Bardolino Umby 2012 (Ca' dei Colli)

Vi har hunnit till lådans sista två flaskor innan vi kommit oss för att skriva om den här lilla pärlan. Detta är nämligen en Bardolino Classico som på något skumt vis bara försvinner (evaporerar?) så fort man drar korken ur flaskan. Men den här gången sitter vi minsann med alla sinnena på helspänn och ska försöka hinna förmedla någon form av intryck innan vi åter skådar insidan av bottenkonvexen...

Bardolino är ju av hävd en lättsam, lättdrucken och okomplicerad vintyp och Umby 2012 är på något vis sinnebilden av allt detta. Detta är ett viktlöst, rättframt, läskande vin som man blir mycket glad av. Inte bara av de närmast omärkliga 12,5 procenten alkohol, utan också av det faktum att det faktiskt fortfarande görs sådana här fräscha och pigga viner av, de vanligtvis så starkt ripasso- och amarone-förknippade, druvsorterna corvina, rondinella och molinara.

Rödbärigt och fruktenergiskt, förstås, med en fräsch kalkighet i doften. Inget att sitta och fjolla med utan fram med käket bara. Och kvällens lasagne är ingen som helst match för den här slitvargen, klockrent med sin saftighet och den mjuka, fina syrligheten sprungen ur väl utmognad frukt. Presterar på topp när det är väl kylt, nära nog kylskåpskallt, enligt min ringa mening.

Vi har testkört Umby mot i stort sett allt tänkbart i födoväg, möjligen undantaget apfelstrudel, mannagrynsgröt och senapssill, och ännu har vinet inte kommit till korta. Det här är kvintessensen av ett matvin, som är lika bekvämt i sällskap med tomatsåser, polenta och ljust kött i alla de former, som med kryddiga marinader, nudlar och den allestädes närvarande vardagswoken.
En riktigt trevlig vintripp som inte bör missas för sina 79 MUK hos Carlo Merolli.

ps - FV's liknelse med beaujolais-villages är ytterst träffande och relevant.

Årets sista viner

Det vinösa nyårstemat här hemma var, hör och häpna; italienskt! Vi har aldrig varit mycket för det där halvfjolliga franska påfundet som bubblar och fräser likt nyuppslagen Seltzer, doftar brödjäst och halvbokna äpplen och i bästa fall smakar Samarin. Nej, en duglig franciacorta eller prosecco gör jobbet minst lika bra. Fokus istället på de rediga grejorna:

Tabui Barolo Riserva 2005 (Gemma) Två nya årgångar har anlänt av Carlo Merolli Selezione-riservorna från Cantine Gemma och vinmarkerna Marenca och Sorì Giblin i Serralunga. Vi är särskilt nyfikna på 2005 som Carlo utsett till lite av en "här-och-nu-barolo", taget i beaktan att det är en riserva vi talar om förstås. Stor, tät doft som beamar oss rakt ner till Langhe med sina intensiva toner av tryffel och rostade hasselnötter. Näsan är verkligen mäktig och  tryffelintensiteten bygger på ytterligare med lite luft då även en lite oljig prägel och ett moln av kamfer ansluter.
I munnen har vi onekligen Serralunga-struktur, men en alltigenom tillgänglig sådan. Syrorna är bra och frukten känns mörk och mogen men kanske en aning dovare än tidigare årgångar. Ett mycket elegant och pampigt uttryck och en barolo på toppnivå, men vi väntar med att fylla på tills vi har provat den förmodat mera lagringskrävande 2006:an. Finns hos Carlo Merolli.

Rosso di Montalcino 2009 (Cerbaiona - Diego Molinari) Efter juldagens måhända aningen svulstiga epopé, tillägnad den toscanska moderdruvan, går vi loss på ännu en strålande RdM. Diego Molinaris rosso är härligt rödfruktig och läskande men likafullt med en struktur och ryggrad som får mången brunelli att ställa sig i skamvrån. I ärlighetens namn så är nyårsmenyn, med sin oxfilé och murkelsås, kanske inte det här vinets omedelbara hemmaplan. Fast när jag på eftermiddagen smyger undan till ett lugnt hörn med en bit hembakat bröd, en ung gräsig olivolja och ett par skivor salami, då uppstår ljuv musik i samma ögonblick detta sköljs ner med en klunk Cerbaiona rosso.
Ännu en magisk sangiovese, i stort sett lika bra som 2008:an. Slutsålt hos BB-Vin, men det verkar finnas brunello 2006:or kvar...

Amarone della Valpolicella Classico 2005 (Le Ragose) Fin klassisk amarone som vilat upp sig på botti. Tät, mörk frukt omgiven av både sobra syror och tuggiga tanniner - här sitter matchningen med nyårsmaten perfekt. Pigg och livfull amarone långt ifrån de syradävna och fruktpumpade exemplaren som ockuperar SB-hyllorna runtom i Sverige, dessutom ett ypperligt kontemplationsvin. Finns hos Carlo Merolli.

Buon anno e felice anno nuovo!

Valpolicella Classico 2010 (Le Ragose)

Puh, hemma på solid terra Göinge igen efter en intensiv safari i Köpenhamn som resulterade i ett sprängfyllt bagageutrymme och renderade en ad hoc-lösning i det att dotterns barnvagn fick åka shotgun, enligt alla konstens regler.

Väl innanför dörrarna slänger man i vanlig ordning fram vad som finns hemma av ostar och salumi till ett bra bröd från Claus Meyer och vi satsar på något ytterst lättsamt bland dagens alla fynd att dricka till: Le Ragoses Valpolicella Superiore 2010. Vi sänkte faktiskt en hel låda av 09:an förra året utan att skriva en rad om det här trevliga vinet.

2010:an är ännu piggare och jordgubbsystrare än vad 2009:an var. Här vankas det drickbarhet i ordets riktigaste bemärkelse och man sköljer verkligen ner varenda tugga med rejäla klunkar av den här charmören. Kalkrika jordar på förhållandevis hög höjd, 12,5 fjäderlätta procent alkohol och 50/30/20 ståltankslagrad corvina/rondinella/övrigt lyder receptet för denna klunkbarhetsuppvisning av tredje graden. Syrorna är medelintensiva och torkar ut bra mot slutet av smakkurvan där de lämnar över stafettpinnen till en riktigt finpulvrig tanninmatta som lägger sig försiktigt över gom och tandkött. Ett ytterst delikat matvin som nog aldrig gör bort sig vid middagsbordet. 80 MUK hos Carlo Merolli.

FV har gjort en relevant jämförelse mellan 2009 och 2010, när 10:an var svårt ung och möjligen lite yrvaken.

Amarone med Mikael Lyng

Goda vännerna H & J tar begreppet Guerrilla Wine Fare ett snäpp längre och bjuder helt sonika hem danske importören och amarone-aficionadon Mikael Lyng och tjugotalet kompisar för en provning av högoktaniga fluider från Valpolicella i hemmets trygga härd. Efter att Mikael hållit en föredömligt kort men matnyttig presentation av distriktet och sig själv är det dags att kliva in i amaronedimman.

De första tre glasen innehåller viner som producerats på känt amaronemanér men där druvblandningarna inte korrelerar med DOC-reglementet: San Nicola 2008 (Bonazzi) har 15% sangiovese och 10% osoleta i sig förutom de 75 procenten corvina. 90 dagars torkning, 25 dagars maceration och lagring på större slovenska fat. Hyggligt stor doft i en pepprig och örtig stil som snarare får en att tänka på Toscana än Veneto. Aningen alkoholhett i munnen men i övrigt anständigt balanserat med lite syror som håller emot sötfrukten. Rosignol 2008 (Pietro Zardini) är en avsevärt mera typisk amarone i traddokeps - 120 dagars torkning och 3 år på gamla botti. Rättframt, ärligt och ett veritabelt fynd för sina 150 kr. Theobroma 2008 (Antolini) känns däremot på tok för extraherat och påträngande med sin honungssöta frukt och voluminösa och svårsvalda kropp. 50% cabernet sauvignon och 50% croatina (jo, croatina) som legat 12-15 månader på fat. Njet spasiba.

Däremot är Antolinis Amarone Morópio 2006 eftermiddagens, i mitt tycke, mest förföriska skapelse. Modernt framställt med barriques och rotofermentation men lik förbaskat typiskt så att det förslår. Massor av mörka bigarråer och läckra portvinsdrag gör det svårt att sluta sniffa på det här glaset. Alltigenom harmonisk i munnen med sin fina utmognade frukt som hela tiden balanserar på kanten utan att slå över i sötmadiket. Absolut något för amaroneälskaren, det här fick följa med hem.

La Pala Amarone 2003 har fått ligga 48 månader på 1500-liters fat. Här öppnas dörren till en dansk ostbutik och en varm och solbakad frukt står innanför och tar emot. Munnen fylls ut rejält av den mogna frukten men det är ett visst sjung i syrorna trots den varma och torra årgången. Il Re Pazzo Amarone 2008 och Terre di Leone Amarone 2006 är egentligen samma vin från samma producent, fast olika årgångar och med den skillnaden att musten som går till Terre di Leone är den första som opressad rinner igenom med hjälp av tyngdlagen, så att säga. Här känns den yngre il Re Pazzo kanske inte lika vidöppen som sin äldre broder men aningen mera sammansatt med sin lite friskare syra. Terre di Leone är däremot ett mäktigare vin med alla mätare uppe på det röda, våldsamt koncentrerad och en riktig show stopper. Imponerande men tröttsamt i längden.

Campo Leon Amarone 2008 (Latium) går vidare i det maffiga och mäktiga spåret med koncentrerad mörk frukt men känns mest som att slicka en bastubänk med sin nyhyvlade ekkaraktär. Inte heller något för mig. Vogadoris Recioto 2007 är däremot en fröjd att både snusa och sippa. Suverän nektar att njuta till vällagrade ostar och choklad.

Klockrent initiativ och något att ta vidare som ett undergroundalternativ till den förstoppade och trista svenska vinmarknaden. "Safari Tupperware Style"!

La Barslina 2004 & Campo Alto 2007

Nej, det här är inte ett upplägg för en sådan där krystad tuppfäktning där vi tänkt låta en småskalig och hantverksmässigt framställd barbera d'Asti slakta den stackars syltiga industriripasson från jättekooperativet. Detta är enkom ett försök att få hustrun, som efter nästan ett års avhållsamhet upptäckt sin syratolerans befinna sig någonstans i fotknölshöjd, tillbaka in i matchen. Igår drack vi Les Cretes' Petit Arvine 2010 till räkorna och jag trodde ögonen skulle börja blöda på den stackaren...

Så till kvällens lamm är det beställt något maffigt, syrafattigt och helst med lite restsötma - hmmm, det får bli en ripasso från Cantina Sociale Valpolicella Negrar. Jag tar själv dock inga chanser utan plockar dessutom fram en barbera signerad barberamästaren i Monferrato: Trinchero. Hur det än är så är det alltid intressant att ha två glas bredvid varandra, även om dessa är helt läns på uppenbara tangenter.

Campo Alto Valpolicella Ripasso 2007 visar genast upp de i ripassosammanhang eftersträvansvärda attributen mörk tät russinfrukt och ett djupdyk i vaniljsockerburken. Smaken travar på i samma spår och är i stort sett helt tannin- och syrabefriad. Otroligt slätt och nallebjörnssnällt och lika engagerande som ett republikanskt primärvalsresultat i Wisconsin. I can feel a bansopning coming on. Gud så förutsägbart.

La Barslina Barbera d'Asti Superiore 2004 är barbera från riktigt gamla stockar som fått genomgå både lång maceration och dito bottilagring på sedvanligt Trincheromanér. Och jodå, det räcker med ett snabbt sniff för att förstå att man är hemma. Blålila bigarråfrukt, lilla målarlådan, fuktig tobak, mentholpuffar och viss mognad i form av läder och ett stänk soja. Härlig intensitet och pondus i doften, en extremt viril och potent barberanäsa. Syrorna är kopiöst välkalibrerade och strukturen känns built to last - jag kan inte se att det här kommer att vika ner sig under innevarande decennium. Ett eminent lammvin som dessutom slinker ned i glupska klunkar efter det att bordet är avdukat. Till och med den temporärt syrakänsliga hustrun kastar in handduken och överräcker bucklan till La Barslina.

Så blev det tuppfäktning lik förbannat? Inte riktigt, walk over snarare, Campo Alto känns lite som Lidls druvjuice utrörd med vaniljsocker och är således inte en motståndare on par med Trincheros klassbarbera. Campo Alto finns i årgång 2010 i BS och La Barslina 2004 köper man av Stefan Jensen i Köpenhamn.

Conclusione

I årets sista skälvande ögonblick gör vi helt om från den sedan tidigare planerade Boca-06:an. Från köket hörs nämligen distinkta toner och takter av en förberedande tournedos Rossini-tillredning - frasigt friterat toastbröd stansas, tjocka skivor av ankleverterrine skivas, cognacssåsen skummas och de avbakade potatishalvorna ska förvandlas till pommes Jackson. Här krävs alltså tyngre doningar. Hmm, amarone har det inte blivit många i år, trots Oraklet vid Rönneåns profetior för drygt ett år sedan om en bloggosfärisk rehabilitering under 2011 av denna styvmoderligt behandlade vintyp.

Le Ragoses Amarone della Valpolicella 2005 är ett barn av den rustika och traditionella skolan med lång maceration och lagring på gamla botti. Oerhört intensiv doft direkt ur flaskan med tobak, mörkröd och väl utmognad frukt samt en prononcerad slöja av reduktiva toner som ger vinet en pondus och aplomb som man inte är riktigt van vid men som icke desto mindre gör det hela mycket attraktivt att snusa på. Grillat såväl som rått kött, djup bigarråfrukt i svart prakt, linolja och liqourice allsorts. Russinen och den torkade frukten förnims knappt där bak i fonden.

Bra tryck i den mullrande frukten även i munnen. Här finns definitivt tillräckligt med syror för att hålla intresset på topp och tanninerna hänger kvar en bra stund på tandköttet. Härligt vin. Ett kontemplationsvin? Absolut, men till en fullmatad anrättning som en tournedos Rossini möter det upp föredömligt på alla fronter. Även ett utmärkt matvin alltså, till rätt sorts mat. Och vid rätt tillfälle: nyårsafton? Klockrent!

Jag har inte kommit mig för att summera året med en bästa-lista eller något liknande. Min aversion mot listor och kalenderbiteri sitter i, således. Förra året försökte jag mig på att upprätta någon form av önskelista och att rada upp ett par löften. Helt odugligt! Önskningarna har på intet sätt blivit bönhörda: Marcus Birro är allestädes närvarande i alla former av media där han omtalas som allt från näste partiledare här till kommande programledare där och det bölas på kvällstidningarnas skvallersidor om Södermalmslägenheter och ditten och datten. Och Paolo Roberto verkar fortfarande vara journalisternas first call när det ska diskuteras tomattranchering, ribbstolsmazurka eller "utanförskap". En och annan högstadieelev har han visst också hunnit dalja upp.

Och mina löften ger jag heller inte mycket för: Dricka mer timorasso, vermentino och rossese? Ja hur skulle vi kunna dricka mindre? Att öka från noll till en gång är knappast något att göra sig märkvärdig över.

Nej, jag skulle hellre vilja skänka en varm tanke till, och höja ett glas för, alla de förstklassiga vinmånglare som vi har äran att ha tillgång till i Köpenhamn med omnejd. De gör vinintresset till en ren fröjd för oss som bor här nere i Skåne och har gjort safarin till ett av våra varmast emotsedda månatliga helgnöjen. Vi har i år stiftat bekantskap med den sublima Toscana/Aosta-pushern BB Vinimport vars sortiment verkligen är förstklassigt och som hjälpt oss att vinna nytt och starkt förtroende för Montalcino, inte minst.
Stefan Jensen med Winewise och Terroiristen har fortfarande, i mitt tycke, Skandinaviens starkaste Italien-katalog och man blir alltid väl omhändertagen när man hälsar på. Le Papillon, Österreich Vin, Petillant, Gerbola Vin och Finn Klysners DWC-Vin är alla alltid lika kul att besöka, och med sortiment inom sina respektive nischer som får det svenska monopolet att ta skydd bakom skämskudden.

Men framför allt vill jag rikta vår hyllning mot vinhandlarnas Pontifex Maximus, The dealer and the healer, mannen, myten: Carlo Merolli. Presentation är såklart överflödig då Carlo säkert redan gjort sig oumbärlig för de flesta svenska bloggläsare som söker nya och inspirerande vinkickar. Lika kul varje gång att komma över och tragga vin och man lämnar alltid Holte med ett leende på läpparna, med nyfunnen inspiration och med bilen betydligt mer fullastad än vad som var den ursprungliga intentionen. Vi tar ett litet safari-hiatus nu men kommer tillbaka med förnyade krafter framåt vårkanten! Bloggandet fortsätter dock oförtrutet.

Felice Anno Nuovo på er alla!

Valpolicella Classico 2008 från A-Z...

Ibland måste profetiorna få lite hjälp på traven. "Oraklet vid Rönne å" förutspådde ju en revival under innevarande år av sällan skådat slag för vinerna från Veneto. Året började visserligen ganska lovande med en och annan ströpost här och där, men sedan tystnade det betänkligt må jag säga. Det är just i sådana här situationer som vi, likt tappra riddare, reser vår lans, känner vårt samhällsansvar och tar tag i situationen.

Vi öppnar två stycken valpolicellor från 2008. A-Z i rubriken skall alltså utläsas: Accordini - Zenato. Enkla bordsviner som ska få presentera sig och arbeta ihop med finfina kalvkotletter som grillas, det ljuvliga vårvädret till ära. Accordinis Ripasso 2008 gjorde bra ifrån sig på Vini d'Italia nyligen och även den enkla valpolicellan som vi har i glaset ikväll brukar vara bra, vi minns särskilt nollsexan som väldigt trevlig. Zenato VCS är en så pass kuriös angelägenhet, i alla fall på den här bloggen, som en standardprodukt i det svenska Systembolagets sortiment! Finns alltså att tillgå vid, i stort sett, varje mjölkbord i vårt avlånga land.

Valpolicella Classico 2008 (Stefano Accordini) 65% corvina, 30% rondinella och 5% molinara macererar i 12 dagar och lagras enbart på ståltank. En väldigt blyg doftbukett letar sig försiktigt upp för glasets innervägg - moreller, röda vinbär och torra drag av krita. En ganska elegant komposition men på tok för tillbakadragen för att göra något större intryck.

Munkänslan är ytterst saftig och läskande men samtidigt slät och opersonlig. Syrorna biter till en smula och eftersmaken är ekvivalent med en bättre tranbärsjuice. Det här är ett schysst buffévin varken mer eller mindre, lägg på en 50-lapp och uppgradera till ripasson för ett intressantare alternativ. Finns hos Le Papillon i Köpenhamn och kostar 85 DKK.

Valpolicella Classico Superiore 2008 (Zenato) 85% corvina, 10% rondinella och 5% sangiovese. 6-7 dagars maceration och 12 månaders lagring på slavonska 3300- och 5500-litersfat. En något tätare näsa med mörkare körsbär, lingon, nougat och en ren mineralisk ton som gäckar.

Munnen bjuds på en bra syrlighet i det mörkare citrusregistret, helt OK fyllighet med en medelintensiv frukt och mycket lätta tanninstick som ligger kvar en stund långt uppe på tandköttet. Det här är snäppet intressantare än Accordinin men fortfarande inte särskilt övertygande. Finns som sagt på SB och kostar 119 SEK, nr 12385.

Det här duger min själ inte, vi hämtar vår nyvunne valpolicella-favorit som får visa var skåpet ska stå.

Valpolicella Classico Superiore 2006 (Pietro Clementi) Nu snackar vi! Årgången är förvisso bättre och ett par års extra mognad har definitivt bara gjort gott. Här sjuder det av eteriska nagellackstoner, fet körsbärsparfym och gnistrande gnejs. Ett helt annat djup i doften som vid jämförelse med de två tidigare kollegorna framstår som närmast häpnadsväckande.

Skillnaderna i munnen är minst lika uppenbara - nätta piskrapp av de subtila tanninerna och intensiva syrastick bildar union med en sjukt läcker körsbärsfrukt som man bara faller som en fura inför. Det här kan jag dricka, i stort sett, varje dag! Finns hos Gerbola Vin och kostar 90 DKK, dvs ungefär samma pris som de andra fast MER än dubbelt så mycket vin för pengarna.

Barolosafari [-ró-;-fá-]

"Barolosafari" borde vilken dag som helst dyka upp i Svenska Akademiens lista över nyord. Ordet torde ha emanerat ur den svenska bloggosfärens idoga undersökande av den danska vinmarknaden. Innebörden/betydelsen är ungefär att man kryssar runt mellan de danska vinimportörerna, företrädesvis i centrala Köpenhamn och de norra förorterna, för att lasta bilen (lämpligen av kombi-/herrgårdsvagnsmodell) full av läckerheter såsom exempelvis just barolo.

Att handla vin i Danmark är något väldigt annorlunda och komplett väsensskilt mot att stå i brödkö i snålblåsten på Regeringsgatan eller Hansacompagniet. Detta blir vi snart varse då vi för första gången letar oss ner till Le Papillons pittoreska källarlokal på Vesterbrogade i Fredriksberg. Ägarparet Sanne och Frank Nielsen undrar om vi månne är sugna på att smaka lite spanska viner? En sådan fråga är svår att svara något annat än ja på, även om vi främst kommit ner för att handla några flaskor av deras ypperliga rosso di Montalcino från La Mannella och lite Gattinara från Antoniolo.

Snart har vi provningsglas, vatten och ost framför oss och korkarna åker ur ett par Montsantviner där en grenache vielles vignes 2005 från Agricola Falset-Marcà är ruskigt charmig med tydliga Priorat-vibbar. En intressant kuriositet från Cariñena, höghöjdsodlat och bestående av en blandning av cabernet sauvignon, merlot och syrah vid namn: 8.0.1, bjuder på renhet och syrlighet i en frisk stil som man sällan förknippar med spanska viner - tack för den lektionen!

När vi senare står och baxar in fångsten i bagageluckan, slår det oss att vi har betydligt mer än några flaskor rosso di Montalcino och Gattinara med oss ut...

Färden går vidare genom ett vårrusigt Köpenhamn - 18 smäktande grader och pyrande solsken - mot den livliga italienska stormarknaden Supermarco alldeles nere vid Sydhavnen. Rikt sortiment av ostar, salume, oliver och vin och massor av folk, varav minst hälften snackar italienska, som handlar och ackederar på tillbörligt manér. Vi köper en rejäl bit Toma piemontese och en sardisk vällagrad getost som heter Crabu. En rejäl burk sardeller - acciughe - i olja kostar 19 DKK, att jämföras med Zetas mikroskopiska fingerborg för minst samma pengar. Sympatiska priser, bra omsättning på grejerna och effektiv service - varmt rekommenderat om ni har vägarna förbi.

Vi har kontaktat Magnus Gerbola i förväg för att handla lite dolcetto och Valpolicella superiore. Lördagar har butiken stängt och dessutom kan Magnus inte själv ta emot just idag så vi kör hem till hans kollega Emil i Vedbaek för att plocka upp våra lådor. Härligt flexibel entreprenörsanda som känns synnerligen exotisk för någon som är van vid det svenska systemet.

Mer av entreprenörskap och skön flexibilitet får vi oss till livs när det är dags för dagens sista möte. Carlo Merolli har aldrig öppet på lördagar och vi åker av olika anledningar ALLTID över sundet på just lördagar. Vi har i vanlig ordning bestämt med Carlo att vi ska komma hem och hämta honom för att tillsammans köra bort till lagret så att vi kan handla. Bilen breddfylls med lambrusco, friulano, soave, barolo och olivolja och Carlo drar osökt paralleller medan begreppet "barolosafari" och vikingarnas härjningar och plundringar...

Väl hemkomna är vi svårt nyfikna på ett par av dagens fynd varför vi öppnar två, synbarligen, vitt skilda viner att ackompanjera vår vitello tonnato som strategiskt utvunnits ur resterna av gårdagens kalvstek.

Valpolicella Classico Superiore 2006 (Pietro Clementi) Jag säger det direkt: Det här är hur bra som helst! Alla övriga kommentarer är egentligen onödiga men för att det hela ska förtydligas en aning kan tilläggas att det generöst delar med sig av söta körsbär, mandel och syndigt volatila målarburkstoner. Eminenta syror och full fart på frukten även i munnen, för att återigen travestera Vinosapien så är detta ett redigt och drickbart vin med härlig energi. Ett i stort sett felfritt matvin i oemotståndlig stil som man blir lycklig av. Kan dessutom fås för en spottstyver: 90 DKK hos Gerbola Vin.

Barolo del Comune di Serralunga d´Alba 2007 (Cascina Cucco) Fina ljusröda fruktaromer blandar sig med friska örter och diskreta kryddor, angenäm nebbiolokaraktäristik med rosor och fjäderlätta tjärtoner. Den attraktiva lättheten i kombination med den rika frukten får tankarna att fara iväg mot enklare bourgogne. Tanninerna är dämpade i en klart drickvänlig stil och syrorna sticker iväg åt det orangea citrushållet. Även detta är ett mycket trevligt vin, inte en barolo som får tiden att stå stilla men ett välgjort och supersympatiskt matvin. Prislappen på 125 SEK vid köp av 6 flaskor är också oerhört sympatisk, hos Carlo Merolli såklart.

Amarone 2004-duett

Vi korkar upp två stycken amarone från 2004 för att jämföra stilar och kvalitet. Le Ragoses 16 ha odlingar är de högst belägna i Valpolicella och deras Amarone della Valpolicella utgörs av 60% corvina, 20% rondinella samt 20% övriga druvor som, efter lång maceration (20-30 dagar) och ett inledande år på rostfritt stål, fått ligga till sig 4-5 år på slovenska botti.

Tenuta Sant´Antonios Selezione Antonio Castagnedi består till 70% av corvina, 20% rondinella, 5% croatina och 5% oseleta som fått jäsa i 25 dagar och legat 2 år på nya franska tonneaux.

Amarone della Valpolicella Selezione Antonio Castagnedi 2004 har ett utseende som är mörkt, tätt och dovt djuprött med faluröd periferi. Doften är likaledes mörk, tät och dov med sötlakrits, asfalt, tobak, högoktanig choklad och tunga stråk av torkad frukt. En stor, nästan överväldigande doft, som utvecklas åt rätt håll med lite tid i glaset - friskare inslag av menthol och lite ljusare örtighet lättar upp tillställningen efter ett tag. Storväxt och rejält tilltaget doftpaket med stiltypiska markörer, men i längden klingar de söta Sun-Maidtonerna lite över toppen för min smak.

Ett riktigt muskelpaket med mycket kraft och tydlig alkoholhetta som ger ett eldigt överslag i munnen och med en uppenbar starkvinsaffinitet. Frukten känns sötmogen men aldrig direkt sliskig, syrligheten är ytterst diskret, tanninerna obefintliga och eftersmaken är långsamt avklingande med mörk choklad och orökt cigarr i basen. Ett powervin som har en hel del problem med balansen i både näsa och mun.

Årgång 2007 finns på SB för 249 SEK och heter nr 28002.

Amarone della Valpolicella 2004 (Le Ragose) är djupt rubinrött med lättare tegelskiftningar. Vi bjuds omedelbart en avsevärt ljusare palett med koncentrerad körsbärsfrukt, mycket intensiv med vidöppen målarpyts och penslar i lacknafta. Våldsamt italienskt i sin framtoning med toner som kan återfinnas i de flesta kvalitetsdistrikten, fast här är extraktionen en klar giveaway. Lite torra sidonoter av gips, kalk och slipdamm städar undan all överflödig fruktsötma. En köttigare och intensivare näsa som ändå uppträder smidigare och med mera gracilitet än Sant´Antonion.

Smaken har en helt annan spänst i det här vinet, med smäcker fruktsyra och en del finlemmade tanniner. Kraftfullt? Javisst, men det dansar på tungan och vågen väger jämnt utan överslag. Eftersmaken läker ut långsamt och lämnar en prydlig torrhet efter sig med korinter och kanderad citrus. Det här är en amarone som spelar i en annan liga - mindre imposant men med alla sina beståndsdelar i balans, och rikligt med charm.

Le Ragoses amarone finns hos Carlo Merolli och kostar också 249 SEK.

Iberisk avstickare

I lördags var det dags för ännu en vinös detour i Bjärnum. Den här gången låter J & H oss prova viner från Ribera del Duero, Bierzo och Duoro samt en insprängd italiensk joker. Vi har plockat med oss ytterligare en italienare för balansens skull.

I den halvblinda provningen var det en baggis att plocka ut italienarna medan resten var ett fullkomligt töcken - svårt, men ruskigt intressant och lärorikt.

Vi börjar med en titt på portugiserna:

Quinta dos Quatro Ventos 2007 (90088) finns i SB´s ordinarie sortiment - touriga franca, tinta roriz och touriga nacional som legat på små ryska och franska i ett år. Jordgubbe, mineral och svalkande mynta. Lingonsyrlig och vitpepprig munkänsla med eleganta och rikliga tanniner. Mycket trevligt vin med lite svalodlad karaktär.

Morgadio da Calcada Grande Escolha 2005 (94455) från producenten Niepoort i samarbete med Casa de Calcada. Här har vi touriga franca från sextioåriga rankor som fått sexton månader på franska fat. Ganska sluten men snart radas ett helt band av florala parfymer upp: hyacint, liljekonvalj och rosenvatten. Målarburk och snygg marsipan öppnar upp doften och ger den bredd. Utmärkt tanninstruktur med finkornighet och suveräna syror - härlig intensitet i munnen och eftersmaken är mycket flott.

Redoma Tinto 2004 kommer också från Duoro och producenten Niepoort. Här är det frågan om gamla stockar med i huvudsak tinta amarela, tinta roriz och touriga franca. En del reduktiva tendenser övergår i terpentin och fokuserad bigarråfrukt, allt samlas ihop av en rejäl grabbnäve järn- och mineraltoner. Kraftfullt men elegant.

Ribera del Duero nästa:

Viña Pedrosa La Navilla 2005 (94661) bjuder på dill och nypotatis - kokt vatten säger någon... Platt doft och intetsägande smak, inget att hänga i (eller lägga under) julgranen. Defekt månne?

Cruz de Alba 2007 (2171) Nydraget tändsticksplån och sötaktig fisdoft varvas med bastubänk, under lurar en ymnig och mogen frukt som dock dränkts i ek. I munnen bråkar ektanniner och eftersmaken minner om julmust - det här är inte min påse.

Bierzo ligger i Castilla y León i nordvästra Spanien. Våra två representanter heter:

Tilenus Pagos de Posada 2004 (94660) Mencia är druvan och Pagos de Posadas stockar är över åttio år gamla och befinner sig på 6-700 meters höjd. Ett mycket mörkfruktigt vin med plommon och björnbär i grädde eller marsánsås. Stor och rund i puffig sammetsskrud - ganska så trevligt och, framför allt, nykommet.

Bem bi Bre 2005 (95857) 100% mencia från åttioåriga stockar, 15 månader på nya barriques. Ett kompaktare vin med bakad frukt, kryddor - nejlikor, kardemumma - och en rustik helhetskänsla. Munnen är avrundad, i samma stil som Tilenus, med fruktpower och en viss charm.

Kvällens båda italienare var:

Planeta Syrah 2006 (94854) hämtar sina druvor från Menfi på sydvästra sidan av Sicilien och har fått ligga på en tredjedel nya fat. Söt, knäckig doft med tydlig fatprägel. Svarta vinbär, vanilj, sviskon och vitpeppar. Varm och mörk munkänsla med viss alkoholhetta. Okej vin men inte mycket mer.

Le Ragose Amarone della Valpolicella 2005 utmärker sig på flera sätt i samlingen. Framför allt enas vi om att det är ett vin i en helt egen division, makalös extraktion och en kompakt fruktkärna med svarta, blanka körsbär och syndigt läcker marmelad. En del reduktiva toner spär på det komplexa helhetsintrycket. Syrorna andas old-school och vinet fungerar ypperligt till värdparets sublima oxfilé på planka. Finns att köpa hos Carlo Merolli.

Sammanfattningsvis:

Duoro - Definitivt, de här vill vi bekanta oss djupare med.

Ribera del Duero - Nix, vi håller där.

Bierzo - Trivsamt men kanske inte tillräckligt intresseväckande.

Till yttermera visso måste vi dessutom se till att utforska den här matvänliga amaronestilen lite närmare.

Amarone della Valpolicella 2003 (Tommasi) & Caparsino Chianti Classico Riserva 2004 (Caparsa)

Veckan som gick bjöd på två tänkvärda vinfilosofiska ögonblick; först berättade en av de mest renläriga syra/tannin-fetischisterna på den skånska västkusten för mig att han hade provat Allegrinis Amarone Classico 2006 och tyckte den var superb! Samma kväll får jag frågan från en känd vinimportör med säte i en nordköpenhamnsk förort: varför svenskar verkar vara så avogt inställda till amarone? Jag svarar att det troligen beror på att här i Sverige anses amarone vara ett slags folkligt "finvin" och därmed en smula ohippt samt att de svenskar som vinimportören ifråga kommer i kontakt med heller knappast utgör ett gränssnitt av den svenske medelvinkonsumenten. De representerar snarare ett intresserat, medvetet och ovanligt kunnigt segment som troligen läser vinbloggar där allt vad fruktsötma, alkoholstyrka och portvinsaktig lättillgänglighet heter betraktas som paria. Vinimportören understryker att det faktiskt finns en och annan ambitiös amaroneproducent vars viner helt saknar dessa attribut vilket förmodligen är helt sant. Amaronesuget är därmed väckt och i väntan på nästa leverans från den nordköpenhamnska förorten får vi plocka fram en gammal monopolbekanting från 2003 som ligger i gömmorna. Vi är dessutom vådligt sugna på chianti varför en nysläppt riserva-nollfyra skall kännas av till ryggbiff med trattkantarellduchesser, jordärtskockskräm och körsbärsspetsad rödvinssås.

Amarone della Valpolicella Classico 2003 (Tommasi) Det här är ett vin som finns att köpa vid, i stort sett, vartenda mjölkbord i vårt avlånga land. Vi provar den värmebakade nolltrean men den aktuella årgången är 2006 och vid ett sällsynt studiebesök på ett systembolag i en mindre sydsvensk stad kan jag meddela att det fanns nio (9) stycken olika amarone, sex (6) ripasso/appasimento men endast en (1) barolo att tillgå...

Tommasis amarone består av 50% corvina, 30% rondinella, 15% corvinone och 5% molinara som efter traditionella amaronemetoder spenderat tre år på 3500-liters fat. Vi häller det på karaff och låter det andas under hela eftermiddagen. Doften är väldigt intensiv med djup körsbärsfrukt, linoljefärg, marsipanbröd och små swiffar av knallpulver. Faktiskt inga spår av den där jobbiga portvinssötman utan snarare ett och annat drag mot lite friskare tongångar som menthol och daggblöt singel. Till maten är detta riktigt behagligt med sin rondör- och pondusmässiga frukt ihop med en viss höjd i syrorna, munnen fylls ut i varje vrå men man blir aldrig överväldigad utan allt sker i harmoni. Vi gillar det verkligen och är något överraskade över den relativa lättheten och de nästan omärkliga 15 procenten.

(16p/20)

nr 22350

Caparsino Chianti Classico Riserva 2004 (Caparso) Ett biologiskt framställt vin som utgörs till 90% av sangiovese och 10% av canaiolo från de höga kullarna (450 m ö h) runt Radda in Chianti.

Till att börja med ett utsökt sniffarvin som levererar animaliska toner och eteriska körsbärsparfymer om vartannat i parti och minut - tjock härlig fruktmatta och RX-lim susar uppför näskanalerna. I munnen känns det däremot helt platt utan någon fruktkärna och nästan ingen struktur alls fast med en ganska viril syrlighet som enda skäl till upphetsning. Efter en lång luftning faller det emellertid lite mer på plats och känns mer samlat och till maten fungerar det helt OK. Smaken kan dock inte på något sätt leva upp till vad den mycket lovande näsan berättade så storslaget om i början - synd, kunde blivit riktigt trevligt. Släpptes i BS i oktober till det fantastiskt angenäma priset 236 SEK för två (2!) flaskor.

(14p/20)

nr 72245

Valpolicella Superiore 2006 (Musella)

En bra Chianti Classico, en ren och frisk Barbera d´Alba och en läskande Valpolicella är en utmärkt arsenal matvänliga mitt-i-veckan-viner som alla och envar bör ha på lut där hemma. Chiantin och barberan brukar inte vara några problem att hitta, många konsistenta producenter i både Toscana och Piemonte som håller jämn nivå från år till år, men Valpolicella går man allt som oftast bet på av någon anledning. Musellas 2005:a var inte speciellt kul men vi har hört goda saker om 2006 så vi testar.

Druvblandningen består av 70% corvina, 20% rondinella och 10% av den lite otippade barbera.

Ljus och klarröd med blåstick. Frisk med rik örtighet och ljusröda vinbär. En del angenäma fataromer surrar runt frukten och hjälper till att fördjupa intrycket en smula. Mycket trevliga vegetativa toner av gräsklipp och välskött kompost. Självklart en del körsbär samt mandelmassa och choklad från faten.

I munnen fortsätter det att imponera - rent och läskande med höga, klara syror som anstår en solid matackompanjatör. Längden är anständig och man häller gärna upp det där extraglaset.

Förbluffande trevligt, vi fyller på förråden eftersom vi misstänker att det snart är dags för årgångsbyte?

(15p/20)

nr 2393

Ca´linverno 2003 (Monte Zovo)

Vi rotar fram två stycken gamla Erik Sörensen-inköp.

Monte Zovo´s Ca´linverno är ett lite speciellt vin där druvorna skördats extremt sent, halvvägs in i december, för att sedan torkas i 20-25 dagar a´la amaronsk appassimentoteknik. Odlingarna är belägna vid Monte Baldo som ligger mellan Gardasjön och floden Adige. Druvblandningen är 80% corvina, 10% rondinella, 5% cabernet sauvignon och 5% croatina.

Färgen är mörkt djupröd, tät och kompakt. Doften är initialt av det parfymerade slaget, extraktrik och koncentrerad som outspädd saft. En rejäl skopa körsbärssylt, fikon, dadlar och portvins- och madeiratoner i massor.

Munnen fylls av likörhetta, alkoholen lär vara 14,5% enligt etiketten men jag tror inte det räcker. Syror eller tanniner finns ej att uppbåda utan allt är väldigt runt och mjukt i en mäktig kropp. Eftersmaken dröjer sig kvar med sötma och tobakstoner.

Snudd på maffigare är de flesta amarone vi provat men inget vi köper igen. (13p/20)

Efterrättsvinet är en Malvasia di Castelnuovo Don Bosco som är en söt, röd spumante gjord på 100% malvasia. Färgen är läckert klarröd med fina bubblor. Doften är späckad av hallon, blåbär och lingon. Smaken är ganska intensiv med druvtypiskt parfymerad inramning följd av en lätt skalbeska som faktiskt sjunger lite. Enkelt men likafullt intressant. (14p/20)

Vaio Armaron 1999 (Masi)

Exotiska exkursioner i stil med portvin och madeira känns otänkbara en julaftonskväll när man, likt oss, tillhör den italientalibanska minoriteten.

Efter en dramatisk "midnattsmässa" (tidigarelagd två timmar på grund av Ratzingers vacklande hälsa) som innehöll mer dramatik än vanligt väljer vi en amarone med några extra år på nacken som får agera kontemplationsinstrument till panettonen och pandoron.

Vaio Armaron är en vingårdsbetecknad amarone i traditionell stil a´la jätteproducenten Masi och ingår i SB:s standardsortiment. 60-65% Corvina, 20% Rondinella, 15% Molinara och vissa år fyller man på med Dindarella.

Appassimento är ju en välkänd vinifieringsmetod i Sverige, där amarone och ripasso av någon anledning är populärare än på andra håll i världen, så vi hoppar över teknikaliteterna - 3 år på stora fat och 4 månader på mindre körsbärsdito kan dock vara värt att nämna.

Inledningsvis blir vi översköljda av skokräm men den försvinner ganska snart och lämnar fältet fritt för en sensationell körsbärs- och dadelorgie som klingar ut i sukat och färska fikon. Alkoholen (15,5%) känns väl integrerad och man skönjer delikata mognadstoner i mörka nyanser, stilkaraktäristisk torkad frukt finns på plats och en trevlig syrlighet gör att anrättningen känns mycket vital.

Vi känner oss manade att plocka fram en rejäl, alldeles nyproducerad, bit 36 mån Parmigiano Reggiano och då blir upplevelsen på något sätt komplett.

Ett alldeles underbart ostvin och helt klart årets amaroneupplevelse, ett och annat extra år i källaren har gjort susen.

(18p/20)

nr 2419

Amarone med Mikael Lyng

Den lokala munskänkssektionen har fått besök från Danmark igen, Mikael Lyng från MwineM har lastat sin lilla Citroen C3 knökfull med amarone och susat över bron i expressfart.

Just amarone och således Veneto är Mikaels stora passion, han har skrivit två böcker i ämnet och importerar viner från området vid sidan om sitt dayjob på Ericsson i Danmark.

Efter en lättsam och informativ genomgång ger vi oss på provningen.

La Quena Ripasso 2005 är ganska mörk, nästan purpur med medelintensiv lyster.

Initialt en lätt malolaktisk ton som blåser bort, ren och enkel frukt. Tobak, mörka bär som lutar mot bigarråer. Ganska rättfram och okomplicerad utan nämnvärd syra eller tanninarsenal.

Känns som ett ärligt och välgjort matvin.

(14p/20)

La Quena Amarone 2006 från samma producent i Negrar har legat 24 månader på fat och 9 på flaska. Domenico Berzacola gör traditionell amarone på sedvanlig mix av corvina, rondinella och molinara.

Mörkt rubinröd, klar och tät. Lätt vegetativ multnad, balsamicostick, körsbärsextrakt typ kirsch. Känns lite spretig.

Hög restsötma, väldigt blyga syror och nada tanniner gör att frukten blir överväldigande stor och svulstig i munnen, lång eftersmak.

Det finns förmodligen folk som älskar det här men jag tycker nog att det finns roligare amarone.

(13p/20)

Antolini Theobroma IGT "Amarone" 2006 är ett lite speciellt vin som består av 50% cabernet sauvignon och 50% amaroneblend (corvina, molinara, rondinella) som lagts på fat i 12-15 månader.

En rejäl körsbärskvast med tobak och mandelmassa i bakgrunden. Annars tänker man kirsch, amarena, bigarråer, spagnola... vi snackar körsbärsoverload.

Trevlig munfyllnad och en rejält lång eftersmak. Vad käkar man till detta? Vid sidan av det obligatoriska svaret: parmigiano reggiano så funkar det nog som dessertvin till mörk choklad och liknande.

(15p/20)

Campo Reale Amarone 2005 utgörs av 60% corvina, 20% corvinone, 20% rondinella. Slavonska fat i 26 månader plus 10 månader på flaska.

Mycket spännande doft - lite multna mossor, jordgubbskräm och nejlika. Komplex mörk frukt.

Pepprig i munnen, stor och maffig - klart intressantast hittills.

Lång fin eftersmak med den ursprungstypiska lilla bitterheten som knorr.

(17p/20)

Latium Amarone Campo Leon 2004 är producentens tredje årgång, Latium Morini har en modernare approach med roterande paddlar och nya barriquer.

Lösningsmedel och målarfärg dominerar paletten och skvallrar om överextraktion. Massor av mörka bär i kombination med tydliga fattoner gör att många verkar gilla det här; en herre en bit bort utbrister: "Så här ska min själ ett reditt vin smaga!". Jag kan nog tycka att det blir overkill i munnen, för mycket av allt.

(12p/20)

Villa Spinosa Amarone 2001 från Negrar i classicoområdet är en riktig old school-amarone.

Stilig frukt som klänger sig upp över russinen, komplex struktur med en stor sötma i doftcentrum och mognadstoner som gör intryck.

Ljuvligt avrundad men med ett uns syra i bagaget som gör hela anrättningen lite intressantare.

Lång och bastant eftersmak, en riktigt välgjord och typisk amarone.

(17,5p/20)

La Quena Recioto 2006 är som sig bör mörk, tät och bläckig.

Doftar av söta vinteräpplen, russin och frisk aprikos. En len och dov sötma i en trevlig balans med syra och alkohol. Långt och trivsamt efterspel.

(16p/20)

La Poja 2003 (Allegrini)

Allegrinis viner är numera alltid druv- och stiltypiska, välgjorda bekantskaper. Deras Valpolicella Superiore som kom i det permanenta aprilsläppet är ett utmärkt buffévin och deras Amaroni är alltid schyssta representanter för den lite modernare stilen i Veneto.

La Poja är en monovitigno på Corvina Veronese vilket är lite speciellt, man rundar annars gärna av med lite Rondinella för lättsörplighetens skull, här gör man dock sitt yttersta för att veckla ut alla dess karaktärer i detta prestigevin.

2003 var ju ett mycket torrt och varmt år i södra Europa och således blev många viner alkoholstinna och syltiga, en dylik tendens kan också skönjas i La Poja 2003 men det blir faktiskt lite klädsamt i detta sällskapet. Här lär det härja en del häftiga syror i svalare årgångar som då följdaktligen blir mer lagringsdugliga men ´03:an kan nästan betecknas som drickfärdig.

Choklad och bigarråer, ungefär som de där sorgliga i Aladdinhörnen, möter näsan direkt. I ögonvrån kan vi notera en mörk, tät, rubinröd färg som bjuder in och lyser upp.

Stor och stark i munnen och den ljuvliga fatbehandlingen når nosen bakvägen buren av en nästan mintös överton. Helproffsigt!

Detta är en "Supervalpolicella" som man gärna återkommer till.

(18/20p)

499 kr

nr 83804