Barolo Villero 2006 (Giacomo Fenocchio)

Det här är väl så naturligt ett vin kan bli, utan att producenten nödvändigtvis bär det på skjortärmen - wears it on his sleeve, avere il cuore in mano - ja, ni fattar. Ingen tillsatt jäst, inga bekämpningsmedel, minimalt med svavel, långsam och varsam maceration, varken höga eller extremt låga uttag för att bibehålla autenciteten, traditionen och balansen i musten och givetvis lagring på gamla vackra botti.

Claudio Fenocchio är femte generationens vinmakare i Bussia och har tre av de vackraste och mest välskötta odlingarna i Bussia (Monforte), Cannubi (Barolo) och Villero (Castiglione Falletto). Vi har gott hopp om att klassiska 2006 kan vara en kanonårgång i händerna på denne nebbiolodomptör och drar korken ur en purung Villero, som brukar vara den utåtriktade charmören i syskonskaran där Bussia står för fruktmörkret och den stramare strukturen medan Cannubi ofta tillskrivs elegantare och sirligare toner.

Just elegans och sirlighet är annars något som Villero 2006 har gott om, vid sidan av all charm och direkthet. Näsan är intensiv med all världens tänkbara nebbiolomarkörer - tryffelångor, viol, torkade rosor, maraschino och Fabbri amarena, ett tunt lager julkryddor och avlägsna tjärpuffar. Härlig doftkomposition av klassiskt snitt som man aldrig kan tröttna på och som här levereras med klockren emfas.

Tanninerna är tuffa, helt klart i ungdomligaste laget, lite som att svepa ett glas apelsinjuice direkt efter att man gurglat sig i Listerine. Bra tryck även i syror och frukt men allt känns ändå under kontroll, inget som sticker iväg på fel håll. Det här behöver tid, minst ett halvt decennium innan nästa påtitt. Riktigt stor barolo i vardande - vi köper på oss för framtiden och gör trion komplett. Finns hos Winewise i Köpenhamn.

Vi har till dags dato bara haft positivt att säga om den här tradbarolopartisanen. Missa inte heller FV's hyllning av 2004 Bussia Riservan.

ps - Alla älskare av politiskt inkorrekt skämskuddehumor (Tänk Curb your enthusiasm eller Simma lugnt Larry - hur tänkte översättarna där förresten??) har förmodligen full koll på den briljanta danska serien Klovn. Enormt jobbigt, makabert och ekivokt. Men grymt kul.

A Puddara Etna Bianco 2009 (Tenuta di Fessina)

Vi har druckit på tok för lite carricante för att jag ska våga påstå att den är en vit favoritdruva men de få som slunkit ner hittills har sannerligen gjort den till en prospect för snart vitdruvefavoritskap. Även Tenuta di Fessinas variant drar ett starkt strå till den tidigare lagda stacken.

Vilken härligt blänkande ren småtropisk frukt och hart när ljudligt knastrande mineralitet som slinker förbi den initiala vitblommigheten! Rent och friskt, fast med vaxiga honungstoner som diskret stampar i manegen och de karakteristiska mandeltonerna som finns där men håller en lägre profil än i tidigare smakprov av druvren carricante. Urskön näsa - vacker och åtråvärd.

Höga glasklara syror sticker till rejält på gom och i kinder, en lätt oljig struktur lägger sig som en presenning över tungan och frukten är frisk och lätt grapebitter. Det här för definitivt tankarna till Anjou eller Saumur snarare än till Sicilien. Här finns gott om ljus och hög fräschör men även en resolut och beslutsam botten som sammantaget gör det här till en kolossalt effektiv spelare på matbordet.

Tenuta di Fessina och Calabretta börjar utkristallisera sig som våra absoluta Etnafavoriter. Stilarna producenterna emellan är extremt olika - TdF's viner är rena, eleganta och dansanta medan Calabrettas är ruffiga, charmiga och utåtagerande. Producenternas båda Carricante ligger närmare varandra i uttryck än deras nerelle; exempelvis Erse och Nonna Concetta, men speglar likafullt de båda olika lynnena mycket väl. Magnifika viner rakt igenom, vad man föredrar är bara en fråga om dagsform.

A Puddara finns hos Der-Wein-Weber.

Morgon Cuvée Corcelette 2010 (Jean Foillard)

Men herrejestanes vilket hallå och ståhej det kan bli för att det tillfälligt ska lanseras ett 20-tal (?) naturliga viner på Systembolaget. Det känns lite som perestrojka, som när Rocky I eller Batman gick upp på Moskvas biografer, McDonalds-köerna ringlade sig runt gathörnen i Vladivostok och Yngwie Malmsteen fyllde arenorna i Leningrad, sådär ett decennium eller två efter det att övriga världen hunnit tröttna, typ. Resten av den fria världen har ju haft tillgång till de här grejerna länge och hajpen har väl börjat klinga av vid det här laget, men nu har alltså någon bestämt att det är de svältfödda svenskarnas tur att få komma in i leken.

Det är ju inte precis några first growths vi har att göra med, utan den typ av enkla bonnaviner som, lite tillspetsat, finns att köpa för €10-12 på snart sagt varenda Statoil runtom i Europa. Ni vet, sådana viner som man tar 169 SEK/glaset för på ultrahippa vinbarer i Gamla stan...

Jean Foillards Morgon Cuvée Corcelette befinner sig ett steg eller två upp i komplexitetshierarkin från instegsbeaujolaisen Morgon Classique och är lika väsensskilt från Duboeufs Laura Ashley-blommiga tutti-fruttibeaujolaiser som Brahms är från Carola Häggkvist.

Det här har i alla stycken mer med en högklassig bourgogne att göra, som FV säger: på premier cru-nivå! Sagolik intensitet som välter ut hinkar med solvarma hallon och jordgubbar, ljus kryddighet och blod. Det känns rent, rent - inte kliniskt rent utan sådär oskuldsfullt spädbarnsrent. Makalöst vacker näsa. Men det är i munnen de här vinerna händer, syrorna är superdefinierade och frukten polpös och bildar tillsammans en harmoniskt läskande nektar som är svår att sluta bälga i sig i slösande klunkar. Jämför man med Lapierres Morgon 2010, som har lite mer av en dolcettokaraktär, så är detta ett par rejäla nummer större. Lätt det bästa jag smakat från Beaujolais!

Allt värt att veta om det här vinet kan man läsa här. Finns att köpa, året runt, hos Petillant/Skål i Köpenhamn. Tack till gamay-gamängen numero uno: Vinosapien för flaskan!

ps - Missa nu för guds skull inte årets upplaga av naturvinsfestivalen Fri Vin som kommer att gå av stapeln lördagen den 9 juni i Köpenhamn. Blir det bara en tiondel så roligt och intressant som det var sist det begav sig så är åtminstone jag nöjd.

pps - Mattias Kroon har skrivit en liten krönika i Sydsvenskan om naturvinsklimatet i Norge.

ppps - Någon som har ett bra knep för att på smidigaste sätt ta sig igenom den där lackförseglingen över  halsmynningen? Säkert en utomordentlig förslutning men köket ser ut som en krigszon varje gång man stått där och karvat och täljt för att komma ner till korken...

La Barslina 2004 & Campo Alto 2007

Nej, det här är inte ett upplägg för en sådan där krystad tuppfäktning där vi tänkt låta en småskalig och hantverksmässigt framställd barbera d'Asti slakta den stackars syltiga industriripasson från jättekooperativet. Detta är enkom ett försök att få hustrun, som efter nästan ett års avhållsamhet upptäckt sin syratolerans befinna sig någonstans i fotknölshöjd, tillbaka in i matchen. Igår drack vi Les Cretes' Petit Arvine 2010 till räkorna och jag trodde ögonen skulle börja blöda på den stackaren...

Så till kvällens lamm är det beställt något maffigt, syrafattigt och helst med lite restsötma - hmmm, det får bli en ripasso från Cantina Sociale Valpolicella Negrar. Jag tar själv dock inga chanser utan plockar dessutom fram en barbera signerad barberamästaren i Monferrato: Trinchero. Hur det än är så är det alltid intressant att ha två glas bredvid varandra, även om dessa är helt läns på uppenbara tangenter.

Campo Alto Valpolicella Ripasso 2007 visar genast upp de i ripassosammanhang eftersträvansvärda attributen mörk tät russinfrukt och ett djupdyk i vaniljsockerburken. Smaken travar på i samma spår och är i stort sett helt tannin- och syrabefriad. Otroligt slätt och nallebjörnssnällt och lika engagerande som ett republikanskt primärvalsresultat i Wisconsin. I can feel a bansopning coming on. Gud så förutsägbart.

La Barslina Barbera d'Asti Superiore 2004 är barbera från riktigt gamla stockar som fått genomgå både lång maceration och dito bottilagring på sedvanligt Trincheromanér. Och jodå, det räcker med ett snabbt sniff för att förstå att man är hemma. Blålila bigarråfrukt, lilla målarlådan, fuktig tobak, mentholpuffar och viss mognad i form av läder och ett stänk soja. Härlig intensitet och pondus i doften, en extremt viril och potent barberanäsa. Syrorna är kopiöst välkalibrerade och strukturen känns built to last - jag kan inte se att det här kommer att vika ner sig under innevarande decennium. Ett eminent lammvin som dessutom slinker ned i glupska klunkar efter det att bordet är avdukat. Till och med den temporärt syrakänsliga hustrun kastar in handduken och överräcker bucklan till La Barslina.

Så blev det tuppfäktning lik förbannat? Inte riktigt, walk over snarare, Campo Alto känns lite som Lidls druvjuice utrörd med vaniljsocker och är således inte en motståndare on par med Trincheros klassbarbera. Campo Alto finns i årgång 2010 i BS och La Barslina 2004 köper man av Stefan Jensen i Köpenhamn.

Basic 2009 (Claus Preisinger)

Här har vi ännu ett vin som det inte går att skriva sonetter om, eller salutera genom att stöta i trumpeter och banka på pukor eller timpani, hur gärna man än hade velat. Det här är nämligen ljuvlig joddlarjuice som lirar i den där lite svårdefinierade divisionen som kan rymma allt från riktigt delikat dolcetto och grym gamay till porlande perricone och fjäderlätt frappato. Läskande och lättsamt men också rustikt och rekorderligt, sånt vin som så populärt brukar etiketteras drickbart, med andra ord.

Claus Preisingers Basic 2009 är en blandning av zweigelt och St Laurent (90/10) från Pannobile-land runt Gols i Burgenland Neusiedlersee. Preisinger är ännu en i raden av alla unga indie-biodynamiker som tagit vinvärlden med storm på sistone.

En ganska tät och mörk, nästan violett, brygd med härligt jordnära bioaromer långt bak i doftbilden. I främre delen svävar mörk bigarråfrukt, lite tobak, fin mineralitet i form av saltstänkta klippblock och regnvåt makadam. I munnen har vi en tät fruktpastill med en smula sälta, sublima syror och ett lätt kli på tandköttet. Det här är smaskens och hur användbart som helst. Inte mycket annat att göra än att åberopa Blackmores gamla 80-talsvulgodänga: "I Surrender".


Köpt hos Österreich Vin i Köpenhamn för 95DKK.

Rosso di Montalcino 2009

Lördagen har spenderats i sällskap med tre stycken rossi di Montalcino från 2009 som har fått hänga med från eftermiddagens ostar, genom kvällens kalvkotletter för att slutligen landa som ackompanjemang åt sabbatens kontemplativa aftondvala. Ett utmärkt sätt att lära känna ett vin, eller som i det här fallet tre.

Kvällens producenter har lika många likheter som olikheter sinsemellan men befinner sig geografiskt på spottavstånd från varandra:  Quercecchio med 15 ha i Camigliano, Fanti har 52 ha i Castelnuovo dell'Abate och Salvioni ynka 4 ha i Montalcino. Fanti och Quercecchio använder sig av en blandning av små och stora fat medan übertraditionella Salvioni givetvis bara har botti.

Låt mig kort och kallt konstatera att 2009 och Rosso di Montalcino är en mycket tilltalande kombination. Alla tre visar upp en exemplarisk lätthet och spänst när vi låter näsan svepa över glasen, det här är tre olika tolkningar av sangiovese i sin rätta skepnad. Till och med den i sammanhanget storskaliga Fanti-rosson har en söt frukt som är skir och klarröd men ändå känns varsamt extraherad, enda invändningen är att den förefaller lite för ren, nästan klinisk, jämte de båda andra uppsluppna och svårt livsbejakande juicerna.

Salvionis rosso har tveklöst mest struktur och ryggrad. Det här är i en klass för sig själv med en långt dragen komplexitet i doften där de gödsliga och jordiga stråken står för rusticiteten medan den fantastiska mineraliteten skänker sober elegans och mitt däremellan ståtar en intensivt knallröd bärfrukt. I munnen finns allt man kan önska av en klass-sangiovese med livfulla syror och nafsiga tanniner. Men någonstans anar man trots allt en lätt återhållen och lite behärskad karaktär som viskar något om att ännu större dåd är att vänta för den som har tålamod och låter nästa flaska ligga några år.

Fast det är i den ystra Quercecchion som den riktiga charmen finns. Vi har satt i oss åtskilliga exemplar av den här nollnian tidigare och blir lika glada vid varje tillfälle. Lätt, ljust, rödfruktigt och pur brio rakt igenom. Skumt ämabla associationer till vildhallon marinerade i diesel och någon som står och kokar jordgubbskräm i ett parkeringshus. Näsa och mun fylls av lust och liv. Ett av mina favoritviner, 2009 är ett par snäpp bättre än 2010 (just nu), och en rosso som står sig förbluffande väl bredvid den mer än dubbelt så dyra Salvionin.

Quercecchio Rosso di Montalcino 2009 kostar 90 MUK hos Carlo Merolli, Fanti RdM 2009 €8.95 hos der-Wein-Weber och Salvioni RdM 2009 219 DKK hos BB Vin.

P-R-I-S-V-Ä-R-T...

Alla som råkat snegla på Livets Goda-chefredaktören Anders Enquists programförklaring, eller för den delen läst tidningen i fråga, vet att begreppet "prisvärt" där är skytt som pesten. Så till den milda grad att AE's "största mission i livet innan han lämnar in för gott är att få detta uttryck eliminerat från jordens yta".

Jag är inte riktigt på det klara med vari denna extrema aversion för ett, i mina ögon, ganska förnuftigt distinktionskriterium har funnit sin näring. Jag menar, såvida man inte är gjord av pengar eller ständigt översköljs av containrar med gratis varuprover så måste man väl ändå väga in huruvida upplevelsen av ett vin, eller vad man nu väljer att spendera sina surt förvärvade slantar på, motsvarar prislappen?

Möjligtvis bottnar denna antipati i det faktum att vinkritikerna i landets ledande morgontidningar länge använt sig av begreppet "prisvärt", nästan som den allenarådande kvalitetsindikatorn, och på så sätt devalverat och förpassat uttrycket till vinflosklernas yttersta träskmarker. En annan invändning är att det förstås är en högst subjektiv värdering, huruvida något är värt sitt pris. Fast å andra sidan är ju personliga omdömen och vintyckande i största allmänhet per definition subjektiva värderingar, så jag förstår inte varför man så instinktivt ska sky just den här parametern? Jag tycker mig dock se en snar rehabilitering och revitalisering av det här bespottade uttrycket coming down sixth avenue i min kristallkula!

"Prisvärt"är faktiskt det första som slår an en ton på min lyra när jag för glaset med Paolo Conternos Barbera d'Alba Ginestra 2008 till min näsa och mun. För €11.95 får man sig till livs en matackompanjatör av rang och riktigt hög klass. Gnistrande fräscha syror i ett rent paket med mellanröda bär som bara skriker efter att få ta sig an kvällens vitello tonnato. 2008 är ett favoritår när det kommer till barbera - ett riktigt klassiskt Piemonte-år - och hoppet står högt till försommarens barolo-release. Den här är minst lika bra som 2007:an. För den som kan lite italienska har Paolo Conterno en väldigt bra, och sällsynt objektiv, årgångssummering från 2002 och framåt.

Igår ville vi ha något moget och elegant till vår klassiska kalvstek, som sedermera kom att reinkarneras till kvällens vitello tonnato, och kom att tänka på Ioppas Ghemme. Vi drog korken ur en av två kvarvarande 98:or men fann bara brun och torr frukt i doften. Smaken var likaledes uttorkad och tämligen livlös. Vi provade lyckan med flaska nummer två men resultatet var bara marginellt bättre. Det verkar alltså som att 98:orna har sett sina bästa dagar vid det här laget. Prisvärt? Absolut! Vi har haft mycket glädje av den här mixade 12-packen för osannolika 1300:- och har fortfarande ett par ströflaskor kvar som nog får sätta korken till i det närmaste.

ps -Alice Feiring har plitat ner ett par intressanta rader om pris- kontra kvalitetskorrelationer och annat filosofiskt här.

Langhe Nebbiolo 2007 (La Spinetta)

 

Det är ruskigt lätt att slå på autopiloten och avfärda allt rotofermenterat och medium-toast-barriquelagrat vin som på tok för publikt, överextraherat och lättillgängligt, särskilt om etiketten råkar ståta med en särdeles bepansrad rhinoceratidae och producenten stavas La Spinetta. Men kombinationen nebbiolo och små fat är särskilt knepig. Druvan är ytterst delikat och brukar åka på en rejäl nacksving i närkamperna med querqus robur när allt den egentligen snällt ber om är en lätt smekning. Och det sista den stackars druvan brukar behöva inför det smärtsamma mötet med mister barrique är en brutal urlakning av de där förhatliga paddlarna.

Vi har ett gäng LN 2007:or liggandes som behöver drickas undan, året var ju varmt och vem vet hur länge de håller formen nere i källaren? Vinet är väldigt mörkt och har en tydligt brun rim när vi häller upp - månne ett brådmoget omen? Nejdå, doften är kärnfrisk med mosade jordgubbar, skoputs och lommevarm tryffel. Faten är snyggt integrerade och ger begreppet "eksmekt" ett nytt och lite otippat ansikte.

Stor och fyllig frukt i mörka plommonspektrumet och subtilt tillslipade tanniner som klamrar sig fast på tandköttet en bra stund. Smaken och munkänslan är inget annat än angenäm - full njutning på egen hand såväl som till Mannerströms läckra old school-oxrullader fyllda med saltgurka och kallrökt skinka - tänk vad härligt med traditionella recept som inte försöker leka svennebananitaliano med soltorkade tomater, prosciutto och parmigiano i parti och minut, även om gamle räven Mannerström börjar gå och bli lite fulpoppis på gamla dar - La Spinettas LN 2007 är ett mycket tjusigt kraftpaket som just nu ser sina sina bästa dagar. 2009:an är på gång och f-n vet om det inte blir ett par flaskor för att prova. 189SEK är ett bra pris och helt klart La Spinettas bästa pang-för-pesetan.

Ero 2010 (Tenuta di Fessina)

Vi har väl alla lite till mans en föreställning om att siciliansk nero d'avola ska vara en sirapskletig, fruktpackad alkoholinfusion som frammanar huvudvärk vid blotta åsynen av etiketten? Dags att tänka om, förstås.

Tenuta di Fessinas Ero hämtar sina druvor från Val di Noto nära Siracusa i sydostligaste hörnet av ön. 8-10 dagars maceration och en kort vila på rostfritt stål bäddar för ett lättare uttryck i den här renrasiga nero d'avolan. Vi har hittills blivit väldigt förtjusta i TdF's eleganta Etnaskapelser Erse och Laeneo så vi har gott hopp om att husstilen, med den lättfotade elegansen i första rummet, ska få skina även i Ero.

Jomenvisst! Här vankas det rabarber, blod och andra järnhaltiga referenser men också rika fång av mycket angenäma medicinalörter. En doft bräddfylld med tydlig mineralitet men som också har en solid fruktkärna av såväl sötmogna skogsbär som ljusare toner av moreller och röda vinbär.

Vinbärssyrorna och lingonkärvheten är ganska dominanta element i munnen och nyper rejält i kinder och tandkött. Man tänker väl inte först och främst på uttryck som "balans" eller "djup", utan här har vi att göra med ett charmtroll som kommer undan med det mesta och framför allt visar vad det går för när det kommer mat på bordet. En ungdomlig och livlig skapelse som kanske inte bubblar över av patos och skarpsinne men som ändå sorteras in under rubriken: sköna bekantskaper.


Finns hos Der-Wein-Weber och kostar €12.95. Det är förstås WV-Niklas som har inspirerat oss.

Bottiglie miste

Vi slänger ihop en hastigt påkommen ad-lib-session, så här i sista minuten innan fastan sätter in, där den enda uttalade grundtanken är att smaka av några nyinförskaffade flaskor för att se om det föreligger något akut påfyllningsbehov. Alla våra tre flaskor är tagna ur den senaste leveransen från Holte medan vännerna J & H's viner är köpta via det nationella monopolet. Vi provar blint och känner bara till våra egna viner men vet inte när eller i vilken ordning de dyker upp.

Vårt första glas är ganska transparent i en klar granatröd ton och spjutar ur sig en distinkt nebbiolokarakteristik som tar kommandot direkt. Doften berättar om ett extraktrikt vin med terpentin, medicinalörter, viol och en oomtvistlig russinton som får mig att konstatera att vi har att göra med Le Stries Sforzato di Valtellina 2007 medan övriga deltagare tror att vi har en ovanligt kraftfull barbaresco i glaset. Tanninerna känns väl avslipade, syrorna är sobra och måttfulla medan frukten snärtar till rejält direkt för att klinga av mycket långsamt och elegant. Ett gott vin med kraft och potens utan att vara det minsta klumpigt. På minuskontot hamnar det faktum att det känns lite småtrist, man rycks liksom aldrig riktigt med, utan sitter mest och konstaterar att vinet är mycket bra och trevligt.

Vår tidigare erfarenhet av sforzati begränsar sig till ett par årgångar av Nino Negris Cinque Stelle och något smakprov av Conti Sertoli Salis' Canua. Le Strie har här gjort en mycket stilig tolkning som är svår att inte tycka om. När det är sagt så har jag svårt att se att vi kommer att fördjupa vår bekantskap med den här vintypen - den känns liksom lite för "konstruerad" och tillrättalagd. 275SEK/DKK (CM).

Glas nummer två har en tydlig ickeitaliensk prägel av rå köttsaft som, i kombination med en väl genomsiktlig men mycket mörkt sammetsröd uppenbarelse, får mig att tidigt utbrista: "Syrah från Norra Rhône!" Detta får emellertid litet, eller inget, bifall och ingen vill kännas vid vinet som sitt eget. Jag detekterar en ganska ymnig ton av riktigt dyra och snygga små fat i form av butterscotch och finaste choklad som liksom frukten är ganska mörk. Strukturen är smidig och vinet känns förvånansvärt friskt och lättdrucket vilket vidimeras av det faktum att det försvinner rysligt snabbt i glaset. Ett läskande men välgjort och elegant vin.

Det är mycket riktigt en Norra Rhône-syrah: Côte-Rôtie 2006 (Clusel-Roch). Bra framtidspotential men riktigt gott och kul att prova redan nu. Men för 425SEK (SB) finns det förstås mycket annat som lockar i vinvärlden.

Man får vara rejält tondöv för att inte känna igen Cristiana Galassos klara stämsång som ljuder ur tredje glaset. Trots att vi aldrig smakat mellanvinet D'Ugni 2006 tidigare kan man direkt slå fast att det är just detta som man har framför sig. Supermörkt och tätt på brukligt montepulcianomanér med en febril tobakston, mörk choklad och bränd majolikaglasyr. Rustikt, tydligt och varmt välkomnande - en skön vinupplevelse.

Det här är ljuvliga grejer med personlighet och tydlig avsändare. Alla runt bordet gillar det men är nog en smula överrumplade av intensiteten. Intensivt är det, men inte tungt. Snäppet komplexare och lite mer att tugga på än producentens instegsvin Fante, men "lättare" än den mäktiga Rudero. 100SEK/DKK (CM).

Fyran är mörk, tät, grumsig och bruntingerad. Frukten är söt, nästan lite portvinsaktig och maltig - en mogen skapelse. Munnen bjuds på vidare fruktmognad, god rondör och koncentration. Det här kan vara mogen amarone eller dito Chateauneuf du Pape.

Chateauneuf du Pape 2000 (Bosquet des Papes) känns solid och duglig men spritter inte precis av liv. Ger ett lite småtrött dessertvinsintryck, liksom. 299SEK (SB).

Glas nummer fem sprider inte mycket glädje kring sig, må jag säga. En dysterkvist utan pregnanta markörer, ett lagomvin som skulle kunna komma från vilken del av världen som helst. Absolut felfritt, allt smakar säkert som det ska, men oerhört anonymt. Rostade kaffetoner fyller ut tomrummet som sangiovese/cabernet-blandningen lämnar efter sig - en vinös bukfylla a'la McDonalds.

Inget för oss. Jag kan inte komma på en enda anledning till varför man skulle köpa Dogajolo Rosso 2010 (Carpineto) igen, inte ens priset på 99SEK (SB) är särskilt attraktivt sett till vad man har i flaskan.

Sjätte glaset är precis allt det som Dogajolo inte var - här finns hur mycket sangiovese-charm som helst. Inget som helst snack om att vi är i Toscana eller Montalcino, och har man tidigare smakat någon annan årgång av Maria Grazias brunelli eller hennes underbara rossi (2009 eller 2010) så känner man snabbt igen stilen. Klarröd bärfrukt som lyser och skiner tillsammans med lite krydderier och örter. Fint definierad, nästan exakt, sangiovesefrukt. Slank, lätt och sprittande i munnen. Alla runt bordet är eniga om att det här är kvällens mest kompletta vin.

Dessutom ett fynd för sina 139SEK/DKK (CM). Måste vara det scoopigaste som kommit från Holte sedan Cascina Cucco Cerrati 2004?

Brunello di Montalcino 2006 (Salvioni)

Ikväll är stämningen nästan lite lätt religiös här hemma. Vi har nämligen dragit korken ur en Salvioni-brunello från toppåret 2006 och förväntningarna är skyhöga efter att ha läst den här synnerligen inspirerande hyllningen från en välbekant och pålitlig östkustconnoisseur.

Översatt till barololingo så har vi att göra med ekvivalenten till Bartolo Mascarello eller Beppe Rinaldi. Giulio Salvioni är en old-school, traditionsbunden och kompromisslös kvalitetsproducent som allt som oftast räknas till Montalcinos topp-tre, tillsammans med Gianfranco Soldera och Diego Molinari eller möjligen Franco Biondi-Santi. Salvioni har tre fantastiska hektar i de östra delarna av Montalcino som släpper från sig runt 10-12000 flaskor brunello de goda åren då man inte gör någon rosso. Man gör aldrig någon riserva vilket är lite ovanligt bland topp-producenterna häromkring.

Det är bara att skriva under på Vinosapiens programdeklaration att här skrivs det ny sangiovesehistoria från första sniffen. Något så kapitalt fascinerande och njutningsfullt har då i varje fall aldrig jag snubblat över tidigare. En tät men samtidigt lucker bärfrukt som andas såväl vitalitet som pondus. Lager på lager byggs på och flätas samman i en slags blandning av bachsk kontrapunktik och van goghskt färgspel. Det känns helt överflödigt att börja rada upp doftassociationer på sedvanligt pekoralt manér.

Munupplevelsen kan bara beskrivas som ljuv silkeslen balans och fullständig kapitulation. Man kan inte annat än att låta sig förföras när man känner en liten tår spränga sig ur ena ögat och långsamt leta sig nedför kinden för att fastna i en djup smilgrop. Storhet, djup och fenomenal drickbarhet i samma paket, ett veritabelt Kinder-ägg för en sangioveseälskare.

Jag har i skrivande stund svårt att se att jag någonsin skall kunna få en sådan här kick av en brunello fler gånger i mitt liv - jag fruktar att det här är så bra det blir men gläds åt att vi har ett par flaskor till. Dessa ska få ligga till sig några år till men jag kommer att knäppa händerna och hoppas att en god del av den här underbara sötfrukten duckar och klarar sig undan mognaden. Finns fortfarande att få tag på hos BB Vin i Dragør. Anbefalles å det varmaste för såväl brunellobeundrare såväl som dito belackare!

                                   

Ortensio Lando Valtellina Superiore 2008 (Luca Faccinelli)

Jag vet, Valtellina är sjukt underrepresenterat här på bloggen. En av orsakerna till detta är att det inte finns någon Köpenhamnsimportör med uttalad Valtellinaprofil. En annan är att många producenter, här uppe i ett av Italiens nordligaste vinodlingsområden, är vådligt förtjusta i att använda sig av färskrostade små barriquer för att bestänka sin kanske inte alltid helt utmognade druvmust med lite smörkolarondör och vaniljsötma. En åtgärd som inte brukar falla i särskilt god jord, i varje fall för vårt vidkommande.

Desto gladare blir vi förstås när det visar sig att Carlo Merolli plockat hem en liten laddning Valtellina Superiore med druvmaterial från Grumello av producenten Luca Faccinelli som verkar låtit sin lombardiska nebbiolojuice fått vila på stora och bättre begagnade botti. 


Vi har omedelbart ett vin som vill visa upp sig från sin allra elegantaste sida i glaset - det här andas prakt och pompa med all sin floralitet och mineralitet. Referenserna till de nordpiemontesiska subregionerna är tydliga, här finns särskilt distinkta tangenter till Lessona och Ghemme med burgundisk finess, vulkanisk knastrighet och skinande röd jordgubbsfrukt. Ljuvlig doft som känns högklassig utan att framstå som förnäm och högfärdig.


Synnerligen väl avstämt även i munnen med läskande, nästan kylig, rödfrukt och vackra vitvinslika syror. Tanninerna är på plats men håller sig långt bak i smakbilden med en subtil men likafullt tät struktur. Eftersmaken lever kvar längre än man först kan förmoda sedan den här ambrosian lämnat svalget. Fungerar utmärkt till gammal hederlig ugnsstekt kyckling med en champinjonsås men tål även vår fulla uppmärksamhet framför brasan i rent kontemplativt syfte. Klassnebba till väldigt angenämt pris: 175 SEK/DKK - vi fyller definitivt på.

Nonna Concetta 2008 (Calabretta)

Vi drar korken ur nya årgången av Calabrettas Nonna Concetta. 2006:an var en av 2010 års rusigaste förälskelser så det är inte utan att vi förväntar oss en hel del av 2008 som hittills verkat varit ett år i vår smak på Etna. Blev det förresten någon 2007?

Bedrägligt skir med granatäppleröda tingeringar. Doften drar direkt i déjà vu-spaken med sprättande lavareferenser och fräsande magmamineralitet i kollision med bedårade bärfrukt i klarröd stass, fast inte på långa när så extrem och in-your-face som nollsexan utan allt är inslaget i ett avsevärt mer sansat och komponerat paket. Ett sobert doftintryck med både rödbärig rondör och floral fräschör i lagoma doser.

Även smaken känns mer behärskad än yrvädret till storebror - syrorna är utmärkt vitala och tanninerna är fint nyponpulvriga. 2008:an känns mer samlad och mer drickfärdig på något sätt, allt finns där men mätarna håller sig i mitten utan några transienter som nuddar det röda. Vi kommer nog att dricka upp 2008:orna innan 2006:orna som förmodligen har mer att ge på sikt.

Finns hos Carlo Merolli och kostar 135 SEK/DKK. Även provat och gillat här.

Brunello di Montalcino 2006 (Altesino)

Alla som brukar kolla upp Philipsons kampanjer lyfte säkert ett och annat ögonbryn när man i höstas körde en långkörar-blowout där Altesinos brunello-nollsexa slumpades bort för 130DKK. Altesino är en tämligen storskalig producent med sina 80 ha, varav 44 ha är vingårdar, vars brunello till och med brukar uppenbara sig på varuhusen i exempelvis Piemonte, fast då till priser runt €30-40. Vinerna brukar vara habila så en fin årgång som 2006 kan väl inte vara någon större chansning? Är man dessutom tre stycken att dela på en tolva så är det inte mycket att tveka på.

Ljus och fint klarröd med god transparens, precis som vi vill ha vår sangiovese. Fin aromatik med alla de vederbörliga brunelloelementen men alltsammans snyggt inslaget i ett skinande klart och knallrött paket. Ingen jobbig tyngd eller påklistrat spotska markörer, bara fräschör och spänst.

Samma melodi i munnen där man snabbt charmas av lättheten, vitaliteten och den oklanderliga balansen. Ingen powerhouse-brunello med massiv frukt eller överdrivet lång och mäktig eftersmak utan en skönt läskande dito att dra i sig rejäla munfullar av. Ett skolboksexempel på ett vin där det känns som om druvorna plockats vid närmast perfekt fenolisk mognad och där man varit föredömligt försiktig med extraktionen. Lättsam och sorglös men samtidigt skönt medryckande och njutbar brunello.

Nu är det för sent att ångra att man inte klämde ett 12-pack själv, 2005:an är jag lite mer tveksam till. Più Rosso-Niels gillade 2004:an.

Conca Tre Pile Barbera d'Alba 2005 (Aldo Conterno)

Alldeles för knäcksöt och sockersliskig näsa. Det övergår mitt förstånd varför en av de mest framstående och högst aktade av Piemontes producenter envisas med att lägga sin barbera, från fina vingården Conca Tre Pile i Bussia Soprana, på nya barriques. Här finns tvivelsutan fin fruktstoppning i botten men inte på långa vägar när för att hålla emot den här ekskändningen. Efter en kvart i glaset påminner doften mer om root beer eller julmust än den delikata barbera det förmodligen skulle kunna vara.

Vi äter lite americana-inspirerat med bland annat chipotle och söt majs i ingredienslistan så ett fruktrikt och tanninbefriat vin står på önskelistan. Conca Tre Pile 2005 uppfyller visserligen de kriterierna och klarar sig väl dugligt som måltidsdryck men är i stort sett omöjligt att dricka på egen hand. Förbluffande oinspirerande, identitetslös och matt barbera.

Cuvée Larmande 2009 (Le Mazel)

Ikväll vankas det 100% syrah från syskonen Jocelyn och Gerald Oustrics ultrabiodynamiska vingård Le Mazel i Valvigneres, Ardeche strax väster om Rhônedalens mera omtalade allfarvägar. Vi häller upp direkt från källaren och möts av ett synnerligen snipigt, ogint och småbesvärligt vin som inte vill avslöja något direkt relevant om sitt ursprung och sin bakgrund, bara rödäpplighet och strama syror.

På tok för låg serveringstemperatur och alldeles för lite att göra för det här renodlade bistrovinet således. För när tempen stiger och den grillpannestekta rostasen, den saltbakade potatisen och paprikasåsen äntrar bordet blir det annat ljud i skällan. Visst hänger den äppliga bio-karaktären kvar och visst är syrorna tuffa, men ett mycket attraktivt aromspektrum vecklar så småningom ut sig likt en tätt knuten origami-trana.

Från början var det hart när omöjligt att urskilja några som helst syrah-markörer men allt eftersom kvällen lider blir dessa allt mer distinkta, och på sluttampen tycks man till och med förnimma en del rhônska egenheter. Vinet är tvivelsutan enkelt och av bordskaraktär men sniffen är likafullt mycket betagande och intressant, efter att vinet börja anta rumstemperatur. I munnen har vi mer att göra med en ardenner som söker sig till arbete och kräver en rejäl köttbit.

Hederligt, ostajlat och väl värt att prova. Gör man sig bara omaket att ge rejält med luft och låta vinet bli lite lagom fesljummet så har man ett bistrovin par excellence. 100 DKK hos Petillant.
.

Gabutti Barbera d'Alba 2006 (Cappellano)

Helt omöjligt att hitta några som helst invändningar mot den här klass-barberan som precis börjat antaga ett mycket intressant mognadstillstånd. Fullpackad näsa med allt från den elegantaste tryffel till småskitiga toner av mylla och mossa, och mitt i alltsammans härjar amarenafrukten som så sakteliga börjat klä sig i dyr balasamicoskrud.

Förtrollande balans i munnen med stadga och bredd i fruktsyrorna som både rensar upp i gommen och sticker till i kinderna. Grym barbera-aromatik av det slaget som man sällan råkar på såvida man inte har någon av mästarna - Bartolo Mascarello, Giuseppe Rinaldi, Giacomo Conterno eller Cappellano - i glaset. Det här är rustikt, agrart och givetvis aldrig ämnat att hösta in en massa poäng eller plaketter. Lik förbannat är det ett vin som andas storhet, stolthet och traktskarakteristik i massor. Jag kan förstås inte undvika att bli en smula misty eyed och drar således febrilt i stora hyllningståten.

Klassiska år som 2006 och barbera är en mycket lyckad kombination, liksom 2008. Varmare år kan det bli lite problem med syrorna - och barbera minus syror är, som vi alla vet, lika med blä. Jag tror i och för sig inte att 2007 eller 2009 innebar några större problem för Cappellano med sitt förstklassiga druvmaterial från välventilerade Gabutti.

Klockrent ka-ching-fynd för sina €15 hos BaroloBrunello.

Laeneo Nerello Cappuccio 2010 (Tenuta di Fessina)

Det var faktiskt inte bara la Befana vi väntade på när det senaste inlägget skrevs. Även la Cicogna har avlagt besök sedan dess, så nu är vi innehavare av den ljuvligaste lilla tös världen hittills skådat. 2012, kan vi redan konstatera, blir den största av årgångar!

Vi har länge hört WV-Niklas lobba för Tenuta di Fessinas rena nerello cappuccio Laeneo och nu är det äntligen dags att få prova 2010:an av den här rariteten. Nerello cappuccio brukar oftast spela andrafiolen i Etna-cuvéerna som blanddruva åt den lite bråkigare, och enligt många mera karaktärsfulla, nerello mascalese. Det mesta som är värt att veta om viner från Sicilien i allmänhet eller från Etna i synnerhet, finns förstås att läsa hos nämnde Niklas och hans eminenta artikelserie i ämnet.

Det första vi kan konstatera är att TdF inte tänkt sälja sin Laeneo med hjälp av någon fancy glättetikett - den här påminner närmast om något Xeroxkopierat dokument ur Stasi- eller Securitate-arkiven. Sedär, lucchesiska charmpoäng inhöstade redan innan korken är dragen således.

Doften är ren och mineralstinn med såväl bräddfyllda skovlar blött grus som pudertorrt kalkiga drag. Frukten är av det klarröda och direkta slag som har kommit att charma snart sagt alla vinbloggosfärens våghalsigare explorateurer vid det här laget. Tänk Occhipinti, eller för den delen Lapierre, så är ni nära. Det är avgjort mineraliteten som sticker ut mest och berättar ett och annat om det vulkaniska ursprunget.

Smakprofil och munkänsla får mig osökt att tänka på Quercecchios Rosso di Montalcino med sin saftighet och lättgillade direkthet. Rent och uppfriskande i beaujolaisisk stil men återigen med en mer uttalad mineralisk pendang. Jämför jag med TdF's Erse så ger Laeneo 2010 ett direktare och kanske också något mindre komplext intryck med sitt grundare djup. Jag är i och för sig övertygad om att något år eller två till på flaska kan göra susen, här finns fint balanserat råmaterial att bygga vidare på. Laeneo 2010 är dock definitivt ett vin väl värt att prova och som kommer att charma många som jagar viner med skyhög drickbarhet och personlighet.

Der WeinWeber säljer Tenuta di Fessinas viner till bra priser och mycket behagliga fraktkostnader.

I väntan på La Befana

Ingvar kommer över för en spontansmakning av ett gäng vitt skilda vintyper utan någon som helst gemensam nämnare. Mer än, ska det visa sig, att samtliga är välgjorda och goda och ett par är dessutom riktigt "stora" vinupplevelser. I alla fall för oss. För vem bestämmer vad som är ett "stort" vin om inte den som håller i glaset?

Paolo Bea's Arboreus 2006 är en sådan upplevelse. 100% trebbiano spoletino som fått macerera i tre veckor gör att vi har ett lätt bärnstensfärgat, mycket vackert vin i glaset. Det första som slår mig är att om man fått detta i ett svart glas skulle doften kunna leda tankarna till mogen barolo. Här finns torr brasrök, tjära, läder och en skönt stoppad, plyschröd frukt. Oändligt elegant och vacker doft, som nästan gör att smaken blir en liten besvikelse.

Detta rättar dock till sig när vinet stiger i temperatur, vi enas om att 15-16 grader är idealisk serveringstemp för den här typen av vin. Först då kan de finpulvriga tanninerna verka ut och hela den komplexa aromatiken blomma ut även i munhålan. Det här är ett vin med massor av karaktär och i nästintill perfekt balans mellan sina många beståndsdelar. Kommer säkert att växa ytterligare ett par storlekar i öppen flaska de närmaste dagarna.

Den österrikiska biodynamikern Werner Michlit och hans Meinklang är kanske mest känd för att lagra en del av sina viner på betongägg. Konkret 2007 är 100% St. Laurent som fått ligga till sig i ett sådant 9 hl-ägg.

Vilken doft! Det här liknar inte på något sätt den slanka och pinot noir-lika St. Laurent-versionen från Pittnauer som vi provade härförleden. Det här är en fullmatad, fruktpackad, frivol och fascinerande sniff med både söt bärfrukt, isande mineralitet och extraktrik essens. Mörk i sitt uttryck, men ändå med ett piggt och ystert anslag.

Även munnen bjuds på viss frukttyngd men allt känns liksom omslutet av en förlösande fräschör. Lätta och smånafsiga tanniner tillsammans med en stabil syrlighet gör att det aldrig upplevs som det minsta baktungt eller dovt. Det här gör oss naturligtvis ännu mera nyfikna på vilka hemligheter den här druvan ruvar på. En sak är säker: hädanefter får det bli mer St. Laurent från Burgenland här hemma.

Två piemontesiska bekantingar härnäst. Först Giuseppe Rinaldis Dolcetto d'Alba 2007 som är en maximal vinupplevelse för minimal peng. Jag har svårt att tänka mig att det finns något annat instegsvin som bjuder motsvarande drickglädje, komplexitet och karaktär i förhållande till insatsen? Jag har provat åtskilliga barolo som inte varit i närheten av de historier som den här dolcetton berättar.

"Det doftar väldigt naturligt" säger Ingvar. Och det är nog huvudet på spiken, även om "Il Citrico" förmodligen inte svänger sig med dylika termer. En solid körsbärspelare omges av linolja, solvarmt grus och nyslagna örter. Mycket njutbar på egen hand med sina lätta tanninstick och rena fina syror men framför allt: ett enastående matvin. Fråga: Kan en dolcetto d'Alba vara ett "stort" vin? Svar: Jajamensan!

Ren vespolina är en kuriositet som man inte råkar på så ofta. En av få som vi känner till är Ghemme-producenten Ioppas variant som vi länge varit spända på att få prova. Årgången är 2005 och vinet har en klart mogen doft med en del läder, soja och buljong som surrar kring den något torra frukten. Ung vespolina brukar skina med sin klarröda bärfrukt av smultron, jordgubbar och hallon.

I munnen finner vi förvånansvärt mycket tanniner och en intakt syra. Frukten är dock på tok för uttorkad för att det hela ska lyfta, så helhetskänslan blir tämligen platt och trött. Säkert mycket roligare för 3-4 år sedan.

Vad är det då egentligen som alla snackar om nuförtiden? Marcel Lapierres Morgon 2010 verkar gå hem i alla läger. Ingvar spikar beaujolais direkt och gissar tre sekunder senare på Lapierre.

Svårt läskande med sin klarröda frukt och sin rikedom på mineraliska referenser. Här finns en attraktiv lätthet i både näsa och mun men vinet är likafullt utrustat med ett fängslande djup som är likaledes tilldragande. Svårt att plocka ner i sina beståndsdelar, det här är ett vin att bara bälga i sig och njuta. Vinosapien handlade åt oss i Köpenhamn och överräckte flaskorna med varningen: "Ni kommer att bli beroende" - ett scenario som jag sannerligen inte håller för otänkbart.

Palaris Rosso del Soprano 2004 är mycket intensiv och kraftfull med tät och mörk frukt såväl som tydliga spår av tämligen färskrostade små fat med gott om knäcksötma i både doft och smak. När Ingvar säger Sicilien så tänker jag nero d'avola men det här är nerello, både mascalese och capuccio, och nocera från Messina på öns nordostligaste spets. Väsensskilt från de mer bekanta Etna-versionerna av de här druvorna och en boll som vi inte kommer att springa vidare på.

Conclusione

I årets sista skälvande ögonblick gör vi helt om från den sedan tidigare planerade Boca-06:an. Från köket hörs nämligen distinkta toner och takter av en förberedande tournedos Rossini-tillredning - frasigt friterat toastbröd stansas, tjocka skivor av ankleverterrine skivas, cognacssåsen skummas och de avbakade potatishalvorna ska förvandlas till pommes Jackson. Här krävs alltså tyngre doningar. Hmm, amarone har det inte blivit många i år, trots Oraklet vid Rönneåns profetior för drygt ett år sedan om en bloggosfärisk rehabilitering under 2011 av denna styvmoderligt behandlade vintyp.

Le Ragoses Amarone della Valpolicella 2005 är ett barn av den rustika och traditionella skolan med lång maceration och lagring på gamla botti. Oerhört intensiv doft direkt ur flaskan med tobak, mörkröd och väl utmognad frukt samt en prononcerad slöja av reduktiva toner som ger vinet en pondus och aplomb som man inte är riktigt van vid men som icke desto mindre gör det hela mycket attraktivt att snusa på. Grillat såväl som rått kött, djup bigarråfrukt i svart prakt, linolja och liqourice allsorts. Russinen och den torkade frukten förnims knappt där bak i fonden.

Bra tryck i den mullrande frukten även i munnen. Här finns definitivt tillräckligt med syror för att hålla intresset på topp och tanninerna hänger kvar en bra stund på tandköttet. Härligt vin. Ett kontemplationsvin? Absolut, men till en fullmatad anrättning som en tournedos Rossini möter det upp föredömligt på alla fronter. Även ett utmärkt matvin alltså, till rätt sorts mat. Och vid rätt tillfälle: nyårsafton? Klockrent!

Jag har inte kommit mig för att summera året med en bästa-lista eller något liknande. Min aversion mot listor och kalenderbiteri sitter i, således. Förra året försökte jag mig på att upprätta någon form av önskelista och att rada upp ett par löften. Helt odugligt! Önskningarna har på intet sätt blivit bönhörda: Marcus Birro är allestädes närvarande i alla former av media där han omtalas som allt från näste partiledare här till kommande programledare där och det bölas på kvällstidningarnas skvallersidor om Södermalmslägenheter och ditten och datten. Och Paolo Roberto verkar fortfarande vara journalisternas first call när det ska diskuteras tomattranchering, ribbstolsmazurka eller "utanförskap". En och annan högstadieelev har han visst också hunnit dalja upp.

Och mina löften ger jag heller inte mycket för: Dricka mer timorasso, vermentino och rossese? Ja hur skulle vi kunna dricka mindre? Att öka från noll till en gång är knappast något att göra sig märkvärdig över.

Nej, jag skulle hellre vilja skänka en varm tanke till, och höja ett glas för, alla de förstklassiga vinmånglare som vi har äran att ha tillgång till i Köpenhamn med omnejd. De gör vinintresset till en ren fröjd för oss som bor här nere i Skåne och har gjort safarin till ett av våra varmast emotsedda månatliga helgnöjen. Vi har i år stiftat bekantskap med den sublima Toscana/Aosta-pushern BB Vinimport vars sortiment verkligen är förstklassigt och som hjälpt oss att vinna nytt och starkt förtroende för Montalcino, inte minst.
Stefan Jensen med Winewise och Terroiristen har fortfarande, i mitt tycke, Skandinaviens starkaste Italien-katalog och man blir alltid väl omhändertagen när man hälsar på. Le Papillon, Österreich Vin, Petillant, Gerbola Vin och Finn Klysners DWC-Vin är alla alltid lika kul att besöka, och med sortiment inom sina respektive nischer som får det svenska monopolet att ta skydd bakom skämskudden.

Men framför allt vill jag rikta vår hyllning mot vinhandlarnas Pontifex Maximus, The dealer and the healer, mannen, myten: Carlo Merolli. Presentation är såklart överflödig då Carlo säkert redan gjort sig oumbärlig för de flesta svenska bloggläsare som söker nya och inspirerande vinkickar. Lika kul varje gång att komma över och tragga vin och man lämnar alltid Holte med ett leende på läpparna, med nyfunnen inspiration och med bilen betydligt mer fullastad än vad som var den ursprungliga intentionen. Vi tar ett litet safari-hiatus nu men kommer tillbaka med förnyade krafter framåt vårkanten! Bloggandet fortsätter dock oförtrutet.

Felice Anno Nuovo på er alla!