt intryck är att Nadia och Angela i hög grad väljer att sälja viner som de själva tycker är både bra och prisvärda och deras idéer stämmer på den punkten därtill tämligen väl överens med våra egna. Ett och annat stolpskott träffar man förstås på även här. Några regler utan undantag finns som bekant inte, särskilt inte i vinvärlden. Men oddsen är osedvanligt goda och servicenivån hög. Man är fri att botanisera på egen hand precis hur länge man vill men behöver man några ord på vägen får man lika generös som kunnig hjälp.

Sist vi var här fick vi med oss ett par provflaskor av Mario Gagliassos båda läges-Barolo, Rocche dell’Annunziata och Torriglione, i årgång 2006. De väckte sådan entusiasm vid köksbordet hemma i Sverige att de omedelbart föranledde ett ilbud till Nadia om att lägga undan ett dussin flaskor. Beslutet underlättades av att inte bara vinet utan också priset i detta fall var synnerligen angenämt: bara drygt 20 euro och således klart bättre än de 30 euro vi fått ge för årgång 2004 av Rocche dell’Annunziata vid köp direkt på gården.

Vi kvitterar ut våra flaskor trots att vi inte har några förhoppningar om att få med dem hem till Sverige i den här vändan. Med tanke på att vi flyger med Ryanair, där allt utom handbagage kostar extra, har även den eminenta vinresväska vi på min bloggvärds inrådan försett oss med fått stanna hemma den här gången. Men vi har dessbättre möjlighet att deponera de rara flaskorna hos våra värdar i Dogliani tills dess vi har möjlighet att rulla hela vägen ner och upp på fyra hjul.

Självfallet får vi också med oss ett knippe nya intressanta buteljer av varjehanda slag som vi kan sätta korkskruven i under de närmaste kvällarna. Efter en avslutande snabbköpsrunda står middagen snart på bordet hemma i Dogliani och vi är redo att ta oss an det första smakprovet. Vi börjar i vanlig ordning med en Dolcetto men avviker för en gångs skull tillfälligt från vår renläriga Doglianism för att undersöka om även Albaregionen möjligen kan tänkas ha något att erbjuda på Dolcettofronten.

Bland de flaskor som tilldragit sig min uppmärksamhet hos Fracchia & Berchialla återfinns Brovias Dolcetto d’Alba Solatio i årgång 2007. Brovia är en producent som jag sedan länge, på grundval av vad jag kunnat läsa mig till, haft den största respekt för men som jag ändå inte kommit mig för med att prova. Ett skäl är att jag inte travat på deras viner särdeles ofta, ett annat att de, i synnerhet deras läges-Baroli, vanligtvis kostar en vacker slant, inte sällan bortemot 50-eurosstrecket. Men, tänker jag, en enkel Dolcetto bör man ju ändå kunna kosta på sig.

Ett närmare studium av baksidesetiketten ger dock vid handen att det kanske inte är någon helt enkel Dolcetto jag står i begrepp att öppna. Brovia håller till i Castiglione Falletto men just Solatio kommer från Brea i Serralunga, ett förträffligt läge som kan sägas utgöra ett tvillingcru till Cascina Cuccos Cerrati. Båda ligger som sydvända utlöpare på östra sidan av den mäktiga Serralungaryggen med Brea omedelbart norr om Cerrati.

Märkligt nog låg större delen av Brea vinmässigt sett i träda fram till 90-talet men är nu vederbörligen uppodlad genom Brovias försorg. Brovia själva kallar vanligen området Ca’ Mia (vilket också är namnet på den läges-Barolo de gör på sina Breadruvor), kanske därför att de just här har ett monopole. Det är annars extremt ovanligt i det småbruksdominerade och uppstyckade Langhe att en enda producent på det här sättet ensam kan lägga beslag på ett större sammanhållet område. De enda strikta paralleller jag spontant kan komma på är Fontanafreddas marker i norra änden av Serralunga och Giacomo Conternos Francia i södra änden av samma kommun. Det intilliggande Cerrati är också värd att nämnas i sammanhanget men är ändå bara ett kvasimonopol för Cascina Cucco eftersom även Schiavenza och Terre del Barolo har en del stockar här.

Namnet Solatio är möjligen en liten ordlek från Brovias sida. På italienska betyder ordet solig men på latin tröst. Solig tröst eller trösterik sol kan man således få ihop det till om man vill. Vinet görs enbart mycket goda år och det här visar sig i själva verket vara något av ett jubileumsvin: tionde årgången sedan premiären 1985. Upplagan är begränsad till runt 3 500 flaskor från 50-åriga stockar på en yta av 0,8 ha och vinet ligger nästan ett år på en kombination av rostfritt och mindre fat innan det buteljeras.

Vi strålar snart ikapp med solen på etiketten. Det här är gott, mycket gott, och helt i vår smak. Rent och friskt men med avsevärt större och rikare utspel än man kan vänta sig av en ordinär Dolcetto. Tanninerna är tydligt förnimbara men samtidigt väldigt välpolerade. Vilket flyt vi har med våra Dolcetto på sistone!

Det slår mig efter hemkomsten till Sverige att min bloggvärd avlagt visit hos Brovia härförleden och mycket riktigt: Bland de provade vinerna återfinns Solatio 2007. Dessbättre verkar vi helt oberoende av varandra ha kommit till precis samma entusiastiska slutsats.

I samband med att jag petar in våra vinupplevelser i ”loggboken” och därvid plockar fram kvittot från Fracchia & Berchialla hajar jag dock till. Nej jag har inte sett i syne: nästan 28 euro. Den ”enkla” Dolcetto vi trodde oss börja med visar sig i själva verket vara kvällens dyraste vin, och det i konkurrens med två läges-Barbaresco!

En snabb sökning på nätet ger vid handen att det inte handlar om vare sig något ockerpris eller något misstag från Fracchia & Berchiallas sida. Detta är ungefär vad man kan räkna med att betala för det här vinet. Hade jag vetat det hade jag nog tvekat att låta det slinka med så lättvindigt. Antingen såg jag fel på prislappen eller så utgick jag från vad jag hittills hållit för en obönhörlig lag, nämligen att en Dolcetto inte kostar mer än på sin höjd 15 euro förutsatt att man, som i det här fallet, köper den på rätt ställe.

Nåväl, nu har vi ändå provat vad som måste vara en av vinvärldens absolut dyraste Dolcetto och i vart fall runt dubbelt så dyrt som de prismässigt ”häftigaste” vi hittills råkat på. Gott var det som sagt, mycket gott. Solatio kan definitivt ge det bästa i Dolcettoväg en match. Däremot tvekar jag att säga att det är bättre än någon av våra tidigare favoriter, än mindre så mycket bättre att jag för egen del är beredd att ge dubbla pengarna. Men vi Dolcettoälskare är dessbättre generellt sett bortskämda med rätt anspråkslösa prislappar och man skall förstås inte tveka att prova detta trots att det kostar några euro mer än vanligt. Den intresserade kan hitta sin Solatio hos Stefan Töpler i exakt samma årgång för ”bara” 26 euro.

Som en del av måltiden vankas det (ja ni gissade rätt) tryffelbeströdd pasta och givetvis skall nu också Nebbiolotarmen äntligen få sitt. Fram på bordet kommer en gammal favorit, fast i ny och oprövad årgång förstås, nämligen La Ca’ Növas Barbaresco Montefico Vigna Bric Mentina 2008, vårt första rendezvous med årgång 2008 på Nebbiolosidan.

Trots att detta är en gammal bekant studerar jag intresserat etiketten. Den är sig nämligen inte helt lik. Som synes hette vinet tidigare ”Bric Mentina” kort och gott medan det numera begåvats med ett dubbelt så långt namn. En inspektion av de senaste Barbarescoårgångarna visar att detta är långt ifrån det enda vin som på senare år helt eller delvis bytt skepnad. Vadan dessa byten? Vad är det egentligen som händer ifråga om namnskicket?

I ett inlägg som i huvudsak handlar om lite andra ting hänvisar min bloggvärd till den norske piemontesen Frode Refstad som på norska Vinforum bland annat hävdar att det tidigare i själva verket varit förbjudet att ange vingårdsnamn på italienska vinetiketter men att myndigheterna aldrig brytt sig om att kontrollera att förbudet efterlevs — förrän nu. Denna senkomna nitiskhet finner Refstad en smula tragikomisk eftersom förbudet hävs från och med årgång 2010.

Men nej, fullt så snurrigt går det trots allt inte till i Italien, särskilt inte i det tämligen välordnade och välorganiserade Piemonte. Det har förstås sedan länge varit fullt tillåtet att ange vingårdsnamn på etiketten under den självklara förutsättningen att druvorna faktiskt kommer från den aktuella vingården. Att så är fallet framgår uttryckligen av DOCG-bestämmelserna från 1980 för de båda distrikt Refstad talar om nämligen Barbaresco och Barolo.

Däremot har det kanske inte alltid varit helt lätt att avgöra exakt var gränserna för exempelvis Bric Mentina eller Montefico går och jag kan tänka mig att detta faktum under åren gett upphov till en och annan dispyt både mellan vinodlare och myndigheter och mellan odlarna sinsemellan. Det som nu skett är att man antagit nya DOCG-bestämmelser (disciplinare) för både Barbaresco och Barolo som löser detta problem. Båda distrikten är nu klart och tydligt indelade i underdistrikt och om en geografisk bestämning skall anges på etiketten måste den innehålla namnet på något av dessa (menzione geografica aggiuntiva). Men det är därutöver tillåtet att efter namnet på underdistriktet lägga till ordet vigna följt av ytterligare ett namn som inte följer någon officiell klassificering.

Bric Mentina utgör inte något officiellt underdistrikt medan Montefico gör det. Alltså har nu La Ca’ Növa måst ändra etiketten så att den först nämner Montefico och först därefter Bric Mentina. Kombinationen är i det här fallet en smula avslöjande eftersom den del av Montefico som enligt lokal tradition är känd som Bric Mentina ligger på ”fel” sida av den väg som numera bildar gräns mot underdistriktet Ovello (snett ned till vänster på kartbilden från Cascina Montefico räknat). Druvorna kan alltså inte komma från La Ca’ Növas stockar på det egentliga Bric Mentina utan måste härröra från andra (men sannolikt väl så bra) delar av Montefico.

Gissningsvis finns i det här fallet en historisk förklaring. Troligen gjorde La Ca’ Növa en gång i tiden en verklig Bric Mentina som så småningom även kom att innehålla druvor från andra delar av Montefico. Enligt uppgift från en vanligen välunderrättad källa säljer man numera sina druvor från det egentliga Bric Mentina till Valfieri som i sin tur gör en Bric Mentina som enligt det nya regelverket måhända kallas Ovello Vigna Bric Mentina. La Ca’ Növa kunde mot den bakgrunden förstås ha låtit bli att överhuvudtaget nämna Bric Mentina på den nya etiketten men har förmodligen valt att behålla namnet för att konsumenterna skall förstå att det handlar om samma vin som tidigare. Och eftersom användningen av beteckningen Bric Mentina inte är strikt reglerad har det hela sannolikt fått passera med myndigheternas goda minne.

Ytterligare ett intressant exempel på effekterna av dessa nymodigheter tillhandahålls av Bruno Giacosas legendariska Santo Stefano. Santo Stefano är i likhet med Bric Mentina inget eget underdistrikt utan en del av Albesani. Alltså måste numera även Albesani nämnas på etiketten. Som bekant har Giacosa också tidigare gjort såväl en Asili som en Rabajà. Men båda dessa vingårdar återfinns enligt den nya indelningen i Asili vilket innebär att Giacosa inte längre gör någon Rabajà. Asili Vigna Rabajà hade förstås varit en intressant variant men jag betvivlar starkt att den är tillåten.

I Barbaresco gäller de nya bestämmelserna från årgång 2007 medan de i Barolo träder i kraft i och med årgång 2010. Visserligen är de helt nya DOCG-bestämmelserna i båda fallen antagna 2010, kanske för att bibehålla den historiska parallelliteten mellan dessa båda distrikt, men det centrala innehållet antogs för Barbarescos del redan 2007 fast det då hade formen av en modifiering av tidigare gällande regelverk.

För Barolos del återstår således ännu att se exakt vad de nya reglerna får för följder på etikettsfronten. Men i vissa fall verkar det som om producenterna gått händelserna i förväg och redan nu valt att anpassa sig till vad de vet kommer att gälla framöver. Ett tänkbart exempel på det är Cascina Cucco vars Vigna Cucco numera heter Cerrati Vigna Cucco och där det förstås återigen förhåller sig så att Cerrati är ett officiellt underdistrikt medan Vigna Cucco inte är det. I det här fallet skedde etikettsförändringen redan när årgång 2005 lanserades, det vill säga ett drygt år innan de nya DOCG-reglerna antogs. Men arbetet med underdistriktsindelningen, som genomförts kommunvis och gissningsvis till stor del speglar vad odlarna själva kommit fram till, har i vissa fall i huvudsak varit färdigt sedan länge. I Serralunga ritades kartan väsentligen klart redan i mitten på 90-talet.

Vid sidan av namnskicket innehåller de nya bestämmelserna även vissa andra förändringar. För Barolo sänks den minimala alkoholhalten från 13 till 12,5 procent och för Barbaresco från 12,5 till 12. För viner som både innehåller namnet på ett underdistrikt och ett efterföljande vigna någonting ligger emellertid gränsvärdet kvar på samma nivå som tidigare samtidigt som det maximala skördeuttaget sänks från 8 ton per hektar till 7,2.

Tillbaka till La Ca’ Növa. Detta är, misstänker jag, en för de allra flesta helt obekant cascina som drivs av tre bröder med det bland Barbarescoproducenter inte helt ovanliga efternamnet Rocca: Pietro, Giulio och Franco. Man har i motsats till de flesta andra odlare i området ännu ingen hemsida och marknadsföringen förefaller vara mer eller mindre obefintlig. Prisnivån är synnerligen blygsam, särskilt om man köper vinerna på rätt ställe, vilket i det här fallet är Enoteca Regionale del Barbaresco där man sedan många år tillbaka får betala 13,50 euro för Bric Mentina och 14 för systervinet Montestefano. Allmänt gäller att prisnivån på detta enotek är väsentligt förmånligare än på dess motsvarighet i Barolo. Mitt intryck är att flertalet priser ligger i nivå med vad man får betala vid gårdsbesök.

Okända producenter som säljer sitt vin till lågt pris innebär ju inte sällan att kvaliteten lämnar en del i övrigt att önska. La Ca’ Növa är dock ett trevligt undantag från den regeln. Jag nosade upp dem redan i början av 2000-talet, då jag var nyförälskad i Nebbiolo men samtidigt en smula bekymrad över de konsekvenser denna nyvunna passion kunde få för storleken på mina vinexpenser. Tidiga rapporter på nätet om årgång 2001 pekade på att just dessa budget-Barbaresco kunde vara värda en närmare titt och när Bric Mentina sedan knep tre bicchieri (vilket förstås är extremt ovanligt för en Barbaresco med denna prislapp) och La Ca’ Növa därmed gjorde comeback i Gambero Rosso (från vilken man varit försvunnen ett antal år, kanske därför att kvaliteten inte varit på topp) var saken klar: Detta måste vi absolut prova.

Det hela slutade med att vi i olika omgångar köpte inte mindre än tre dussin La Ca’ Növa Barbaresco, både Bric Mentina och Montestefano, av årgång 2001. De flesta är numera gladeligen uppdruckna men ett fåtal finns kvar. Båda vinerna börjar vid det här laget uppvisa lite mognadstoner, trevliga sådana, men är fortfarande hur vitala som helst trots att lagringen skett vid en temperatur på i genomsnitt 18 grader. De har också varit synnerligen drickvänliga från början och hela vägen fram, utan minsta tendens till tunnlande eller andra konstigheter. Vi har bara gång på gång kunnat konstatera att detta är ett ”himla” gott vin, som man dessutom inte tycks löpa minsta risk att tröttna på.

Trots att de kostar mindre slår de, i mitt tycke, i normala fall ledigt Produttori del Barbarescos ”normale” på fingrarna, kanske inte ifråga om kraft och längd men definitivt ifråga om aromatisk rikedom och komplexitet. De tål också utan vidare att jämföras med avsevärt dyrare viner, exempelvis Produttoris riservor. Stilarten är dock lite annorlunda trots att såväl La Ca’ Növa som Produttori använder ”traditionella” metoder. Medan Produttoris viner tenderar att vara lite rustika i sin karaktär är La Ca’ Növas mer eleganta och avslipade utan att för den skull vara karaktärslösa. Jag gissar att skillnaden åtminstone delvis kan bero på att La Ca’ Növa extraherar lite försiktigare.

Bric Mentinan, det vill säga i praktiken Monteficon, är på marginalen min favorit även om också Montestefanon är mycket bra. Den förstnämnda har lite mer florala och kryddiga toner vilket gör aromatiken extra spännande och annorlunda medan den sistnämnda ligger mer i Nebbiolospannets mittfåra och möjligen är något kraftigare. Denna karaktäristik är också i linje med den generella beskrivningen av dessa båda tvillinglägen, som, i enlighet med vad som framgår av de båda kartbilderna ovan, förhåller sig till Barbarescoåsen på exakt samma sätt som Brea och Cerrati förhåller sig till Serralungaåsen.

Intressant nog har vi motsatt intryck vid en jämförelse mellan Produttoris Montefico och Montestefano. Trots att vi även i det fallet på marginalen brukar föredra Monteficon är det därför att den framstår som både stramare och kraftigare utan att för den skull bli charmlös. Produttoris Montefico 1999 är bland det mest Serralungalika i Barbarescoväg som jag någonsin satt korkskruven i. Något sådant kan man förvisso inte säga om La Ca’ Növas viner även om de inte heller kan beskrivas som lätta, rödfruktiga och högtonade. Mellanregister får man nog snarast säga.

Senast vi provade Bric Mentina var i årgång 2006 då den återigen håvade hem tre bicchieri. Den var lika utmärkt då som i årgång 2001 och vi konstaterar att även 2008:an håller stilen fullt ut trots att det detta år inte blev några tre röda glas.

En liten varning bör dock utfärdas för årgång 2004 som förstås borde vara lika bra som de övriga men i vårt tycke inte håller måttet. När vi provade den årgången strax efter att den blivit tillgänglig fann vi reduktiva och/eller brettiga aromer i båda vinerna och en titt på de omdömen som ges i Cellar Tracker avslöjar att vi nog inte är de enda som hittat dylika ting. De flesta verkar rätt nöjda ändå och säger att feltonerna försvinner sedan vinet fått lufta sig någon timme, vilket mycket väl kan stämma. Men jag skulle för egen del inte chansa på det och föredrar hur som helst viner som jag kan servera utan att de fått alltför mycket frisk luft, särskilt som jag är hyperkänslig för de oxidativa toner (särskilt acetaldehyd) som då börjar framträda.

Tyvärr är La Ca’ Növas viner svåra att hitta på våra breddgrader men den som har ärende till andra sidan ”kölen” finner dem på ”polet” i årgång 2006. Dessvärre har priset vid det laget sprungit iväg ett gott stycke från vad man får ge på plats i Barbaresco. Inte mindre än 290 norska kronor får man punga ut med.

Vi avnjuter med god aptit vår primo, där den ömkliga lilla tryffelsvamp vi försett oss med förvånansvärt nog visar sig ge essenser som gott och väl räcker till för tre personer. Även om jag definitivt inte kan göra anspråk på att vara någon tryffelexpert verkar det onekligen som den vita tryffeln i det här avseendet motsvarar förväntningarna: Dyrare än den svarta, ja, men också avsevärt potentare.

Kvällen avslutas med ännu en Barbaresco, nämligen Paitins Sorì Paitin 2007. Även detta är, så när som på årgången, en gammal bekant även om vår relation inte går fullt så långt tillbaka i tiden som den med La Ca’ Növa och det knappast handlade om kärlek vid första ögonkastet. Redan för fem år sedan provade vi Paitins Barbaresco Serra Boella, 2001, ett något billigare alternativ till Sorì Paitin från ungefärligen samma läge direkt utanför gården i Neive, men var inte särskilt imponerade. Ett par år senare testade vi Sorì Paitin 2004, som vi fann klart mer lovande men aningen för ekig i vår smak. När årgång 2005 så småningom landade hos Systembolaget tände vi dock äntligen på alla cylindrar, vilket vi uppenbarligen inte var ensamma om och ett halvdussin flaskor hamnade omedelbart i källaren.

Det här med eken är ett särskilt intressant kapitel när det gäller just Paitin. Som framgår av David McDuffs rapport om den piemontesiska ”postmodernismen” importerades man fram till för något decennium sedan till USA av Marc de Grazia, som gjort sig känd för att med bestämd hand dirigera sina producenter i modernistisk riktning. Rotofermentorer, mikrooxygenering och barriquer gjorde därmed sitt intåg i källaren. Men i början av 2000-talet tröttnade man på de Grazia och bytte åtminstone delvis produktionsteknik. Man arbetar visserligen fortfarande med rotofermentorer och mikrooxygenering men barriquerna har dessbättre utgått till förmån för slavonska botti.

Det som är lite mystiskt i sammanhanget är att vi kände klara ektoner även i årgång 2004, trots att den med all sannolikhet är producerad efter ”regimskiftet”. Men förklaringen kan vara att man då varit tvungen att förse sig med helt nya botti och även sådana kan lämna lite spår efter sig innan de är “inkörda”. På hemsidan sägs att man använder 50 procent nya fat till Sorì Paitin och enbart nya fat till flaggskeppet Sorì Paitin Vecchie Vigne, vilket ju låter lite märkligt om det är botti snarare än barriquer det är fråga om. Men när jag för några år sedan frågade Giovanni Pasquero-Elia om hur det egentligen låg till blev svaret att man med ”nya” fat menar sådana som bara är runt fem år gamla och att man byter ut dem först när de är12–15 år gamla.

Ytterligare en intressant och lite mystisk omständighet är att Paitin uppenbarligen sluppit undan utan att behöva ändra vinets namn i årgång 2007. Möjligen har myndigheterna valt att betrakta Sorì Paitin som någon slags fantasinamn eller privat beteckning utan klar geografisk referens. Annars borde vinet vid det här laget ha hetat Serraboella Vigna Sorì Paitin.

Hur som helst kan konstateras att årgång 2007 inte vansläktas på något sätt i förhållande till den utmärkta 2005:an. I linje med årgångsförväntningarna är den kanske något mera öppen och drickvänlig i denna tidiga fas men det saknas på intet sätt ryggrad i form av rejäla (men rena) tanniner och friska syror. Stilartsmässigt känns Paitin och La Ca’ Növa påfallande lika denna kväll. Båda är väldigt bra och det är svårt att kvalitetsmässigt sätta den ena före den andra. Möjligen har Sorì Paitin 2007 en liten aning mera tryck och längd än Bric Mentina 2008 men det är inget jag vågar svära på.

När jag kommer hem till Sverige upptäcker jag, inte helt oväntat, att Sorì Paitin tilldelats tre bicchieri i årgång 2007. Jag ser också att vinet finns att köpa på Systembolaget, vilket jag förstås borde ha kunnat ana mig till eftersom både 2005:an och 2006:an funnits att köpa där. Det var således alldeles onödigt att pröva det på plats i Langhe.

I gengäld kan jag nu äntligen peka på ett vin som alla utan problem omedelbart kan förse sig med. Det svenska priset på 269 kr är helt rätt, det vill säga bara någon femtilapp högre än det utomordentligt konkurrenskraftiga priset hos Fracchia & Berchialla. Jag har svårt att tänka mig annat än att detta är bland det allra mest prisvärda i Nebbioloväg som man just nu kan köpa på hemmaplan. Skynda fynda!

St. Laurent Dorflagen 2009 (Pittnauer)

St.Laurent är en relativt okänd druvbekantskap för oss. "Pinot noir på steroider" brukar vara en beskrivning man snart råkar på när man letar efter omdömen eller info, och epitetet är relevant eftersom druvan faktiskt är nära besläktad med den burgundiske fursten. Det är en ovanlig druva även om den odlas i alla Österrikes vinodlande regioner, såväl som i Alsace, Pfalz och Rheinhessen.

Släktskapet med pinot noir är inte minst uppenbart då även detta är en besvärlig gynnare ur odlingshänseende, som är extremt känslig under blomningen och lätt drabbas av mjöldagg och fuktrelaterade åkommor, samtidigt som det absolut inte får vara för varmt. Att den dessutom är tidigt mognande, älskar kalkbaserad jordmån och går under namnet Pinot St.Laurent i referensverket Traité General de Viticulture från 1901 får väl anses som den slutgiltiga domen. St.Laurent har däremot en betydligt högre halt antocyaniner än sina släktingar i pinotfamiljen, vilket har till följd att färgen på vinerna ofta är djupblåare och mörkare.

Vi har fått berättat för oss att bästa sättet att lära känna St.Laurent är att börja hos Pittnauer i Gols, Burgenland öster om Neusiedlersee.

Gerhard Pittnauer är en biodynamiker som brukar nämnas som en av Österrikes bästa rödvinsproducenter. Vi har tidigare provat hans Blaufränkisch Rosenberg 2007 och blivit övertygade om nivån hos den här producenten. St.Laurent är hans hjärtebarn och finns i fem olika utföranden, från olika lägen och ålder på stockarna. Vi provar Dorflagen 2009 som är 100% handplockade S.L som fått jäsa i rostfritt stål med sin naturliga jäst. Malolaktisk jäsning på mindre, gamla fat och därefter 8-10 månaders vila.

På bordet står finfina bröst från Berberie-anka, glaserad spetskål och granatäpplesås. And we have a winner... Grym uppvisning i munnen - silkig textur med lätta kindnyp och ljuvliga syror som smälter undan fett och sälta, samtidigt som de befinner sig i precis samma register som granatäpplekärnorna. Underbart.

Näsan har förvisso en hel del tangenter till svalodlad pinot noir, fast med extra allt - utom alkohol, bara 12,5 svalkande procent. Det som brukar refereras till som pinositet är framträdande men här finns även rikligt med svala lager av mineraler och floral fräschör. Kanontrevlig sniff men det är i munnen, och till den feta fågeln, det härskar.

Finns hos Österreich Vin i Köpenhamn.

För den som inte nöjer sig med vårt nyfikna gibberish kring de österrikiska vinerna, rekommenderas ett besök hos Niklas och hans Wine Virtousity, för mer initierade analyser i ämnet.

Dolcetto d'Alba 2010 (Giuseppe Rinaldi)

På inrådan av välbekanta bloggosfärskaraktärer läser jag just nu Terry Theises "Reading between the wines"; en ytterst välformulerad och genomfunderad bok, skriven av en person som, vid sidan av sina imponerande armador av vinkunskap, också besitter ett batteri synnerligen sympatiska vinvärderingar. En mycket läsvärd bok som emellertid kom att bjuda mig på en rejäl tankeställare när jag läste om författarens syn på blindprovning.

Hans analogi med att ens palate är som ett musikinstrument, vann omedelbar genklang hos mig: "You don't get on a stage and play your exercises in front of an audience, and blind tasting is the equivalent of playing scales: valuable, necessary, but not to be confused with playing music or tasting wine."

Exemplet med pianisten Keith Jarretts: "Melody at night, with you" fick nästan nackhåren att resa sig - den här inspelningen har, tillsammans med Jarretts senaste trioskiva, legat på min virtuella turntable de senaste två-tre månaderna. Keith Jarrett är en av den moderna jazzens främsta stilbildare, som började sin bana hos Art Blakey på 60-talet och i Miles Davis' band i början på 70-talet. Efter ett par extremt produktiva decennier drabbades Jarrett, i mitten av 90-talet, av kroniskt trötthetssyndrom - ME, CFS eller PVFS - en diagnos som tar sig många och märkliga uttryck, men som i just detta fallet resulterade i att Keith Jarrett, på grund av muskulär såväl som mental blockering, inte kunde spela en ton på flera år. En lysande intervju med legenden om sjukdomen finns här.

Efter ett par års sjukdom och avhållsamhet från musiken och pianot, satte sig Jarrett åter på pallen 1998 och spelade in ett koppel ballader och några folksånger - enkelt, rent, okonstlat och orepeterat med ett snudd på banalt anslag.

Terry Theise kom på sig själv, efter att just avslutat ett telefonsamtal och råkat ha den här skivan spelandes i bakgrunden, med att inse att möjligheten att missta den här inspelningen för cocktail-, lounge- eller Silja Linejazz är mycket stor, om man inte vet vad det är man lyssnar på - vad pianisten just gått igenom, vad han uträttat tidigare och vilka avtryck han gjort i jazzhistorien etc. "Melody at night, with you" är något av det vackraste som finns inspelat av Keith Jarrett, men inte på grund av några uppenbara orsaker som teknisk briljans eller superintrikata tolkningar, utan på grund av historien bakom, sådant som inte hörs.

Parallellerna till vinprovning är såklart glasklara - hade jag uppskattat kvällens dolcetto lika mycket om jag inte visste att det var Giuseppe Rinaldi som låg bakom? Förmodligen inte, och med all rätt! Varför beröva sig själv, eller någon annan, den njutningen - vetskapen om att det som finns i glaset kommer från en producent som man ser upp till och vars viner hittills aldrig svikit en - innebär?

Motargumenten haglar: sanningen finns i glaset, blint ljuger inte, bättre att prova objektivt än att dricka etiketten... Jag tror det ligger mycket i att blindprovning är som att rabbla skalor - nyttigt, värdefullt och lärorikt - men för att till fullo uppskatta ett vin måste jag nog trots allt få lov att se den där harpan på etiketten. Först då dricker jag objektivt, på riktigt.


Det här är ungt, alldeles för ungt, även för en dolcetto. Vi provade nollsexan tidigare i år och kvällens tia är inte i närheten av nivån och komplexiteten som vi upplevde hos åldringen. Åren ska vara ganska lika varandra i Langhe - klassiska, strukturerade årgångar. Här finns en stor, mörk och mumsig polpa av tuggbar frukt, karsk lakrits och fräsch mineralitet - näsa och mun går sida vid sida, så till den milda grad att man knappt vet vad som är vad till sist. Omöjligt att plocka ner i beståndsdelar utan bara att konstatera att vi har storhet i glasen och att vi låter resten ligga 4-5 år.

Frågan infinner sig osökt: Är detta bättre än någon annan likvärdig dolcetto? Självklart, det är ju Giuseppe Rinaldi!

Rinaldi handlar man hos Stefan Töpler eller hos BB Vin i Dragør.

Gör dig själv en tjänst och lyssna på när Keith bränner, långt innan det kroniska trötthetssyndromet har satt in, och missa för guds skull inte fotarbetet:

andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 2"

2. Bue grasso

"Efter våra övningar på lördagsnatten hinner det bli söndag eftermiddag innan vi vaknar till liv igen. Vi börjar genast tänka på mat. Visserligen fick vi i oss lite antipasto innan vi gick till sängs men någon riktig middag blev det ju ändå inte. Eftersom kylskåpshyllorna gapar tomma och möjligheterna att shoppa i Dogliani en söndagseftermiddag är minst sagt begränsade står det snabbt klart att det lutar åt ett restaurangbesök.

När vi börjar inventera möjligheterna slår det mig plötsligt att vi befinner oss mitt i bollito mistons förlovade land. När vi är här om somrarna framstår normalt inte tanken på ett berg av kokt kött som särskilt lockande och de restauranger som serverar denna piemontesiska specialitet håller ofta stängt eller satsar på andra kort. Men nu borde det vara rätt säsong och våra magar kurrar uppmuntrande vid tanken. När det framgår att det som en del av menyn också kan vankas ännu oprövade specialiteter som trippa och finanziera är saken klar. Ikväll ska det ätas!

Om man nu ska ge sig på doningar av det här slaget skall man förstås göra det i Carrù, som dessbättre ligger inom bekvämt räckhåll nere på slätten i väster, bara någon mil från där vi bor. I detta det Langhesiska köttets Mecka ordnas årligen den stora oxmarknad — Fiera del Bue Grasso (den feta oxens marknad) — som just firat sitt hundraårsjubileum. Där utses bland annat årets feta oxe som hedras med ett särskilt täcke (gualdrappa). Vinnaren brukar bära en slaktvikt på sisådär 1 300 kilo!

Naturligtvis finns också ett disciplinare för detta oxarnas Langhe DOC. En riktig Langhesisk oxe skall således vara av rätt ras (piemontesisk Fasson), kastrerad vid 2–4 månaders ålder, född och uppvuxen i Langhe samt ha minst fyra och ett halvt år på nacken (och alla tänder i behåll) när den slaktas.

Restaurangerna i Carrù tävlar förstås om att servera just de specialiteter vi är ute efter. Vi stannar till sist för Osteria del Borgo även om det också finns andra utmärkta alternativ att tillgå, exempelvis Vascello d’Oro (Guldskeppet). I likhet med många andra restauranger i området är Osteria del Borgo befriande fritt från möjligheten att äta à la carte. Man sätter sig ner och käkar middag helt enkelt och innan man vet ordet av står den första rätten, i detta fall carne cruda (råbiff à la piemontese) på bordet.

Vinlistan rymmer i vanlig ordning ett rikt urval av vad regionen förmår. Priserna är naturligtvis också behagligt låga. Det handlar om på sin höjd 50 procents påslag jämfört med vad man får ge över disk snarare än de 200–300 procent extra som man får räkna med (i alla fall på de lite enklare vinerna) här hemma. Inte sällan kan man rentav göra rena fynd bland de lite äldre och ädlare buteljerna. Restauratörerna i trakten förstår förstås att handla de rätta flaskorna i de rätta årgångarna medan tillfälle ges och har med all säkerhet ett väl etablerat kontaktnät bland de lokala producenterna som ger finfina inköpspriser.

Även om listan vimlar av gamla favoriter bestämmer vi oss för att ta chansen att testa något nytt. En av de Doglianiproducenter vi ännu inte haft tillfälle att prova är Gillardi, som håller hus i den kommun, Farigliano, som vi passerat på vägen till restaurangen. Vi stannar för hans Dolcetto di Dogliani Cursalet i årgång 2008.

Cursalet eller Corsaletto är en av Doglianiregionens allra bästa vingårdar. Den ligger i mittpartiet av den långa ås som följer Rio Riviera och därefter Fosso di Garino med början i sydspetsen av Dogliani kommun (närmare bestämt vid den väg, SP 661, som därifrån leder rakt upp i Apenninerna) och sedan hela vägen västerut genom Farigliano tills slättlandet runt Tanarofloden tar vid.

Topografiskt sett kan man kanske säga att denna ås är Doglianiregionens svar på Cannubiryggen i Barolo, med den skillnaden att den ligger högre, sträcker sig längre och vetter rakt söderut snarare än åt sydost. Vid dess högsta punkt ligger odlingsnivån inte mindre än 550 meter över havet men faller sedan gradvis till strax under 300 meter närmast slätten.

Några höstbilder på denna imponerande sluttning kan jag tyvärr inte erbjuda men några högsommarbilder kan kanske duga som ersättning. Bilderna visar ett stycke av den högre delen av åsen, främst den del av den som kallas Riviera. Åsen vrider sig en aning samtidigt som den faller i höjd vilket innebär att de centrala delarna, Corsaletto och tvillingläget Cornole, ligger dolda strax bakom de vingårdar man kan se till höger i bild. Notera att det här, i motsats till Baroloregionen, bara odlas vin i de allra bästa och mest solbelysta lägena. Vid sidan därom breder skog och betesmarker ut sig.

Bergen i bakgrunden, som befinner sig på runt fem mils avstånd, är förstås den alpkedja som i väster bildar gräns mot Frankrike. På den andra av de båda bilderna skymtar några av broarna över Tanaro.

När vi häller upp vinet märks det direkt att detta är en Dolcetto i den lite högre skolan trots att det, av för mig okänd anledning, är klassat som Dolcetto di Dogliani DOC snarare än Dogliani DOCG. Med tanke på vad som är känt om läget och det faktum att Gillardi gör det här vinet på 85 år gamla stockar kommer kvalitetsskillnaden i jämförelse med mer ordinär Dolcetto förstås ändå inte oväntat. Doften är rikare och djupare och frukten mörkare och mer komplex. Körsbärstonerna blandas med inslag av plommon, björnbär och lakrits, syran ackompanjeras av klart förnimbara tanniner och intensitet och längd tar ett kliv uppåt på skalan. Stilarten är helt i vår smak. Det här gillar vi.

Restaurangpriset är synnerligen humana 16 euro. Vad man får ge vid gårdsbesök vet jag ännu inte riktigt men jag skulle tippa på ett pris runt 10 euro. Tyvärr är Gillardis viner inte särskilt lätta att hitta i Nordeuropa även om deras Dolcetto görs i relativ stor upplaga (ca 25 000 flaskor Maestra och ca 12 000 flaskor Cursalet) och de ser ut att finnas på en hel del italienska enotek.

Efter att med god aptit ha klarat av förrätterna, som efter carne cruda även bjuder på vitello tonnato och en mycket fin friterad (eller möjligen ugnsstekt) grönsaksbakelse, är det dags för pasta där vi får möjlighet att välja mellan trippa in umido, finanziera och raviolini in brodo.

För den som i likhet med mig undrat över hur i all världen finanziera fått sitt namn kan rapporteras att forskningsläget fortfarande tycks vara en smula oklart. Men troligen har rätten gått från att ursprungligen ha varit ett sätt för den fattiga landsbygdsbefolkningen att tillvarata sina slaktrester till att i slutet av 1700-talet bli en favorit bland de trendigt uteätande affärsmännen i Turin. Även om ingredienserna åtminstone delvis kan vara av typ ”man tager vad man haver” är vissa av dem centrala. Dit hör tuppkammar, gärna också skäggtömmar, och man kompletterar företrädesvis med ting som tupptestiklar, kalvtestiklar, kalvhjärna och ryggmärg.

Trots att Nebbioloabstinensen börjar göra sig påmind vid det här laget, särskilt som våra övningar natten innan lämnat oss lite snuvade på den delen av konfekten, bestämmer vi oss för att hålla fast vid Dolcetto, som fungerar ypperligt tillsammans med lite rustik mat av det här slaget. Vi försöker först med ytterligare en Gillardi nämligen Maestra, ett något billigare systervin till Cursalet från samma utmärkta läge men från något yngre stockar. När den visar sig vara slut landar vi till sist på en gammal favorit, nämligen Peccheninos Sirì d’Jermu.

Peccheninos båda toppviner på Dolcettosidan, Sirì d’Jermu och det aningen dyrare Bricco Botti, tillhör dem som tillsammans med Marziano Abbonas Papà Celso, Luigi Einaudis Vigna Tecc och I Filari samt Quinto Chionettis Briccolero i första hand bidragit till att ge Dolcetto från Dogliani ett ansikte utanför regionen och det är mera regel än undantag att något av Peccheninos viner återfinns bland det fåtal Dolcettoviner som tilldelas tre bicchieri av Gambero Rosso. Även om jag inte alltid delar Gambero Rossos bedömningar träffar de i det här fallet helt rätt. Detta är regelmässigt Dolcetto av allra högsta klass.

Bröderna Pecchenino (Orlando och Attilio) håller till i en helt annan del av Doglianiregionen än Gillardi. Gården ligger i norra änden av Dogliani kommun, alldeles på gränsen till Monforte d’Alba. I övre kanten av den stora sydvända sluttning som från drygt 400 meters höjd sträcker sig därifrån och ned till Doglianis tätortsbebyggelse knappt 300 meter över havet återfinns ett av regionens allra bästa lägen, Bricco Botti. Namnet låter sig med all sannolikhet översättas till ”Toppen på Tunnan” och den som någon gång sett Peccheninos vingårdar välva sig som övre delen på ett liggande fat, med själva cascinan som en tapp i mitten, behöver i vart fall inte grubbla över etymologin. För den som inte har möjlighet att avlägga visit på gården (en sådan tillstyrks å det varmaste) rekommenderas en omedelbar snabbutflykt till den nyuppgraderade hemsidan med dess bedövande vackra bilder.

Peccheninos båda bästa Dolcetto, liksom deras förnämliga Barbera d’Alba vid namn Quass och deras utmärkta Langhe Nebbiolo vid namn Vigna Botti härstammar såvitt jag vet helt och hållet från de bäst exponerade delarna av Bricco Botti, de som vetter åt syd eller sydväst. Den tredje och lite enklare (men fortfarande utmärkta) Dolcetton bär samma namn som den frazione där gården är belägen, San Luigi, och kommer gissningsvis bara delvis från Bricco Botti.

Tilläggas kan att Pecchenino sedan några år tillbaka också producerar två Barolo, båda från det läge i södra Monforte som ursprungligen tillhandahöll druvorna för Giacomo Conternos legendariska Monfortino. Den bästa av de båda bär namnet Le Coste medan den något enklare heter San Giuseppe.

Vi har vid det här laget hunnit prova Sirì d’Jermu i inte mindre än fem olika årgångar (2000, 2003, 2004, 2006 och 2007), ständigt med samma utmärkta resultat. Det kommer därför inte som någon överraskning att även årgång 2009 svarar upp mot våra vid det här laget högt ställda förväntningar (och, konstaterar vi senare, än en gång tilldelats sina tre bicchieri). Stilarten ligger nära Gillardis och båda vinerna visar sig ikväll från sin bästa sida samt fungerar lika suveränt bra till maten.

Restaurangpriset är även i detta fall ytterst resonabla 16 euro. Pecchenino har, trots den ryktbarhet vinerna med tiden vunnit, inte låtit priserna springa iväg, i alla fall så länge det är Dolcetto, Barbera och Langhe Nebbiolo vi pratar om. Köper man vinerna på gården, där vi själva oftast handlar, är priset blygsamma 11 euro för Sirì d’Jermu och 13 för Bricco Botti, Quass och Vigna Botti, samtliga väl värda sina slantar i alla de årgångar vi provat. För den som inte har möjlighet att köpa vinerna på plats hittar man dem i Danmark bland annat här och här samt i Tyskland här, här, här och här.

När kvällens höjdpunkt, bollito misto, till sist rullas in på en carrello dignande av korv och köttbitar av alla de slag (huvud, tunga, bringa, högrygg, o.s.v.) som på traditionellt sätt serveras med inte mindre än sju olika sorters salsa är det tyvärr inte utan att magen försiktigt signalerar att det börjar bli dags att sätta stopp. Hur entusiastisk man än är över italiensk mat är det ett ovedersägligt faktum att det kräver sin man eller kvinna att ta sig igenom alla tre faserna: antipasti, primi och secondi, inte minst på restauranger i Langhe där redan den första fasen ofta består av en hel serie fantastiska delikatesser.

För att klara av det hela behöver man egentligen vara inte bara vrålhungrig utan direkt utsvulten samtidigt som man motstår frestelsen att äta mer än några tuggor av varje rätt i raden av antipasti. Det senare är till yttermera visso kontraproduktivt eftersom antipasti tillsammans med primi enligt min mening är det italienska kökets verkliga trumfkort medan secondi tenderar att vara mer umbärliga. Prioritetsordningen följer således serveringsordningen: Synnerligen primärt, primärt och sekundärt.

Vi väljer därför sparsamt bland köttbitarna liksom på den carrello med delikata dolci som avslutningsvis rullas in. Vill ni verkligen inte ha mer undrar kyparen i takt med att ordet basta blir en alltmer flitigt förekommande del av vår vokabulär. Nix säger vi och klappar oss på en mage som börjat anta Bibendumliknande proportioner medan en av gästerna vid bordet intill med ett menande flin visar upp sin egen välfyllda kula. Det är hög tid att säga buonanotte bue grasso, buonanotte."

Sagrantino di Montefalco 2005 & Chiusa di Pannone 2005 (Antonelli)

Vi provar oss vidare i Antonellis sortiment. Ikväll har vi sagrantino-normalen och den vingårdsbetecknade Chiusa di Pannone på bordet. Båda är från det, i Umbrien, av Paolo Bea så hyllade året 2005 - "Extraordinary season, very balanced, equal parts of rain and sun".

Vid upphällandet går det genast att konstatera att vi har två täta och mycket mörka viner i glasen. Efter två snabba sniffar kan jag dessutom dra slutsatsen att Chiusa di Pannone är ett oerhört kraftfullt vin, sagrantino-normalen framstår direkt som den balanserade, samlade och den av de båda bråkiga bröderna som det går att resonera med.

Man hittar en ymnig, fullt utmognad och generös körsbärskompott i SdM 2005, en sagrantino som verkligen bjuder på sig själv. Fattonerna är föredömligt matchade med fruktmaterialet och inget slår liksom i taket - snyggt och i balans. Munnen bjuds på rikligt med läckert sandiga tanniner och vinet strålar av kraft och vitalitet. Riktigt tjusigt bygge och rentav ett halvt snäpp bättre än nollsexan, här finns ett skikt till i fruktdjupet och ytterligare en nivå upp i komplexitet.

Chiusa di Pannone är Antonellis prestigeutgåva, en vingårdsbetecknad sagrantino med lägre uttag, äldre stockar och från bästa läget. Vinifikation och lagring är enligt uppgift snarlik - 15-20 dagars maceration och 6 månader på 500-litersfat följt av 12 respektive 15 månader på botti.

Näsan är rik och tät med sötmogen och mörkröd stenfrukt i massor, ett överdåd av chokladdraperade jordgubbar och en rostad ton, som visserligen är snygg men som ligger som en envis drone och vägrar släppa taget. Helhetsintrycket blir för fruktspäckat och maffigt för min smak, lite oluftigt och en ängslig motvilja att visa upp sitt rätta jag, som om det funnes något att dölja.

Tanninerna är massiva, with a capital M. Tungan vrids om som i ett grepp av tusen nålar och landar i en lätt smärtsensation långt bak i tungroten. Läpparna fastnar längst upp på tandköttet och kinderna börjar vibrera som små kolibrivingar. Det här är otroligt tight i strukturen fast samtidigt finns det en bedräglig och slösande fruktsötma mitt i alltihop. Det är helt klart för mycket av allt men onekligen en upplevelse att prova.

Till vår kalvstek med gräddsås, pressgurka och hasselbackspotatis är det inte tu tal om vilket vin som rycker tag i taktpinnen och visar hur synkoperna ska sitta, den enkla sagrantinon är kunglig till den här typen av traditionell maträtt med sin fina sälta, sötma och fetma (?!).

Chiusa di Pannone 2005 ger mig en bild av en fullpumpad Arnold Schwarzenegger medan SdM 2005 mera ligger åt en-ung-Burt-Lancaster-hållet.

Finns hos Carlo Merolli - 169 SEK/DKK respektive 249 SEK/DKK.

andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 1"

Det blev ingen höstresa till Piemonte för vår del det här året. Istället lämnar vi med varm hand över tangentbordet till den vandrande Langhe-encyklopedien, favoritkommentatorn och numera således även gästbloggaren andersuw, som just kommit tillbaka från ett nedslag bland de dimhöljda kullarna:

1. In caso di nebbia

"Alla som färdats på italienska motorvägar har någon gång sett dem. De där 50-skyltarna som plötsligt dyker upp trots att vägen är lika bred som spikrak och utan problem tillåter en att fräsa fram i den normala maxhastigheten på 130 km/h.

Första gångerna hajar man till och sätter hastigt foten på bromsen samtidigt som man med irrande blick förtvivlat försöker utröna vad i hela friden det kan vara fråga om. Så småningom lär man sig att de där skyltarna alltid är försedda med en liten tilläggstavla med texten in caso di nebbia (i händelse av dimma) som gör att man lugnt kan behålla foten på gaspedalen.

Man kan förstås fortsätta undra över om en sådan drastisk hastighetssänkning verkligen är befogad även när dimman slår till: Dimma i all ära men 50 km/h? På motorvägen? Är det inte att ta i?

Alla sådana undringar försvinner emellertid i ett nafs så snart man haft närkontakt med fenomenet ifråga. Man inser då snabbt att italiensk dimma är något ”heeelt” annat än sin svenska motsvarighet. Samt att den under det kalla och mörka halvåret är allt annat än ovanlig.

Vi landar i Bergamo klockan halv elva en lördagskväll i slutet av oktober och det första jag gör när jag stiger ur planet är att kolla läget på dimfronten. Med en lättnadens suck konstaterar jag att det inte ser alltför illa ut. Stjärnklart är det förvisso inte men mer disigt än dimmigt.

Någon timma senare rullar vi ut från flygplatsen i vår lilla Ford Fusion för den sista nattliga etappen ner till Langhe. Vår nyuppgraderade GPS kan till en början inte riktigt komma överens med oss om färdriktningen och innan vi vet ordet av har vi förirrat oss in i centrala Milano. Just när vi till sist hittat ut igen och äntligen kan sätta ordentlig fart på motorvägen dyker de upp. De första dimbankarna. Varningarna på de stora elektroniska skyltarna över motorvägen skvallrar om att de tyvärr inte är av det tillfälliga och övergående slaget.

Vi fortsätter i snigeltakt med blicken vilt stirrande in i allt det mjölkvita. Lite tur i oturen har vi dock. Detta är inte dimma av den allra värsta sorten utan bara den näst värsta. Vi vågar efter hand höja marschfarten till hela 70 km/h!

”Det kanske klarnar när vi kommer upp på kullarna” säger jag förhoppningsfullt när vi till sist närmar oss Langhe. ”Så var det ju när vi var på väg till Toscana”. Tyvärr visar det sig att jag har helt fel och att Nebbiololand gör skäl för namnet i alla avseenden. ”Tjockan” är tjockare än någonsin och jag vågar på sin höjd köra 30 km/h på den slingriga vägen mellan Alba och Dogliani trots att jag vid det här laget kan den nästan utantill. Det är nästan så att man på känt italienskt manér är beredd att dra i mistluren i varje hårnål.

Först vid halvfemsnåret rullar vi med en lättnadens suck in på gårdsplanen i södra Dogliani där vi kan konstatera att resan tog nästan dubbelt så lång tid som den brukar göra. Trötta men också hungriga och rätt adrenalinstinna efter vårt nattliga koncentrationsprov kommer vi snabbt fram till att här behövs lite vickning (eller vad man nu skall kalla det) innan vi kryper till kojs.

Vännen H, som tillbringat dagen i Milano i väntan på oss, har dessbättre fått i uppdrag att proviantera så vi är väl försedda. Snabbt dukar vi fram en härlig antipasto misto med salumi, formaggio, pane och verdure. Våra värdar har som tur är en välfylld vinkällare där gästerna kan förse sig till självkostnadspris och två flaskor ur den står tacknämligt nog redan och väntar på oss på diskbänken för att vi skall slippa treva oss fram till dem i nattmörkret.

Med tanke på att vi är i Dogliani börjar vi förstås med en Dolcetto. Allt annat kan jämställas med högförräderi. Podere Le Surìe är en gammal vingård på runt sju hektar som numera drivs i regi av Roberto och Marco Altare. Sörbacka Gård eller något i den stilen blir det om man försöker översätta till svenska. Podere betyder helt enkelt bondgård och surìe är ett piemontesiskt ord (här för ovanlighets skull i pluralis) som redan torde vara välbekant för de flesta vinälskande italofiler. Sorì, sörì, sirì och surì (man får inte vara kinkig när det gäller den första vokalen) syftar alla på samma sak nämligen en solbelyst plats, vilket torde förklara varför det är så populärt i vingårdsbeteckningar.

Gården ligger i Clavesana som tillsammans med Dogliani och Farigliano utgör de tre produktionsmässigt stora kommunerna i Doglianiappelationen. Närmare bestämt befinner den sig i den sydöstra spetsen, mycket nära den gräns där kullarna blir till berg och vinodlingen upphör. Det kommer därför inte som någon överraskning att druvorna växer på högsta tänkbara höjd, strax under 600-metersstrecket.

Det vi sätter korkskruven i är årgång 2008 av husets bästa Dolcetto, vilket framgår av att det i motsats till sina syskon bär det skära band om halsen som signalerar Dogliani DOCG snarare än Dolcetto di Dogliani DOC eller Dolcetto delle Langhe Monregalesi DOC. Det innebär bland annat att det måste lagras minst 16 månader innan det får säljas (i detta fall delvis på rostfria tankar, delvis på små botti och därefter några månader på flaska). Vingården är på blott ett halvt hektar och skördeuttaget är blygsammast tänkbara: Bara runt 1 kg per planta vilket innebär att den årliga produktionen inskränker sig till runt 2 000 flaskor. Snacka om boutiquesvin!

Vinet sitter som en smäck till vår sena antipasto. Gnistrande syror, förnimbara men inte påträngande tanniner, körsbärstoner av alla de slag och så den där lilla slängen av bittermandel i slutet. Vinet är bara måttligt komplext men härligt friskt, energiskt och intensivt. Det här gillar vi, särskilt som priset, i motsats till vad man kunde vänta, är lika lågt som skördeuttaget. Knappt 70 kr behöver vi lägga i källarkassan. Tyvärr torde det vara svårt att uppbringa på mer än en fjärdingsvägs avstånd från Dogliani. Gissningsvis sugs det mesta upp av den lokala marknaden.

Men allt gott har ett slut så vi tar ett raskt språng från Dolcetto till Barbera och från Dogliani till grannkommunen i norr Monforte d’Alba. I Corsini, i södra delen av Bussia, hittar vi Podere Ruggeri Corsini. Gården köptes för runt 15 år sedan av två agronomer specialiserade på vinodling, Loredana Addari och Nicola Argamante, som bestämt sig för att ta steget från teori till praktik (även om jag tror att Nicola har åtminstone det ena benet kvar i den akademiska världen).

Som vi kunde konstatera när vi besökte gården för några år sedan har de en hel del intressanta viner på programmet, däribland Argamakow (uppkallad efter Nicolas ursprungligen ryska släktnamn) som görs (i liten skala) på 80 procent Pinot Noir och 20 procent Albarossa (en korsning mellan Barbera och Nebbiolo). Men det är deras reguljära Barbera som med tiden vunnit en särskild plats i vårt hjärta. Det beror delvis på att den sedan ett antal år tillbaka ingår som en självklar ingrediens i våra värdars källare. Men det är långt ifrån hela förklaringen. Det här är ett sådant där härligt vardagsvin som man nästan alltid känner för att dricka och aldrig tröttnar på. Ett vin med karaktär men också polityr. Intensivt och fokuserat men också harmoniskt och balanserat. Samt befriande fritt från störande ekaromer. En fullträff i all sin anspråkslöshet.

Vi har tidigare glatt kolkat i oss ett antal flaskor av såväl 06:an som 08:an så nu återstår egentligen bara frågan om även den 09:a som nu står på bordet håller måttet. Helt självklart är det inte. 2009 var i motsats till 2006 och 2008 ett ovanligt varmt år, kanske för varmt för att Barberan skulle behålla de friska syror den är så beroende av. Men vi kan snabbt dra en suck av såväl lättnad som välbehag. Det här är precis lika gott som det brukar vara!

Dessbättre är Ruggeri Corsinis viner lättare att uppbringa på våra breddgrader än Le Surìes. Man hittar dem exempelvis på diverse håll i Danmark såsom här, här och här. Priset är visserligen lite högre än de drygt 80 kr vi får lägga i källarkassan men det är ju sådant man får räkna med.

Vi avslutar våra nattliga övningar med en Barolo. Någon sådan står inte att finna i källarförrådet men H. hade tidigare under dagen rapporterat från sin shoppingrunda på PAM i Milano att han travat på en Fratelli Giacosa 2007 med namnet Ca’ del Plin för blygsamma 14 euro. Priset lät visserligen misstänkt lågt och Ca’ del Plin ringde ingen klocka men Fratelli Giacosa är en tämligen känd och väl ansedd producent vars utmärkta Barbaresco Basarin 2004 vi passade på att lägga till samlingarna när den såldes på SB för några år sedan. Så jag gav klartecken till H. att slå till.

Det borde jag inte ha gjort. Nebbiolo är en anspråksfull druva. I sina bästa stunder förmår den skriva den ljuvaste poesi. I sina sämsta levererar den istället ett lika tråkigt som högtravande middagstal. Något tredje i form av exempelvis en charmerande lekfullhet gives icke. Den här tvingas vi tyvärr föra till de trista middagstalens skara. Vinet är inte defekt på något sätt men doftar inte mycket, smakar inte mycket och försvinner i en lite pompös anonymitet.

När jag så småningom kollar producentens hemsida visar det sig att detta vin ingenstans står att finna trots att det ser ut att ha funnits på marknaden sedan ganska lång tid tillbaka. Lite sökning på annat håll ger dessutom vid handen att Ca’ del Plin används som beteckning inte bara på Barolo utan också på en hoper andra viner (Barbera, Dolcetto, Roero Arneis, Barbaresco, o.s.v.). Gissningsvis handlar det om någon slags billighetsserie för snabbköpsbruk. Varningsflaggan är härmed hissad.

Det hinner börja dagas innan vi kommer i säng och jag sticker ut huvudet på loggian och konstaterar att dimman inte är något fantasifoster (se allra första bilden ovan). Visserligen har den nu lättat så pass att man kan se den vingård vi har runt knuten men av grannarna på andra sidan ravinen syns inte ett spår. In caso di nebbia ... är det kanske lika bra att krypa till kojs."

Caselle Riserva 2004 (D'Angelo)

Vi har fått tag på århundradets finaste kalvlägg och förvandlar dessa till riktigt mörkokt osso buco under det att lördagseftermiddagen blir till kväll.

Jag envisas med att tro att D'Angelos Aglianico del Vulture Caselle Riserva 2004 är ett tvättäkta grytvin, en övertygelse som visat sig vara felaktig vid ett par tidigare tillfällen - det här är nämligen ett vin som först och främst brukar antaga skepnaden av en alldeles utmärkt kontemplationsföljeslagare - men skam den som ger sig.

Lika bra att erkänna direkt: matchningen suger gammalt furuläkte... Osso bucon kräver ett helt annat syramotstånd än vad det här vinet kan erbjuda, det blir till att hämta vad som finns kvar av gårdagens PdB 2006.

Caselle 2004 är själva essensen av ett njutningsvin som ska sippas framför brasan, i filttofflor, rökrock och monokel. Det vilar något aristokratiskt över den myndiga doftprofilen - de blåsvarta bigarråerna, den färska tobaken, den söta lakritsen och den kalkiga mineraliteten. Magisk och hänförande doft som får en och annan synaps att löpa amok och skandera: "Mogen barolo, mogen barolo"!

Tanninerna är ljuvligt nedslipade och klär in tunga och gom likt ett dyrt stycke siden. Munkänslan känns tredimensionell med ett sublimt djup i den krämiga frukten men med moget avrundad syrlighet. Även här vaknar ett litet synapskluster, fast nu låter tongångerna snarare som: "Jättemogen barolo, jättemogen barolo"!

Svårmatchad men läcker och mogen aglianico som absolut trivs bäst på egen hand och erbjuder mycket njutning för pengarna: 109SEK/DKK hos Carlo Merolli.

Fler intryck här, här och här.

Barbaresco 2006 (PdB)

"Tunnlar, finns dom?", "Jag är nyfiken tunnel", "Såsom i en tunnel". Åtskilliga är de svenska filmklassikerna som behandlar ämnet men den titel som bäst speglar situationen kanske vi får låna av Roy Andersson och hans stilistiska 80-talskortfilm: "Någonting har hänt"?

I alla fall var det vad vi förväntade oss när vi i kväll kramade korken ur en PdB-nollsexa för första gången på ungefär ett år, att just någonting skulle ha hänt. Sist tyckte vi nämligen att det hela började kännas ganska snipigt, snålt och ogint vilket föranledde oss att tro att vi endera hade att göra med en trist flaska, eller att det här vinet var på väg in i den proverbiella kulverten - det där tillståndet när primärfrukten börjar vika undan och när där inte finns några utvecklade mognadsaromer som är riktigt villiga att ta över spakarna - ett fenomen som brukar vara vanligast förekommande, och särskilt tydligt, hos nordrhônsk syrah.

Men kvällens glas visar direkt upp ett ystert beteende, helt i paritet med de första solida intrycken som den här normale-nollsexan gav för ett par år sedan. Excesser av visslande vinbärsfrukt och metalliska mineraler, ljus och skir floralitet, blodrostiga stråk samt en perfekt avpassad skopa julkryddor. Doften är en ren uppvisning i grenen barbaresco-elegans.

Även munupplevelsen stämmer väl överens med de gamla noteringarna - stabila syror och nästan späda tanniner med en tät fruktpastill i mitten - här finns inget att anmärka på. Och letar man efter ett vin till den rosmaringnuggade lammytterfiléen och rotfruktsgratängen - look no further.