Besök hos Silvia Altare

”Introdurre il denaro o la tessera”

Den kvinnliga automatspeakerrösten i betalstationen på A33:an börjar kännas som en kär gammal bekant vid det här laget, och de 2,50 Euro som hon så behagfullt äskar varje gång man passerar känns nästan som själva inträdesavgiften till Langhe. Eller för all del till Monferrato, beroende på vilket håll man kommer från. A33 är tvärbanan som löper som en förtvivlad och smått förvirrad avstickare söderut från Torino/Piacenza-motorvägen, förbi Asti och Castagnito med siktet målmedvetet inställt på Langhe för att väldigt abrupt sluta, och liksom upplösas i intigheten, någonstans i höjd med Grinzane Cavour.

Från Castelnuovo Calcea, där vi huserar när vi är i Piemonte, brukar vi helst vilja tvära via Castagnole delle Lanze och Neive över Barbaresco de tillfällen vi ska till Langhe. Scenerierna längs vägen är magnifika när man snirklar sig över kammen förbi alla de välbekanta vingårdsnamnen i Treiso och Barbaresco för att avslutningsvis rulla ner mot Alba. Men den rutten tar lite längre tid och vissa gånger har man mera bråttom än andra.

Som till exempel när man har avtalat ett förmiddagsbesök hos någon intressant vinproducent. Just den här onsdagen i början av juli har vi genom Instagram-kompisen Jan Gustavssons försorg fått tillfälle att hälsa på hos Silvia Altare i Annunziata, La Morra. Vi har aldrig tidigare varit där men har förstås kört förbi infarten till cantinan och huset, för övrigt rakt mitt emot Lorenzo Accomasso, otaliga gånger vid våra besök i området.

Vi är givetvis väldigt medvetna om historien, anseendet och vilken betydelse Silvias far Elio Altare har och har haft för utvecklingen i Barolo, och för den delen även i stora delar av övriga vinvärlden, de senaste fem årtiondena. Lik förbaskat har vi inte druckit särskilt mycket Altare, till viss del beroende på det ganska avskräckande prisläget för många av de här vinerna, men också på grund av dogmer och preferenser som gjort att vi sökt kickarna på annat håll.

Vi anlöper gården i god tid men är inte riktigt på det klara med exakt vilket hus det är som vi ska leta oss in i. I vanlig italiensk ordning är skyltningen minimal och man får vara glad om det står att finna en solblekt Dymo-remsa på brevlådan för att vidimera att destinationen är någorlunda korrekt.

Väl inne på den stekheta gårdsplanen kommer två hundar springande emot oss och lägger sig raskt på rygg rakt framför våra fötter och tigger om att bli klappade på magen. Silvia kommer strax efter och förklarar för oss att vi just träffat två av världens förmodligen minst blodtörstiga hundar.

”Mina föräldrar är i Tyskland och hälsar på min syster och hundarna är min mammas ögonstenar – hon lagar särskild mat till dem, riktigt fina grejer. Hon ringer hela tiden och kollar läget och förväntar sig att jag gör detsamma men jag lagar knappt mat till mig själv.”

Vi kliver in i den svala cantinan och det första man snubblar över är Silvias privata vinsamling som förstås rymmer ett brett spektra av intressanta grejer, allt från toppriesling och dito champagne till kaliforniska godsaker som skulle fått snålvattnet att rinna till hos åtskilliga connoisseurer.

Man slås av vilket rent, städat och rentav smakfullt intryck cantinan ger. Silvia berättar att när hennes farfar gjorde vin här så var det trampat jordgolv och höns och kossor som sprang runt bland vinfaten. Skulle farfar Giovanni upptäcka att någon av hans gamla trotjänarbotti läckte så skulle han bara ta en näve jord från marken, spotta en rejäl loska och trycka in hela härligheten i den läckande springan som tätning. Insidan av träliggarna var allt som oftast mögliga på grund av den bristfälliga, eller rentav ickeexisterande, hygienen. Detta, menar Silvia, var hennes fars största bedrift; att implementera en helt annan syn på hygienen vid vinmakningen. Vore det inte för honom och de andra nytänkarna på 70-talet så skulle förmodligen Langhe legat i bakvattnet som vinregion än idag, till stor del på grund av detta.

”Man kallar sig traditionalister men man har rent och snyggt i cantinan nu för tiden, somliga som exempelvis Aldo Conterno har till och med rotofermentorer, men man skulle aldrig någonsin drista sig till att erkänna att ens vinmakeri i själva verket är ytterst modernt. Den enda sanne traditionalisten i Langhe är Lorenzo Accomasso, han har fortfarande hönsen, och mycket annat, springandes i cantinan.”

Silvia blir imponerad över att vi är så väl förtrogna med Accomasso och hans viner;

”Ni är nog de första som hälsar på här som känner till honom” säger hon och hennes historier och kärleksfulla anekdoter om den mytiske vinmakaren på andra sidan vägen är oräkneliga. Som till exempel att han räknade med att han skulle få bli gudfar åt henne när hon föddes, men så blev det inte. Ett faktum som han än idag ständigt påpekar för henne när de träffas;

”Tänk Rocche, Rocchettevino…”

Hon berättar att hon härom dagen blivit formell ägare av firman och att hennes första egna beslut, i egenskap av ägare, tidigare i år var huruvida hon skulle köpa den högt älskade kvartshektar mark i Cerretta, Serralunga som de hyrt i alla år, men vars abonnemangskontrakt löpte ut vid nyår. Hon åkte upp till den kvinnliga markägaren som hade skrivit det begärda beloppet på en hopvikt lapp som hon gav till Silvia. Det var ett nervöst ögonblick när hon vek upp lappen och fann att summan faktiskt var ungefär densamma som hon själv hade tänkt sig.

”En hektar bra barolomark kostar 4-5 miljoner Euro så ni kan själva räkna ut vad det gick lös på.”

När vi kommer in till rummet med de tre rotofermentorerna förstår vi att Jan nog råkat informera Silvia om våra preferenser för hon hänvisar till dessa som djävulsmaskinerna. Hon berättar också att;

”Jag gör vin med svavel, för jag vet inte hur man gör vin utan svavel.” En pragmatisk och ytterst intelligent hållning som jag verkligen hyser maximal respekt för, och en självinsikt som man alltför ofta önskade att fler hade.

I provningsrummet, med den fantastiska utsikten mot Il Cedro, ställer Silvia fram sex stycken flaskor som hustrun får äran att öppna – förmodligen enda gången i hennes liv som hon drar korken ur sex flaskor Altare på mindre än två minuter.

Först ut är Elios smågalna Cinqueterre-projekt; Campogrande. Ett vitt vin på de obskyra druvorna bosco och albarola. Projektet är mycket ambitiöst och arbetsinsatsen i de extremt branta avsatserna i Ligurien är närmast obeskrivliga. Silvia berättar att Elio åker ned dit ungefär var tionde dag och när han frågar vem som vill åka med går alla och visslar och låtsas hålla på med något annat viktigt för att slippa.

Flaskan vi öppnat är en 2009 och man slås av fräschören här, ungefär som en betydligt yngre vermentino med hög syra och lite oljig struktur. Mycket god och förmodligen en ypperlig beledsagare till skaldjur.

Nästa vin är Larigi 2014, Altares ambitiösare barbera. Alldeles uppenbart inte ett vin för mig, jag är petig med min barbera och vill ha den rå och rustik. Jag är dock inte dummare än att jag begriper att det finns folk som gillar det här – rent, elegant, hög extraktion, känns lyxigt.

Samma sak med l’Insieme som är en blandning av cabernet sauvignon, barbera, nebbiolo, syrah och petit verdot som gottat sig länge och väl i barriquer. Koncentrationen är imponerande och det skriker cabernet och lyx och nyvaxade sportbilar. Allt väldigt snyggt och sansat, såklart, men inget för mig.

Barolo 2012 är däremot en fantastisk barolo – ljus, frisk, ren, lätt och med svart bälte i drickbarhet. Jag vågar nog påstå att det här är den bästa barolo 2012 jag smakat hittills. Man verkar plockat i helt rätt tid och har dessutom lyckats hela vägen. Grym kvalitet för en normale, tror knappt det är lönt att växla upp till cru-grejerna här?

Samma vin från 2009 känns påfallande tungt och dystert efter den livliga 2012:an.

Cerretta 2007 är en urtypisk Serralunga-barolo, mörk och med knastriga tanniner. Mycket mäktig och jag överraskar mig själv med att verkligen bli förtjust i denna, kanske till viss del beroende på den nyligen berättade historien om hur det gick till när Silvia köpte den här lilla plätten och vilka vedermödor det var att gå igenom för att få till stånd ett lån och så vidare. Mycket bra barolo, inget snack.

Silvia går igång med Accomasso-anekdoterna och det är fantastiskt kul att höra om den här egocentriske vinmakaren och exempelvis de stora stenarna han hade liggandes i cantinan som ingen förstod vad de var till - om musten inte fyllde liggaren så bottnade han med dessa för att fylla upp. Eller den gången när han skulle lägga på mineralolja (smaklös) i en halvfylld botte för att förhindra oxidation men hittade inte densamma, utan tog istället systerns olivolja. Eller när han köpte hönsfoder i en stor säck som baxades in i hans Fiat Panda som han bara backade in i hönshuset (cantinan?) öppnade bagageluckan och skar en stor reva i säcken och lät hönsen hoppa in och käka, för att det var för jobbigt att bära ut säcken.

Det som framför allt annat slog mig vid det här besöket var att vi ju här faktiskt har att göra med en småskalig hantverkare med ett närmast extremt kvalitetstänkande. Det här är ju en av The good guys i alla avseenden. Det är alltför lätt att tänka i dogmer och kvasipolitiska termer när det kommer till vin, något jag egentligen trodde mig veta innan men som faktiskt framstod i det klaraste av ljus när vi körde därifrån. Att sedan Silvia Altare dessutom är en av de trevligaste, ärligaste, intelligentaste, mest humoristiska, spännande och medvetna vinmakare vi någonsin träffat gör ju inte saken sämre.

Stort tack till Silvia och Jan för en oförglömlig förmiddag.

Skilda världar

Ikväll är vi på ett särdeles experimentiellt humör och kastar oss, å ena sidan, huvudstupa ut i okänd terräng för att å andra sidan stanna kvar med andra benet i trygg hemmahamn. Vi provar två helt olika viner, med i stort sett ingenting gemensamt, bredvid varandra. Jag läste i en bloggkommentar nyligen, som jag inte för mitt liv kan hitta igen, att den signifikanta diskrepansen mellan gamla- och nya världen skulle vara att europeiska syror och tanniner hade en "finstämpel" medan nya världens frukt- och smakrikedom betrakades som något mer folkligt och således suspekt. Frukt och smak är väl svårt att tycka illa om? Vi utmanar ödet och plockar fram vår samlings enda(!) chilenare och ställer jämte en, i allra högsta grad, nutida barolo av de eleganta bröderna Revello.

Revellos Barolo Vigna Giachini 2006 har efter en kort maceration på 4 dagar i rotofermentorer spenderat sina nästföljande 24 månader på hälften nya och hälften begagnade barriques. Druvorna hämtas från Giachini som är de bruna plättarna på bilden ovan. Bröderna äger cirka 1 ha, bland annat ett par av de ostligaste lägena. Revellos cantina är nummer 51 uppe i högra hörnet.

Marchigüe Cabernet Sauvignon Private Collection 2003 kommer från Colchagua-dalen ungefär mitt i Chile. En 25 dagar lång skalkontakt efterföljs av 18 månader på barriques. Vi smakade det här vinet för sisådär fyra år sedan på en Chileprovning hos Munskänkarna och gillade skarpt då. Vi får se hur det ter sig idag.

Tät, djup, blåviolett och nästan lite lätt trögflytande. Svarta vinbär så att det stänker om det, i alla former dessutom - gelé, -blad, -saft och solvarmt mogna direkt från busken. Nyklippt gräs och friska örter - salvia, libbsticka och pepparmynta- blandas med en del animaliska svängar. Len och ljuvlig mjölkchoklad tillsammans med den vackra vaniljfonden. Väldigt friskt och förvånansvärt ungdomligt.

I munnen träffar vi på en inte oäven syrlighet och en fint extraherad frukt. Här finns avgjort ny ek med i spelet men på ett mycket väl anpassat och integrerat vis som har förfinat helheten och tillfört subtila drag istället för att ta över. Det här är helt oslagbart till kvällens limousinryggbiff på grilljärnet och den hemslagna bearnaisen - toppklass!

Giachini nollsexan är initialt sval och spelar lite "hard to get" med sina mentholstickiga pustar men efter bara en kort stund släpps det rejält på förlåten. Den stiliga marsipanen och den exklusiva mörka chokladen krattar manegen för en underbar bärexplosion som osökt får mig att tänka på The Runaways gamla epos: "Cherry Bomb". Efter en timme i glaset har allt samlat ihop sig och landar i en utomordentligt tjusig och välbalanserad La Morra-elegans.

Smaken är utmärkt definierad med distinkta syror och slipdammsfina tanniner som stannar länge på tandköttet. Bra tryck i frukten och en fantastiskt tillgänglig profil för en såhär purung barolo. Matvalet känns orättvist ur baroloperspektiv men efteråt excellerar vinet i ett mer passande kontemplationssammanhang.

Som sagt: inget fel alls på frukt- och smakrikedom. Det är väl först när det slår över i alkoholhetta och sötslikighet som man kan börja ha invändningar, fast det fenomenet är väl lika vanligt i gamla- som i nya världen?

Systembolaget har bara Marchigües Cabernet Franc PC 2003 och dito Syrah i BS men vi kommer definitivt att kolla upp dessa, särskilt cabernet francen verkar intressant.

Revellos Vigna Giachini 2006 köpte vi på plats i somras när vi besökte.

Besök hos Fratelli Revello

Det visar sig att vår favoritbloggkommentator, den vandrande Langheencyklopedien - andersuw, råkar befinna sig i Piemonte samtidigt som vi. Således ett lysande tillfälle att kliva ur den diffusa anonymitet som internet erbjuder och träffas i det som kommit att betecknas: IRL. Vi har på förhand bestämt träff i La Morra för lunch på Il Duca Bianco för att sedan rulla ned de få kilometrarna till bröderna Revello där svenskättade Paola Revello ska låta oss prova igenom sortimentet. Vi har dessutom fått besök av vänner från Sverige - H, J och sonen Emil åtta år - som samtliga är mer eller mindre barolo-oskulder fast J har ett dunkelt förflutet som bordeauxentusiast. En rejäl Annunziatagenomkörare ska nog göra susen.

Efter en rustik lunch och lite socialiserande anländer vi Revellos uppfart där Paola välkomnar och bjuder in till det eleganta provningsrummet. Paola berättar att hon är god vän med Silvia Altare och att hon, sedan hon i en svensk blogg (vinovis) berättat om sin saltlakritspassion, blir överöst med dylika delikatesser varje gång hon får svenskt besök. Paola ser härmed sin chans att göra en copycatmanöver - alltså framtida Revellobesökare: salta pengar, salta fiskar och salta skruvar är favoriterna.

Vi får en kärnfull presentation av företaget - man exporterar så mycket som 50-55% till USA och säljer så lite som 15% i Italien. Marc de Grazia tog sig an Revellobröderna under Vinitaly 1994 under förutsättning att de bytte etikett och logotype och han har haft dem under sina vingar sedan dess. Man har 13 ha i flera attraktiva La Morra-lägen och dessa skall vi bekanta oss med nu.

Dolcetto d´Alba 2008 (€7) har legat på stål. Blålila, ren och frisk med mynta, grönörtighet och mineral tillsammans med all den unga, ganska mörka, frukten. Lätt och ganska frisk fruktighet i munnen med syror som gjorda för en antipastitallrik.

Barbera d´Alba 2008 (€8) är även den stållagrad. Lite mörkare och tätare än dolcetton men ändå transparent. Mörka körsbär i nosen och ett knippe färska örter. Välstruktuerad smak med delikat syrlighet. En trevlig bagatell.

Langhe Nebbiolo 2007 (€12) 18 månader på barriquer som är 3-5 år gamla. Ganska mörk med orange kant. Jordgubbe, målarpyts och friska röda bär. Syrlighet som är påtaglig och lite lättare tanninstruktur. De här tre basvinerna fungerar fint ihop och man känner ett stilmässigt samband dem emellan. Bra hantverk således.

Barolo 2006 (€22) 60% på äldre (3-5 år) barriquer och 40% på nya. Söt ljusröd frukt, målarpyts och viol. Faten visar sig som muskot, lakrits och lagerblad - fint ihopsnickrat med den pigga frukten. Balansen mellan syror och tanniner är fin och faten är välintegrerade i munnen också. Bra normale i en mycket bra årgång.

Barolo Vigna Gattera 2006 (€30) har enbart legat på stora (1500 l) fat för att understryka Gatteras omtalat eleganta tanninstruktur. Fin orange ton framför mörkare rubin. Fruktigheten är fin med moreller, hallon och röda vinbär. Lätta tjärpustar klämmer sig fram emellanåt. Tanninansamlingen är läcker och ganska framträdande. Sober elegans och bra skjuts på samma gång. Toppklass.

Barolo Vigna Gattera 2005 (€30) är sötfruktigare och kommer mycket snabbare i glaset. Lite mindre elegant men en charmig frukt med amarenaparfym i första rummet. Vi får även smaka 2003 av samma vin och den visar upp grönare toner med nässlor, gräs och melon tillsammans med kantigare tanniner och betydligt kortare eftersmak. Nollsexan är klart bäst av dessa tre.

Barolo Vigna Giachini 2006 (€35) kommer från 65-70-åriga stockar i rakt sydläge. 50% på nya och 50% på gamla barriquer. Rejält med nypon och en elegant rödfruktig parfym. Syrligheten är härligt hög och klickar direkt med tanninerna på tandköttet. Bra tryck i frukten med läckert mogna bigarråer och ett stänk tobak i eftersmaken.

Barolo Vigna Giachini 2005 (€35) har en lite friskare frukt och lutar mer åt en mineralstinn profil. Syrorna är tuffare och vinet känns betydligt stramare och mer åtdraget än nollsexan som vinner den här ronden också.

Barolo Vigna Conca 2006 (€40) Även detta kommer från 65-70-åriga stockar i sydläge och 50/50 nya och gamla fat. En mer direkt frukt - söt och mörk. Mineralitet i form av nyregnat makadam och en kraftigare tanninprofil än de andra nollsexorna, nästan mot Serralunga-hållet stilmässigt.

Barolo Vigna Conca 2005 (€40) Har en stenfruktsparfym som tar täten och slösar med moreller och bigarråer. Ganska tuffa men fint definierade tanniner och en lång eftersmak. Om 10-15 år är nog detta en vinnare. Vi smakar även den utsålda 2004:an som är rasande elegant med finpulvriga tanniner och bred fruktsyrlighet. Mycket läcker och nollfyra plockar nog en pinne här med nollfem på andraplats.

Barolo Rocche dell´Annunziata 2006 är prestigebarolon och har en mörk, nästan blåbärslik frukt med lingonsyror. Lite sluten och hårdhudad just nu men här är vi såklart alldeles för tidigt ute, detta är i allra högsta grad ett framtidsprojekt. Kul att få smaka men det är inte dagens favorit, den bucklan går till Gattera 2006 tätt följd av Giachini 2006. Härliga viner.

När provningen börjar lida mot sitt slut är åttaåringen Emil rejält uttråkad och beger sig ut på gårdsplanen för att leka med Paolas nyinförskaffade valp Argo. Efter en stund ser vi Emil på väg ut i Giachini för en upptäcksfärd med den majestätiska cedern, som tronar mitt uppe på Gattera, som slutstation. Emils föräldrar blir förstås lite oroliga och börjar kalla på honom men det är ganska långt iväg och vinden blåser bort allt ljud med resultatet att Emil glatt kutar vidare.

Till sist står vi allesammans i de eleganta fönstren till Revellos provningsrum och ylar för fulla halsar:

-EEEEMMIIIIILLL!!! Och för ett ögonblick har Annunziata förvandlats till Lönneberga. Emil nådde den libanesiska cedern och kan meddela att det vid trädets fot finns en bronsplackett med högst läsvärd information för den som känner sig sugen på en liknande utflykt.

Barolo Rocche Marcenasco 1998 (Renato Ratti)

Vi letar oss ner till Rocche dell´Annunziata i La Morra, 2,5 ha klassisk nebbiolomark på den där gulaktiga sandleran som känns likadan mellan fingrarna som druvjuicens tanniner känns på tandköttet.

Odlingen är 50 år gammal och är planterad med Lampia på obestämda stockar i sydöst- till nordvästlig cavalcapoggio, 1998 skördade man 12-13 oktober.

Första året spenderades i nya franska barriquer följt av ett års elevage i 2500-liters slavonska ekfat, därefter hamnar det i ståltankar. Man filtrerar inte och efter buteljering får det ligga ett år till på flaska. Det här året producerades 8400 buteljer.

Rubinrött med klart brunt skimmer. En väldigt direkt doftbukett som består av varm asfalt, tjärpastill, bigarråer och torkade blommor. Andra rummet intas av mineral, krita och slipdamm av Plastic Padding. På tredje plats kommer den mörka chokladen och marsipanen - allt finns där och i strålande vigör.

Munnen fylls av den djupa och mörkröda frukten, en tillbörligt avrundad tanninstruktur, som skickar ut en riktigt lustfylld kittling av tandkött såväl som gomsegel, spelar andrafiolen. En snygg och torr finish sätter fart på salivproduktionen och eftersmaken lever kvar länge i form av kryddighet och lakrits.

Ett praktfullt och verkligt stort vin i en årgång som det råder delade meningar om, Rocche dell´Annunziatas druvmaterial verkar i alla fall vara av högsta kvalitet även detta året och kan ligga länge än även om det känns som att det är nära sin peak.

(19p/20)

Barolo x 5

Vi ger oss i kast med 4 st barolo 2004:or från La Morra, Serralunga och Monforte och eftersom vi hälsar "Billigt Vin"-Ingvar välkommen så måste vi kasta in en Fenocchio Bussia men då blir det en 2005:a, vissa saker får man helt enkelt leva med...

Vi provar halvblint och redovisar enligt F&V:s nära nog copyrightade "före och efter"-upplägg så att inga nyanser i förnedringen går förlorade.

Vin nr 1 - Tätast och mörkast i utseendet, rubinröd kärna med orange aura. Trevliga initiala toner av gummi, tjära och lite solution, lätt sluten men tar snart fart i glaset.

En ljus och elegant frukt med slank figur, ren och frisk.

Höga och väldefinierade syror och smidiga tanniner, tämligen lång eftersmak.

Kan detta vara Cerrati 2004:an som vi gillar så skarpt?

Nix, vi är i La Morra och det är Fratelli Revellos Normale, en riktigt skön representant för stilen och årgången är sublim. (18p/20)

Vin nr 2 -En något ljusare barolo med ett gnistrande klart utseende. Mycket kraftig primärdoft av brasa och tjära, detta förvandlas efterhand till en lite dominant kalaspuffstendens och vi kan ana nya och kanske rent av rostade fat.

En lite mörkare frukt med körsbär i centrum, mandelmassa och muskotnöt stämmer upp.

Trevlig munkänsla med finkornig sandighet och en lång eftersmak.

Nya fat kan leda funderingarna till Revello?

Gajas Dagromis hämtar sin frukt från familjen Gromis gamla marker i La Morra och från en icke namngiven odling i Serralunga. Tanken ska vara att kombinera La Morras elegans med Serralungas kraft och det funkar men faten är i dagsläget en smula överväldigande. Vi hoppas på bättring med åren för frukten verkar vara i prima skick. (16p/20)

Vin nr 3 - Ännu något ljusare och med en intensivare orange periferi ståtar det tredje glaset. En försiktig slutenhet i första sniffen men kommer snabbt upp på banan; kirsch, däck och asfalt.

En ljuvlig bärextraktion leder armadan av doftintryck som stiger upp ur glaset, vinet blir bättre och bättre under hela provningen.

Stor och nästan eldig i munnen, perfekta tanniner och en lång elegant eftersmak i den mörka chokladens tecken.

Vi har aldrig smakat Aldo Conternos normale men kan detta vara densamma?

Jag säger bara"DKK132" och "gruppeköb" så vet de flesta vad jag talar om - detta visar sig vara samtliga runt bordets enda gemensamma favorit. Cerratin fortsätter sitt segertåg och övertygar vid varje tillfälle man plockar fram den - abbans, nu har vi bara 33 flaskor kvar... (19p/20)

Vin nr 4 - En något dovare lyster men en ljus och vacker orangerodnad i stil med en hötorgssolnedgång. Här är det stängt i början men med lite luft blåser snart dörren upp; sottobosco, moreller och tryffel följs av rosor och tjära - ett skolboksexempel, klart bäst till ostarna.

Eftersom vi bara har en riktig traditionalist i uppställningen så måste detta vara Fenocchio Bussia 2005:an?

Fantastiskt! Äntligen en korrekt gissning, hade man å andra sidan missat på denna vore det nog dags att kolla upp det sensoriska centralorganet - tydligare än så här blir sällan en barolo. En helt suverän representant för sin stil som fick tre stjärnor och 19p i Decanter och jag vete sjutton om jag inte höjer med en halva bara för att jag gillar den ärliga stilen. (19,5/20)

Vin nr 5 - Ljusaste vinet är också lite lätt slöjigt. Doften bjuder direkt på en stor bärighet i form av amarena och bigarråer. En hel del lösningsmedel bjuder upp och ger ett generöst och sympatiskt doftintryck.

Smidig i munnen med en sandig tanninstruktur och god längd.

Kan månne Gaja få till den här lättillgängligheten i kombination med elegans?

Det kan han kanske men inte här inte, detta är Aldo Conternos Bussia Soprana och druvorna hämtas från olika gårdar i Bussia, Monforte. 15 dagars maceration och lagring på stål och botti men likförbaskat en avrundad munkänsla och öppenhet i doften - gjort av snubbar som har koll. (18p/20)

Barolo 2004 (Fratelli Revello)

Dagromis Barolo 2004 (Gaja)

Ceratti Barolo 2004 (Cascina Cucco)

Bussia Barolo 2005 (Giacomo Fenocchio)

Bussia Soprana Barolo 2004 (Aldo Conterno)

Marcenasco 2004 (Renato Ratti)

Med risk för att bli tjatig men Philipson Wine´s 12-packsystem inbjuder onekligen till en och annan repris och i just det här fallet gör det inte särskilt ont.

2004:an är nämligen en fantastiskt lyckad årgång för La Morra-barolo, elegans och charm i ljuv harmoni utan att för den skull bjuda ut sig och spela lättåtkomlig.

Framförallt är det frukten som hamnat helt rätt det här året, den står precis på vågens centeraxel med ett ben på varje sida och gungar sig i balans hela tiden. Härliga syrasensationer biter tag i kinderna och ruskar om; skicka in en gaffel gräddig murkelsås och: whooom - back on track!

Marcenasco 2004 är för tillfället husets barolo men detta kan snart ändras, det ryktas nämligen om "a new sheriff in town" alias "the big gruppeköb of 2009" som snart kan ställa skåpet på plats.

Den som lever får se, följ upplösningen i detta rafflande spagettiwesterndrama on a computer near you.

(18 stabila p/20)