Gåsaviner, finns dom?

Vi tjuvstartar gåssäsongen en smula och passar på att kolla av vad för slags vin som egentligen funkar till den här klassiska anrättningen. Det ska redan innan flaskorna öppnas visa sig råda delade meningar bland oss deltagare om vilken vintyp som gör sig bäst på gåsabordet: tysk spätburgunder, rhônska grenacheblends, portugiser och Ribera del Duero ställs fram. Och så då våra två (egentligen tre, men carema 2008:an var nesligt korkad) slanka italienare från varsin diametralt motsatt ända av stöveln. Vi hoppas på att få våra cirklar rubbade så vi provar halvblint för att försöka styra undan de djupast rotade fördomarna.

                        

Spätburgunder Endinger Engelsberg 2009, 2010 & 2011 (Weingut Knab) Ur ett rent blindbockshänseende är det förstås inga som helst problem att plocka ut de här tre tyska syskonen, det bjuds gott om tydliga markörer som avslöjar alla de tre Baden-pinoterna. Örtiga och kryddiga med fin frukt och den obligatoriskt ganska ymniga fatrondören. Skillnaderna årgångarna sinsemellan är däremot tämligen distinkta och tydliga där 2009:an har ett annat djup och en annan komplexitet jämfört med den enklare och lenare 2011:an. Bäst av dessa till gåsen visar sig emellertid 2010 vara med både friskhet och rik fruktintensitet. Knallröda smultron och röda vinbär, sval och syrlig med fin balans på alla nivåer, ett i alla stycken bra vin. Kostar runt €11-12 på plats.

Alianca Dão Reserva 2010 (Caves Alianca) Blindprovningstekniskt är det däremot betydligt svårare att skilja mellan de sydrhônska grenacherna och de iberiska kombattanterna. Alianca Reservan är mörk och sötfruktig, nästan lite syltig men inte nödvändigtvis i negativ bemärkelse. Potent skapelse, och när tempen ligger åt det svala hållet faktiskt ganska så läskande med en alkoholhalt som förefaller hålla sig på rätt sida snöret. Jag trodde helt klart att det här var La Roubines Sablet. Till gås? Nej, inte riktigt.

Vila Santa Reserva 2011 En riktigt kletig vaniljbomb. Kraftigt extraherad med en bitter underton. Kraft och kosmetika, sötma, mörker och sockerkladd. Gissade på Ribera del Duero.

Cairanne CdRV 2011 (Coteaux des Travers) Apropå söt! Oj, vilken stilstudie i långt gången fruktmognad. Doften bjuder på nyponsoppa, lakrits och en klarröd grenachefrukt som lägrar både näsväggar och munhåla. Klart sydrhônsk i en väldigt varm, enkel, tämligen självklar och publik stil. Funkar sådär till maten, faktiskt.

Il Frappato 2011 (Arianna Occhipinti) Inget att ta fel på. Lätthet, spänst och uppstramande syror men ymnig och porös rödäpplig frukt och blodapelsin. Rik och lockande näsa - mmm, det här är klockrent, med eller utan gås.

Donà Rouge 2006 (Hartmann) Här finner vi skön mognad i form av jordiga toner och multna löv. Ett rejält knippe medicinalörter och en blöt kyss av den ystra bigarråfrukten. Suverän balans i munnen med en lång och sugande eftersmak, ett formidabelt njutningsvin bestående av schiava och pinot nero från Trentino-Alto Adige och den före detta ansvarige vinmakaren på kooperativet Cantina Terlano: Donà Hartmann. Det här faller dock bort till maten på grund av sin mognad, en klar sololirare.

Prado Rey Crianza Ribera del Duero 2009 Mörk och koncentrerad med massor av frukt och tydliga fat. Jag kan förstås direkt konstatera att det här inte är min favoritstil men måste erkänna att det är klart angenämt att dricka och smakar betydligt lyxigare än de 89 kr det faktiskt kostar. Ett ännu lite märkligare fenomen är att jag nog håller det här som det bästa vinet till maten.. Gissade på någon portugis.

Sablet CdRV 2011 (Dom. la Roubine) 70% grenache, 25% syrah och 5% cinsault i en ren men mycket fruktframfusig skepnad draperad i lakrits. Söt, tät, yster och livlig, klara grenachevibbar. Inte precis urtypen av goosejuice men uppvisar en klart habil prestation.

Ett par cirklar rubbade, alltså, då man kunde konstatera att en billig Ribera del Duero enligt mitt ringa förmenande funkade bäst med den klassiska gåsmiddagen, tillsammans med den mera lågoddsade spätburgunder-10:an och givetvis Il Frappato.

Dedicato a Ingvar...

Vi , Vinosapien, BV-Jörgen och Lessrofs samlas hos Ingvar på den skånska västkusten för att prova lite roliga viner och snacka en hel del skit. Vi försöker ta mikrobloggandet till helt nya nivåer...

Georgiskt bubbel, fylligt och hyfsat fräscht trots en del år på nacken (2004)
 men viker ner sig när tempen stiger.

Ffffrrrappppatttto. 2011, rustikt och lite bonnigt i min näsa och mun.
Bra, men inte lika bra som...

...Occhipintis ljuvliga ffffrrrappppatttto! 2011:an är grym,
så elegant men ändå så kaxig. Sköna grejor.

Loire-chenin blanc med djup och ståtlig sötfrukt.
Praktfullt och garanterat ytterst lagringsdugligt.

Fruktigt, runt, generöst. Inte lika bra och spännande
som instegs-vernaccian, tyvärr.

Lite petrokemiska vibbar i nosen som dock vädras bort.
Grymt vitalt för sin ålder och bra fräschör trots årgång och druva.

Ren storhet från start till mål. Inget annat än ett episkt vin.

En smula anonymt, initialt, men ett sjusärdeles passande vin till den varmrökta laxen.

I stort sett lika uselt som sist. Undvik!

Lite stelt och opersonligt men ett i alla stycken användbart och generiskt vin.

Sjukt piggt och helt utan ålderskrämpor, utvecklingen har knappt börjat. Jag älskar!

Schiava/pinot nero från Alto Adige. Skönt, personligt, äkta.
Det här kan jag tänka mig att spinna vidare på.

La Morra-barolo ligger långt ner på listan över gissningar.
Icke desto mindre ett mycket habilt vin från en intressant producent och ett klassiskt år (2008).

Tjong! Så j-la bra! Rent, rent och rustikt och basic men även elegant och med djup.
Bourgogne är som bäst när det smakar  Piemonte!!

Tjong, tjong! Det blir inte så mycket bättre än så här, enligt min ringa mening.
2006:an är bra men 2004:an är monumental.

Kvällens charmtroll. Så spritsigt, svängigt och avväpnande. 

Kvällens ögonöppnare, främst pga tidpunkten då det serverades.
Upprensande syror som stannar kvar i gom och på tandkött i minuter efter att det svalts undan.

Här någonstans sviker minnet och kameradisciplinen. Jag vill dock minnas att att det ställdes fram åtminstone någon friulisk picolit och en och annan österrikisk bio-zweigelt innan vi satte oss i bilen och styrde in mot det trygga, omfamnande inlandet efter denna dagslånga kustexkursion.
Stort tack Ingvar, och ni andra!

Läs vad Lessrof tyckte här. Vinosapiens intrikata minnesnoter hittar ni här.

Judekas frappato och annat notabelt på sistone

Judeka är Carlos nya sydsicilianska erövring och vi lade tämligen snabbt vantarna på en prøvekasse för att se vad det hele drejer sig om. Vi har provat Judekas tre viner vid tre olika tillfällen, vilket kanske inte är riktigt schysst ur strikt provningsvetenskaplig synpunkt, men vi har i vilket fall som helst härigenom klart och tydligt blivit upplysta om att frappaton är den i gänget som vi kommer att satsa på.

Frappato Vittoria 2010 (Judeka) är nämligen precis så frisk, livlig, mineraldriven och spänstig som vi vill ha vår frappato. Måhända inte riktigt lika monumental och stilig som Occhipintis men ett allt igenom härligt vin som vinner över en från första pusten och bär ända in i mål. Jordgubbar, rabarber och blodiga stråk i både doft och smak, lågintensiva tanniner och en ungdomlig men snyggt samlad syrlighet. Inget yvigt och spretigt någonstans.
Nero d'Avola 2010 är mjuk, rund och med en distinkt vaniljton som inte vill släppa greppet. En lite för slät och snäll nero d'avola som annars är en druva som kan anta en syrastinnare och mer mineralisk profil när den får växa på högre höjd och i porösare marker. Cerasuolo di Vittoria 2010 har en charmig lätthet och fin renhet. På många sätt ganska lik SP68 men inte riktigt samma höjd i syrorna. Carlo Merolli säljer och en betydligt utförligare redovisning av de här vinerna finns här.

Valpolicella Cl. Sup. Ripasso 2009 (Pietro Clementi) Den som tror att ripasso från Valpolicella alltid handlar om maximalt extraherade syltprojektiler framställda i stora venetianska laboratorium, av en hoper elakt flinande kemister med droppande pipetter och pysande rundkolvar, har här en utmärkt chans att ändra sina uppfattningar. Clementis ripasso är i många stycken förmodligen gammaldags och otidsenlig men för mig är det här en befriande fräsch, ljus, lätt, syrlig, uppfriskande och lättklunkad ripasso. Svårslagen i sin genre, särskilt för de beskedliga 85 DKK som Gerbola Vin i Köpenhamn begär.

Maggiorina Vino Rosso Boca 2010 (Le Piane) har vuxit rejält det senaste året och börjar verkligen hitta hem nu. Wow, vilken prestation av ett enkelt bordsvin! La Maggiorina 2010 utstrålar balans, elegans, smidighet och ackuratess med sin förträffliga morellfrukt och sina välslipade syror. Härliga grejor som finns att köpa i årgång 2011 hos Stefan Jensen i Köpenhamn för 119 DKK.

Brunello di Montalcino Il Divasco Riserva 2007 (La Rasina) Rotofermenterad, hårt extraherad, barrique-lagrad, mörk, tung, dov, huvudvärksframkallande... Sangiovese i sin mest vulgära och motbjudande skepnad. Nej tack. BB Vin i Dragør säljer La Rasina men har 2004 riservan i lager.

Gewürztraminer Grains Nobles 2007 & Vendanges Tardives 2009 (Gruss) Gruss verkar vara en Alsace-producent i vår smak. Dessa båda sockerpastiller är föredömligt balanserade med sirlighet och syrlighet som möter upp den tunga sötman och parfymen. Ståtligt. Köpta på plats.

Chateau Musar 2005 Premiär för oss vad anbelangar såväl libanesiskt vin som kultproducenten Chateau Musar. Fick tydliga grenachevibbar blint och trodde på en spanjor eller möjligtvis sydrhônare. Skönt vin i gammeltraditionell (i motsats till nytraditionell) stil. Något som vi definitivt kan tänka oss ha ett par flaskor av liggandes. Även detta har fått en betydligt intrikatare genomkörare här.

Il Frappato 2010 (Arianna Occhipinti)

Okej då. Det som SP68 eventuellt kunde beskyllas för att sakna av tydliga Occhipintiska kærtegn finns det så att det räcker och blir över av i den druvrena Il Frappato 2010. Det här är ett dansande och superspänstigt vin med svävande tyngdpunkt. Ett vin som med sin direkthet och späda renhet liksom charmar en sönder och samman.

Arianna Occhipinti låter sin frappato ligga på skalen i uppåt två månader varpå musten får vila under 14 månader på 25 hl-fat. Den långa macerationen är inget man överhuvudtaget kan gissa sig till när man sitter framför det lingonskira, spegelblänkande glaset. Likaså trippar det lätt och smidigt på tungan med sin ljuvligt klingande frukt, sina upprensande syror och sin mineralsälta. Näsan är ren, ren med just mineraliteten i fokus, omgärdad av ett rikt urval eteriska bärparfymer i alla tänkbara skepnader. Grymt, grymt bra. Och lever upp till hajpen med råge...

Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn.

SP68 2011 (Arianna Occhipinti)

Få vinmakare har väl fått så mycket socialmedial kärlek det senaste året som Arianna Occhipinti från Vittoria på södra Sicilien? Vi drack ett par flaskor SP68 av 2009 års modell och någon ströflaska 2005 Il Frappato för ett par år sedan, och blev definitivt charmade av stilen men löpte av någon anledning aldrig riktigt med när lovorden började stå som spön i backen. Nu är det i alla fall dags att smaka i kapp de senaste årgångarna och först ut är nero d'avola- och frappatoblandningen SP68.

Och visst har vi pigghet och en älskvärd bärfrukt av renaste slag i glaset. En liten tendens till mer edgy stenfruktsparfym står att finna bakom alla de superprimära och ljusröda aromerna som lägrat glaset. Munnen får sitt i form av ungdomliga syror och en lätt mineralsälta som torkar upp. Intrycket är lite splittrat, oerhört fräscht och framåt men inte fullt så personligt som jag vill minnas att 2009:an var. Finns det inte ganska många piemontesiska dolcetti, liguriska rossese och sicilianska nerelli och perricone, för att inte tala om österrikiska zweigelt, beaujolaisiska och burgundiska gamay och en och annan poulsard från Jura i den här stilen, och som ganska lätt skulle kunna förväxlas med signorina Occhipintis instegsvin?

Nåja, riktigt gott och upplyftande är det i alla fall och det är väl huvudsaken. Härliga syror och lättaste formen av tanninbett gör detta till ett eminent matvin. Hajper är aldrig lätta att leva upp till men en något tydligare särprägel hade jag nog trots allt förväntat mig. Vi sätter större hopp om att få oss till livs en liten upplevelse till den druvrena Il Frappato 2010. Cibi e Vini i Köpenhamn har ett fint erbjudande på en smagekasse från Occhipinti.

Oddbirds - udda nedslag

Inom jazzen talar man ibland om "a Tommy Flanagan moment". Tommy Flanagan var inhyrd pianist i John Coltranes kvartett när denne i början av 60-talet spelade in sitt legendariska album "Giant Steps". Coltrane höll vid denna tiden på att bryta sig ur bebopen och hade, genom ett notoriskt övande, lyckats utkristallisera en serie ackordföljder som världen aldrig tidigare skådat. Man kan säga att han ersatte den, vid denna tiden, allsmäktiga ii-V-I-progressionen, med tonartsrörelser i stora terser... I alla fall, Tommy Flanagan var en duktig pianist som spelade med alla dåtidens stora men någon utpräglad modernist var han kanske inte. Han blev dock anlitad för jobbet och fick noterna hemskickade varpå han övade tills låtarna satt som rinnande vatten. Vad noterna dock saknade var tempoangivelser så när bandet samlades i studion och Coltrane räknade in Giant Steps i 280 bpm fick Flanagan, så att säga, revidera sina soloplaner och började mest tänka på att försöka hitta ett sätt att ta sig ur situationen helskinnad på. Efter Coltranes monstersolo, där han i ett ögonblick ändrar hela jazzens utvecklingsriktning, såg stackars Tommy ingen annan råd än att försiktigt plinka sig ur förnedringen.

Riktigt lika ödmjukande tror jag väl inte att dagens övningar var för deltagarna i lördagens Sjörrödianska frukostsittning, men nog fanns ett och annat vin som inte riktigt var vad det synbarligen borde vara?

Vi har besök av Ingvar, Jörgen och HSÄ samt B för att prova oss igenom ett gäng, mer eller mindre, udda italienare (utan korrelation till något "decembersläpp") till smaskig lardo dei grotti gran riserva, kycklingleverpastej, allsköns ostar och, slutligen, osso buco med saffransrisotto.

Först ut är en favorit från i somras - Trincheros Bianco 2007 - 60% arneis och 40% malvasia som fått macerera i 12 dagar. Ett mycket speciellt vin som går i bärnstensgul, lätt diffus skrud och bjuder på en söt, parfymerad doft med aprikosmarmelad i centrum. Munkänslan är rödvinslik med sandpappriga tanniner och en rustik syra, detta är rysligt trevligt och ett vin som hela tiden utvecklas i glaset.

Härnäst står en druvren chardonnay på tur. Palmè 2007 är, även detta, ett macererat vitt vin och tar oss ytterligare ett snäpp upp på smakintensitetsskalan fast med ett elegantare anslag. Här är det smörkola, tobak och citruszest som regerar, allt mycket vackert sammanflätat i en intrikat väv. Smaken är läckert tanninbemängd med en gudomlig syrabas och i nästintill perfekt balans.

Mina initiala intryck från i somras består och detta är troligen ett av de bästa "vita" viner jag druckit. Vi köpte både Bianco och Palmè på plats hos Trinchero för €15/flaska vilket så klart är en symbolisk summa för viner av denna kalibern. Produktionen är minimal - 2000 resp 1300 flaskor.

En helt ny druvbekantskap för alla närvarande: Pelaverga Verduno 2006 från Burlotto som efter sju dagars temperaturkontrollerad maceration får ligga tre månader på 35-50 hl-fat och ytterligare två på rostfritt stål.

Friska hallon, röda vinbär och en ljusröd floralitet slår an tonen och talar om för oss att vi har ett lätt, friskt och tämligen elegant vin i glaset. Smaken följer doften och är väldigt lätt med artig syrlighet och kylig frukt. Passar utmärkt till en mild bordsost a´la caciotto.

Köpt hos Supermarco i Köpenhamn, 2 flaskor för 175 DKK.

Jörgen har plockat med sig en Tocai Friulano 2006 från Schiopetto i Collio. Likt "Snillen spekulerar" så slår Ingvar och jag snart fast att detta är definitivt lagrat på små ekfat, troligen nya sådana. Vid närmare påseende visar det sig att det aldrig sett ek utan bara fått ligga till sig på rostfritt stål.

Klara sauvignon blanc-vibbar med fläderblom, krusbär, citrus och butterscotch samt, en sedan tidigare fastslagen, fatprägel... Lite hudkräm och liljekonvalj kommer och går. Syrorna är medelhöga, kroppen ganska stor och fruktigheten av det ljusgula slaget. Trevligt sipparvin som uppskattas särskilt av den sb-frälsta hustrun.

Az. Agr. Occhipinti drivs av den unga Arianna Occhipinti som med biodynamiska metoder gör viner av lokala druvsorter på södra Sicilien. SP68 2009 består av nero d´avola och frappato och är hennes instegsvin. Blåviolett, klart och transparent med en doft av järnfilspån och mineraler som svävar över en kärna av sötmogna jordgubbar - solvarma och mosade. I munnen är frukten nästan i gamay-stil med en rak och enkel syrlighet som skänker friskhet och gör detta till en matackompanjatör av rang. Strålande trevlig bekantskap som köptes hos Carlo Merolli men verkar ha utgått ur sortimentet? Finns dock i Cibi e Vinis listor.

Vi stannar kvar på södra Sicilien och smakar Occhipintis stolthet: Il Frappato 2005. Druvan är en lokal angelägenhet och har i denna versionen fått en extremt lång maceration (70% i 60-80 dagar och resterande 30% i upp till 8 månader!) och skördas så sent som i slutet av oktober trots den relativt låga altituden - 270-300 m ö h. Vinet öppnar med en hel del reduktiva toner i gödsel/kompost/multnads-kategorin men detta luftas snart bort och fram träder lakrits, mörka bär, tobak och vulkanisk mineralitet - trots att Etna ligger på diametralt motsatta änden av ön... Medelfylligt med fin fruktighet i mörka toner och syror i mellanregistret. Lång och snygg eftersmak - detta är också ett vin som bara växer och växer i glaset.

Hejdlöst intressant bekantskap som köptes hos Cibi e Vini i Köpenhamn i somras för 155 DKK.

Ingvar har tagit med en renrasig merlot från Veneto och katastrofåret 2002. Lispida 2002 har spenderat, inte mindre än, fyra år på botti. Tätt, blålila och rubinrött vin som är smockfullt av sötmogen frukt. Massivt mörker med blåbär, blåa plommon och björnbär varvat med tjärpastill och jod. Imponerande fruktframåt och troligen den mest hypermogna EU-nolltvåa jag smakat. Mjukt och runt i munnen men ett visst bett i syrorna som stannar på gomseglet efter att man svalt - läckert!

Ytterligare ett vin ur Ingvars ryggsäck: Blanc del Rosis 2006 av Schiopetto. 40% friulano, 20% sauvignon blanc, 20% pinot grigio, 15% malvasia och 5% ribolla lyder receptet där allt, utom malvasian som fått en vända på tonneaux, legat på rostfritt stål. Ren, pur frukt i aromatisk stil - inte olikt den rena friulanon - som visar sig vara en ljuvlig getostackompanjatör. Elegant vin i en stil som nog många kan gilla.

Vi plockar in en dolcetto d´Ovada från Nuova Abbazia dei Vallechiara: Coste Belletti 2006. Här har 80% fått mogna på stål i 10 månader medan resen legat på stora fat. Gamla stockar från vingården Belletti i Cremolino. Ett utmärkt matvin med fina fruktsyror och en genuint mörk frukt. Ögonbrynshöjande komplext och en utmärkt matchning till osso bucon.

Finns att köpa hos Winewise.