Taurasi 1998 (Mastroberardino)

Jag måste erkänna att jag inte hade en susning om vad SB´s majsläpp ("sommarens tillfälliga sortiment - små partier 30-tal butiker"?) innehöll, således blev jag lätt och glatt överraskad när Mastroberardinos gotiska typsnitt ( a´la Manowar) glimtade till på nyhetshyllan.

En bas-taurasi från nådens år 1998 låter ju lite småkul och måste provas. 100% aglianico har tillbragt c:a två år på 400 l-fat samt barriquer.

Tät, mörkröd med bruna skiftningar.

Efter en stunds luftning skönjs en lite fet ton av stearin, en hel del valnöt och honung. Ett moln av pulvrigt vaniljextrakt ligger och liksom leviterar över ytan, bären börjar bulta på dörren - blåbär och björnbär vill in. Inga påtagliga tecken på åldrande, ingen överdrivet torkad frukt eller liknande - ett vitalt och angenämt doftpaket.

Tanninerna är tämligen avrundade och gör sitt jobb ganska väl, en viss friskhet kompletterar. Syrorna känns däremot lite ofokuserade och famlar en aning, eftersmaken är kryddig och lakritsartad.

Ett gott och trevligt vin som dock hade behövt mer skärpa i sin syrlighet för att bli riktigt minnesvärt. Kul att prova en relativt enkel aglianico med lite ålder som inte visar några tecken på att släcka ner.

(16p/20)

nr 95511

Aglianico 2007 (Terredora)

Ännu ett nödköp från det permanenta oktobersläppet. Vilken märklig företeelse det är med vårt monopolsystem; jag läste någon vinbloggare som tyckte att det är ett slags förenande ritual med dessa månatliga procedurer, något att samlas kring och ha gemensamma upplevelser att diskutera och dryfta.

Jag är nog inte helt överens med det synsättet även om jag förstår tanken, jag tycker danskarna har hittat rätt med sitt anarkistiska misch-masch som i och för sig kräver en del påläsning av kunden men å andra sidan innebär ett mycket rikare sortiment.

Men nu är vi i Sverige och då får man köpa Terredoras Aglianico 2007 för SEK89 ett helt år framöver om man vill.

Terredora ägs av famiglia Mastroberardino och odlar alla de kampaniska druvorna: aglianico, greco bianco, falanghina och fiano. 50 av de 100 procenten aglianico till det här vinet odlar man själv och andra hälften köps in.

Ganska mörk och tät rödsvärta. Massor av torra kryddor - muskotnöt, garam masala och kanel. Rostade kastanjer, rökta charkuterier och myrten i en generöst ekad, lättköpt stil som trots allt känns tämligen välmakad.

En ung strävhet som ger munnen en omogen-frukt-känsla, fylligt med schysst längd på eftersmaken, lätt eldighet och anständiga syror. Dock ger den publika ekövervikten ett lite obalanserat intryck

(14p/20)

nr 6228

.

Radici Fiano di Avellino 2006 (Mastroberardino)

Vi dricker sällan vita viner från Italien, mest beroende på att dessa oftast är ganska bleka och anonyma - undantagen finner man för det mesta i Friuli, Sydtyrolen och Soave.

Fiano di Avellino är en helt ny bekantskap för oss. Druvan är en strikt kampanisk angelägenhet och en egen DOCG-appellation, således känns Mastroberardino synnerligen väl skickade att stå för presentationen.

Ljust gyllengul med halmgula skiftningar. Doften bjuder på en lätt metallisk klang som växlar över i citrus i form av grape och mandarin. Lite nötighet och sälta blandar sig med en inte alltför buskablyg brödighet.

Vi väcker snart liv i honungen och får lite lakrits och blombukett på köpet.

Klart rökig i munnen med en stabil syrapelare i mitten, frisk och ungt spänstig. Syrorna kliar i gommen och eftersmaken är anständigt lång. Hemsidan nämner inget om någon fatlagring men vinet känns faktiskt lite ekavrundat.

En trevlig skaldjursackompanjatör med charmigt särpräglad profil.

(15p/20)

nr 96132