Nebbiolo i sin allra renaste och mest oförstörda form, envetet kämpandes för att nogsamt förklara sitt geologiska och geografiska ursprung för den som håller i glaset. Man får faktiskt de friska alpbäckarna och branta alpväggarna, sporadiskt beströdda med edelweiss och alprosor, på något mysko och nästan hötorgsaktigt sätt liksom uppritat och illustrerat för sig. Allt är så rent, så rent, så definierat, så tydligt, så klart, så oskuldsfullt, så... så... underbart!
Sassella Stella Retica Riserva 2006 (ArPePe) är, tillsammans med Luca Faccinellis Ortensio Lando 2008, det absolut mest tilltalande jag stött på från Valtellina. Den öppnar upp med en riktig braspuff, ni vet när man öppnar kaminluckan och någon av de torra furustickorna som man använt till att tända med liksom sprätter till och skickar ett par gnistor i synen på en, nästan som en Islay-whisky. Sedan bygger det på med lager efter lager av friska röda bär i alla upptänkliga former, eterneller, daggvåt singel, försynta stråk av varm asfalt, jodpastill och en torr, lite kritig mineralitet. Munnen skänks högstämda syror, slankhet, smidighet och upprensande och upptorkande tanniner som fäster långt bak i gommen. Jävligt bra. Ruggig till osso bucon.
Vår safari tar oss till Nørrebro, Jægersborgsgade och Terroiristen där vi hälsar på Stefan Jensen för att hämta ett gäng förbeställda lådor innehållandes Fenocchio, Zidarich, Simcic, Bressan, Barberis och förstås ArPePe. Stefan berättar att det är inte helt lätt att sälja ArPePe, Le Piane, Sella et al då de flesta, såväl sommelierer som privatkunder, verkar resonera som så att man ju kan få en barolo eller barbaresco för samma pengar. Beklämmande vittnesmål då det här handlar om ett helt annat uttryck och tolkning av nebbiolo. Jag uppfattar druvan i det här fallet närmast som ett instrument som tar sig helt olika uttryck beroende på i vems händer eller i vilken mylla det vilar - Jimi Hendrix eller Andrés Segovia, Niccolò Paganini eller Stéphane Grappelli, Glenn Gould eller Jelly Roll Morton - alla stora och oumbärliga instrumentalister som skapade världsomvälvande musik, men fullkomligt ojämförbara sinsemellan.
Trist attityd, men desto mer över åt oss andra.
Stefan låter oss också i vanlig ordning prova ett gäng spännande viner och tar oss på ett giro d'Italia där en dagsgammal (alltså öppnad dagen innan) flaska av Sassodisoles Brunello 2007 sätter de djupaste spåren. Skönt balsamicostick och sura klarbär i nosen och mäktig mun med grusiga tanniner och sober syrlighet.
Vi pyser ner om frankofila nästet Skål/Petillant vid Indiakajen för att agera skickebud. När vi frågar om det finns någon poulsard från Maison Pierre Overnoy kvar (hemkommen några timmar tidigare samma dag) får vi till svar att den sålde slut på en kvart, trots strikt allokering... Vi kör vidare till Torvegade.
Riflesso Rosi 2012 (Eugenio Rosi) handlar enbart om energi, glädje, dynamik, utstrålning, personlighet och gemyt. Intrikata tasting notes göre sig ej besvär, låt oss bara konstatera att vi har att göra med klarröd, lättsam frukt, pigga syror, massor av charm och ett stort hjärta. Ingvar hade med sig 2011:an (som bestämt hette Riflesso ROSA) hit i vintras som var minst lika trevlig och vi blev förstås eld och lågor när vi såg att Fabio och Mie hade fått hem 12:an av det här sprudlande och svårfunna elixiret. Sökningar på nätet ger vid handen både att det rör sig om 100% cabernet sauvignon såväl som att merlot ska vara inblandad i olika doser, medan Fabio snackade om marzemino? Skit samma, det är mer eller mindre irrelevant, en ytterst livgivande ambrosia är det i alla stycken. Kommer att bli oumbärlig i det lucchesiska hemmet när nu vinterkylan nalkas.
Vi passade förstås även på att plocka med oss Rosis senaste årgångar av Poeima, Esegesi och 7 Otto Nove för att testa från Cibi e Vini. Det här är en mycket spännande producent som man definitivt bör hålla ögonen på framöver.
 |
| Tappo a corona men ingen kolsyra |
Vi hade också hoppats få med oss Cascina Tavijns nya viner men de trillar in först någon gång nästa vecka. På den tomma hyllplatsen i butiken möts man av det lugnande beskedet: "Bandita - Hun er på vej", som har sin grund i att Nadia Verrua varit tvungen att nedklassa sin 2011-barbera som inte blivit godkänd av konsortiet då den blev aningen för vild och otämjd och började leva sitt eget liv efter malon. Vi provade från fat i somras och kunde konstatera att det var en buse som bodde där inne i den gamla ektinan men en välsmakande och charmerande sådan. Hur som helst beslöt sig Nadia för att döpa om 2011:an till "Bandita - Barbera in cerca di denominazione" med en tecknad kvinnlig skurk med svart ögonmask, vinblad i munnen och en röd snusnäsduk om halsen på etiketten. Hennes 2012 grignolino är sanslöst bra, troligen det bästa hon gjort, en tour de force av högsta klass.
Avslutningsvis ett oumbärligt lunchtips för safariresenären som just parkerat bilen på Amaliegade alldeles norr om Amalienborg, för att det ligger centralt och för att där alltid finns plats, och är sugen på en bra dansk frokost på väg in för den obligatoriska promenaden i Byen med familjen. Café Oscar (hörnet Bredgade - Fredericiagade) serverar en pariserbøf som är grym. Förutom att köttet är av yppersta klass så har man en sagolik koll på sin kapris, sin pepparrot och sina rödbetor som är fullkomligt bländande. När vi är i Danmark äter vi gärna genuint danskt och tidigare har vi med berått mod helst frekventerat sjappen och de mera klassiska haken men med små barn i släptåg, och allt vad det för med sig, är det skönt att hitta smidiga men samtidigt välsmakande lösningar. Café Oscar är smidigt, med faciliteter som barnstolar och gott om plats för vagnen, och faktiskt ytterst välsmakande.
