Brunello di Montalcino 2006 (Podere Sante Marie-Colleoni)

Vinerna från Santa Maria, Marino och Luisa Colleonis egendom på 3 ha, belägen nästan högst uppe på Montalcinos nordligaste kulle, verkar ha blivit riktigt heta, i meningen eftertraktade och populära, på sistone. Och det är förstås inte så konstigt - hög hantverksmässig kvalitet, småskalighet och traditionella metoder samt en omsorgsfullt utarbetad och medveten hållning till miljö och ekologi är samtliga attraktiva parametrar som förefaller gå hem hos mången nutida brunelloköpare.
Vi har tidigare kunnat handla våra Colleoni i lugn och ro och till tämligen modesta priser hos BB Vinimport i Dragør men den tiden verkar obönhörligen vara förbi. Nu ska man skriva upp sig på listor ett halvår innan vinerna släpps och priserna har skjutit i höjden på sistone. Well, well, inte mycket annat att göra än att glädja sig åt de flaskor man har. Vi poppar en BdM 2006:a som vi minns som härligt sirlig och rödfruktig redan vid inköpstillfället för ett par år sedan.

Fortfarande ytterst vitalt, förstås. Hallon, lakrits, skokräm, färska örter som just gnuggats mellan fingrarna, det här är en tät och intensiv, men samtidigt oerhört charmig, näsa. I munnen bjuds man en bedrägligt ämabel och lättsam förnimmelse som kontrast till den fullpackade doftbuketten. Men efter bara ytterligare en nogsam sköljning runt Cavum oris förvissas man om djupet i strukturen och den inneboende komplexiteten hos den här brunellon. Under kvällens lopp vecklar sig lager på lager ut och det finns ständigt nya upptäckter att göra, såväl i doft som i smak. Kan med all säkerhet ligga ett bra tag i källaren men frågan är om det är särskilt önskvärt? Vart tar den läckra, klarröda frukten vägen efter sju-åtta års ytterligare lagring? Den vill jag verkligen inte vara utan. Eller syrabettet och det frejdiga tanningreppet? Nej, vi korkar nog upp resterande flaskor de närmaste åren, bara för att det är så förtvivlat gott just nu.

Kvällens vin?

Vinosapien och BV-Ingvar har kommit till Sjörröd för samkväm och samling kring en rad spännande flaskor. Kvällens riktigt stora vinupplevelse ska visa sig vara en etikettlös, flaskjäst magnumflaska prosecco från Zanotto som Ingvar kånkat med sig på tåget hem från Veneto. Det här är så fruktansvärt charmigt, avväpnande och no-nonsense att de flesta andra av kvällens provade viner får ursäkta men det blir den anonyma bautaflaskan med kapsyl som diskussionerna hela tiden återvänder till. Fantastiskt vin, och förmodligen snart på väg till en über-hipp naturvinbar nära dig, som något av det trendigaste man kan ha i glaset?

Brunello di Montalcino Riserva Case Basse 2006 (Soldera) Här dricker vi storhet och historia. Efter vansinnesdådet i höstas när en före detta anställd hos Soldera i någon slags hämndaktion tömde ut sex årgångar och hela det existerande beståndet av världens främsta brunello, får vi på något sätt försöka leva med det faktum att vi till exempel aldrig kommer få möjligheten att smaka 2010:an, förmodligen ett av de bästa åren i mannaminne i Montalcino, av det här episka vinet. Kommer vi någonsin att få smaka en ny årgång från Case Basse med Gianfranco Soldera själv som kompositör, dirigent och solist? Minst sex år får vi i vilket fall som helst vänta.

2006:an är förstås gudomlig (och tack och lov korkfrisk!) med ett svårbeskrivligt djup i såväl doft som smak. Här finns utöver de gängse tre dimensionerna även en ytterst påtaglig tidsaxel. Det är förstås inget snack om att det här hade behövt ett antal år i flaska för att till fullo blomma ut, men det är lika fullt en stor sangioveseupplevelse här och nu. Ett sting av magi i vindrickarkarriären.

Berg-Schlossberg 2004 (Breuer)

SP68 Bianco 2010 (Occhipinti)

Grüner Veltliner Käferberg 2005 (Loimer)

Côtes du Jura 2008 (Domaine Macle)

Grüner Veltliner Sankt Georgen 2009 (Moric)

Soulà Le Casot de Mailles Banyuls 2004 (Magnier)

Nibiô Terre Rosse Monferrato Dolcetto 2007 (Cascina degli Ulivi)

Brunello di Montalcino Il Colles 2006 (Carli)

Brunello di Montalcino 2006 (Quercecchio)

Ruché di Castagnole Monferrato 2008 (Cascina Tavijn)

Montepulciano d'Abruzzo 2004 (Emidio Pepe)

Riflesso Rosa 2011 (Eugenio Rosi)

Nuits-Saint-Georges 2010 (Bertrand Machard de Gramont)

Blauer Wildbacher 2007 (Strohmeier)

Barolo Rocche 2006 (Brovia) Om vi för ett ögonblick ska bry oss om poäng, pokaler och plaketter så är Gallonis 96p för Brovias flaggskeppscru Rocche 2006 trots allt något som förpliktigar. Rocche dei Brovia i Castiglione Falletto är en 1,5 ha stor sydostvänd odling på 350 meters höjd, som till största delen består av sand och kalkrik lera. Brovia är en traditionell producent som låter sin barolo jäsa i cementtankar under 15-20 dagar och lagras i 30 hl-botti och just Rocchen är deras elegantaste vin.

Mycket smäcker och snygg barolo med finpulvriga tanniner i massor och en ung och pigg aromatik som fungerar finfint med den tryffel- och Karl Johanfyllda raviolin. Näsan är floral, nästan burgundisk, men 96 pinnar känns väldigt generöst. Galloni kallar den för en långdistanslöpare och vi väntar med att öppna resterande flaskor minst 5 år och ser vad som händer.

ps - Initierade omdömen om flera av vinerna hittar ni här.

Brunello di Montalcino 2005 & 2006 (Quercecchio)

Dags igen för en årgångs-shootout och den här gången är det Quercecchios brunello som läggs under luppen. Quercecchio är en favorit här hemma och tillhör old-school-avdelningen i Montalcino med sina pigga och charmiga viner som andas renhet och rustik finess. De här båda årgångarna är, en smula tillspetsat, kanske den sämsta och den bästa som Toscana genomlevt innevarande millenium. Ja, bortsett från 2002 förstås som var väldigt mycket sämre än 2005. Och 2003 som ju fullständigt kokade bort. Och 2004 som möjligtvis kan ha varit snäppet bättre än 2006. Och 2007 med sin solvarma direkthet, för att inte tala om 2010 som ska ha varit helt outstanding...

Det är inte lätt, det där med årgångar. Vi har provat båda de här vinerna tidigare, var för sig, och gillat såväl som yvts men förväntar oss naturligtvis en viss skillnad de båda emellan, ställda jämte varandra.

Och skillnad är det, tvivelsutan. 2005:an är på alla sätt fortfarande ett mycket trevligt glas brunello men bredvid lillebrorsan kan man skönja ett dovare doftspektrum med en diskret grönhet i klangbilden, som av sämre druvmognad. Munkänslan är angenäm med lagom småtaggiga tanniner, schysst syrlighet och anständig längd. Helt klart harmoniskt och med en mognad som antyder tämligen snar konsumtion.

Men det är ingen enkel match att försöka skina bredvid A-barnet från Anno Domini 2006. Vilken uppvisning vi bjuds när vi sätter nästippen till kupans kant! En mycket väldefinierad sangiovesefrukt som borde sorteras in under kategorin "skolboksexempel" med klarröda moreller, knastertorra kryddor och prunkande örtighet. Det här formligen skriker toppklass även i munnen där balansen är mer eller mindre total och får den här vätskan att på något outgrundligt sätt evaporera i glaset - Encyklopædia Britannica borde definiera "drinkability" med en bild av Quercecchios BdM 2006-etikett, rätt och slätt. Precis lagom torra tanniner, alldeles utomordentligt stingiga syror och den där härligt illröda fruktpastillen som långsamt smälter ut på tungan. Snuskigt bra och dessutom ett vin jag skulle kunna dricka alla dagar i veckan!

2006:an finns hos Carlo Merolli.

Rosso di Montalcino 2009

Lördagen har spenderats i sällskap med tre stycken rossi di Montalcino från 2009 som har fått hänga med från eftermiddagens ostar, genom kvällens kalvkotletter för att slutligen landa som ackompanjemang åt sabbatens kontemplativa aftondvala. Ett utmärkt sätt att lära känna ett vin, eller som i det här fallet tre.

Kvällens producenter har lika många likheter som olikheter sinsemellan men befinner sig geografiskt på spottavstånd från varandra:  Quercecchio med 15 ha i Camigliano, Fanti har 52 ha i Castelnuovo dell'Abate och Salvioni ynka 4 ha i Montalcino. Fanti och Quercecchio använder sig av en blandning av små och stora fat medan übertraditionella Salvioni givetvis bara har botti.

Låt mig kort och kallt konstatera att 2009 och Rosso di Montalcino är en mycket tilltalande kombination. Alla tre visar upp en exemplarisk lätthet och spänst när vi låter näsan svepa över glasen, det här är tre olika tolkningar av sangiovese i sin rätta skepnad. Till och med den i sammanhanget storskaliga Fanti-rosson har en söt frukt som är skir och klarröd men ändå känns varsamt extraherad, enda invändningen är att den förefaller lite för ren, nästan klinisk, jämte de båda andra uppsluppna och svårt livsbejakande juicerna.

Salvionis rosso har tveklöst mest struktur och ryggrad. Det här är i en klass för sig själv med en långt dragen komplexitet i doften där de gödsliga och jordiga stråken står för rusticiteten medan den fantastiska mineraliteten skänker sober elegans och mitt däremellan ståtar en intensivt knallröd bärfrukt. I munnen finns allt man kan önska av en klass-sangiovese med livfulla syror och nafsiga tanniner. Men någonstans anar man trots allt en lätt återhållen och lite behärskad karaktär som viskar något om att ännu större dåd är att vänta för den som har tålamod och låter nästa flaska ligga några år.

Fast det är i den ystra Quercecchion som den riktiga charmen finns. Vi har satt i oss åtskilliga exemplar av den här nollnian tidigare och blir lika glada vid varje tillfälle. Lätt, ljust, rödfruktigt och pur brio rakt igenom. Skumt ämabla associationer till vildhallon marinerade i diesel och någon som står och kokar jordgubbskräm i ett parkeringshus. Näsa och mun fylls av lust och liv. Ett av mina favoritviner, 2009 är ett par snäpp bättre än 2010 (just nu), och en rosso som står sig förbluffande väl bredvid den mer än dubbelt så dyra Salvionin.

Quercecchio Rosso di Montalcino 2009 kostar 90 MUK hos Carlo Merolli, Fanti RdM 2009 €8.95 hos der-Wein-Weber och Salvioni RdM 2009 219 DKK hos BB Vin.

Bottiglie miste

Vi slänger ihop en hastigt påkommen ad-lib-session, så här i sista minuten innan fastan sätter in, där den enda uttalade grundtanken är att smaka av några nyinförskaffade flaskor för att se om det föreligger något akut påfyllningsbehov. Alla våra tre flaskor är tagna ur den senaste leveransen från Holte medan vännerna J & H's viner är köpta via det nationella monopolet. Vi provar blint och känner bara till våra egna viner men vet inte när eller i vilken ordning de dyker upp.

Vårt första glas är ganska transparent i en klar granatröd ton och spjutar ur sig en distinkt nebbiolokarakteristik som tar kommandot direkt. Doften berättar om ett extraktrikt vin med terpentin, medicinalörter, viol och en oomtvistlig russinton som får mig att konstatera att vi har att göra med Le Stries Sforzato di Valtellina 2007 medan övriga deltagare tror att vi har en ovanligt kraftfull barbaresco i glaset. Tanninerna känns väl avslipade, syrorna är sobra och måttfulla medan frukten snärtar till rejält direkt för att klinga av mycket långsamt och elegant. Ett gott vin med kraft och potens utan att vara det minsta klumpigt. På minuskontot hamnar det faktum att det känns lite småtrist, man rycks liksom aldrig riktigt med, utan sitter mest och konstaterar att vinet är mycket bra och trevligt.

Vår tidigare erfarenhet av sforzati begränsar sig till ett par årgångar av Nino Negris Cinque Stelle och något smakprov av Conti Sertoli Salis' Canua. Le Strie har här gjort en mycket stilig tolkning som är svår att inte tycka om. När det är sagt så har jag svårt att se att vi kommer att fördjupa vår bekantskap med den här vintypen - den känns liksom lite för "konstruerad" och tillrättalagd. 275SEK/DKK (CM).

Glas nummer två har en tydlig ickeitaliensk prägel av rå köttsaft som, i kombination med en väl genomsiktlig men mycket mörkt sammetsröd uppenbarelse, får mig att tidigt utbrista: "Syrah från Norra Rhône!" Detta får emellertid litet, eller inget, bifall och ingen vill kännas vid vinet som sitt eget. Jag detekterar en ganska ymnig ton av riktigt dyra och snygga små fat i form av butterscotch och finaste choklad som liksom frukten är ganska mörk. Strukturen är smidig och vinet känns förvånansvärt friskt och lättdrucket vilket vidimeras av det faktum att det försvinner rysligt snabbt i glaset. Ett läskande men välgjort och elegant vin.

Det är mycket riktigt en Norra Rhône-syrah: Côte-Rôtie 2006 (Clusel-Roch). Bra framtidspotential men riktigt gott och kul att prova redan nu. Men för 425SEK (SB) finns det förstås mycket annat som lockar i vinvärlden.

Man får vara rejält tondöv för att inte känna igen Cristiana Galassos klara stämsång som ljuder ur tredje glaset. Trots att vi aldrig smakat mellanvinet D'Ugni 2006 tidigare kan man direkt slå fast att det är just detta som man har framför sig. Supermörkt och tätt på brukligt montepulcianomanér med en febril tobakston, mörk choklad och bränd majolikaglasyr. Rustikt, tydligt och varmt välkomnande - en skön vinupplevelse.

Det här är ljuvliga grejer med personlighet och tydlig avsändare. Alla runt bordet gillar det men är nog en smula överrumplade av intensiteten. Intensivt är det, men inte tungt. Snäppet komplexare och lite mer att tugga på än producentens instegsvin Fante, men "lättare" än den mäktiga Rudero. 100SEK/DKK (CM).

Fyran är mörk, tät, grumsig och bruntingerad. Frukten är söt, nästan lite portvinsaktig och maltig - en mogen skapelse. Munnen bjuds på vidare fruktmognad, god rondör och koncentration. Det här kan vara mogen amarone eller dito Chateauneuf du Pape.

Chateauneuf du Pape 2000 (Bosquet des Papes) känns solid och duglig men spritter inte precis av liv. Ger ett lite småtrött dessertvinsintryck, liksom. 299SEK (SB).

Glas nummer fem sprider inte mycket glädje kring sig, må jag säga. En dysterkvist utan pregnanta markörer, ett lagomvin som skulle kunna komma från vilken del av världen som helst. Absolut felfritt, allt smakar säkert som det ska, men oerhört anonymt. Rostade kaffetoner fyller ut tomrummet som sangiovese/cabernet-blandningen lämnar efter sig - en vinös bukfylla a'la McDonalds.

Inget för oss. Jag kan inte komma på en enda anledning till varför man skulle köpa Dogajolo Rosso 2010 (Carpineto) igen, inte ens priset på 99SEK (SB) är särskilt attraktivt sett till vad man har i flaskan.

Sjätte glaset är precis allt det som Dogajolo inte var - här finns hur mycket sangiovese-charm som helst. Inget som helst snack om att vi är i Toscana eller Montalcino, och har man tidigare smakat någon annan årgång av Maria Grazias brunelli eller hennes underbara rossi (2009 eller 2010) så känner man snabbt igen stilen. Klarröd bärfrukt som lyser och skiner tillsammans med lite krydderier och örter. Fint definierad, nästan exakt, sangiovesefrukt. Slank, lätt och sprittande i munnen. Alla runt bordet är eniga om att det här är kvällens mest kompletta vin.

Dessutom ett fynd för sina 139SEK/DKK (CM). Måste vara det scoopigaste som kommit från Holte sedan Cascina Cucco Cerrati 2004?

Brunello di Montalcino 2006 (Salvioni)

Ikväll är stämningen nästan lite lätt religiös här hemma. Vi har nämligen dragit korken ur en Salvioni-brunello från toppåret 2006 och förväntningarna är skyhöga efter att ha läst den här synnerligen inspirerande hyllningen från en välbekant och pålitlig östkustconnoisseur.

Översatt till barololingo så har vi att göra med ekvivalenten till Bartolo Mascarello eller Beppe Rinaldi. Giulio Salvioni är en old-school, traditionsbunden och kompromisslös kvalitetsproducent som allt som oftast räknas till Montalcinos topp-tre, tillsammans med Gianfranco Soldera och Diego Molinari eller möjligen Franco Biondi-Santi. Salvioni har tre fantastiska hektar i de östra delarna av Montalcino som släpper från sig runt 10-12000 flaskor brunello de goda åren då man inte gör någon rosso. Man gör aldrig någon riserva vilket är lite ovanligt bland topp-producenterna häromkring.

Det är bara att skriva under på Vinosapiens programdeklaration att här skrivs det ny sangiovesehistoria från första sniffen. Något så kapitalt fascinerande och njutningsfullt har då i varje fall aldrig jag snubblat över tidigare. En tät men samtidigt lucker bärfrukt som andas såväl vitalitet som pondus. Lager på lager byggs på och flätas samman i en slags blandning av bachsk kontrapunktik och van goghskt färgspel. Det känns helt överflödigt att börja rada upp doftassociationer på sedvanligt pekoralt manér.

Munupplevelsen kan bara beskrivas som ljuv silkeslen balans och fullständig kapitulation. Man kan inte annat än att låta sig förföras när man känner en liten tår spränga sig ur ena ögat och långsamt leta sig nedför kinden för att fastna i en djup smilgrop. Storhet, djup och fenomenal drickbarhet i samma paket, ett veritabelt Kinder-ägg för en sangioveseälskare.

Jag har i skrivande stund svårt att se att jag någonsin skall kunna få en sådan här kick av en brunello fler gånger i mitt liv - jag fruktar att det här är så bra det blir men gläds åt att vi har ett par flaskor till. Dessa ska få ligga till sig några år till men jag kommer att knäppa händerna och hoppas att en god del av den här underbara sötfrukten duckar och klarar sig undan mognaden. Finns fortfarande att få tag på hos BB Vin i Dragør. Anbefalles å det varmaste för såväl brunellobeundrare såväl som dito belackare!

                                   

Brunello di Montalcino 2006 (Altesino)

Alla som brukar kolla upp Philipsons kampanjer lyfte säkert ett och annat ögonbryn när man i höstas körde en långkörar-blowout där Altesinos brunello-nollsexa slumpades bort för 130DKK. Altesino är en tämligen storskalig producent med sina 80 ha, varav 44 ha är vingårdar, vars brunello till och med brukar uppenbara sig på varuhusen i exempelvis Piemonte, fast då till priser runt €30-40. Vinerna brukar vara habila så en fin årgång som 2006 kan väl inte vara någon större chansning? Är man dessutom tre stycken att dela på en tolva så är det inte mycket att tveka på.

Ljus och fint klarröd med god transparens, precis som vi vill ha vår sangiovese. Fin aromatik med alla de vederbörliga brunelloelementen men alltsammans snyggt inslaget i ett skinande klart och knallrött paket. Ingen jobbig tyngd eller påklistrat spotska markörer, bara fräschör och spänst.

Samma melodi i munnen där man snabbt charmas av lättheten, vitaliteten och den oklanderliga balansen. Ingen powerhouse-brunello med massiv frukt eller överdrivet lång och mäktig eftersmak utan en skönt läskande dito att dra i sig rejäla munfullar av. Ett skolboksexempel på ett vin där det känns som om druvorna plockats vid närmast perfekt fenolisk mognad och där man varit föredömligt försiktig med extraktionen. Lättsam och sorglös men samtidigt skönt medryckande och njutbar brunello.

Nu är det för sent att ångra att man inte klämde ett 12-pack själv, 2005:an är jag lite mer tveksam till. Più Rosso-Niels gillade 2004:an.

Brunello di Montalcino 2006 (La Rasina)

Tänk vad en god årgång kan göra för att skaka nytt liv i en, under en period, lätt förbisedd region eller vintyp. 2006 i Montalcino har, i varje fall för mig, inneburit att nyfikenheten för den här den ädlaste inkarnationen av sangiovese åter har väckts med besked.

La Rasinas brunello är av den moderna typen med kort maceration i rotofermentor och lagring i 14 månader på orostade barriques och 13 på gamla botti. Vi har således ställt in våra nasala receptorer och smaklökar på en kraftfullare, mörkfruktigare och lite maffigare BdM redan innan vi häller upp.

Alla de nyss nämnda epiteten rasslar in ganska direkt efter upphällandet. Mycket doft och det mesta rör sig i det mörka och lite tunga spektrumet med en frukt som är bigarråbemängd, snudd på kirschig. En del bittermandel från faten och en skvätt petrokemiska primärångor från den forcerade extraktionen får mig att tänka att det här lika gärna kunde vara en barolo framställd med samma metoder.

I munnen hittar vi tanniner som är mycket finmaskiga men täta och ettriga med ett fast grepp om tandköttet, medelhöga syror och en kraftfullt sötmogen körsbärsfrukt. Inte lika tanninintensiv som en ung barolo förstås men även här hade det varit mycket lätt att gå fel om man inte vetat vad man hade i glaset. Eftersmaken är lång men klingar av i en lätt bitter ton.

Vi tuggar i oss en Beef Wellington och här sköter sig La Rasina föredömligt, den smakrika köttbiten inlindad i duxelles-fyllning, senap och smördeg är mycket betjänt av den kraftfulla frukten och mörkret i vinet. Beef Wellington verkar för övrigt ha blivit en lillejulaftonstradition här hemma utan att vi har märkt av det själva...

Definitivt ett bra vin i sin stil, passar till kraftiga kötträtter men är inget man fortsätter att dricka efter maten, därtill är det alldeles för tungt och kraftigt - troppo pesante. Enter Montevertine 2007...
Finns hos BB Vin i Dragør som har, i vårt tycke, betydligt intressantare brunelli än den här i sortimentet. En flaska räcker gott åt oss.

Toscansk blandning

Dags igen att kolla av ett gäng blandade toscanare i någon form av jämförande studie. Vi ställer upp tre renrasiga sangiovese-versioner av traditionellt/gammaldags snitt då vi misstänker att vännerna J & H kommer att bidra med tre stycken modernare tolkningar, då deras inköpskanal oftast är det statliga monopolet där ju som bekant tillgången på storskaliga och slottsproducerade CC, BdM och VNdM i poängvänlig stil, vida överstiger utbudet av traditionella gårdsproducerade dito.

Casalferro 2007 (Ricasoli) Första glaset ut är en luring: 100% rejält urlakad merlot som spenderat ett och ett halvt år på nya barriquer. Innan man till fullo hunnit kalibrera sin sangiovese-detektor så finns här faktiskt ett och annat som starkt påminner om chianti av det mörkfruktigare och modernare slaget. Det går dessutom att hitta en intensiv och mentholbemängd körsbärsfrukt som känns en aning överextraherad och fatrondören breder oblygt ut sig så småningom.

Man konstaterar genast att det är ett marknadsanpassat och kanske rentav poängsligt vin vi har att göra med och efter en stund i glaset blir det rena rama julmusten med alla de bruna kryddorna och den där envisa mentholen. Blint kan man inte med säkerhet avfärda det som en icke-sangiovese - Carlo Ferrini skryter ju med att "The merlot is 'sangiovized'" - men det saknar vederbörlig syra, struktur och matvänlighet. Pass för min del. (SB 319SEK)

Chianti Classico 2007 (Castell' in Villa) Andra glaset känns som mammas gata, det här känner vi igen med sin klarröda frukt och de suveräna balsamicosticken. Extremt definierat i både näsa och mun men ändå nästan omöjligt att plocka isär och veckla ut.

100% botti-lagrad sangiovese som provats tidigare här. Resultatet är lika gott ikväll - ett vin i komplett balans, fantastiskt lättdrucket och läskande. En viss reservation från övriga runt bordet gällande att det kanske slinker ner lite väl motståndslöst, en invändning som jag inte håller med om; för mig är det här precis hur en ren traditionell sangiovese ska bete sig - toppklass! (BB-Vin 125DKK/115DKK vid köp av 6)

Castello Fonterutoli 2007 (Mazzei) Väldigt trevlig sniff i tredje glaset, visst känner vi fatpustarna, en lätt rotfruktssötma och den gräddiga lenheten men allt känns gediget och välgjort. Det kompletteras dessutom av intensiva målarburks- och nejliketoner men även en fräsch mineralsälta. I munnen spretar det en aning och tanninerna känns småkantiga.

Det här är en Chianti Classico från Mazzei som utgörs till 85% av sangiovese (från 50 olika plottar och 36 olika biotypes, av någon anledning) och 15% cabernet sauvignon och merlot som fått ligga 16 månader på 60% nya barriquer. En riktigt trevlig årgång av den här CC:n i sin lite lyxigare stil som nog kan uppskattas av många, men vad är det för glasstöntigt whiskyinfluerat papprör det kommer packat i? (SB 289SEK)

Brunello di Montalcino 2006 (Col d'Orcia) Glas fyra inleder med en alkoholhet dimma som skingrar sig snabbt och samlar ihop sig till en rund, fyllig men likafullt exakt och väldefinierad sangiovesefrukt tillsammans med en härlig jordgubbskompott. Utmärkta syror och lätta tanninkli ger en behaglig smakbild tillsammans med all den röda frukten.

Stabil brunello som troligen fått en skön boost av den goda årgången. 18-20 dagars maceration och lagring på större (25, 50 och 75hl) fat. Priset är visserligen helt OK men med tanke på alla riktigt bra BdM 2006:or som finns att tillgå på andra sidan sundet så lär inte detta bli något vi fyller på med. (SB 264SEK)

Rosso di Montalcino 2008 (Cerbaiona) Femte glaset är något helt annat än vad vi råkat på tidigare, ett markant steg upp i komplexitet med massor av doft som kräver större glas. Den tjocka frukten är klarröd, här sticker nagellack och balsamico till och mineralerna rensar upp i både näsa och gom. Fin harmoni och balans samt en härlig stadga i syror och tanniner skvallrar om att här finns gott om rusticitet och elegans i samma snygga paket.

Hade man vetat att det fanns en brunello 2006:a i uppställningen så hade jag definitivt placerat den i det här glaset. Att en rosso 2008:a så kapitalt kan ta över tillställningen är inget annat än anmärkningsvärt. Nora och Diego Molinaris Cerbaiona gör två av Montalcinos intressantaste och läckraste viner - deras brunello är magisk men rosson står minsann inte långt efter. Produktionen är liten och ultratraditionell - Noras uppfattning om temperaturkontroll är att känna med handen på betongtanken när jäsningen är klar. Vi har provat smakprov av vinerna tidigare. (BB Vin 209DKK/189DKK vid köp av 6)

Chianti Classico Riserva 1999 (Doccio a Matteo) Glas nummer sex möts av ett direkt avvisande från våra gäster som tycker att mognaden är på tok för långt gången, det spekuleras rent av om en kass flaska. Återigen måste jag vidhålla en lätt differentierad ståndpunkt. Visst är buljongen och sojan där och visst är frukten lite tröttare än tidigare glas men jag tycker vinet har en ganska skönt avrundad, om än långt gången, mognadskaraktär. Munkänslan bjuder dock inget vidare motstånd men ett koppel mörktonade syror och en amarenapastill långt bak i svalget står i alla fall till buds. En bättre sniff än sipp således.

"Gamlingriservan" från Doccio a Matteo bär syn för sägen att det inte alltid är så lätt för Jupiters blod att åldras med grace. Vi var väldigt positiva för ett år sedan men den här, vår sista flaska, kommer vi nog inte att skriva hem till mor om.

Sammanfattningsvis: Cerbaionas Rosso di Montalcino 2008 är årets läckraste sangiovese i det här huset, period. Vi får se hur den står sig mot Salvionis RdM 2009, vad det lider.

Brunello di Montalcino 2006 (Armilla)

Det här är en ärketraditionell old school-brunellonollsexa som vi sett fram emot att få sätta korkskruven i.

Ofelia och Silverio Marchetti började närma sig pensionsåldern och köpte en övergiven cascina med några hektar brukbar mark i Tavernelle i början av åttiotalet, strax intill Gianfranco Solderas odlingar sydväst om Montalcino. De planterade den första hektaren med sangiovese grosso och sålde till att börja med sitt vin som vino da tavola direkt från fat eftersom marken inte kom att ingå i brunello-zonen förrän 1995. Silverio dog 1997 och fick alltså aldrig se sin första brunello di Montalcino-årgång, men Ofelia och hennes döttrar har drivit gården vidare sedan dess och idag har man 4 ha varav 2 av dessa ägnas åt att odla brunello. Jäsningen sker på cement och lagringen utspelar sig under 36 månader i 25 hl slavonska botti.

Mmm, jag kapitulerar direkt - så galant, smidigt och snyggt. I startblocken ryms en attraktiv och högst lockande floralitet som snart byter om och tar på sig en mustigare skrud bestående av balsamico, lacknafta och inlagda kirsebær. Det unga vinet växer förstås till sig ett par storlekar med luft och efter en stund har en praktfull sangiovesekvast med alla tänkbara örter och bär rest sig ur glaset. Ytterst komplex och högintressant näsa som lyckas med konststycket att vara både intensiv och elegant.

Ärevarvet fortsätter ända ner i svalget. Här härskar den fullvuxna frukten som bara sporadiskt släpper in ett lätt tanninbett och låter syrasticken löpa fritt på kanterna. Superb sidekick till våra rosmaringnuggade lammfiléer och en ren njutning även på egen hand. Det här har ju definitivt framtiden för sig, jag skulle tro att vi är i alla fall tio år för tidigt ute, men den här superdrickbara skapelsen tar inte direkt emot att sörpla redan nu.

Finns hos BB Vin i Dragör.

Brunello di Montalcino 2005 (Quercecchio)

"Quercecchio" är inte direkt ett namn som limmar sig fast på näthinnan och glider ut genom de skandinaviska munhålorna med tungan som rutschbana. Jag kommer osökt att tänka på den mästerliga basisten, och tillika ypperliga ensemblepedagogen på Manhattan School of Music; Harvie Swartz som upptäckte att han under många år missat en massa gig-möjligheter på grund av att folk skickat sina jobberbjudanden till "harvie.sCHwartz@bass.com". Harvie tog då det, i jazzkretsar, smått spektakulära steget och döpte helt sonika om sig till Harvie S. Allt gott och väl, förutom att nu skickar tydligen folk sina mejl till "harvEY.s@bass.com" istället...

Smått hopplösa namn satt åt sidan så formligen fylls nosen av kul doftassociationer när man närmar sig Quercecchios Brunello di Montalcino 2005: en lätt sojaanstrykning som sakta glider över i en bit knäckebröd som doppats i terpentin och rullats i hackad bittermandel. Här bjuds rejäla skopor riktigt mogen frukt och slevar breddfyllda med knuste körsbärskärnor. Fattonerna förnimms förvisso men blir aldrig överväldigande. En komplex och helgjuten brunello-nos i mogen skepnad.

Smaken håller precis vad doften lovar och levererar en god fyllnad med ett precis lagom batteri arbetsvilliga syror i spetsen. Munkänslan är harmonisk och fullföljer det mogna intrycket. Vinet känns mycket samlat och är helt klart drickfärdigt. Läskande, matvänligt och överlag betydligt bättre än jag trodde men lär inte vinna särskilt på någon längre lagring. Givetvis ett röjarfynd för sina 131DKK/SEK hos Carlo Merolli. Mycket sangiovese för pengarna.

ps - Fler som provat.

pps - Missa inte Hanne Kolstøs "The City" - hur bra som helst! Rent, fräckt och innovativt - "Occhipintipop" draperad i fjordjazz, liksom.

Sangiovese 2007 - Piandorino & Castell'in Villa Chianti Classico

Det är mycket sangiovese för tillfället. Inget fel i det. När druvan är i sitt esse - med låga uttag, varsamt behandlad, ren och minimalt ekad, mineralstänkt och fruktcharmig men samtidigt med en tydlig toscansk avsändaradress - då är den, i mitt tycke, en av vinvärldens allra trevligaste bekantskaper. Vi har inte, såvitt jag kan erinra mig, gått på några direkta minor bland de Toscana-nollsjuor vi provat hittills, så det är med höga förväntningar vi tussar ihop två entry level-toscanelli från Montalcino respektive Castelnuovo Berardenga.

Pian dell' Orino håller till i Montalcino där Caroline Pobitzer och Jan Hendrik Erbach odlar biodynamiskt. Piandorino är deras instegsvin gjort på 100% sangiovese från de yngsta stockarna. 12 månaders lagring på 25 hl botti.

Säkra källor har gjort oss uppmärksamma på att Castell'in Villas Chianti Classico 2007 ska vara något alldeles extra. Egendomen ligger i Castelnuovo Berardenga och ägs och drivs av den legendariska La Principessa Coralia Pignatelli della Leonessa. Vinerna härifrån är av den traditionella skolan med 100% sangiovese som ligger 12 månader på botti och länge på flaska - nollsjuan är nysläppt, när de flesta andra just släppt sina nollnior. Redig chianti - inget fjäsk, bjäfs eller slisk.

Vi har fått tag i en finfin fläskstek som späckas generöst med katrinplommon och aprikoser. Vi steker på en rejäl panna savoykål och karamelliserar lite tärnade äpplen - discovery gör sig alldeles utmärkt här, med sina spänstiga syror och sin lite jordiga karaktär som verkligen smakar trädgård. Lite klyftade potatisar till, samt ett nätt stänk av den hårt reducerade rödvinssåsen och vi har en tallrik som formligen skriker efter frejdig nollsjusangiovese!

Vi kan direkt konstatera att Piandorino 2007 är den mest fruktopulenta av de tu. Här möts nosen av en rejäl vägg av amarena, vinbärsgelé och blåbärssylt. Här finns dessutom ett digert skikt av andrahandsaromer i form av skokräm, diesel och terpentin. En mycket charmig mix av toner som dels representerar en mera jammy stil och dels en avgjort komplexare dito som skänker elegans och djup.

I munnen blir iakttagelserna ungefär desamma - en tjock, härlig fruktbädd som sveps in i en mognare kappa med djupa fina syror. Inga tanniner och en utmärkt balans där de 14 procenten fullständigt evaporerar i munhålan, följs av ett solitt avslut. Helt idealiskt till maten, kan svårligen se en bättre matchning faktiskt. All sötman i de olika frukterna, som vore en besvärlig utmaning för många andra viner, plockas här upp på ett föredömligt vis.

Kvällens Chianti presenterar sig omedelbart med en stor, rik, kraftfull men också följsam och smidig doft, som vilar på en frukt som är ett par nyanser mera åt det klarröda hållet än Montalcino-kontrahenten. Körsbären och de röda vinbären går igen i både doft och smak och trollar fram en magnifik fruktsyrlighet som utför en intrikat balansakt mellan att vara varken för kärv eller för len.

De reduktiva tonerna svävar länge över glaset innan de till sist ger plats för den finaste balsamicon, alkydoljefärgen och buketten med de vildvuxna örterna. En mineralspäckad, frisk sangiovese i höghöjdsodlad stil, definitivt den mest definierade av de båda. Riktigt bra och högst njutbart, framför allt som matvin förstås men även på egen hand, vilket inte alltid är självklart med traditionell Chianti. En definitiv kandidat till nominering i kategorin: "Årets mest komplexa utan att vara svårt"-vin.

Den beryktade nollsjufrukten må vara död eller på upphällningen i vinerna från Södra Rhône men i toscansk sangiovese verkar den fortfarande frodas och leva i största välmåga.

Castell'in Villas CC 2007 köper man av BB Vin i Dragør för 125DKK (115DKK vid köp av 6 flaskor). Piandorino årsmodell 2008 finns i BS där det kostar 199SEK eller hos Emilie Vin utanför Helsingør där man betalar 125DKK. Billigt Vin har också provat nollsjuan här.

Toscano Rosso 2009 (La Fornace)

La Fornaces Toscano Rosso 2009 är egentligen en Rosso di Montalcino in disguise. Vinmakaren Fabio Gianetti trodde inte att 2009-årgången skulle bli så långlivad som han vill ha sin Rosso di Montalcino, utan deklassificerade i stället de 6000 flaskorna till Toscano Rosso. 100% sangiovese som fått ligga 8 månader på 32 hl-fat.

Fint rubinröd och skirt transparent. Doften är rödbärig med moreller och vinbär, ren och pur i okomplicerad stil. Ingen övertydlig druvtypicitet till att börja med men med lite luft tar det sig och lägger upp en högst representativ klase unga sangiovesetoner.

Smakmässigt uppvisar den här rosson däremot en sval nebbiolokaraktär med ganska tajta och strama syror i en riktigt slank kropp. Här finns dock en saftighet som läskar och förmildrar och gör vinet ytterst lättdrucket. Dessutom högst matvänligt och njutbart för den som uppskattar "rena" viner.

Det här verkar vara en stabil Montalcino-producent att hålla ögonen på, vi gillade även La Fornaces Brunello 2006 skarpt. Toscano Rosso 2009 är ett riktigt sangioveseklipp för sina 75DKK (60DKK vid köp av 6 flaskor) hos BB Vinimport.

Brunello di Montalcino 2006 (La Fornace)

Det finns mycket som tyder på att 2006 är årgången att ställa in kikarsiktet på när det kommer till Brunello, särskilt om man bryr sig om vad de stora drakarna tycker. Det finns såklart alltid anledning att vara skeptisk när det börjar slås för hårt på pukorna och trumpetsektionerna harklar ur sig fanfar på fanfar. Men ett alldeles förträffligt sätt att utröna huruvida det verkligen finns kött på benen, eller om det bara är svammel, är ju att helt enkelt prova själv.

Vi har således lyckats spåra upp "Il Brunello-pusher numero uno in da hood": BB Vinimport i Dragör, som har ett alldeles förträffligt Montalcino-sortiment med bland andra Gianfranco Soldera, Diego Molinaris Cerbaiona, Casanova di Neri och La Cerbaiola såväl som mindre namnkunniga, men minst lika intressanta, producenter som La Rasina, Santa Maria Colleoni och La Fornace. Just Brunellon från La Fornace har BB's ägare Michael Bodholdt talat sig så varm för att vi är lite extra spända på hur den ska smaka. Ännu gladare och än mer förväntansfulla blir vi när vi ser att Matogvinogmer-Henning just gjort ett besök på gården och bara har gott att förtälja om både viner och mottagande - pluspoäng redan innan vi öppnat flaskan alltså.

Ytterligare ett och annat pluspoäng cashas in i samma ögonblick vi drar ur korken. Maken till vacker skapelse var det längesedan vi såg - tät och stabil men precis lagom porös, skinande butterscotch-beige och med en härlig väldoft utan att framstå som rostad. Vinet är precis lika ståtligt med en klar, genomsiktlig gestalt i rubinrödaste skrud - precis som ädlaste sangiovese skall ta sig ut. Vi kan inte låta bli att slå upp en liten smygsipp direkt ur flaskan och jodå, det här lovar gott - livlig frukt och en del espressotoner initialt, men ett par timmars utandning i karaffen kommer att göra susen.

När vi återvänder har vi hur mycket gott som helst att snusa på: rund och mjuk bigarråfrukt, stiliga stråk av kronärtskocka, en hel örtagård som står till buds, en nypa kalktorr mineralitet, ytterst subtil eterisk floralitet, söta sippar mocchacino... Ja, så här kan man gå på men vi stämmer lutan och slår an upptakten till den riktiga sonetten:

Munnen, smaken - det är här det händer - Zlatan i gatan vilken förförisk frukt av tuggbaraste snitt och de läckraste, ettrigaste små syrastick man kan tänka sig backar upp, fyller ut, sniper åt och accentuerar fruktkärnan. Texturen är len som våtslipspapper och polerar intensivt tänder och tandkött så att det blixtrar till små vita stjärnor i mungipan när man lutar sig tillbaka och fånler - drickbarhet av tredje graden. Eftersmaken bär fruktsyrorna hela vägen ut och lämnar en söt fin smörkolapastill på tungan att sutta på medan man funderar på vad som just hände.

Jovars, det verkar som att Suckling och grabbarna är nåt hett på spåren. Vi kommer definitivt att tända sökarlyktorna och söka vidare bland Brunello-nollsexorna. In the meantime lägger vi upp ett litet lager av La Fornaces version i källaren. Lagringsdugliga? Javisst, men jag tror inte det kommer att bli aktuellt med någon långlagring...

Kostar 239 DKK (219 vid köp av 6 fl) hos BB.

Rosso di Montalcino 2009 (Quercecchio)

En fullkomligt ljuvlig sangiovese i lätt, rak, ren och ärlig stil. Bara utseendet kan få den mest sangioveseskeptiske att kapitulera i ett huj - skirt, ljust, transparent och oskuldsfullt är det här ett vin som ger intrycket av att inte bära på några mörka hemligheter. Och mycket riktigt; här vankas det sötmogen bärfrukt - hallon, moreller och smultron på strån - gröna örter och ängsblommor bundna i krans. Mycket doft i ett avväpnande fräscht paket.

Mjuk och följsam munkänsla med finstila syror och saftig frukt i röda vinbärsspektrat. Härlig och lättgillad med gott om personlighet. En fulländad pizzaackomanjatör en lat söndagkväll i juli.

Kostar 85 DKK hos Carlo Merolli, enda smolket i glädjebägaren är att det verkar vara slutsålt och inte på väg tillbaka förrän i september? Vi kollar läget under morgondagens safari.

Rosso di Montalcino 2007 (La Mannella)

Vi har druckit tre olika nollsjuor från Côtes-du-Rhône under de senaste tre veckorna, samtliga har visat upp en sida där den charmiga primärfrukten tagit till reträtt och lämnat plats för mörk russinsötma och alkoholångor. Ingen vidare trevlig utveckling om ni frågar mig. Vi har under samma period smakat en uppsjö toscanska nollsjuor som betett sig på ett helt annat sätt; här har det vankats frisk, pigg frukt i klarröd skrud och en ystert ungdomlig vitalitet. Har 2007-hypen härmed flyttat till Toscana när det nu börjar yras om 2009 i Rhône?

Jag blev nästan tårögd när jag smakade La Mannellas Rosso di Montalcino på Vini d´Italia härförleden. Precis som jag vill ha min sangiovese - ren, pigg och sprittande vital, inget snack om vad man har i glaset eller varifrån det kommer. Vi måste bara förvissa oss om att den presterar lika bra på hemmaplan, inför lördagens shoppingtur då vi bland annat ska besöka importören Le Papillon för första gången.

Skirt ljusröd med klar transparens. Förföriska stråk av sötlakrits, pinje och maraschino. Lätta ljusa frukttoner med moreller och syrliga vinbär i massor, men även en sked körsbärsmarmelad och en försiktig nötanstrykning, som av pistasch, i bakgrunden. Ren sangiovese, som såklart legat på botti, när den är som allra bäst!

Smaken drar mot kombinationen hallon/lakrits, som de där godisskallarna ungefär. Här finns en rejäl fruktkärna och ett fint tanninbett, syrorna är dova men verkar i de rätta registerna. Superbt matvin som tar hand om kalvfärsbiffarna och bönsalladen med bravur.

Det här kostar 105 DKK hos Le Papillon och vi fyller såklart på.

MCMXCVII

M har en uppsättning syd- och mellanitalienska nittiosjuor som han vill dela med sig av. Vi fyller på med en trio från norr medan J och H upplåter husrum, sticker in en amarone i leken samt bjuder på en rasande läcker måltid där en kalvfilé från Hästveda får en sann köttälskares ögon att tåras.

Uppfattningarna om 1997 års storhet i de centrala delarna av Italien har börjat glida isär så det ska bli spännande att se var de här vinerna står idag. Vi har fyra sangiovesedominerade viner från Toscana och Umbrien, en taurasi från Campania, en amarone, en barolo och två viner från Ghemme - samtliga från 1997.

Vi bestämmer oss för att prova halvblint men jag är lite orolig för att de båda Ghemme-vinerna ska bli överkörda av alla de andra kraftpaketen, en oro som dock ska visa sig vara obefogad. Vi börjar med att prova dessa båda slanka atleter från en av Piemontes nordligaste utposter öppet.

Mirasole Ghemme Riserva 1997 från Filippo Prolo är ett jubileumsvin från Carlo Merolli. Info om vinet är inte lätt att finna men en druvblandning på 75-85% nebbiolo och 15-25% vespolina eller uva rara samt lagring på traditionella botti känns som en kvalificerad gissning.

Ett mörkrött vin med tegelbrunt skimmer och god transparens. Ger genast ett mycket mineraliskt intryck med en slags elegant gipstorrhet som trivs med de mogna läder- och ädelträtonerna. En fin dov körsbärsfrukt, sober viol och lite friska stråk av apelsinskal kompletterar och bildar en högst angenäm doftbukett.

Munnen är harmonisk med lugna syror, mogen frukt och god balans överlag. Mycket trevligt och njutbart men peakar nu och är på väg nedåt i utvecklingskurvan.

Ioppas Ghemme 1997 är en gammal bekanting som inte gjorde bort sig när vi provade vertikalt. Traditionellt framställd med 85% nebbiolo och 15% vespolina och två år på stora gamla fat.

Avsevärt ljusare med granatröd kärna och tegelrim. Mycket finstämd nebbiolokaraktäristik där ett floralt kapitel med rosor och liljekonvalj möter upp och lämnar över till jordgubbar och hallon i massor. Otroligt pigg doft som sprider ett mentholskimmer över glaset.

Syrorna är skyhöga och tanninerna har ett lätt fint bett, munnen fylls med friskt kärva toner av lingon och tranbär. Så rent, snyggt och piggt, det här hade definitivt kunnat hävda sig väl i den stundande halvblinda uppställningen.

Första blinda glaset är dovt mörkrött med god transparens. En del fat som håller på att sjunka in och ett hett anslag blir vårt första intryck. Animalitet och mogna moreller sätter fart på tillställningen och får doften att växa ett par storlekar. Stall, skog och körsbärskärnor sluter upp.

Fylligt och med apelsinlika syror piggnar det till ytterligare i munnen, mycket bra! Angenäm balans mellan syror, strävhet och den tidigare, i näsan, lite störande alkoholen. Fin samklang och god vigör, inga tecken på att vika ned sig utan tvärtom fortfarande på uppgång. Jag känner mig säker på att vi är i Toscana, frågan är bara om vi har en ren sangiovese, dvs brunellon, eller Ricasolis Brolio i glaset? Inga spår av cabernet sauvignon och en inte alltför aggressivt modern aura riktar sökarljuset mot Montalcino?

Brunello di Montalcino 1997 (Castiglion del Bosco) Toscanas största egendom på svindlande 1800 ha (nio gånger Monacos yta...) lyckades få fram en bra basbrunello det här året. Hälften nya och resten begagnade barriques har fångats upp relativt väl av frukten. En rejäl och trevlig brunello som borde kunna ha många goda år framför sig.

Nästa vin är fortfarande transparent med en tämligen ungdomlig färg. Här har vi lite svarta vinbär, körsbär, en del rök och varm tjära. Lite fuktiga stenar och seltzerstickiga mineraler kan skönjas bakom en snygg gräddkola- och fudgeridå. Lyxig och förförisk doftbild i källarfixad men likafullt mycket intresseväckande stil.

Kroppen är kraftig och frukten bastant, fast allt är synnerligen tydligt och väldeffat. Oerhört vitalt, helt utan ålderskrämpor med smidiga syror och ettriga smärgelduksfina tanniner, superintensiv och långsamt utvärkande eftersmak. Delar av smakbilden kan få tankarna att vandra iväg till Barolo, eller rent av Campania, men den moderna stilen skvallrar om Toscana. Detta skulle kunna vara ett lyckat exemplar av Ricasolis Brolio.

Casalferro 1997 (Barone Ricasoli) Från början var Casalferro en ren sangiovese för att idag ha blivit ett rent merlotvin. 1997 var första året som man blandade merlot (10%) med sangiovese (90%). Flaskan ser svårt medfaren ut, köpt på ett enoteca i Siena, men innehållet var i prima skick. Mycket läckert vin i perfekt mognadsfas just nu.

Glas nummer tre innehåller ett lätt korkskadat vin. Den unkna mögeltonen svävar hela tiden i bakgrunden men det går att urskilja en anonym körsbärsfrukt med en ganska långt gången mognad. Syrorna är tuffa och tanninerna härjar på rejält. Svårt att ha någon kvalificerad uppfattning om vad det här är. Med tanke på hur Casalferro-flaskan såg ut var det lätt att göra en koppling.

Radici Taurasi riserva 1997 (Mastroberardino) Aah, så synd - mogen aglianico som kan vara så gott. Bättre lycka nästa gång.

Fjärde vinet är desto piggare med skinande körsbärsfrukt, nästan åt klarbärshållet, och en härlig mintprägel som friskar upp. Kyligt, ungdomligt, smäckert och väldigt vitalt. Lätta tjärpustar och mörk floralitet i stil med torkade rosor och lila viol.

Munkänslan är likaledes sval, härligt frisk och mycket intakt. Intensiva men finpulvriga tanniner och finfin syrlighet skänker oss ett skolboksexempel på riktigt läskande barolo som presterar på topp.

Barolo Ginestra 1997 (Paolo Conterno) Monfortebarolo med klass från en av våra favoritbackar och dito producenter. Öppen exponering i rakt söderläge med 25-35% lutning och kalkrik lera bäddar för exceptionellt gynnsamma förutsättningar för nebbiolo som får en sällsynt kraftfull elegans just här. Paolo Conternos ägor är de ostligaste på Ginestra och brukar vara tannintuffa i sin ungdom fast med åren smälter de in så här snyggt. Livselixir!

Vin nummer fem är tätare och mörkare än alla de tidigare glasen. Torkad frukt och ett gäng kafferostade toner för genast tankarna till en amarone men det är något som inte stämmer. Doftpaketet är kärvt och lite oattraktivt i min näsa, ingen harmoni eller karaktär att hänga upp sig på.

Syrorna känns lite sneda och alkoholen slår över en smula. Mörk och kraftig russinfrukt lockar åter iväg gissningarna till Veneto men jag är långt ifrån övertygad. I alla händelser inget vin som jag tänker fördjupa bekantskapen med.

Castello di Brolio 1997 (Barone Ricasoli) När vi provade nollettan nyligen så hamnade jag i Piemonte och den här gången blev det alltså Veneto. Undrar var vi hamnar nästa gång? Blir det en nästa gång? Njaej, inte om jag får bestämma, på tok för trist och klumpigt vin och i stort sett helt befriat från personlighet och karisma. Sånt här klarar vi oss utan.

Vårt sjätte glas känns slutet och maderiserat med äpplig frukt och dammig övermognad. I munnen härskar alkoholhettan och allt känns mycket starkvinslikt. Här borde såklart amaroneklockorna klingat men på något sätt känns det bara platt och skulle liksom kunna vara precis vad som helst eller ingenting alls.

Amarone Costasera 1997 (Masi) Frågan är om det var en dålig flaska eller om Costaseran helt enkelt inte är bättre vid den här åldern? Svårt att säga, jag kan nog tycka att en väl så enkel amarone borde kunna överleva 14 år och ha mera att komma med än så här.

Sista glaset ut bjuder på generöst solmogen frukt och intrikata medicinala toner. Helt andra tongångar än de två föregående glasen, här vankas vitalitet och sprudlande livsbejakning. Mycket frisk och smäcker doft.

Kroppen är slank och fräsch med en diger fruktpelare av ljusrött snitt, mycket läskande och snudd på kvällens bästa matvin. Rent och hederligt med typiskt toscanska syror och lätt piggig tanninstruktur. Kan vara en brunello eller möjligen en torgiano?

Rubesco Vigna Monticchio Riserva 1997 (Lungarotti) Nittiosjuan är sangiovesedominerad med lite canaiolo som utfyllnad och lagrad på botti. Ett mycket trevligt vin i en ärlig och hederlig stil, som gjort för kalla toscanska antipasti. Senare årgångar av Rubesco Riservan har en högre andel canaiolo och har fått sig en vända på barriques.

Sammanfattningsvis en högintressant samling viner med ett par frånfall, korkskador kan man aldrig försäkra sig mot men Brolion och Masi-amaronen höll en flagrant låg nivå. Casalferron var å andra sidan kvällens ögonöppnare, här har sannerligen tiden arbetat för vinet. Hade vi inte provat halvblint är jag rädd att jag hade haft en del förutfattade meningar om just detta vinet så det var en rejäl ödmjukhetsinjektion, såväl som en hoppets gnista för alla moderna italienare man har liggande i källaren.

Rosso di Montalcino 2006 (Pietroso)

En frisk och fruktig rosso di Montalcino från en traditionell producent. Gianni Pignattai har 8,5 ha odlingar sangiovese på 350-450 meters höjd. 3,5 av dessa är brunello-material och resten går till rosson. Jäsningen av musten äger rum på rostfria 60 hl-tankar utan tillsatt jäst och får macerera i 20 dagar, lagringen sker på 30 hl-botti.

Kylig, snudd på sluten till en början. Efter att ha läst på hos Più Rosso låter vi luften göra grovjobbet och vinet börjar så smått att lätta på förlåten. Körsbärsfrukten är klarröd med en snyggt accentuerad torr brunkryddighet tillsammans med dov höstbrasa och svampskog. Vinet är elegant men nästan retligt skyggt så vi ställer undan den drygt halvfulla flaskan och tittar till den två dagar senare.

Och det har hänt en hel del på den tiden må jag säga. Doften har liksom gått ihop - fått ett sötare anslag och funnit harmoni i nivåerna . Smaken har öppnat upp med runda men likafullt distinkta syror och även bjudit fram de smäckra tanninerna. En utmärkt vardags-sangiovese blev det till sist, efter en del lockande och pockande. Det här är inte första gången vi slås av hur mycket man får för pengarna om man jämför Rosso di Montalcino med Chianti Classico. 85 DKK (eller 68 DKK vid köp av 6 flaskor) hos Carlo Merolli.

Rosso di Montalcino 2007 (Banfi)

100% Sangiovese och 12 månader på barrique gör denna "ful-Brunello" till en charmig bekantskap från jätteproducenten Castello Banfi.
Klar violettröd färg med lätt slöjig kant. Gräsig örtighet, ung med proffsiga fattoner och lite småeldig. Massor av syrliga bär: vinbär och krusbär tillsammans med än lätt anstrykning av lim.
Fina och matvänliga syror står i givakt bredvid ganska omfattande tanniner som dröjer sig kvar.

(15p/20)