Italienska Viner

Nonna Concetta 2008 (Calabretta)

2012-02-01T20:07:00.003+01:00

Vi drar korken ur nya årgången av Calabrettas Nonna Concetta. 2006:an var en av 2010 års rusigaste förälskelser så det är inte utan att vi förväntar oss en hel del av 2008 som hittills verkat varit ett år i vår smak på Etna. Blev det förresten någon 2007?

Bedrägligt skir med granatäppleröda tingeringar. Doften drar direkt i déjà vu-spaken med sprättande lavareferenser och fräsande magmamineralitet i kollision med bedårade bärfrukt i klarröd stass, fast inte på långa när så extrem och in-your-face som nollsexan utan allt är inslaget i ett avsevärt mer sansat och komponerat paket. Ett sobert doftintryck med både rödbärig rondör och floral fräschör i lagoma doser.

Även smaken känns mer behärskad än yrvädret till storebror - syrorna är utmärkt vitala och tanninerna är fint nyponpulvriga. 2008:an känns mer samlad och mer drickfärdig på något sätt, allt finns där men mätarna håller sig i mitten utan några transienter som nuddar det röda. Vi kommer nog att dricka upp 2008:orna innan 2006:orna som förmodligen har mer att ge på sikt.

Finns hos Carlo Merolli och kostar 135 SEK/DKK. Även provat och gillat här.

Brunello di Montalcino 2006 (Altesino)

2012-01-28T21:37:00.001+01:00

Alla som brukar kolla upp Philipsons kampanjer lyfte säkert ett och annat ögonbryn när man i höstas körde en långkörar-blowout där Altesinos brunello-nollsexa slumpades bort för 130DKK. Altesino är en tämligen storskalig producent med sina 80 ha, varav 44 ha är vingårdar, vars brunello till och med brukar uppenbara sig på varuhusen i exempelvis Piemonte, fast då till priser runt €30-40. Vinerna brukar vara habila så en fin årgång som 2006 kan väl inte vara någon större chansning? Är man dessutom tre stycken att dela på en tolva så är det inte mycket att tveka på.

Ljus och fint klarröd med god transparens, precis som vi vill ha vår sangiovese. Fin aromatik med alla de vederbörliga brunelloelementen men alltsammans snyggt inslaget i ett skinande klart och knallrött paket. Ingen jobbig tyngd eller påklistrat spotska markörer, bara fräschör och spänst.

Samma melodi i munnen där man snabbt charmas av lättheten, vitaliteten och den oklanderliga balansen. Ingen powerhouse-brunello med massiv frukt eller överdrivet lång och mäktig eftersmak utan en skönt läskande dito att dra i sig rejäla munfullar av. Ett skolboksexempel på ett vin där det känns som om druvorna plockats vid närmast perfekt fenolisk mognad och där man varit föredömligt försiktig med extraktionen. Lättsam och sorglös men samtidigt skönt medryckande och njutbar brunello.

Nu är det för sent att ångra att man inte klämde ett 12-pack själv, 2005:an är jag lite mer tveksam till. Più Rosso-Niels gillade 2004:an.

Conca Tre Pile Barbera d'Alba 2005 (Aldo Conterno)

2012-01-27T21:15:00.001+01:00

Alldeles för knäcksöt och sockersliskig näsa. Det övergår mitt förstånd varför en av de mest framstående och högst aktade av Piemontes producenter envisas med att lägga sin barbera, från fina vingården Conca Tre Pile i Bussia Soprana, på nya barriques. Här finns tvivelsutan fin fruktstoppning i botten men inte på långa vägar när för att hålla emot den här ekskändningen. Efter en kvart i glaset påminner doften mer om root beer eller julmust än den delikata barbera det förmodligen skulle kunna vara.

Vi äter lite americana-inspirerat med bland annat chipotle och söt majs i ingredienslistan så ett fruktrikt och tanninbefriat vin står på önskelistan. Conca Tre Pile 2005 uppfyller visserligen de kriterierna och klarar sig väl dugligt som måltidsdryck men är i stort sett omöjligt att dricka på egen hand. Förbluffande oinspirerande, identitetslös och matt barbera.

Cuvée Larmande 2009 (Le Mazel)

2012-01-22T22:10:00.002+01:00

Ikväll vankas det 100% syrah från syskonen Jocelyn och Gerald Oustrics ultrabiodynamiska vingård Le Mazel i Valvigneres, Ardeche strax väster om Rhônedalens mera omtalade allfarvägar. Vi häller upp direkt från källaren och möts av ett synnerligen snipigt, ogint och småbesvärligt vin som inte vill avslöja något direkt relevant om sitt ursprung och sin bakgrund, bara rödäpplighet och strama syror.

På tok för låg serveringstemperatur och alldeles för lite att göra för det här renodlade bistrovinet således. För när tempen stiger och den grillpannestekta rostasen, den saltbakade potatisen och paprikasåsen äntrar bordet blir det annat ljud i skällan. Visst hänger den äppliga bio-karaktären kvar och visst är syrorna tuffa, men ett mycket attraktivt aromspektrum vecklar så småningom ut sig likt en tätt knuten origami-trana.

Från början var det hart när omöjligt att urskilja några som helst syrah-markörer men allt eftersom kvällen lider blir dessa allt mer distinkta, och på sluttampen tycks man till och med förnimma en del rhônska egenheter. Vinet är tvivelsutan enkelt och av bordskaraktär men sniffen är likafullt mycket betagande och intressant, efter att vinet börja anta rumstemperatur. I munnen har vi mer att göra med en ardenner som söker sig till arbete och kräver en rejäl köttbit.

Hederligt, ostajlat och väl värt att prova. Gör man sig bara omaket att ge rejält med luft och låta vinet bli lite lagom fesljummet så har man ett bistrovin par excellence. 100 DKK hos Petillant.
.

Gabutti Barbera d'Alba 2006 (Cappellano)

2012-01-20T20:25:00.001+01:00

Helt omöjligt att hitta några som helst invändningar mot den här klass-barberan som precis börjat antaga ett mycket intressant mognadstillstånd. Fullpackad näsa med allt från den elegantaste tryffel till småskitiga toner av mylla och mossa, och mitt i alltsammans härjar amarenafrukten som så sakteliga börjat klä sig i dyr balasamicoskrud.

Förtrollande balans i munnen med stadga och bredd i fruktsyrorna som både rensar upp i gommen och sticker till i kinderna. Grym barbera-aromatik av det slaget som man sällan råkar på såvida man inte har någon av mästarna - Bartolo Mascarello, Giuseppe Rinaldi, Giacomo Conterno eller Cappellano - i glaset. Det här är rustikt, agrart och givetvis aldrig ämnat att hösta in en massa poäng eller plaketter. Lik förbannat är det ett vin som andas storhet, stolthet och traktskarakteristik i massor. Jag kan förstås inte undvika att bli en smula misty eyed och drar således febrilt i stora hyllningståten.

Klassiska år som 2006 och barbera är en mycket lyckad kombination, liksom 2008. Varmare år kan det bli lite problem med syrorna - och barbera minus syror är, som vi alla vet, lika med blä. Jag tror i och för sig inte att 2007 eller 2009 innebar några större problem för Cappellano med sitt förstklassiga druvmaterial från välventilerade Gabutti.

Klockrent ka-ching-fynd för sina €15 hos BaroloBrunello.

Laeneo Nerello Cappuccio 2010 (Tenuta di Fessina)

2012-01-16T20:58:00.001+01:00

Det var faktiskt inte bara la Befana vi väntade på när det senaste inlägget skrevs. Även la Cicogna har avlagt besök sedan dess, så nu är vi innehavare av den ljuvligaste lilla tös världen hittills skådat. 2012, kan vi redan konstatera, blir den största av årgångar!

Vi har länge hört WV-Niklas lobba för Tenuta di Fessinas rena nerello cappuccio Laeneo och nu är det äntligen dags att få prova 2010:an av den här rariteten. Nerello cappuccio brukar oftast spela andrafiolen i Etna-cuvéerna som blanddruva åt den lite bråkigare, och enligt många mera karaktärsfulla, nerello mascalese. Det mesta som är värt att veta om viner från Sicilien i allmänhet eller från Etna i synnerhet, finns förstås att läsa hos nämnde Niklas och hans eminenta artikelserie i ämnet.

Det första vi kan konstatera är att TdF inte tänkt sälja sin Laeneo med hjälp av någon fancy glättetikett - den här påminner närmast om något Xeroxkopierat dokument ur Stasi- eller Securitate-arkiven. Sedär, lucchesiska charmpoäng inhöstade redan innan korken är dragen således.

Doften är ren och mineralstinn med såväl bräddfyllda skovlar blött grus som pudertorrt kalkiga drag. Frukten är av det klarröda och direkta slag som har kommit att charma snart sagt alla vinbloggosfärens våghalsigare explorateurer vid det här laget. Tänk Occhipinti, eller för den delen Lapierre, så är ni nära. Det är avgjort mineraliteten som sticker ut mest och berättar ett och annat om det vulkaniska ursprunget.

Smakprofil och munkänsla får mig osökt att tänka på Quercecchios Rosso di Montalcino med sin saftighet och lättgillade direkthet. Rent och uppfriskande i beaujolaisisk stil men återigen med en mer uttalad mineralisk pendang. Jämför jag med TdF's Erse så ger Laeneo 2010 ett direktare och kanske också något mindre komplext intryck med sitt grundare djup. Jag är i och för sig övertygad om att något år eller två till på flaska kan göra susen, här finns fint balanserat råmaterial att bygga vidare på. Laeneo 2010 är dock definitivt ett vin väl värt att prova och som kommer att charma många som jagar viner med skyhög drickbarhet och personlighet.

Der WeinWeber säljer Tenuta di Fessinas viner till bra priser och mycket behagliga fraktkostnader.

I väntan på La Befana

2012-01-06T18:00:00.000+01:00

Ingvar kommer över för en spontansmakning av ett gäng vitt skilda vintyper utan någon som helst gemensam nämnare. Mer än, ska det visa sig, att samtliga är välgjorda och goda och ett par är dessutom riktigt "stora" vinupplevelser. I alla fall för oss. För vem bestämmer vad som är ett "stort" vin om inte den som håller i glaset?

Paolo Bea's Arboreus 2006 är en sådan upplevelse. 100% trebbiano spoletino som fått macerera i tre veckor gör att vi har ett lätt bärnstensfärgat, mycket vackert vin i glaset. Det första som slår mig är att om man fått detta i ett svart glas skulle doften kunna leda tankarna till mogen barolo. Här finns torr brasrök, tjära, läder och en skönt stoppad, plyschröd frukt. Oändligt elegant och vacker doft, som nästan gör att smaken blir en liten besvikelse.

Detta rättar dock till sig när vinet stiger i temperatur, vi enas om att 15-16 grader är idealisk serveringstemp för den här typen av vin. Först då kan de finpulvriga tanninerna verka ut och hela den komplexa aromatiken blomma ut även i munhålan. Det här är ett vin med massor av karaktär och i nästintill perfekt balans mellan sina många beståndsdelar. Kommer säkert att växa ytterligare ett par storlekar i öppen flaska de närmaste dagarna.

Den österrikiska biodynamikern Werner Michlit och hans Meinklang är kanske mest känd för att lagra en del av sina viner på betongägg. Konkret 2007 är 100% St. Laurent som fått ligga till sig i ett sådant 9 hl-ägg.

Vilken doft! Det här liknar inte på något sätt den slanka och pinot noir-lika St. Laurent-versionen från Pittnauer som vi provade härförleden. Det här är en fullmatad, fruktpackad, frivol och fascinerande sniff med både söt bärfrukt, isande mineralitet och extraktrik essens. Mörk i sitt uttryck, men ändå med ett piggt och ystert anslag.

Även munnen bjuds på viss frukttyngd men allt känns liksom omslutet av en förlösande fräschör. Lätta och smånafsiga tanniner tillsammans med en stabil syrlighet gör att det aldrig upplevs som det minsta baktungt eller dovt. Det här gör oss naturligtvis ännu mera nyfikna på vilka hemligheter den här druvan ruvar på. En sak är säker: hädanefter får det bli mer St. Laurent från Burgenland här hemma.

Två piemontesiska bekantingar härnäst. Först Giuseppe Rinaldis Dolcetto d'Alba 2007 som är en maximal vinupplevelse för minimal peng. Jag har svårt att tänka mig att det finns något annat instegsvin som bjuder motsvarande drickglädje, komplexitet och karaktär i förhållande till insatsen? Jag har provat åtskilliga barolo som inte varit i närheten av de historier som den här dolcetton berättar.

"Det doftar väldigt naturligt" säger Ingvar. Och det är nog huvudet på spiken, även om "Il Citrico" förmodligen inte svänger sig med dylika termer. En solid körsbärspelare omges av linolja, solvarmt grus och nyslagna örter. Mycket njutbar på egen hand med sina lätta tanninstick och rena fina syror men framför allt: ett enastående matvin. Fråga: Kan en dolcetto d'Alba vara ett "stort" vin? Svar: Jajamensan!

Ren vespolina är en kuriositet som man inte råkar på så ofta. En av få som vi känner till är Ghemme-producenten Ioppas variant som vi länge varit spända på att få prova. Årgången är 2005 och vinet har en klart mogen doft med en del läder, soja och buljong som surrar kring den något torra frukten. Ung vespolina brukar skina med sin klarröda bärfrukt av smultron, jordgubbar och hallon.

I munnen finner vi förvånansvärt mycket tanniner och en intakt syra. Frukten är dock på tok för uttorkad för att det hela ska lyfta, så helhetskänslan blir tämligen platt och trött. Säkert mycket roligare för 3-4 år sedan.

Vad är det då egentligen som alla snackar om nuförtiden? Marcel Lapierres Morgon 2010 verkar gå hem i alla läger. Ingvar spikar beaujolais direkt och gissar tre sekunder senare på Lapierre.

Svårt läskande med sin klarröda frukt och sin rikedom på mineraliska referenser. Här finns en attraktiv lätthet i både näsa och mun men vinet är likafullt utrustat med ett fängslande djup som är likaledes tilldragande. Svårt att plocka ner i sina beståndsdelar, det här är ett vin att bara bälga i sig och njuta. Vinosapien handlade åt oss i Köpenhamn och överräckte flaskorna med varningen: "Ni kommer att bli beroende" - ett scenario som jag sannerligen inte håller för otänkbart.

Palaris Rosso del Soprano 2004 är mycket intensiv och kraftfull med tät och mörk frukt såväl som tydliga spår av tämligen färskrostade små fat med gott om knäcksötma i både doft och smak. När Ingvar säger Sicilien så tänker jag nero d'avola men det här är nerello, både mascalese och capuccio, och nocera från Messina på öns nordostligaste spets. Väsensskilt från de mer bekanta Etna-versionerna av de här druvorna och en boll som vi inte kommer att springa vidare på.

Conclusione

2011-12-31T20:00:00.000+01:00

I årets sista skälvande ögonblick gör vi helt om från den sedan tidigare planerade Boca-06:an. Från köket hörs nämligen distinkta toner och takter av en förberedande tournedos Rossini-tillredning - frasigt friterat toastbröd stansas, tjocka skivor av ankleverterrine skivas, cognacssåsen skummas och de avbakade potatishalvorna ska förvandlas till pommes Jackson. Här krävs alltså tyngre doningar. Hmm, amarone har det inte blivit många i år, trots Oraklet vid Rönneåns profetior för drygt ett år sedan om en bloggosfärisk rehabilitering under 2011 av denna styvmoderligt behandlade vintyp.

Le Ragoses Amarone della Valpolicella 2005 är ett barn av den rustika och traditionella skolan med lång maceration och lagring på gamla botti. Oerhört intensiv doft direkt ur flaskan med tobak, mörkröd och väl utmognad frukt samt en prononcerad slöja av reduktiva toner som ger vinet en pondus och aplomb som man inte är riktigt van vid men som icke desto mindre gör det hela mycket attraktivt att snusa på. Grillat såväl som rått kött, djup bigarråfrukt i svart prakt, linolja och liqourice allsorts. Russinen och den torkade frukten förnims knappt där bak i fonden.

Bra tryck i den mullrande frukten även i munnen. Här finns definitivt tillräckligt med syror för att hålla intresset på topp och tanninerna hänger kvar en bra stund på tandköttet. Härligt vin. Ett kontemplationsvin? Absolut, men till en fullmatad anrättning som en tournedos Rossini möter det upp föredömligt på alla fronter. Även ett utmärkt matvin alltså, till rätt sorts mat. Och vid rätt tillfälle: nyårsafton? Klockrent!

Jag har inte kommit mig för att summera året med en bästa-lista eller något liknande. Min aversion mot listor och kalenderbiteri sitter i, således. Förra året försökte jag mig på att upprätta någon form av önskelista och att rada upp ett par löften. Helt odugligt! Önskningarna har på intet sätt blivit bönhörda: Marcus Birro är allestädes närvarande i alla former av media där han omtalas som allt från näste partiledare här till kommande programledare där och det bölas på kvällstidningarnas skvallersidor om Södermalmslägenheter och ditten och datten. Och Paolo Roberto verkar fortfarande vara journalisternas first call när det ska diskuteras tomattranchering, ribbstolsmazurka eller "utanförskap". En och annan högstadieelev har han visst också hunnit dalja upp.

Och mina löften ger jag heller inte mycket för: Dricka mer timorasso, vermentino och rossese? Ja hur skulle vi kunna dricka mindre? Att öka från noll till en gång är knappast något att göra sig märkvärdig över.

Nej, jag skulle hellre vilja skänka en varm tanke till, och höja ett glas för, alla de förstklassiga vinmånglare som vi har äran att ha tillgång till i Köpenhamn med omnejd. De gör vinintresset till en ren fröjd för oss som bor här nere i Skåne och har gjort safarin till ett av våra varmast emotsedda månatliga helgnöjen. Vi har i år stiftat bekantskap med den sublima Toscana/Aosta-pushern BB Vinimport vars sortiment verkligen är förstklassigt och som hjälpt oss att vinna nytt och starkt förtroende för Montalcino, inte minst.
Stefan Jensen med Winewise och Terroiristen har fortfarande, i mitt tycke, Skandinaviens starkaste Italien-katalog och man blir alltid väl omhändertagen när man hälsar på. Le Papillon, Österreich Vin, Petillant, Gerbola Vin och Finn Klysners DWC-Vin är alla alltid lika kul att besöka, och med sortiment inom sina respektive nischer som får det svenska monopolet att ta skydd bakom skämskudden.

Men framför allt vill jag rikta vår hyllning mot vinhandlarnas Pontifex Maximus, The dealer and the healer, mannen, myten: Carlo Merolli. Presentation är såklart överflödig då Carlo säkert redan gjort sig oumbärlig för de flesta svenska bloggläsare som söker nya och inspirerande vinkickar. Lika kul varje gång att komma över och tragga vin och man lämnar alltid Holte med ett leende på läpparna, med nyfunnen inspiration och med bilen betydligt mer fullastad än vad som var den ursprungliga intentionen. Vi tar ett litet safari-hiatus nu men kommer tillbaka med förnyade krafter framåt vårkanten! Bloggandet fortsätter dock oförtrutet.

Felice Anno Nuovo på er alla!

Point Barre 2010 och Erse 2009

2011-12-30T20:00:00.000+01:00

Vår kunskap om vinerna från Jura är minimal men nyfikenheten är desto större, det vi provat härifrån har hittills visat sig vara veritabla bulls-eyes på våra preferentiella dartboards. Det är förstås Jura-isten Vinosapien som, i sin iver att befria oss från monovinösitetens tunga ok, stått för smakproven och även agerat inspiration för öppnandet av kvällens ploussard (poulsard) från den lågsvavlande gamle rockräven Philippe Bornard. Vi plockar dessutom fram en flaska av årets trevligaste Etna-bekantskap: Erse 2009 från Tenuta di Fessina. Senast lät vi den löpa i par med Beckers bas-pinot, vilket den gjorde med bravur, men ikväll väntar således nytt nordligt motstånd.

Point Barre Ploussard Arbois Pupillin 2010 (Philippe Bornard) Som sagt; en före detta musiker som lagt plektrumet på hyllan och plockat fram sekatören istället, kör ocertifierat organiskt och minimalt med svavel.

Amen för h-e! Det här är så bedårande att man nästan blir tårögd, som att se en liten hundvalp glatt skutta fram över en jämnt klippt gräsmatta, sött snubblandes på en knappt synbar tuva. Ljuvlig sommarfrukt i skir men likafullt stabil stass - jordgubbar, hallon och smultron alldeles bredvid högar av bördig mylla, fång av medicinalörter och en sträng Vademecum - intresseväckande, vackert och läckert.

Munnen bara bekräftar allt det som näsan så förutseende redan pekat ut: att det här är ett absolut ämabelt klassvin med fräschör, djup och shitloads of läskability. Syror och lätta stick på gom och tandkött, smaskig frukt och snygga stänk av blöt tobak, men framförallt pur glädje och fullkomlig harmoni. Bättre än så här blir det min själ inte utan att vara "stort".

Erse Etna Rosso 2009 (Tenuta di Fessina) Kärt återseende, det här tycker jag är bland det bästa vi smakat från Etna. Vi älskar Calabrettas ruffigare versioner och har njutit i fulla drag av Tenute delle Terre Neres elegantare tolkningar men Erse är dansant, ytterst ren och mineralisk.

Bredvid charmtrollet från Jura känns det dock lite stramt och uppnäst, men det tror jag i och för sig de flesta andra viner jag egentligen gillar också skulle göra. Aromatiken är dock oklanderligt Etna-definierad med klarröd frukt och kärv vulkanmineralitet. Smaken är ren med zingande syror i den trestrukna oktaven och formidabelt tanninkli på tandköttet. Frisk och upprensande som en bra riesling men med en burgundisk pinot noirs djup och essens.

Erse är fortfarande en Etna-favorit, klart mer i min smak än exempelvis Etna rosson från Graci, med sin aromatiska och mineraliska finess och distinkta nerello-palett. Till hustruns magiska lasagne (godast söder om Dalälven) lever den verkligen livets glada dagar. Vår lilla sötnos från Jura hänger med fint men klarar sig alldeles utmärkt på egen hand, det här kan man kolka i sig i parti och minut - en blixtförälskelse i årets sista skälvande minut. För att travestera Vinosapien: "Mer... Jag vill ha mer!"

Vi ser fram emot att prova Bornards trosseau Le Ginglet härnäst. Stående ovationer för denna finns här.
Bornard handlar vi av Krone Vin i Köpenhamn och Tenuta di Fessinas Erse finns i BS.

Boca-bonanza i Köpenhamn

2011-12-27T20:21:00.001+01:00

Lystring, alla ni som älskar eleganta, naturliga och mångfacetterade viner med mineraliskt djup och aromatisk finess. Er tid är kommen! Den 25-27 januari kommer en av Italiens främsta vinmakare till Köpenhamn för att hålla två winemakers dinners och en vinbarssmagning:

Christoph Künzli har med sitt Le Piane lyckats återupprätta Bocas renommé och börjat staka ut en ny väg tillbaka till områdets forna glansdagar. Christoph är en genuin icke-interventionist med kritisk hållning till alla former av trender och hajper. Han är således inte typen som skriver någon något på näsan eller wears it on his sleeve, utan förhållningssättet har växt fram naturligt genom hårt arbete i vingårdarna och sunt förnuft.

Vinerna från Le Piane är något av det mest intressanta och njutbara som står att finna från Italien just nu, förutsatt att man är inne på syra- och elegansspåret förstås. Nebbiolo, croatina och vespolina från de här gamla och varsamt restaurerade vingårdarna blir något alldeles speciellt i händerna på denne porfyr-domptör.

Onsdag 25/1 kommer Christoph till Il Dona i Köpenhamn, torsdag 26/1 till Tinggården i Fredriksværk på Nordsjælland och fredag 27/1 finns han på vinbaren Terroiristen på Nørrebro i Köpenhamn.
Läs om vårt besök hos Le Piane i somras här.

Barolo Solanotto e Altenasso 2005 (Cavalier Bartolomeo)

2011-12-25T17:41:00.001+01:00

Cavalier Bartolomeo är inte en producent vi känner särskilt väl. Vi har smakat Solanotto e Altenasso-barolon ett par gånger tidigare, i olika årgångar, och tyckt att det varit en mycket trevlig barolo i oklanderlig Castiglione Falletto-stil. Så pass trevlig att vi köpte med oss ett par flaskor hem för ett par år sedan.

Nuförtiden är det barnbarnet Dario Borgogno som håller i trådarna och jag läser mig till på hemsidan att cantinan moderniserats på sistone och att man numera börjat lagra på barriquer. Jag vet inte om denna reform hade hunnit slå igenom 2005, jag vill minnas vårt smakprov för ett par år sedan som ytterst slankt och traditionellt i sin stil. Vi får se om dessa omdömen kvarstår efter att juldagskvällens exemplar skrutinerats.

Vingårdarna Solanotto och Altenasso är små till ytan och belägna längs Castiglione Fallettos västliga gränsområde, mot La Morra och Barolo till, och nästgårdsgrannarna bär stolta och välkända namn som Fiasco och Monprivato. Det görs inga andra barolo med de här vingårdsnamnen på etiketten men Brovia hämtar en del av druvorna till sin Garblet Suè från Altenasso. Altenasso står för strukturen och Solanotto för aromatiken och parfymen i den här cuvéen, enligt Dario Borgogno.

Efter ett par timmars luftning har vi full fart i glaset. Man kan sammanfatta de första doftintrycken som lika delar potens och elegans - kraftfull stenfruktsparfym i paritet med amarena-extrakt men som hela tiden hålls tillbaka av blöta stenar, brasrök och stråk av blod och rost. Strålande barolonäsa med temperament såväl som eftertänksamhet på repertoaren.

Till kvällens spezzatino på kalvrygg med rejäla skopor gröna ärtor badandes i den mustiga tomat- och vinsåsen, kliver den här barolon ytterligare ett steg framåt på estraden. Ljuvlig munfyllnad med rund och mogen frukt i basen, sandig och tät tanninstruktur i mellanregistret och en perfekt avstämd syra uppe i diskanten - snudd på en fulländad ung barolo-sensation för gom och smaklökar. Som grädde på moset bjuds man dessutom på ett härligt efterspel som lockar fram dova toner av tryffel och lämnar kvar ett skönt tranbärskärvt rafs på tungan.

Jag kan inte med bestämdhet säga huruvida man nyttjat små eller stora fat i lagringsprocessen, men hur man än burit sig åt så har man gjort helt rätt. Allt är i total balans och vinet är fullpackat med drickglädje och dito energi. Snyggt, virilt, ljuvt, märgfullt, sammansatt och harmoniskt - knallbra!

Brunello di Montalcino 2006 (La Rasina)

2011-12-23T21:34:00.000+01:00

Tänk vad en god årgång kan göra för att skaka nytt liv i en, under en period, lätt förbisedd region eller vintyp. 2006 i Montalcino har, i varje fall för mig, inneburit att nyfikenheten för den här den ädlaste inkarnationen av sangiovese åter har väckts med besked.

La Rasinas brunello är av den moderna typen med kort maceration i rotofermentor och lagring i 14 månader på orostade barriques och 13 på gamla botti. Vi har således ställt in våra nasala receptorer och smaklökar på en kraftfullare, mörkfruktigare och lite maffigare BdM redan innan vi häller upp.

Alla de nyss nämnda epiteten rasslar in ganska direkt efter upphällandet. Mycket doft och det mesta rör sig i det mörka och lite tunga spektrumet med en frukt som är bigarråbemängd, snudd på kirschig. En del bittermandel från faten och en skvätt petrokemiska primärångor från den forcerade extraktionen får mig att tänka att det här lika gärna kunde vara en barolo framställd med samma metoder.

I munnen hittar vi tanniner som är mycket finmaskiga men täta och ettriga med ett fast grepp om tandköttet, medelhöga syror och en kraftfullt sötmogen körsbärsfrukt. Inte lika tanninintensiv som en ung barolo förstås men även här hade det varit mycket lätt att gå fel om man inte vetat vad man hade i glaset. Eftersmaken är lång men klingar av i en lätt bitter ton.

Vi tuggar i oss en Beef Wellington och här sköter sig La Rasina föredömligt, den smakrika köttbiten inlindad i duxelles-fyllning, senap och smördeg är mycket betjänt av den kraftfulla frukten och mörkret i vinet. Beef Wellington verkar för övrigt ha blivit en lillejulaftonstradition här hemma utan att vi har märkt av det själva...

Definitivt ett bra vin i sin stil, passar till kraftiga kötträtter men är inget man fortsätter att dricka efter maten, därtill är det alldeles för tungt och kraftigt - troppo pesante. Enter Montevertine 2007...
Finns hos BB Vin i Dragør som har, i vårt tycke, betydligt intressantare brunelli än den här i sortimentet. En flaska räcker gott åt oss.

andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 5"

2011-12-20T21:31:00.006+01:00

5. I vigneti di Barolo

— Ett bra vin ger uttryck för sin terroir. Någon som vill och vågar säga emot?

— Inte det? Nej även jag tycker ju det låter rätt bra. Men frågan är: Vad betyder det egentligen?

— Vi värmer upp med lite begreppsexercis. Någon som vågar sig på en definition av terroirbegreppet?

— Vad är det för mummel jag hör? Kan ni inte tala ur skägget? Ja, jo, lite komplicerat är det kanske.

— Nåväl. Låt oss då börja i en enklare ände. Kan vi utesluta någon faktor? Något som inte är terroir. Himlakropparnas ställning till exempel?

— Nej den gubben gick tydligen inte. En del biodynamiker i publiken förstår jag.

— Jag provar igen. Vad sägs om skärningen på vinmakarens förkläde?

— Jag ser protester på tredje bänk. Vad sa du? Du är representant för VdT? Jaså Vêtements de Terroir.

— OK. Jag tror jag får ge upp här. Men om nu terroir kan vara allt av potentiell betydelse för flaskinnehållet, måste vi då inte acceptera att varje vin, även det mest anonyma massproducerade krafs, är ett terroirvin?

— Inte det? Jaha. Det finns bättre och sämre terroiruttryck.

— Men hur ska vi då veta vilket som är vilket?

— Ursprungstypiskt säger du. Ja, det låter ju faktiskt riktigt bra.

— Men, slår det mig, om de numera mest gör anonymt massproducerat krafs i La Fanta, är det inte just det som är mest ursprungstypiskt i så fall?

— Jaså tillbaka till rötterna säger du.

— Men hur långt tillbaka skall vi gå då? Ta Barolo till exempel. Är det den sötsliskiga variant som gjordes före Oudart på 1800-talet som skall gälla eller den torra och strama men från början allt annat än typiska stil som han introducerade?

— Jaha. Man kan vara typisk på ett atypiskt sätt. Ungefär som i den sovjetiska kulturpolitiken på 30-talet menar du? Det typiska är det som bör dominera, och med lagbunden nödvändighet kommer att göra det, snarare än det som redan gör det.

— Jag kommer här att tänka på en intervju i DN för några år sedan med Bengt Baron, guldmedaljör i ryggsim vid OS 1980 och sedermera VD för Vin & Sprit. Han tyckte det var ett elände att hålla reda på det myller av regioner, producenter, druvsorter, lägen, buteljeringar och årgångar som man kunde hitta i vinsortimentet. Spriten var inga problem. Där fanns ju ordentliga varumärken som hjälpte konsumenten att orientera sig. Men vinet fann han bekymmersamt. Hans förhoppning var att resten av vinvärlden skulle utvecklas i linje med Penfolds. Ett tydligt varumärke med en begränsad uppsättning produkter av god kvalitet som gjorde det lätt för konsumenten att hitta rätt. Skulle det kunna vara något?

— Jaså inte det. Bristande mångfald säger du. Och jag som trodde du var för konformismen så länge det var en bra konformism.

— Jag gör ett sista försök. Kanske det är i Maos kulturpolitik snarare än Stalins som vi skall hämta inspiration. Låt tusen blommor blomma, fast kanske lite mindre vildsint än på Maos tid. Evolution mer än revolution med bibehållen ”genetisk” mångfald i överförd bemärkelse. Är det vad vi bör slå vakt om?

— Äntligen ser jag en del instämmande nickar. Nu börjar vi komma någonvart.

— Fast mångfalden kräver förstås en del av konsumenterna. Kanske trots allt inte alla som vill vara med på den resan. Den som vill måste rimligen få dricka Penfolds (och inget ont sagt om Grange). Resten av oss måste ständigt utveckla vår mentala terroir.

— Vadå? Förstår ni inte vad jag menar? Vi har ju redan kommit fram till att terroirbegreppet är gränslöst. Alltså är det ingen skada skedd om vi även låter det innefatta alla de bilder, associationer, föreställningar och kunskaper som vindrickaren har om vinet. Ju rikare den mentala terroiren är ju mer givande blir det att botanisera i vinutbudet och avnjuta innehållet. Och tillåt mig bekänna: Jag är en mental terroirist.

När jag för första gången besökte Langhe var min mentala terroir allt annat än rik. Vi hade vid enstaka tillfällen provat en flaska Barolo och tyckt att vinet inte var så pjåkigt även om vi undrade lite över varför det var så dyrt. Fontanafredda, som på den tiden svarade för allt som fanns att tillgå i Nebbioloväg i Systembolagets glasmontrar var nog den enda producent jag kunde namnet på och våra smakprov därutöver inskränkte sig i allt väsentligt till några anonyma flaskor som vi snappat upp på snabbköpet i Cortina d’Ampezzo.

Den semesterlägenhet vi hittat på nätet skulle enligt beskrivningen ligga ”mitt bland vinrankorna” vilket ju lät synnerligen lovande. Det visade sig också vara allt annat än en överdrift. Vi bodde mitt i ett av Verdunos bästa Barololägen, Breri (se bilden närmast ovan) och rakt nedanför det allra bästa, Monvigliero (se allra första bilden), båda i huvudsak sydvända, väl vindskyddade sluttningar på förhållandevis låg höjd. Kunde inte vara bättre eller ...?

Nja, månaden var juli och året 2003. Det regnade inte en droppe under de två veckor vi var där och dagstemperaturen låg hela tiden strax under 40-gradersstrecket. I skuggan vill säga. I solgasset på gårdsplanen fick ord som hetvägg och smältdegel en bokstavlig innebörd.

Jag lyckades trots det upparbeta min mentala terroir ganska ordentligt den sommaren. Vi flydde mer än gärna in i svala vinkällare så snart tillfälle gavs och det var angenämt att sitta där på gårdsplanen klockan tre på natten med ett glas Barolo i handen och titta upp mot himlavalvet, ständigt stjärnklart för ovanlighets skull eftersom alla närbelägna vattenreservoarer var uttömda. Att ligga på soffan bakom kökets skyddande stenväggar och läsa A Wine Atlas of the Langhe var inte helt fel det heller.

Men en central pusselbit saknades: en närmare inspektion av vad jag ändå föreställer mig måste vara kärnan i terroirbegreppet, det vill säga själva terrängen. Några vingårdsvandringar var liksom inte att tänka på sommaren 2003. Jag minns att Fabio Alessandria, son i huset och numera vinmakare hos Comm. G.B. Burlotto skruvade oroligt på sig när vädret kom på tal. ”Det är inte bra för vinet” sa han med ett lätt plågat ansiktsuttryck. Och om även vinstockarna hade fullt sjå att överleva i hettan, hur skulle vi då kunna göra det.

Jag har vid varje senare besök för ett ögonblick återupplivat tanken, särskilt när jag passerat de inbjudande skyltar med texten sentieri (stigar eller vandringsleder) som man inte sällan stöter på i vinbyarna. Men min omdömesgilla hustru har varje gång stoppat mig i tid trots att hon mer än gärna ger sig ut på fotvandring: Är du inte klok? I det här solgasset utan tillstymmelse till skugga att ta skydd i?

Men nu äntligen är det dags. Med termometern på runt 15 grader och solen nätt och jämt tittandes fram ur diset förefaller det helt riskfritt att ge sig ut. Med blodad tand efter gårdagens kortare promenad runt husknuten planerar vi en lite längre expedition. Vi stannar till sist för en rundvandring i comune di Barolo med omnejd, inte främst därför att detta i såväl geografisk som historisk bemärkelse kan sägas utgöra kärnan i Barolodistriktet utan därför att det verkar minst riskabelt i rent topografiskt hänseende. Det lär ju finnas en och annan brant sluttning att övervinna. Men i just Barolo tronar tätorten, i motsats till de andra vinbyarna, inte på högsta höjd utan ligger till inte oväsentlig del nere på den tunga av slättland som förbinder Alba med Barolo, omgiven av vad som framstår som ganska snälla och inbjudande kullar.

Vi parkerar på stora torget och travar nedför Vicolo del Pozzo, Via Enrico Ghisolfi och Via della Valle fram till bron över den lilla bäck som flyter i botten av dalgången. Därifrån tar vi oss upp genom skogspartiet på andra sidan och kommer så småningom ut vid ”treriksröset” det vill säga skärningspunkten mellan tre av Barolos östligaste vingårdar Preda, Boschetti och Coste di Rose.

Här får vi en vy över den västvända del av Preda där Cascina Adelaide gör sin lägesbarolo, ned mot Castello di Barolo, med Paiagallos och Drucàs östvända sluttning och Castello della Volta i bakgrunden. Båda slotten tillhörde en gång den i Barolosammanhang välkända släkten Falletti, markiser av Barolo, med det sistnämnda som det mer militärstrategiskt betydelsefulla, uppenbarligen ända fram till 1944 då det blev illa skadat av tysk artillerield.

Vi snuddar vid Coste di Rose, källan till Bric Cenciurios, Marchesi di Barolos och La Querciolas lägesbarolo med samma namn och viker av in i Boschetti, som svarar för druvorna till Gombas Boschetti och Sorì Boschetti. Där stoppas vi så småningom av en skylt som bryskt tvingar oss upp på den lilla men rätt distinkta kulle som kallas Bricco San Giovanni.

Vid kullens slut passerar vi helt obemärkta gränsen till Monforte d’Alba, rundar Borgata San Giovanni och tränger in i det skogsparti som delar San Giovanni i en östlig del, där Gianfranco Alessandria gör såväl sin ”normale” som sin San Giovanni, och en västlig del som sannolikt är väl så bra men ännu inte låtit tala om sig i samma utsträckning.

Vi når så småningom fram till Cascina San Pietro och överväger för ett ögonblick om vi skall titta in i Monforte på en kopp kaffe. Dit är det härifrån bara någon kilometer kvar men klockan har hunnit ticka iväg och vi finner det klokast att vända västerut och påbörja återtåget till Barolo.

Vi korsar huvudvägen mellan Barolo och den rondell invid Domenico Clericos nya källarpalats varifrån man kan åka vidare mot Monforte eller Monchiero. Därmed korsar vi även gränsen mellan Monforte och Novello och tränger in bland Paneroles vingårdar.

Vid gränsen mot Ravera, Novellos största och mest kända odlingszon, viker vi av mot sydväst och kommer ner i botten av den dalgång vars sydvända sida går under namnet Bricco Pernice (Rapphönstoppen). Den producent som mer än någon annan förknippas med Novello och Ravera är Elvio Cogno och druvorna till den senaste av husets fyra Raverabarolo växer just här i vad som anses utgöra områdets kärna och kanske allra bästa läge.

Vi kastar en blick bakåt mot Panerole och Cascina Bric Novello där Vietto gör sin lägesbarolo och fortsätter sedan i nederkant av Bricco Pernice. Här som på andra ställen efter vägen hänger miniklasar av överblivna bär kvar på stockarna. På en av dem sitter en enda druva mol allena som en slags kulört lykta.

Den märkliga synen får mig att tänka på ett meningsutbyte för några år sedan på den Bulletin Board man hittar på vinadvokatens hemsida. François Mauss, känd som grundare av Grand Jury Européen, hade just varit på besök hos Roberto Voerzio och hade braskande nyheter att förmedla. Voerzio, som länge varit känd som Langhes kanske mest långtgående förespråkare för låga skördeuttag, hade nu enligt Mauss slagit alla rekord: Han valde numera att bara behålla en enda druva per ranka!

Detta besked möttes inte oväntat av en serie klentrogna kommentarer om att Mauss behagade skämta eller kanske missuppfattat situationen. Men Mauss stod på sig. En smula förnärmat och irriterat svarade han att det alls inte var fråga om något skämt och att han visste precis vad han talade om. Han hade sett det med egna ögon när han vandrade med Voerzio i vingårdarna: en druva per ranka, vare sig mer eller mindre.

Efter en ganska förvirrad diskussion var det till sist något språkkunnigt ljushuvud som försiktigt undrade om inte det hela kunde vara ett utslag av språkförbistring. Och mycket riktigt: Den franskspråkige Mauss hade i hastigheten råkat översatta sitt modersmåls grappe (klase) med engelskans grape (druva).

Mitt i alltihopa rapporterade en av de andra diskussiondeltagarna att han föregående natt vaknat kallsvettig av en mardröm. I drömmen hade Voerzio skördat en enda druva per ranka och av detta gjort en endaste flaska Barolo. Parker hade förstås provat den och givit den 100 poäng. And that was it! Det är sådana diskussioner som får en att inse att lagom nog är bäst även när det gäller skördeuttag.

Vi vandrar vidare i vingårdskanten och hittar fler överblivna druvor. Även om en och annan sett bättre dagar är många av dem i förvånansvärt bra skick trots att det vid det här laget måste vara bortåt en månad efter skörd. Vi låter oss förstås väl smaka och blir härligt klibbiga om fingrarna av allt sockret. Bättre druvor har vi nog aldrig ätit: Nebbiolo Vendange Tardive! Vad kan slå det?

OK. Det bör här erkännas att mina ampelografiska kunskaper i själva verket är helt otillräckliga för att med bestämdhet säga att det är just Nebbiolo vi mumsar på. Men med tanke på att vi står mitt i Raveras bästa vingårdar borde det åtminstone vara det. Närmare bestämt tror jag det är överblivna delar av Viettis Barolo Castiglione eller Langhe Nebbiolo Perbacco som vi glatt sätter i oss.

Och skulle jag ha fel är jag åtminstone i gott sällskap. Just här i Ravera görs faktiskt den enda Barolo som mig veterligen inte innehåller en endaste droppe Nebbiolo, i vart fall inte Nebbiolo av det slag vi vanligen tänker på. Till yttermera visso sker det hela med DOCG-reglernas goda minne.

Hur kan något sådant gå för sig? Både Barolo och Barbaresco skall ju enligt statuterna göras på enbart Nebbiolo och Angelo Gaja tvingades ju, efter att ha fått nobben på en propå om regelförändring, att omklassificera sina lägesbarbaresco till Langhe Nebbiolo för att kunna blanda i en liten skvätt Barbera.

Men det har visat sig vara skillnad på Nebbiolo och Nebbiolo. Enligt de gamla DOCG-reglerna från 1980 skall den ”ampelografiska basen” för såväl Barolo som Barbaresco vara Nebbiolo från någon av de godkända klonfamiljerna Lampia, Michet och Rosé. Denna bestämmelse har dock med DNA-teknikens hjälp avslöjats som en självmotsägelse. Lampia och Michet är förvisso kloner men Rosé är helt enkelt en annan, om än besläktad, druvsort.

Nu är Rosé sedan länge den minst populära av de tre ”klonfamiljerna”, bland annat därför att den, som namnet antyder, inte bidrar med särskilt mycket färg till ett vin som i just det avseendet fortfarande dras med lite mindervärdighetskomplex. I normala fall utgör Rosé därför bara ett marginellt inslag i vingårdsfloran och inte sällan väljer man numera att enbart plantera Lampia och/eller Michet. Men undantag finns. Således görs Elvio Cognos flaggskeppsbarolo från Ravera, Vigna Elena, enbart på Rosé.

Hur man tänker sig att i framtiden hantera den lite delikata problematik som nu uppstått vet jag inte riktigt. Men jag noterar intresserat att den klausul om de tre klonfamiljerna som fanns i de gamla bestämmelserna av en eller annan anledning bortfallit i de nya DOCG-regler som från och med 2010 gäller för såväl Barolo som Barbaresco. Där sägs bara att vinet skall göras uteslutande på Nebbiolo, vad det nu än må betyda.

Men goda är de i vart fall, de druvor vi glufsar i oss, och vi ångrar att vi inte tagit med något att plocka i. Detta hade ju inte varit så dumt som tillbehör till osten ikväll. Tänk om man kunde få sådana här grejer på snabbköpet istället för Thompson Seedless? Varför skulle vi inte kunna välja mellan Nebbiolo och Dolcetto i fruktdisken på samma sätt som mellan Granny Smith och Golden Delicious. Det går ju framåt med produktdifferentieringen och vi har ju på många fronter redan rört oss ett gott stycke bort från Konsums blåvita.

Men så långt kommen slås jag av eftertankens kranka blekhet. Mera Nebbiolodruvor och mindre vin? Nja, det kanske inte vore så välbetänkt. Fast en och annan Langhe Nebbiolo kanske man ändå skulle kunna tänka sig att undvara.

När vi korsar den väg som förbinder Novello med ”huvudleden” söderut från Barolo stöter vi på en traktor med Roagnamärkt släp och funderar ett ögonblick på om det är vinmakaren eller vagnmakaren Roagna som satt sin signatur på kärran. Det lutar kanske i första hand åt den senare även det inte alls ter sig orimligt att även träffa på den förstnämnda inne i Barolodistriktet trots att rötterna finns i Barbaresco. Fast det borde i så fall främst vara i Castiglione Falletto där nybygget ”Casa Roagna” planeras stå klart i vår.

Roagnas äventyr i Serralunga, där man under en kort period (2003–2006) producerade en Vigna Rionda i samarbete med Tommaso Canale är nu ett avslutat kapitel. Efter Canales död för något år sedan har de legendariska vingårdarna liksom det återstående vinlagret istället, via Ester Rosso (född Canale), hamnat i Serralungaproducenten Giovanni Rossos vård. Man kan dock aldrig så noga veta var Roagna skall dyka upp härnäst. Medan jag sitter och filar på dessa rader dimper det ner ett mejl som berättar att man från 2007 kan erbjuda en Barolo Le Coste. Men nära skjuter ingen hare: Det handlar om Le Coste di Monforte, inte Le Coste di Barolo.

Vi fortsätter strax nedanför de i huvudsak östvända vingårdar där Marziano Abbona gör sin Terlo Ravera och får en vy ned mot Cascina Ravera och den del av Ravera som ligger på andra sidan huvudvägen. De vingårdar som välver sig rakt nedanför cascinan tillhör Luciano Sandrone, Marchesi di Barolo och Terre del Barolo men vetter helt eller delvis åt norr och lämpar sig därför knappast för högklassig Nebbiolo. I förgrunden, strax nedanför vägen, skymtar vi dock den del av Ravera som delvis svarar för druvorna till Giuseppe Rinaldis Cannubi San Lorenzo - Ravera. I bakgrunden, bakom cascinan, ser man den del av San Giovanni som vi passerade strax innan vi gick över gränsen mellan Monforte och Novello.

Sista biten tillbaka leder genom Terlo, en slags fortsättning på den del av Ravera vi just passerat och källa till Poderi Luigi Einaudis Costa Grimaldi och Terlo, E. Pira & Figlis (Chiara Boschis) Via Nuova och Cameranos Etichetta Oro. Från vår position snett ovanför Giacomo Grimaldis källare får vi här en sista vy ned mot slottet och tätortsbebyggelsen. I förgrunden ser vi Terlos rödskiftande vingårdar och på andra sidan vägen, nedanför bebyggelsen, Le Coste, där Grimaldi gör sin Barolo med samma namn och som delvis också utgör basen för Giuseppe Rinaldis Brunate – Le Coste. I bakgrunden skymtar de sydliga delarna av Cannubiryggen, med lägen som Muscatel, San Lorenzo och Valletta.

Det börjar skymma lite smått och efter att ha gett upp försöken att hitta ett eftermiddagsöppet café i Barolo tar vi bilen tillbaka till Dogliani. Man blir både hungrig och törstig av vingårdsvandringar och snart står middagen på bordet. Efter några inte hundraprocentiga utflykter i andra riktningar tar vi det säkra före det osäkra och återgår vi till Dolcetto som första vin, närmare bestämt i form av Ca’ Violas Barturot 2009.

Ca’ Viola är en lite speciell producent i åtminstone två avseenden. Till att börja med är han mig veterligen den ende vinmakare i Dogliani som inte gör ett endaste vin som stammar därifrån. Inte ens hans båda Dolcetto, Barturot och den lite enklare Vilot kommer från Dogliani utan helt eller huvudsakligen från Montelupo Albese ett stycke nordost om Serralunga. Samma sak gäller hans båda Barberor, Barbera d’Alba Brichet och Lange Rosso Bric du Luv (där den senare även innehåller en skvätt Nebbiolo). Från årgång 2006 tillkommer en Barolo Sottocastello di Novello som förstås per definition inte kan komma från Dogliani även om vingården inte befinner sig särskilt långt bortom kommungränsen.

Den andra anmärkningsvärda omständigheten är att snart sagt varje läsare av dessa rader, utan att nödvändigtvis vara medveten om saken, torde ha smakat åtminstone något av de viner denne vinmakare haft ett finger i. Bakom det småfyndiga namnet Ca’ Viola döljer sig Giuseppe Caviola, allmänt kallad Beppe, med en lång och framgångsrik karriär som önologisk konsult bakom sig. När man skrapar lite på ytan verkar det vara mer regel än undantag att producenterna i Langhe (och för all del även på andra håll) anlitar hans tjänster. Exempelvis återfinns tre av de mest frekvent bloggade vinmakarna på denna sida — Paolo Conterno, Cascina Cucco och Fratelli Revello — bland klienterna och jag kan för egen del räkna till något tjugotal ”bekantingar” i den del av kundkretsen jag lyckats identifiera, inte sällan producenter vars viner jag gärna har i källaren.

Att beskriva Beppe Caviola som Langhes svar på Michel Rolland eller Riccardo Cotarella tror jag dock leder tankarna i fel riktning. Listan över dem som valt att anlita Caviolas tjänster ger i flertalet fall ringa anledning att tro att de helt enkelt gett honom i uppdrag att leverera vinreceptet. Exempelvis kan jag svårligen tänka mig att Quinto Chionetti, känd som the grand old man of Dolcetto di Dogliani plötsligt skulle sträcka händerna i vädret och be någon annan göra ett vin av hans druvor som kan tänkas falla vinguiderna och marknaden på läppen. Gissningsvis handlar det i flertalet fall om att hjälpa vinmakare som själva inte är några duvungar med tekniska analyser och specialkunskaper som kan föra dem ytterligare ett steg på vägen mot de smakideal de själva eftersträvar.

När det gäller Caviolas egna viner är det i första hand Barturot vi fallit för. Även de båda Barberorna framstår inte oväntat som synnerligen välgjorda på alla sätt och vis men är kanske aningen för tillrättalagda för att helt passa våra smaklökar. När det gäller den andra Dolcetton, Vilot, är min minnesbild för vag för att jag skall våga uttala mig.

Barturot är vi dock synnerligen välbekanta med eftersom såväl årgång 2006 som 2008 befunnits tillräckligt bra för att platsa i vår källare. Detta är ett vin med avsevärt större tyngd och volym än man normalt väntar sig av en Dolcetto, I likhet med många (men inte alla) artfränder i den lite högre Dolcettoskolan är frukten märkbart mer mörktonad men givetvis inte ackompanjerad av några ektoner. Vinet görs och lagras helt och hållet på ståltank och trots den intensiva och mångfacetterade frukten känns det inte klumpigt, jolmigt eller framtungt utan har en rejäl ryggrad av syra och tanniner.

Även om detta låter sig sägas också om årgång 2009 lever den kanske inte riktigt upp till våra högt ställda förväntningar. Visserligen förtjänar även 09:an tveklöst de blygsamma 12 euro man får betala hos såväl Ca’ Viola själv som hos Fracchia & Berchialla i Alba. Men i jämförelse med vår minnesbild av 06:an och 08:an överpresterar den inte fullt lika tydligt utan känns aningen tunnare och mindre komplex. Lyckligtvis är det ingen panik så vi inväntar lugnt årgång 2010.

Den som vill prova Ca’ Violas viner utan att ta vägen om Italien kan hitta dem i Tyskland här och här. Den som vill bo flott i Langhetrakten bör även ta en titt på Villa Bracco. Vi har personligen inspekterat rummen i samband med ett gårdsbesök för några år sedan och sämre Bed & Breakfast har vi sett. Om det sedan är värt priset måste förstås var och en själv avgöra.

Kvällen avslutas med Castello di Neives Barbaresco Santo Stefano Riserva 2006. Läget tror jag inte tarvar någon närmare presentation. Det handlar om Neives mest kända vingård och en av de mest legendomspunna i hela Barbarescodistriktet, även om den, märkligt nog, bara delvis var uppodlad innan familjen Stupino tog över slottet och dess ägor 1964.

Däremot kan det vara på sin plats att säga några ord om producenten, som länge kanske var mest känd som leverantör av druvorna till Bruno Giacosas betydligt mer omsusade Santo Stefano trots att man även gjorde eget vin från samma läge. Under det senaste decenniet har dock den egna vinproduktionen börjat visa framfötterna på ett allt tydligare sätt. Särskilt årgång 2001 av riservan, som lyckades med det utomordentligt sällsynta konststycket att nå högsta betyg i alla de fyra stora italienska vinguiderna (Gambero Rosso, Duemilavini, Veronelli och L’Espresso) utgjorde ett viktigt genombrott. Vi har ett försvarligt parti i källaren och kan, efter återkommande smakprov, svårligen hävda att de tänkte helt fel.

Dessbättre kan nu rapporteras att såväl årgång 2004, som vi provat tidigare, och årgång 2006 som vi öppnar ikväll håller måttet även om ingen av dem blivit fullt lika ”dekorerad” i guideböckerna som 2001:an. Med reservation för att vi inte parallellprovat har vi för egen del svårt att känna några tydliga kvalitetsskillnader. Alla förtjänar högsta betyg.

Riservaklassningen kan kanske föranleda associationer till mörktonade kraftpaket med begynnande mognadstoner. Inget kan i det här fallet vara mer felaktigt. Det här är i själva verket den mest dansant eleganta, högtonade, och uppfriskande Nebbiolo vi dricker under detta Langhebesök. Redan färgen skvallrar om att det handlar om ”lingondricka” om än av det mest sublima slag. Det kryllar av fantastiska och ständigt växlande övertoner i kombination med en, särskilt med tanke på stilarten, förbluffande längd och intensitet. Någon ny ek är det förstås inte tal om i det här fallet även om de botti som används för ovanlighetens skull är av franskt snarare än slavonskt ursprung.

Vi har även provat den ”vanliga” Santo Stefanon, utan riservaklassning, i tre olika årgångar: 2004, 2005 och 2006. Alla har fått godkäntstämpel och det är troligt att vi köpt mer av åtminstone någon av dem om det inte varit för att riservan fått förtur. Den kostar visserligen något tiotal euro mer, men i vårt tycke kan det nog vara värt pengarna.

Den intresserade hittar utan problem Castello di Neives Santo Stefano, med och utan riservaklassning och i flera olika årgångar, hos Stefan Töpler till priser obetydligt över dem som man får betala hos Fracchia & Berchialla i Alba. Noteras bör att årgång 2006 är den sista som enbart bär beteckningen Santo Stefano. De förändrade DOCG-regler som jag berättade om i ett tidigare inlägg (se avsnittet om La Ca’ Növa) innebär att vinet från och med årgång 2007 går under beteckningen Albesani Santo Stefano.

Tilläggas kan att Castello di Neive också gör utmärkt Spumante. Den Metodo Classico baserad på ren Pinot Noir som vi provade för något år sedan gav klar mersmak och slog i vårt tycke utan vidare Rocche dei Manzonis väsentligt mer omtalade Riserva Elena (70 procent Chardonnay, 30 procent Pinot Noir), som har en mer vinös och mindre frisk karaktär. Tyvärr hittar man (i skrivande stund) inte just det vinet hos Stefan Töpler, men den andra av Castello di Neives båda Spumante, kallad Castelborgo, finns att tillgå och kan möjligen vara värd en chansning.

Barbaresco 1961 (Gaja)

2011-12-17T20:27:00.006+01:00

1961 var året då Fidel Castro införde kommunismen på Kuba och muren i Berlin började byggas. Melodiradion och Hylands Hörna hade premiär i Sveriges Radio samtidigt som Sveriges Television började att sända även på de dittills TV-fria onsdagarna. Beatles hade sitt första gig på Cavern Club, Kennedy blev president i USA, Breakfast at Tiffany's och Kanonerna på Navarone var två av årets blockbusters och folkrörelsen bingo påbörjade sitt segertåg över nationen.

1961 var också ett av de stora vinåren på flera håll i Europa. I Barbaresco fick den blott 21-årige Angelo Gaja för första gången det fulla ansvaret för skörden. Odlingsåret var inte helt utan prövningar i Piemonte, jag saxar ur Rune Rakes tolkning och översättning av Sheldon Wasserman:

Hagl i slutten av juni under blomstringen reduserte avlingen betydelig. Juli månad var veldig varm, og varmen fortsatte inntil oktober. Druene, alle plukket før slutten av september, hadde høyt innhold av sukker. Selve druene var meget varme når de ble fraktet til kjelleren og derfor startet fermenteringen umiddelbart og ved en veldig høy temperatur. Hos Gaja stoppet prosessen opp og alt sto stille i 3 ½ måneder. Når den startet igjen så fermenterte mosten veldig sakte. Faktisk viste vinen en del restsukker i mange år etterpå. Gaja holdt vinen i kjelleren i mange år før han la ut den for salg. Angelo Gaja anser 1961 for å vaere den beste årgangen på 60-tallet. Bruno Giacosa vurderer den ikke helt opp mot 1964, men likevel som en eksepsjonell årgang. Wasserman påpeker i sine smaksnotater (1985) utrolig stor flaskevarisjon for Gaja Barbaresco 1961 og har vurdert 10 flasker mellom bunn og topp i sitt system. Han bruker beskrivelsen "sweet and tasty" og indikerer at selv etter 24 år så tror han at vinen vil forbedre seg.

Vi drar förstås korken med stor vördnad och kan konstatera att den kommer ut hel och fin och doftar förbluffande friskt. När flaskan dekanteras tror man inte sina ögon - en nästan alldeles klar och yster brygd i den vitalaste rubinröda nyans jag sällan skådat hos en barbaresco. Knappt ens en orange ytterrim kan skådas i karaffen.

Väl i glaset får vi oss till livs ett beteende vi inte trodde var möjligt hos ett femtioårigt vin: Intensiv körsbärsaromatik, rundhänta tryffelångor, en gigantisk bukett torkade rosor och saltstänkt mineralitet i fonden. Man baxnar över vilken energi och vigör den här gamlingen besitter, doften bara växer och växer och efter ett par timmar i glaset är allt på topp. Doften rymmer kraft och potens som hos en höjdarbarolo av god 90-talsårgång.

Elegansen blir huvudnumret i munnen, med plyschmjuka tanniner och en väldefinierad syrlighet som omfamnar den runda och yppiga frukten. Ytterst harmoniskt och alltigenom njutbart, ett vin som utstrålar storhet, balans och konsonans mellan sina olika element. Eftersmaken sitter mer kvar som en känsla än som en distinkt smak, en känsla av att blivit förlorad i något stort och ogripbart som levt igenom fler skeenden och världsomvälvningar än man själv gjort, och ändå lyckas prestera på topp trots att det blivit abrupt stört och brutalt uppväckt i sin allra skönaste Törnrosasömn.

Det är inte utan att man blivit inspirerad av sagde Rune Rakes nekromantiska bravader och det är definitivt inte utan att det här gav mersmak. Ung nebbiolo kan vara lika underbart som en kväll på slottet men en riktigt mogen dito, på den här nivån, är en upplevelse för livet. Är man 3 personer som delar på kalaset så blir kostnaden per person inte högre än för en konsertbiljett till Christer Sjögrens julkonsert... Huh.

Givetvis köpt hos Stefan Töplers BaroloBrunello.

andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 4"

2011-12-12T18:02:00.001+01:00

4. I vigneti di Dogliani

Helt kristallklar sikt är en ovanlighet i Langhe och så här på höstkanten bjuds det, som redan framgått, mer av dis och dimma än på sommaren. Men på tisdagen förmår ändå solen bryta igenom ganska ordentligt och lockar oss ut på promenad i det närmsta grannskapet.

Att vi bor vid kanten av en ravin är något som vi länge varit medvetna om. Men eftersom raviner i motsats till dalgångar har en tendens att bli brantare ju längre ner man kommer anar vi ravinens botten mer än ser den. Och trots att vi varit här många gånger om har vi ännu inte kommit oss för med att inspektera den närmare.

Det har sina förklaringar. Det är sällan helt okomplicerat att ta sig ner i, och än mer upp ur, raviner av det slag Doglianis branta terräng bjuder på och gymnastiska övningar i en stekhet sydsluttning är kanske inte vad man drömmer om en langhesisk sommardag. Men idag värmer solen bara lite lagom och vi bestämmer oss för att göra ett försök.

Vi rundar hörnet på den sista vingården, passerar ett stycke hagmark och tränger till sist ned i den djungelliknande terrängen i botten. Med hjälp av en traktorväg, nyligen renoverad efter ett av de i Langhe vanligt förekommande jordskreden, tar vi oss ner utan större problem. Men där blir det stopp. Sådana här raviner kan i bästa fall innehålla en uttorkad bäckfåra att gå i. Men om det ibland rinner vatten här är flödet inte tillräckligt kraftigt för att hålla undervegetationen borta och vi inser snabbt att det bara är att klättra upp igen.

Vi bestämmer oss för att hålla oss på högre höjder och inspektera vingårdarna i ravinfårans överkant istället. Medan vi spankulerar bland rankorna väcks osökt funderingar om hemligheten bakom Dolcetto från just Dogliani. För det är uppenbarligen något speciellt med vad denna druva förmår just här. Francesco Francone har i nummer 18 av den synnerligen seriösa vintidskriften Enogea formulerat saken på följande sätt (min översättning från det italienska originalet):

I Dogliani är frukten inte lika direkt. Till skillnad från den monotona vinösitet som på andra håll vanligen kännetecknar denna druva är den här kapabel att finna ovanliga aromatiska uttryck. Tanninerna skänker, under idealiska förhållanden, en ofattbar räckvidd åt strukturen. Det är viner som för tankarna mer till Dogliani än till Dolcetto, kompletta, rika men naturliga, och kapabla att uttrycka skillnader i terroir. Slutligen har Dolcettoviner från Dogliani förmåga att utvecklas på skilda sätt. Efter några år, när frukten inte väger lika tungt, framträder toner av mineral och undervegetation på ett helt annat sätt än i Dolcetto från andra vindistrikt.

Så vad är förklaringen till dessa speciella kvaliteter? En första del av svaret handlar förstås om jordmånen. Den är av samma förträffliga slag som i Barolodistriktet och uppvisar också likartade variationer. Genom tätortsbebyggelsen i Dogliani rinner en flod (på svenska skulle vi nog kalla den å) vid namn Rea. Floden delar distriktet i en mindre nordlig del (som i huvudsak sluttar söderut) och en större sydvästlig del (som i huvudsak sluttar åt norr och väst). På den högra (norra) banken dominerar samma geologiska formation som i Serralunga och delar av Monforte, det vill säga Formazione di Lequio, med lager av sand och sandsten varvade med grå, siltig märgel. På den vänstra (södra) banken hittar vi istället Formazione di Murazzano med askgrå märgel av ett slag som mer för tankarna till La Morra och Verduno.

Men förklaringen ligger inte bara i jordmånen utan också i klimatet. Doglianidistriktet ligger inte bara genomsnittligt högre än området runt Alba utan är också väsentligt mer utsatt för kalla vindar från Apenninerna i söder och Alperna i väster. Det ger sämre förutsättningar för Nebbiolo men bättre för Dolcetto. Medan den Dolcetto som odlas i Albaområdet vanligen får hålla till godo med de lite solfattigare lägen som inte riktigt duger för Nebbiolo eller Barbera får den här precis så mycket solsken den vill. Samtidigt, och det är viktigt, blir den mindre stressad av den hetta den skulle ha utsatts för om den odlats i mer vindskyddade sluttningar på lägre höjd.

Dolcetto kan, om den får mogna fullt ut i långsamt tempo, bjuda på en synnerligen rik och komplex aromatik. Men i varmt klimat blir den, om man avvaktar med skörden, lätt lite syrafattig och har svårt att nå den fenoliska mognad som är en förutsättning för att man skall våga utvinna särskilt mycket av de tanniner den kan bjuda på.

I motsats till Nebbiolo bär den en stor del av sina tanniner i kärnorna snarare än i skalen och det gör det än viktigare att de är helt mogna för att de inte skall upplevas som grova och bittra. Den släng av bittermandel som är något av ett kännemärke för Dolcetto, särskilt Dolcetto av lite enklare slag, kan i själva verket spåras till just kärnorna. I druvor som fått växa långsamt i svalare klimat förblir syrorna friska även om man väntar lite samtidigt som tanninerna hinner mogna ut och kan utvinnas utan risk för överdriven bitterhet.

Här i Madonna delle Grazie (de rödmarkerade vingårdarna på kartan), vid sydspetsen av Dogliani kommun, är vi nära den punkt där kullarna blir till berg och vinodlingen upphör. De vinrankor vi ser omkring oss står på runt 550 meters höjd. Här handlar det verkligen om Dolcetto av modell Hochgewächs.

Följer man huvudvägen (gulmarkerad på kartan) mot sydost, i riktning mot Belvedere Langhe, bär det rakt uppåt och de vingårdar vi vandrar i är bland de sista man ser. Rör man sig istället mot sydväst, och därmed delvis ner mot slätten i väster, fortsätter vinodlingen i grannkommunerna Farigliano och Clavesana ett gott stycke till.

Som framgår av kartbilden, där vingårdarna motsvarar de färglagda delarna, är vinodlingen här, i motsats till vad som är fallet i området runt Alba, ganska fragmenterad. Den höga höjden i kombination med de kalla bergsvindarna gör att vinet trivs bara i de lägen där förutsättningarna i övrigt är perfekta. Liksom för andra druvsorter, och för övrigt frukt i allmänhet, gäller att Dolcetto blir som bäst när man närmar sig den yttersta odlingsgränsen.

Som så ofta i vinsammanhang visar sig insikten om vilken druva som här mår bäst vara av mycket gammalt datum. Forskningen pekar på att det odlats just Dolcetto på dessa kullar i minst 1 000 år. Den första kända skriftliga vittnesbörden är från 1593 då en lokal förordning vid vite förbjuder att man skördar sin Dolcetto för tidigt (före Sankt Matteusdagen den 21 september). Den som bröt mot förbudet riskerade att få hela skörden konfiskerad. Dagens DOCG-regler framstår vid en jämförelse som rätt släpphänta, i vart fall när det gäller straffsatsen.

Vi återvänder så småningom hem via den tvärbranta väg som leder ner från ravinens överkant och det valv som bildar passage genom de närmsta grannarnas hus. Det börjar bli dags att tänka på middag igen och idag vankas bland annat tagliatelle med porcini. Men inspirerande av det varma vädret, som tillåter oss att ställa dörren till loggian på glänt börjar vi med lite vitt vin till salladen.

Man kan svårligen komma ifrån det faktum att det är det röda snarare än det vita vinet som är Langheregionens främsta styrka. Det gäller särskilt om vi håller oss till torrt vin utan bubbel och därmed undantar de lite speciella skapelser som går under namnet Moscato d’Asti och Asti Spumante.

På den röda sidan är också de inhemska druvorna helt dominerande medan man på den vita kanten ofta hittar undantag från den annars kompakta lokalpatriotismen. Visserligen finner man utan svårighet en och annan Arneis eller Favorita, båda druvor som egentligen har större hemortsrätt i Roero än i Langhe. Men det är mer regel än undantag att det vita vin som även den mest hängivna rödvinsproducent gärna vill erbjuda är baserat på utländska druvsorter. Inte oväntat är Chardonnay det dominerande alternativet, gissningsvis med Sauvignon Blanc som tvåa.

Chardonnay är en druvsort som vi vanligen håller tassarna borta ifrån om den inte påminner om stram Chablis utan ektoner (vilket sällan är fallet här) eller tar formen av bubbel. Sauvignon Blanc dricker vi däremot gärna och här har vi hittat några synnerligen konkurrenskraftiga alternativ, främst från Comm. G.B. Burlotto i Verduno och Prinsi i Neive, vars viner man på våra breddgrader kan hitta hos Atomwine i Danmark respektive Italvino i Tyskland.

Burlottos Viridis (grön på latin) kan mäta sig med vilken Sancerre som helst och figurerar flitigt på vårt middagsbord sedan många år tillbaka, vare sig vi är på besök i Langhe eller hemma i Sverige. Man gör även en variant jäst på tonneaux (d.v.s. mindre fat om ca 5 hl) kallad Dives (rik på latin), som jag märkligt nog gillar trots att min aversion mot eksmak annars är total när det gäller vita viner. Gissningsvis är förklaringen att man, om man inte bara lagrar utan även jäser vinet på mindre fat, får mindre av de tunga smöriga och nötiga aromer jag har svårast för och mer av en lätt rökighet. Ytterligare ett exempel på ett vin av detta slag som passerat mitt mycket smala nålsöga är Cantina Terlans Quarz, sprunget ur porfyrgruset i Alto Adige.

Prinsi gör i liten skala (ca 3 000 flaskor) ett vingårdsvin kallat Camp’d Pietru som av för mig okänd anledning är klassat som Vino da Tavola snarare än Langhe DOC. Vi var väldigt entusiastiska över årgång 2006 av det här vinet och även årgång 2008, som vi för närvarande har på lager, är utmärkt.

Men på senare år har det intressant nog också dykt upp en och annan tvättäkta Riesling (Riesling Renano, inte Riesling Italico) på den langhesiska scenen. Till dem som främst låtit tala om sig hör Ettore Germanos Hérzu och G.D. Vajras Pétracine.

Hérzu (brant på lokal piemontesiska) har vi ännu inte haft tillfälle att prova men ser fram emot att göra det så snart tillfälle ges. Germano håller till i Serralunga men druvorna kommer i det här fallet från höglänta vingårdar (500–550 m.ö.h.) i Cigliè, Alta Langa, ett gott stycke söder om Dogliani.

Pétracine (en ordlek baserad på petra, sten, och racine, rot) görs på druvor delvis odlade i Barolo, gissningsvis på hög höjd nära Vajras gård i Vergne, delvis i Sinio, strax sydost om Serralunga. Skördeuttaget är begränsat till ca ett kilo per planta vilket förstås är mycket lågt, särskilt med tanke på att det är Riesling vi talar om.

Vi var omåttligt entusiastiska när vi första gången hade tillfälle att prova det här vinet vid ett besök hos Vajra för sex år sedan. Detta var utan tvekan en Riesling som tålde att jämföras med viner från förebilden, Alsace, där Vajra hämtat sina sticklingar. Närmare bestämt gick tankarna omedelbart till våra favoritlägen i Hunawihr: Rosacker och Muehlforst.

Den gemensamma nämnaren vid sidan av själva rankorna är förstås det rikliga inslaget av kalksten, som ger strama viner med ljuvliga syror och ett aromatiskt fokus dominerat av lime och citron med ett lätt honungsöverdrag och med tiden också ett stänk av petroleum. Trots att vi knappast åkt till Langhe för att köpa Riesling bar det sig inte bättre än att några flaskor fick följa med hem. Jag sparade avsiktligt en av dem i närmare fyra år och det visade sig vara hur vitalt som helst trots lagring vid en temperatur på runt 18 grader. Det hade samtidigt, och inte oväntat, hunnit utveckla en del mognadstoner som gjorde det ännu mer spännande.

Nu är det emellertid årgång 2009 snarare än 2004 som står på bordet och det är inte utan att vi är en smula besvikna. Visst, det är en utmärkt Riesling vi dricker, men våra förväntningar är också mycket höga, inte bara mot bakgrund av våra tidigare erfarenheter utan också med tanke på priset, som halkat iväg från några och tio euro till strax över 20. Vi Rieslingälskare är bortskämda med att få väldigt mycket vin för sådana pengar, exempelvis i form av bättre Grand Cruviner från Alsace eller Grosses Gewächs från Tyskland, och i den hårda konkurrens det därmed blir fråga om tycker jag inte riktigt att årgång 2009 av Pétracine håller måttet. Varken intensitet, längd eller komplexitet står riktigt pall för jämförelsen.

Eftersom det visar sig att jag redan har några flaskor av just den här årgången liggandes hemma i Sverige provar vi för säkerhets skull vinet en gång till efter hemkomsten. Det höjer betyget ett snäpp jämfört med vad vi upplevde denna kväll i Dogliani men inte tillräckligt för att jag i grunden skall ompröva mitt omdöme. Men 2009 var ett varmt år i Langhe, kanske för varmt för denna Riesling och jag hoppas på bättre lycka med årgång 2010.

Nämnas bör också att Vajra är en producent med många starka strängar på sin lyra, däribland flaggskeppsbarolon Bricco delle Viole, en mycket fin Barbera d’Alba Superiore (från samma läge), en högklassig Dolcetto vid namn Coste & Fossati och en förnämlig Freisa kallad Kyè. Samtliga är viner som inte sällan framhålls som exempel på bland det bästa som respektive druva kan erbjuda. Vissa av dem finns att tillgå på Systembolaget men man hittar dem också utan större svårighet i Danmark och Tyskland.

Till pastan fortsätter vi med en Barbera d’Alba 2008 från Mario Gagliasso i La Morra. Som jag nämnde i föregående avsnitt var vi så entusiastiska över Gagliassos både lägesbarolo, Rocche dell’Annunziata och Torriglione, i årgång 2006 att vi omedelbart reserverade ett dussin hos Fracchia & Berchialla i Alba. Tyvärr har vi svårt att uppbåda samma entusiasm inför denna Barbera, trots att våra förväntningar, mot bakgrund av prislappen (€ 6,80), inte är särskilt högt ställda. Jag känner omedelbart ett ganska tydligt kolsyrestick, vilket kan vara charmigt i ett kallt och friskt vitt vin eller en rosé men som jag finner ganska störande i röda viner avsedda att drickas strax under rumstemperatur. Aromatiken känns också lite murrig och otydlig utan riktigt fokus.

Inte heller Gagliassos lägesbarbera från Novello vid namn Vigna Ciabot del Rus, som vi tidigare provat i årgång 2006, förmådde övertyga fullt ut. Visserligen fanns där inga inslag av ekfjäsk men vinet kändes ganska grovt och kantigt, särskilt i slutet, möjligen till följd av lite oförsiktig extraktion. Att döma av våra smakprov hittills är det således Nebbiolovinerna man i första hand skall satsa på hos Mario Gagliasso.

Vi avslutar kvällen med en Barolo och får äntligen full utdelning. In på bordet kommer Comm. G.B. Burlottos Acclivi i årgång 2007. Denna traditionsrika producent (vars grundare under andra halvan av 1800-talet mer än kanske någon annan bidrog till att sätta namnet Barolo på kartan) tillhör våra absoluta favoriter och vi har (peppar, peppar) aldrig stött på ett vin härifrån som inte förtjänat minst betyget godkänt och prisvärt. Lägstanivån är således mycket hög och topparna himmelska. Ikväll är det tveklöst fråga om det senare.

Acclivi är inget lägesvin utan görs på druvor från flera olika vingårdar runt källaren i Verduno. Den initierade förstår omedelbart att så är fallet eftersom de av Burlottos vinnamn som syftar på ett specifikt läge, såsom Cannubi och Monvigliero, alltid föregås av ordet vigneto medan övriga namngivna viner saknar det tillägget samtidigt som de konsekvent talar de lärdes språk. Förutom Acclivi hittar vi här Aves (den mer ambitiösa av Burlottos två Barbera d’Alba), Dives (fatjäst Sauvignon Blanc), Elatis (en fantastisk rosé baserad på Nebbiolo, Pelaverga och Barbera), Mores (Barbera och Nebbiolo) och Viridis (Sauvignon Blanc på ståltank). Därutöver finns också en Barbera d’Alba, en Barolo, en Dolcetto d’Alba, en Langhe Freisa, en Langhe Nebbiolo och en Verduno Pelaverga som inte bär något tilläggsnamn.

Burlotto beskrivs ofta som heltraditionalister men det är en grov förenkling. De har i vissa fall valt att utveckla viner som helt saknar förankring i Langhetraditionen, såsom Dives, Viridis och Elatis (där den sistnämnda är klassad som Vino da Tavola eftersom roséviner inte ryms ens inom ramen för Langhe DOC) och såväl ett av deras Baroloviner som den mer ambitiösa av deras båda Barbera d’Alba kan snarast beskrivas som försiktigt modernistisk. Gemensamma nämnare är däremot att det alltid finns en bestämd idé om hur vinet skall smaka, att den idén är lyhörd för druva och terroir, att den prioriterar den långsiktiga upplevelsen av vinet snarare än dess förmåga att imponera vid en första ytlig bekantskap samt att kvalitetsnivån sällan eller aldrig sviktar. Eller som Burlottos själva uttrycker saken: ”Vi gör viner som vi själva tycker om att dricka.”

Acclivi betyder stigande och möjligen syftar namnet på att vinet befinner sig ett snäpp upp på kvalitetsskalan i förhållande till den utmärkta ”normalen”. Båda görs med den runt femtio år gamla grundteknik som idag går under beteckningen ”traditionell”. Burlottos båda lägesbarolo avviker däremot från ”traditionalismen” men i olika riktning. Cannubi tar ett försiktigt steg i riktning mot ”modernism” genom att den får ett knappt år på tonneaux innan den läggs över på botti. Vår absoluta favorit, Monvigliero, baserad på druvor från Verdunos i särklass bästa läge, kan istället beskrivas som ”förtraditionell”. Druvorna trampas av mänskliga fötter istället för att avstjälkas och krossas maskinellt och skalmassan trycks ned i musten vid macerationen (capello sommerso) istället för att tillåtas flyta ovanpå med överpumpning. Ytterst få Barolo görs numera med denna ålderdomliga teknik. Möjligen tillhandahåller Ferdinando Principianos Boscareto ytterligare ett exempel.

Vi har provat Acclivi med lyckat resultat i flera tidigare årgångar alltifrån premiären 1999 (då det ersatte ett lägesvin vid namn Neirane, baserat på samma teknik som Monvigliero) men frågan är om inte 2007 är den bästa årgången någonsin. I likhet med många andra 07:or är vinet anmärkningsvärt tillgängligt redan nu samtidigt som det, i motsats till vad som brukar vara fallet i ”varma” årgångar har ordentligt bett i syror och tanniner. Aromatiken är närmast kalejdoskopisk med ett fantastiskt växelspel mellan de florala och herbala toner som Verduno är känt för.

Som redan påpekats är Burlottos viner numera enkelt tillgängliga via Atomwine i Danmark till priser som bara är marginellt högre än dem man får betala på plats. Årgång 2007 ser inte ut att ha anlänt ännu men Acclivi 2006, Cannubi 2004 och Monvigliero 2006 finns i skrivande stund alla att tillgå och kan utan ett ögonblicks tvekan rekommenderas. Den som har vägarna förbi Köpenhamn hittar även Burlottos viner hos Supermarco där man i skrivande stund ser ut att ha inte mindre än nio olika flaskor på programmet, däribland Acclivi, Cannubi och Monvigliero i den förnämliga årgången 2004.

Toscansk blandning

2011-12-11T18:40:00.003+01:00

Dags igen att kolla av ett gäng blandade toscanare i någon form av jämförande studie. Vi ställer upp tre renrasiga sangiovese-versioner av traditionellt/gammaldags snitt då vi misstänker att vännerna J & H kommer att bidra med tre stycken modernare tolkningar, då deras inköpskanal oftast är det statliga monopolet där ju som bekant tillgången på storskaliga och slottsproducerade CC, BdM och VNdM i poängvänlig stil, vida överstiger utbudet av traditionella gårdsproducerade dito.

Casalferro 2007 (Ricasoli) Första glaset ut är en luring: 100% rejält urlakad merlot som spenderat ett och ett halvt år på nya barriquer. Innan man till fullo hunnit kalibrera sin sangiovese-detektor så finns här faktiskt ett och annat som starkt påminner om chianti av det mörkfruktigare och modernare slaget. Det går dessutom att hitta en intensiv och mentholbemängd körsbärsfrukt som känns en aning överextraherad och fatrondören breder oblygt ut sig så småningom.

Man konstaterar genast att det är ett marknadsanpassat och kanske rentav poängsligt vin vi har att göra med och efter en stund i glaset blir det rena rama julmusten med alla de bruna kryddorna och den där envisa mentholen. Blint kan man inte med säkerhet avfärda det som en icke-sangiovese - Carlo Ferrini skryter ju med att "The merlot is 'sangiovized'" - men det saknar vederbörlig syra, struktur och matvänlighet. Pass för min del. (SB 319SEK)

Chianti Classico 2007 (Castell' in Villa) Andra glaset känns som mammas gata, det här känner vi igen med sin klarröda frukt och de suveräna balsamicosticken. Extremt definierat i både näsa och mun men ändå nästan omöjligt att plocka isär och veckla ut.

100% botti-lagrad sangiovese som provats tidigare här. Resultatet är lika gott ikväll - ett vin i komplett balans, fantastiskt lättdrucket och läskande. En viss reservation från övriga runt bordet gällande att det kanske slinker ner lite väl motståndslöst, en invändning som jag inte håller med om; för mig är det här precis hur en ren traditionell sangiovese ska bete sig - toppklass! (BB-Vin 125DKK/115DKK vid köp av 6)

Castello Fonterutoli 2007 (Mazzei) Väldigt trevlig sniff i tredje glaset, visst känner vi fatpustarna, en lätt rotfruktssötma och den gräddiga lenheten men allt känns gediget och välgjort. Det kompletteras dessutom av intensiva målarburks- och nejliketoner men även en fräsch mineralsälta. I munnen spretar det en aning och tanninerna känns småkantiga.

Det här är en Chianti Classico från Mazzei som utgörs till 85% av sangiovese (från 50 olika plottar och 36 olika biotypes, av någon anledning) och 15% cabernet sauvignon och merlot som fått ligga 16 månader på 60% nya barriquer. En riktigt trevlig årgång av den här CC:n i sin lite lyxigare stil som nog kan uppskattas av många, men vad är det för glasstöntigt whiskyinfluerat papprör det kommer packat i? (SB 289SEK)

Brunello di Montalcino 2006 (Col d'Orcia) Glas fyra inleder med en alkoholhet dimma som skingrar sig snabbt och samlar ihop sig till en rund, fyllig men likafullt exakt och väldefinierad sangiovesefrukt tillsammans med en härlig jordgubbskompott. Utmärkta syror och lätta tanninkli ger en behaglig smakbild tillsammans med all den röda frukten.

Stabil brunello som troligen fått en skön boost av den goda årgången. 18-20 dagars maceration och lagring på större (25, 50 och 75hl) fat. Priset är visserligen helt OK men med tanke på alla riktigt bra BdM 2006:or som finns att tillgå på andra sidan sundet så lär inte detta bli något vi fyller på med. (SB 264SEK)

Rosso di Montalcino 2008 (Cerbaiona) Femte glaset är något helt annat än vad vi råkat på tidigare, ett markant steg upp i komplexitet med massor av doft som kräver större glas. Den tjocka frukten är klarröd, här sticker nagellack och balsamico till och mineralerna rensar upp i både näsa och gom. Fin harmoni och balans samt en härlig stadga i syror och tanniner skvallrar om att här finns gott om rusticitet och elegans i samma snygga paket.

Hade man vetat att det fanns en brunello 2006:a i uppställningen så hade jag definitivt placerat den i det här glaset. Att en rosso 2008:a så kapitalt kan ta över tillställningen är inget annat än anmärkningsvärt. Nora och Diego Molinaris Cerbaiona gör två av Montalcinos intressantaste och läckraste viner - deras brunello är magisk men rosson står minsann inte långt efter. Produktionen är liten och ultratraditionell - Noras uppfattning om temperaturkontroll är att känna med handen på betongtanken när jäsningen är klar. Vi har provat smakprov av vinerna tidigare. (BB Vin 209DKK/189DKK vid köp av 6)

Chianti Classico Riserva 1999 (Doccio a Matteo) Glas nummer sex möts av ett direkt avvisande från våra gäster som tycker att mognaden är på tok för långt gången, det spekuleras rent av om en kass flaska. Återigen måste jag vidhålla en lätt differentierad ståndpunkt. Visst är buljongen och sojan där och visst är frukten lite tröttare än tidigare glas men jag tycker vinet har en ganska skönt avrundad, om än långt gången, mognadskaraktär. Munkänslan bjuder dock inget vidare motstånd men ett koppel mörktonade syror och en amarenapastill långt bak i svalget står i alla fall till buds. En bättre sniff än sipp således.

"Gamlingriservan" från Doccio a Matteo bär syn för sägen att det inte alltid är så lätt för Jupiters blod att åldras med grace. Vi var väldigt positiva för ett år sedan men den här, vår sista flaska, kommer vi nog inte att skriva hem till mor om.

Sammanfattningsvis: Cerbaionas Rosso di Montalcino 2008 är årets läckraste sangiovese i det här huset, period. Vi får se hur den står sig mot Salvionis RdM 2009, vad det lider.

andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 3"

2011-12-05T16:03:00.010+01:00

3. Città del Tartufo e Torrone

Det är måndag morgon och kylskåpshyllorna gapar fortfarande lika tomma som dagen innan. Vinförrådet är dessutom obefintligt så när som på det vi kan hitta i våra värdars källare. Det är således hög tid att proviantera, särskilt som morgondagen är en helgdag: Ognissanti (alla helgons dag).

Även om Dogliani (ca 5 000 invånare) har mer att bjuda på ur shoppingsynpunkt än småbyarna i Barolodistriktet har vi svårt att motstå suget från ”storstaden” i norr, det vill säga Alba med sina runt 30 000 invånare. För omväxlings skull väljer vi att ta vägen via Serralunga, särskilt som solen för första gången tittar fram genom diset och vi kan hoppas på några sköna höstvyer uppifrån den mäktiga åsryggen.

Väl däruppe passar vi på att titta förbi Trattoria Schiavenza för att kontrollera om och när de har öppet. Vi har försökt äta här vid flera tillfällen tidigare men haft oturen att vara på plats just när det är semesterstängt. Min bloggvärds entusiastiska rapport om vad huset förmår har knappast dämpat vår beslutsamhet att nu äntligen ta tillfället i akt.

Vår lilla kontroll av öppettiderna visar sig vara i högsta grad befogad. Enda chansen visar sig nämligen vara på torsdag, vår sista kväll i Langhe. I morgon har de stängt eftersom det är helgdag. Och i övermorgon har de också stängt eftersom de skulle haft stängt i morgon även om det inte varit helgdag. Onekligen en intressant logik. Tänk om vi kunde få ”kompledigt” måndag och tisdag om juldagen och annandagen infaller på en lördag respektive söndag.

Innan vi kör vidare stannar vi till ett slag på Via Giuseppe Mazzini, den vackert stenlagda och trädkantade ”vingårdspromenad” som löper i en båge längs östra sidan av Serralungas tätortsbebyggelse (se allra första bilden ovan) och i vars nordliga ände man hittar såväl Cascina Schiavenza som Cascina Cucco, två vinproducenter som vi för egen del är väl bekanta med sedan fem år tillbaka men som på senare år, genom Carlo Merollis försorg, även blivit ett återkommande tema i den svenska vinbloggosfären. Från promenaden har man en strålande utsikt både över den förstnämndas fina Brogliolägen (se närmast föregående bild) och den sistnämndas Vigna Cucco. Vi konstaterar att båda klär utmärkt i höstskrud.

Framme i Alba börjar vi förstås med att ta en lov längs corson, Via Vittorio Emanuele. Vi passerar banderollen som förkunnar att det är full rulle på tryffelmarknaden men motstår frestelsen att gå in eftersom man tar inträde och vi ändå bara skulle ha tid att stanna en kort stund. Istället håller vi oss till den livliga kommers som pågår ute på gatan och i de många delikatessaffärerna som kantar den.

Det är ingen tvekan om att fokus även där så här års ligger på den mytomspunna svampen. Förutom de små dyrbarheterna själva kan deras essens förstås fås i kombination med varje passande tillbehör: agnolotti al plin con tartufo, tagliolini con tartufo, risotto con tartufo, you name it.

De burkar med Nutella som skymtar i högra kanten på bilden ovan kan till en början förefalla en smula malplacerade men det är i själva verket en Langhesisk specialitet det också, med hemortsrätt i Alba dessutom. En av förklaringarna torde vara det faktum att det i Langhe årligen skördas runt 8 000 ton hasselnötter. På de plättar där vinet av en eller annan anledning inte riktigt trivs tar hasselsnåren omedelbart vid. Enligt uppgift är den langhesiska terroiren särskilt lämplig för hasselnötter eftersom nötterna själva mår utmärkt medan de maskar och annan ohyra som gillar att kalasa på dem av något skäl föredrar andra jaktmarker.

Nutellan hoppar vi för egen del över men vi tittar däremot in i Enoteca Confetteria Carosso och fiskar upp några paket torrone morbido, den sympatiskt mjuka, vita nougat som vi nog tycker är ett intressantare sätt att ta vara på hasselnötterna.

Bland stånden på gatan inhandlar vi också, efter moget övervägande, en mycket liten tryffel, av hasselnötsstorlek på ett ungefär men väsentligt lättare, för ”bara” sisådär 30 euro. Vit Albatryffel är dessbättre ännu inte värd sin vikt i guld, men så väldigt långt ifrån är det inte. En rejäl påse torkad porcini slinker också med för runt en tredjedel av det pris vår rudimentära tryffel går lös på. Plus lite färsk tagliatelle förstås. Därmed har vi i allt väsentligt primi-läget under kontroll för de närmaste dagarna.

Så småningom kommer vi fram till ”Stora torget”, det vill säga Piazza Risorgimento, döpt efter den rörelse som ledde fram till Italiens enande 1861. Även om det sannolikt finns piazzas med samma namn lite varstans i Italien är det ingen tillfällighet att det finns en just i Alba. Vid sidan av Viktor Emanuel II (ursprungligen regent i konungadömet Sardinien, inklusive Piemonte, och så småningom den förste kungen av Italien) samt de två ”fria radikaler” som båda lystrade till namnet Giuseppe (Garibaldi och Mazzini, varav den senare givit namn åt den tidigare omnämnda ”vingårdspromenaden” i Serralunga) finns nämligen ytterligare ett namn som är oupplösligt förknippat med Italiens enande (och den samtidiga liberaliseringen och begynnande demokratiseringen av det italienska samhällslivet), nämligen Camillo Benso di Cavour.

Cavour var en ledande liberal politiker i Sardinien-Piemonte och kan sägas ha varit den regissör som ryckte i snörena bakom kulisserna när Italien blev till. Men han var därutöver också herre på Castello di Grinzane och borgmästare i den lilla ”stad” i Barolodistriktet, alldeles intill Alba, som numera (som en hedersbetygelse åt honom) heter Grinzane Cavour.

Cavour var inte bara intresserad av politik utan också av vin och vinodling och hade därför det goda omdömet att tillkalla den franske önologen Louis Odart för att med hjälp av honom göra ”modernt” vin av franskt snitt av druvorna från slottets ägor. Därmed föddes något som liknar Barolo som vi idag känner det. Lite tillspetsat kan man därför säga att Cavour är såväl Barolons som hela Italiens upphovsman.

Med en tacksamhetens tanke till Cavour och med just Barolo i dess flytande form i sikte korsar vi den tvärgata (självfallet kallad Via Cavour) som ansluter till piazzan från vänster, och slinker in på Via Vernazza, den smala gränd snett fram till vänster som närmast motsvarar corsons förlängning. Några raska steg senare är vi framme vid vårt favoritenotek i Alba, Fracchia & Berchialla, där Nadia Fracchia och hennes mamma Angela Berchialla som vanligt tar emot.

Det finns många bra skäl till att det är just hit vi tenderar att gå. Det är tyvärr inte särskilt billigt att handla vin i Alba men på just Fracchia & Berchialla är prisnivån ovanligt rimlig. Man får ofta betala ungefär detsamma som hos producenterna själva, ibland något mer men i vissa fall rentav något mindre. Gissningsvis beror dessa variationer i den relativa prisnivån på att vissa av odlarna vid gårdsbesök säljer till något som liknar grossistpriser medan andra tar ut något som påminner om enotekspriser. Som vinturist är man förstås glad över det förstnämnda även om det senare på intet sätt är orimligt. Gårdsbesöken är ju ofrånkomligen förknippade med en del försäljningskostnader i form av såväl arbetstid som en räcka generöst öppnade provningsbuteljer.

Men det är förstås inte bara den anständiga prisnivån som drar oss till Fracchia & Berchialla. Sortimentet är dessutom i våra ögon ovanligt intressant. Mitt intryck är att Nadia och Angela i hög grad väljer att sälja viner som de själva tycker är både bra och prisvärda och deras idéer stämmer på den punkten därtill tämligen väl överens med våra egna. Ett och annat stolpskott träffar man förstås på även här. Några regler utan undantag finns som bekant inte, särskilt inte i vinvärlden. Men oddsen är osedvanligt goda och servicenivån hög. Man är fri att botanisera på egen hand precis hur länge man vill men behöver man några ord på vägen får man lika generös som kunnig hjälp.

Sist vi var här fick vi med oss ett par provflaskor av Mario Gagliassos båda läges-Barolo, Rocche dell’Annunziata och Torriglione, i årgång 2006. De väckte sådan entusiasm vid köksbordet hemma i Sverige att de omedelbart föranledde ett ilbud till Nadia om att lägga undan ett dussin flaskor. Beslutet underlättades av att inte bara vinet utan också priset i detta fall var synnerligen angenämt: bara drygt 20 euro och således klart bättre än de 30 euro vi fått ge för årgång 2004 av Rocche dell’Annunziata vid köp direkt på gården.

Vi kvitterar ut våra flaskor trots att vi inte har några förhoppningar om att få med dem hem till Sverige i den här vändan. Med tanke på att vi flyger med Ryanair, där allt utom handbagage kostar extra, har även den eminenta vinresväska vi på min bloggvärds inrådan försett oss med fått stanna hemma den här gången. Men vi har dessbättre möjlighet att deponera de rara flaskorna hos våra värdar i Dogliani tills dess vi har möjlighet att rulla hela vägen ner och upp på fyra hjul.

Självfallet får vi också med oss ett knippe nya intressanta buteljer av varjehanda slag som vi kan sätta korkskruven i under de närmaste kvällarna. Efter en avslutande snabbköpsrunda står middagen snart på bordet hemma i Dogliani och vi är redo att ta oss an det första smakprovet. Vi börjar i vanlig ordning med en Dolcetto men avviker för en gångs skull tillfälligt från vår renläriga Doglianism för att undersöka om även Albaregionen möjligen kan tänkas ha något att erbjuda på Dolcettofronten.

Bland de flaskor som tilldragit sig min uppmärksamhet hos Fracchia & Berchialla återfinns Brovias Dolcetto d’Alba Solatio i årgång 2007. Brovia är en producent som jag sedan länge, på grundval av vad jag kunnat läsa mig till, haft den största respekt för men som jag ändå inte kommit mig för med att prova. Ett skäl är att jag inte travat på deras viner särdeles ofta, ett annat att de, i synnerhet deras läges-Baroli, vanligtvis kostar en vacker slant, inte sällan bortemot 50-eurosstrecket. Men, tänker jag, en enkel Dolcetto bör man ju ändå kunna kosta på sig.

Ett närmare studium av baksidesetiketten ger dock vid handen att det kanske inte är någon helt enkel Dolcetto jag står i begrepp att öppna. Brovia håller till i Castiglione Falletto men just Solatio kommer från Brea i Serralunga, ett förträffligt läge som kan sägas utgöra ett tvillingcru till Cascina Cuccos Cerrati. Båda ligger som sydvända utlöpare på östra sidan av den mäktiga Serralungaryggen med Brea omedelbart norr om Cerrati.

Märkligt nog låg större delen av Brea vinmässigt sett i träda fram till 90-talet men är nu vederbörligen uppodlad genom Brovias försorg. Brovia själva kallar vanligen området Ca’ Mia (vilket också är namnet på den läges-Barolo de gör på sina Breadruvor), kanske därför att de just här har ett monopole. Det är annars extremt ovanligt i det småbruksdominerade och uppstyckade Langhe att en enda producent på det här sättet ensam kan lägga beslag på ett större sammanhållet område. De enda strikta paralleller jag spontant kan komma på är Fontanafreddas marker i norra änden av Serralunga och Giacomo Conternos Francia i södra änden av samma kommun. Det intilliggande Cerrati är också värd att nämnas i sammanhanget men är ändå bara ett kvasimonopol för Cascina Cucco eftersom även Schiavenza och Terre del Barolo har en del stockar här.

Namnet Solatio är möjligen en liten ordlek från Brovias sida. På italienska betyder ordet solig men på latin tröst. Solig tröst eller trösterik sol kan man således få ihop det till om man vill. Vinet görs enbart mycket goda år och det här visar sig i själva verket vara något av ett jubileumsvin: tionde årgången sedan premiären 1985. Upplagan är begränsad till runt 3 500 flaskor från 50-åriga stockar på en yta av 0,8 ha och vinet ligger nästan ett år på en kombination av rostfritt och mindre fat innan det buteljeras.

Vi strålar snart ikapp med solen på etiketten. Det här är gott, mycket gott, och helt i vår smak. Rent och friskt men med avsevärt större och rikare utspel än man kan vänta sig av en ordinär Dolcetto. Tanninerna är tydligt förnimbara men samtidigt väldigt välpolerade. Vilket flyt vi har med våra Dolcetto på sistone!

Det slår mig efter hemkomsten till Sverige att min bloggvärd avlagt visit hos Brovia härförleden och mycket riktigt: Bland de provade vinerna återfinns Solatio 2007. Dessbättre verkar vi helt oberoende av varandra ha kommit till precis samma entusiastiska slutsats.

I samband med att jag petar in våra vinupplevelser i ”loggboken” och därvid plockar fram kvittot från Fracchia & Berchialla hajar jag dock till. Nej jag har inte sett i syne: nästan 28 euro. Den ”enkla” Dolcetto vi trodde oss börja med visar sig i själva verket vara kvällens dyraste vin, och det i konkurrens med två läges-Barbaresco!

En snabb sökning på nätet ger vid handen att det inte handlar om vare sig något ockerpris eller något misstag från Fracchia & Berchiallas sida. Detta är ungefär vad man kan räkna med att betala för det här vinet. Hade jag vetat det hade jag nog tvekat att låta det slinka med så lättvindigt. Antingen såg jag fel på prislappen eller så utgick jag från vad jag hittills hållit för en obönhörlig lag, nämligen att en Dolcetto inte kostar mer än på sin höjd 15 euro förutsatt att man, som i det här fallet, köper den på rätt ställe.

Nåväl, nu har vi ändå provat vad som måste vara en av vinvärldens absolut dyraste Dolcetto och i vart fall runt dubbelt så dyrt som de prismässigt ”häftigaste” vi hittills råkat på. Gott var det som sagt, mycket gott. Solatio kan definitivt ge det bästa i Dolcettoväg en match. Däremot tvekar jag att säga att det är bättre än någon av våra tidigare favoriter, än mindre så mycket bättre att jag för egen del är beredd att ge dubbla pengarna. Men vi Dolcettoälskare är dessbättre generellt sett bortskämda med rätt anspråkslösa prislappar och man skall förstås inte tveka att prova detta trots att det kostar några euro mer än vanligt. Den intresserade kan hitta sin Solatio hos Stefan Töpler i exakt samma årgång för ”bara” 26 euro.

Som en del av måltiden vankas det (ja ni gissade rätt) tryffelbeströdd pasta och givetvis skall nu också Nebbiolotarmen äntligen få sitt. Fram på bordet kommer en gammal favorit, fast i ny och oprövad årgång förstås, nämligen La Ca’ Növas Barbaresco Montefico Vigna Bric Mentina 2008, vårt första rendezvous med årgång 2008 på Nebbiolosidan.

Trots att detta är en gammal bekant studerar jag intresserat etiketten. Den är sig nämligen inte helt lik. Som synes hette vinet tidigare ”Bric Mentina” kort och gott medan det numera begåvats med ett dubbelt så långt namn. En inspektion av de senaste Barbarescoårgångarna visar att detta är långt ifrån det enda vin som på senare år helt eller delvis bytt skepnad. Vadan dessa byten? Vad är det egentligen som händer ifråga om namnskicket?

I ett inlägg som i huvudsak handlar om lite andra ting hänvisar min bloggvärd till den norske piemontesen Frode Refstad som på norska Vinforum bland annat hävdar att det tidigare i själva verket varit förbjudet att ange vingårdsnamn på italienska vinetiketter men att myndigheterna aldrig brytt sig om att kontrollera att förbudet efterlevs — förrän nu. Denna senkomna nitiskhet finner Refstad en smula tragikomisk eftersom förbudet hävs från och med årgång 2010.

Men nej, fullt så snurrigt går det trots allt inte till i Italien, särskilt inte i det tämligen välordnade och välorganiserade Piemonte. Det har förstås sedan länge varit fullt tillåtet att ange vingårdsnamn på etiketten under den självklara förutsättningen att druvorna faktiskt kommer från den aktuella vingården. Att så är fallet framgår uttryckligen av DOCG-bestämmelserna från 1980 för de båda distrikt Refstad talar om nämligen Barbaresco och Barolo.

Däremot har det kanske inte alltid varit helt lätt att avgöra exakt var gränserna för exempelvis Bric Mentina eller Montefico går och jag kan tänka mig att detta faktum under åren gett upphov till en och annan dispyt både mellan vinodlare och myndigheter och mellan odlarna sinsemellan. Det som nu skett är att man antagit nya DOCG-bestämmelser (disciplinare) för både Barbaresco och Barolo som löser detta problem. Båda distrikten är nu klart och tydligt indelade i underdistrikt och om en geografisk bestämning skall anges på etiketten måste den innehålla namnet på något av dessa (menzione geografica aggiuntiva). Men det är därutöver tillåtet att efter namnet på underdistriktet lägga till ordet vigna följt av ytterligare ett namn som inte följer någon officiell klassificering.

Bric Mentina utgör inte något officiellt underdistrikt medan Montefico gör det. Alltså har nu La Ca’ Növa måst ändra etiketten så att den först nämner Montefico och först därefter Bric Mentina. Kombinationen är i det här fallet en smula avslöjande eftersom den del av Montefico som enligt lokal tradition är känd som Bric Mentina ligger på ”fel” sida av den väg som numera bildar gräns mot underdistriktet Ovello (snett ned till vänster på kartbilden från Cascina Montefico räknat). Druvorna kan alltså inte komma från La Ca’ Növas stockar på det egentliga Bric Mentina utan måste härröra från andra (men sannolikt väl så bra) delar av Montefico.

Gissningsvis finns i det här fallet en historisk förklaring. Troligen gjorde La Ca’ Növa en gång i tiden en verklig Bric Mentina som så småningom även kom att innehålla druvor från andra delar av Montefico. Enligt uppgift från en vanligen välunderrättad källa säljer man numera sina druvor från det egentliga Bric Mentina till Valfieri som i sin tur gör en Bric Mentina som enligt det nya regelverket måhända kallas Ovello Vigna Bric Mentina. La Ca’ Növa kunde mot den bakgrunden förstås ha låtit bli att överhuvudtaget nämna Bric Mentina på den nya etiketten men har förmodligen valt att behålla namnet för att konsumenterna skall förstå att det handlar om samma vin som tidigare. Och eftersom användningen av beteckningen Bric Mentina inte är strikt reglerad har det hela sannolikt fått passera med myndigheternas goda minne.

Ytterligare ett intressant exempel på effekterna av dessa nymodigheter tillhandahålls av Bruno Giacosas legendariska Santo Stefano. Santo Stefano är i likhet med Bric Mentina inget eget underdistrikt utan en del av Albesani. Alltså måste numera även Albesani nämnas på etiketten. Som bekant har Giacosa också tidigare gjort såväl en Asili som en Rabajà. Men båda dessa vingårdar återfinns enligt den nya indelningen i Asili vilket innebär att Giacosa inte längre gör någon Rabajà. Asili Vigna Rabajà hade förstås varit en intressant variant men jag betvivlar starkt att den är tillåten.

I Barbaresco gäller de nya bestämmelserna från årgång 2007 medan de i Barolo träder i kraft i och med årgång 2010. Visserligen är de helt nya DOCG-bestämmelserna i båda fallen antagna 2010, kanske för att bibehålla den historiska parallelliteten mellan dessa båda distrikt, men det centrala innehållet antogs för Barbarescos del redan 2007 fast det då hade formen av en modifiering av tidigare gällande regelverk.

För Barolos del återstår således ännu att se exakt vad de nya reglerna får för följder på etikettsfronten. Men i vissa fall verkar det som om producenterna gått händelserna i förväg och redan nu valt att anpassa sig till vad de vet kommer att gälla framöver. Ett tänkbart exempel på det är Cascina Cucco vars Vigna Cucco numera heter Cerrati Vigna Cucco och där det förstås återigen förhåller sig så att Cerrati är ett officiellt underdistrikt medan Vigna Cucco inte är det. I det här fallet skedde etikettsförändringen redan när årgång 2005 lanserades, det vill säga ett drygt år innan de nya DOCG-reglerna antogs. Men arbetet med underdistriktsindelningen, som genomförts kommunvis och gissningsvis till stor del speglar vad odlarna själva kommit fram till, har i vissa fall i huvudsak varit färdigt sedan länge. I Serralunga ritades kartan väsentligen klart redan i mitten på 90-talet.

Vid sidan av namnskicket innehåller de nya bestämmelserna även vissa andra förändringar. För Barolo sänks den minimala alkoholhalten från 13 till 12,5 procent och för Barbaresco från 12,5 till 12. För viner som både innehåller namnet på ett underdistrikt och ett efterföljande vigna någonting ligger emellertid gränsvärdet kvar på samma nivå som tidigare samtidigt som det maximala skördeuttaget sänks från 8 ton per hektar till 7,2.

Tillbaka till La Ca’ Növa. Detta är, misstänker jag, en för de allra flesta helt obekant cascina som drivs av tre bröder med det bland Barbarescoproducenter inte helt ovanliga efternamnet Rocca: Pietro, Giulio och Franco. Man har i motsats till de flesta andra odlare i området ännu ingen hemsida och marknadsföringen förefaller vara mer eller mindre obefintlig. Prisnivån är synnerligen blygsam, särskilt om man köper vinerna på rätt ställe, vilket i det här fallet är Enoteca Regionale del Barbaresco där man sedan många år tillbaka får betala 13,50 euro för Bric Mentina och 14 för systervinet Montestefano. Allmänt gäller att prisnivån på detta enotek är väsentligt förmånligare än på dess motsvarighet i Barolo. Mitt intryck är att flertalet priser ligger i nivå med vad man får betala vid gårdsbesök.

Okända producenter som säljer sitt vin till lågt pris innebär ju inte sällan att kvaliteten lämnar en del i övrigt att önska. La Ca’ Növa är dock ett trevligt undantag från den regeln. Jag nosade upp dem redan i början av 2000-talet, då jag var nyförälskad i Nebbiolo men samtidigt en smula bekymrad över de konsekvenser denna nyvunna passion kunde få för storleken på mina vinexpenser. Tidiga rapporter på nätet om årgång 2001 pekade på att just dessa budget-Barbaresco kunde vara värda en närmare titt och när Bric Mentina sedan knep tre bicchieri (vilket förstås är extremt ovanligt för en Barbaresco med denna prislapp) och La Ca’ Növa därmed gjorde comeback i Gambero Rosso (från vilken man varit försvunnen ett antal år, kanske därför att kvaliteten inte varit på topp) var saken klar: Detta måste vi absolut prova.

Det hela slutade med att vi i olika omgångar köpte inte mindre än tre dussin La Ca’ Növa Barbaresco, både Bric Mentina och Montestefano, av årgång 2001. De flesta är numera gladeligen uppdruckna men ett fåtal finns kvar. Båda vinerna börjar vid det här laget uppvisa lite mognadstoner, trevliga sådana, men är fortfarande hur vitala som helst trots att lagringen skett vid en temperatur på i genomsnitt 18 grader. De har också varit synnerligen drickvänliga från början och hela vägen fram, utan minsta tendens till tunnlande eller andra konstigheter. Vi har bara gång på gång kunnat konstatera att detta är ett ”himla” gott vin, som man dessutom inte tycks löpa minsta risk att tröttna på.

Trots att de kostar mindre slår de, i mitt tycke, i normala fall ledigt Produttori del Barbarescos ”normale” på fingrarna, kanske inte ifråga om kraft och längd men definitivt ifråga om aromatisk rikedom och komplexitet. De tål också utan vidare att jämföras med avsevärt dyrare viner, exempelvis Produttoris riservor. Stilarten är dock lite annorlunda trots att såväl La Ca’ Növa som Produttori använder ”traditionella” metoder. Medan Produttoris viner tenderar att vara lite rustika i sin karaktär är La Ca’ Növas mer eleganta och avslipade utan att för den skull vara karaktärslösa. Jag gissar att skillnaden åtminstone delvis kan bero på att La Ca’ Növa extraherar lite försiktigare.

Bric Mentinan, det vill säga i praktiken Monteficon, är på marginalen min favorit även om också Montestefanon är mycket bra. Den förstnämnda har lite mer florala och kryddiga toner vilket gör aromatiken extra spännande och annorlunda medan den sistnämnda ligger mer i Nebbiolospannets mittfåra och möjligen är något kraftigare. Denna karaktäristik är också i linje med den generella beskrivningen av dessa båda tvillinglägen, som, i enlighet med vad som framgår av de båda kartbilderna ovan, förhåller sig till Barbarescoåsen på exakt samma sätt som Brea och Cerrati förhåller sig till Serralungaåsen.

Intressant nog har vi motsatt intryck vid en jämförelse mellan Produttoris Montefico och Montestefano. Trots att vi även i det fallet på marginalen brukar föredra Monteficon är det därför att den framstår som både stramare och kraftigare utan att för den skull bli charmlös. Produttoris Montefico 1999 är bland det mest Serralungalika i Barbarescoväg som jag någonsin satt korkskruven i. Något sådant kan man förvisso inte säga om La Ca’ Növas viner även om de inte heller kan beskrivas som lätta, rödfruktiga och högtonade. Mellanregister får man nog snarast säga.

Senast vi provade Bric Mentina var i årgång 2006 då den återigen håvade hem tre bicchieri. Den var lika utmärkt då som i årgång 2001 och vi konstaterar att även 2008:an håller stilen fullt ut trots att det detta år inte blev några tre röda glas.

En liten varning bör dock utfärdas för årgång 2004 som förstås borde vara lika bra som de övriga men i vårt tycke inte håller måttet. När vi provade den årgången strax efter att den blivit tillgänglig fann vi reduktiva och/eller brettiga aromer i båda vinerna och en titt på de omdömen som ges i Cellar Tracker avslöjar att vi nog inte är de enda som hittat dylika ting. De flesta verkar rätt nöjda ändå och säger att feltonerna försvinner sedan vinet fått lufta sig någon timme, vilket mycket väl kan stämma. Men jag skulle för egen del inte chansa på det och föredrar hur som helst viner som jag kan servera utan att de fått alltför mycket frisk luft, särskilt som jag är hyperkänslig för de oxidativa toner (särskilt acetaldehyd) som då börjar framträda.

Tyvärr är La Ca’ Növas viner svåra att hitta på våra breddgrader men den som har ärende till andra sidan ”kölen” finner dem på ”polet” i årgång 2006. Dessvärre har priset vid det laget sprungit iväg ett gott stycke från vad man får ge på plats i Barbaresco. Inte mindre än 290 norska kronor får man punga ut med.

Vi avnjuter med god aptit vår primo, där den ömkliga lilla tryffelsvamp vi försett oss med förvånansvärt nog visar sig ge essenser som gott och väl räcker till för tre personer. Även om jag definitivt inte kan göra anspråk på att vara någon tryffelexpert verkar det onekligen som den vita tryffeln i det här avseendet motsvarar förväntningarna: Dyrare än den svarta, ja, men också avsevärt potentare.

Kvällen avslutas med ännu en Barbaresco, nämligen Paitins Sorì Paitin 2007. Även detta är, så när som på årgången, en gammal bekant även om vår relation inte går fullt så långt tillbaka i tiden som den med La Ca’ Növa och det knappast handlade om kärlek vid första ögonkastet. Redan för fem år sedan provade vi Paitins Barbaresco Serra Boella, 2001, ett något billigare alternativ till Sorì Paitin från ungefärligen samma läge direkt utanför gården i Neive, men var inte särskilt imponerade. Ett par år senare testade vi Sorì Paitin 2004, som vi fann klart mer lovande men aningen för ekig i vår smak. När årgång 2005 så småningom landade hos Systembolaget tände vi dock äntligen på alla cylindrar, vilket vi uppenbarligen inte var ensamma om och ett halvdussin flaskor hamnade omedelbart i källaren.

Det här med eken är ett särskilt intressant kapitel när det gäller just Paitin. Som framgår av David McDuffs rapport om den piemontesiska ”postmodernismen” importerades man fram till för något decennium sedan till USA av Marc de Grazia, som gjort sig känd för att med bestämd hand dirigera sina producenter i modernistisk riktning. Rotofermentorer, mikrooxygenering och barriquer gjorde därmed sitt intåg i källaren. Men i början av 2000-talet tröttnade man på de Grazia och bytte åtminstone delvis produktionsteknik. Man arbetar visserligen fortfarande med rotofermentorer och mikrooxygenering men barriquerna har dessbättre utgått till förmån för slavonska botti.

Det som är lite mystiskt i sammanhanget är att vi kände klara ektoner även i årgång 2004, trots att den med all sannolikhet är producerad efter ”regimskiftet”. Men förklaringen kan vara att man då varit tvungen att förse sig med helt nya botti och även sådana kan lämna lite spår efter sig innan de är “inkörda”. På hemsidan sägs att man använder 50 procent nya fat till Sorì Paitin och enbart nya fat till flaggskeppet Sorì Paitin Vecchie Vigne, vilket ju låter lite märkligt om det är botti snarare än barriquer det är fråga om. Men när jag för några år sedan frågade Giovanni Pasquero-Elia om hur det egentligen låg till blev svaret att man med ”nya” fat menar sådana som bara är runt fem år gamla och att man byter ut dem först när de är12–15 år gamla.

Ytterligare en intressant och lite mystisk omständighet är att Paitin uppenbarligen sluppit undan utan att behöva ändra vinets namn i årgång 2007. Möjligen har myndigheterna valt att betrakta Sorì Paitin som någon slags fantasinamn eller privat beteckning utan klar geografisk referens. Annars borde vinet vid det här laget ha hetat Serraboella Vigna Sorì Paitin.

Hur som helst kan konstateras att årgång 2007 inte vansläktas på något sätt i förhållande till den utmärkta 2005:an. I linje med årgångsförväntningarna är den kanske något mera öppen och drickvänlig i denna tidiga fas men det saknas på intet sätt ryggrad i form av rejäla (men rena) tanniner och friska syror. Stilartsmässigt känns Paitin och La Ca’ Növa påfallande lika denna kväll. Båda är väldigt bra och det är svårt att kvalitetsmässigt sätta den ena före den andra. Möjligen har Sorì Paitin 2007 en liten aning mera tryck och längd än Bric Mentina 2008 men det är inget jag vågar svära på.

När jag kommer hem till Sverige upptäcker jag, inte helt oväntat, att Sorì Paitin tilldelats tre bicchieri i årgång 2007. Jag ser också att vinet finns att köpa på Systembolaget, vilket jag förstås borde ha kunnat ana mig till eftersom både 2005:an och 2006:an funnits att köpa där. Det var således alldeles onödigt att pröva det på plats i Langhe.

I gengäld kan jag nu äntligen peka på ett vin som alla utan problem omedelbart kan förse sig med. Det svenska priset på 269 kr är helt rätt, det vill säga bara någon femtilapp högre än det utomordentligt konkurrenskraftiga priset hos Fracchia & Berchialla. Jag har svårt att tänka mig annat än att detta är bland det allra mest prisvärda i Nebbioloväg som man just nu kan köpa på hemmaplan. Skynda fynda!

St. Laurent Dorflagen 2009 (Pittnauer)

2011-12-03T21:03:00.003+01:00

St.Laurent är en relativt okänd druvbekantskap för oss. "Pinot noir på steroider" brukar vara en beskrivning man snart råkar på när man letar efter omdömen eller info, och epitetet är relevant eftersom druvan faktiskt är nära besläktad med den burgundiske fursten. Det är en ovanlig druva även om den odlas i alla Österrikes vinodlande regioner, såväl som i Alsace, Pfalz och Rheinhessen.

Släktskapet med pinot noir är inte minst uppenbart då även detta är en besvärlig gynnare ur odlingshänseende, som är extremt känslig under blomningen och lätt drabbas av mjöldagg och fuktrelaterade åkommor, samtidigt som det absolut inte får vara för varmt. Att den dessutom är tidigt mognande, älskar kalkbaserad jordmån och går under namnet Pinot St.Laurent i referensverket Traité General de Viticulture från 1901 får väl anses som den slutgiltiga domen. St.Laurent har däremot en betydligt högre halt antocyaniner än sina släktingar i pinotfamiljen, vilket har till följd att färgen på vinerna ofta är djupblåare och mörkare.

Vi har fått berättat för oss att bästa sättet att lära känna St.Laurent är att börja hos Pittnauer i Gols, Burgenland öster om Neusiedlersee.

Gerhard Pittnauer är en biodynamiker som brukar nämnas som en av Österrikes bästa rödvinsproducenter. Vi har tidigare provat hans Blaufränkisch Rosenberg 2007 och blivit övertygade om nivån hos den här producenten. St.Laurent är hans hjärtebarn och finns i fem olika utföranden, från olika lägen och ålder på stockarna. Vi provar Dorflagen 2009 som är 100% handplockade S.L som fått jäsa i rostfritt stål med sin naturliga jäst. Malolaktisk jäsning på mindre, gamla fat och därefter 8-10 månaders vila.

På bordet står finfina bröst från Berberie-anka, glaserad spetskål och granatäpplesås. And we have a winner... Grym uppvisning i munnen - silkig textur med lätta kindnyp och ljuvliga syror som smälter undan fett och sälta, samtidigt som de befinner sig i precis samma register som granatäpplekärnorna. Underbart.

Näsan har förvisso en hel del tangenter till svalodlad pinot noir, fast med extra allt - utom alkohol, bara 12,5 svalkande procent. Det som brukar refereras till som pinositet är framträdande men här finns även rikligt med svala lager av mineraler och floral fräschör. Kanontrevlig sniff men det är i munnen, och till den feta fågeln, det härskar.

Finns hos Österreich Vin i Köpenhamn.

För den som inte nöjer sig med vårt nyfikna gibberish kring de österrikiska vinerna, rekommenderas ett besök hos Niklas och hans Wine Virtousity, för mer initierade analyser i ämnet.

Dolcetto d'Alba 2010 (Giuseppe Rinaldi)

2011-12-02T18:48:00.008+01:00

På inrådan av välbekanta bloggosfärskaraktärer läser jag just nu Terry Theises "Reading between the wines"; en ytterst välformulerad och genomfunderad bok, skriven av en person som, vid sidan av sina imponerande armador av vinkunskap, också besitter ett batteri synnerligen sympatiska vinvärderingar. En mycket läsvärd bok som emellertid kom att bjuda mig på en rejäl tankeställare när jag läste om författarens syn på blindprovning.

Hans analogi med att ens palate är som ett musikinstrument, vann omedelbar genklang hos mig: "You don't get on a stage and play your exercises in front of an audience, and blind tasting is the equivalent of playing scales: valuable, necessary, but not to be confused with playing music or tasting wine."

Exemplet med pianisten Keith Jarretts: "Melody at night, with you" fick nästan nackhåren att resa sig - den här inspelningen har, tillsammans med Jarretts senaste trioskiva, legat på min virtuella turntable de senaste två-tre månaderna. Keith Jarrett är en av den moderna jazzens främsta stilbildare, som började sin bana hos Art Blakey på 60-talet och i Miles Davis' band i början på 70-talet. Efter ett par extremt produktiva decennier drabbades Jarrett, i mitten av 90-talet, av kroniskt trötthetssyndrom - ME, CFS eller PVFS - en diagnos som tar sig många och märkliga uttryck, men som i just detta fallet resulterade i att Keith Jarrett, på grund av muskulär såväl som mental blockering, inte kunde spela en ton på flera år. En lysande intervju med legenden om sjukdomen finns här.

Efter ett par års sjukdom och avhållsamhet från musiken och pianot, satte sig Jarrett åter på pallen 1998 och spelade in ett koppel ballader och några folksånger - enkelt, rent, okonstlat och orepeterat med ett snudd på banalt anslag.

Terry Theise kom på sig själv, efter att just avslutat ett telefonsamtal och råkat ha den här skivan spelandes i bakgrunden, med att inse att möjligheten att missta den här inspelningen för cocktail-, lounge- eller Silja Linejazz är mycket stor, om man inte vet vad det är man lyssnar på - vad pianisten just gått igenom, vad han uträttat tidigare och vilka avtryck han gjort i jazzhistorien etc. "Melody at night, with you" är något av det vackraste som finns inspelat av Keith Jarrett, men inte på grund av några uppenbara orsaker som teknisk briljans eller superintrikata tolkningar, utan på grund av historien bakom, sådant som inte hörs.

Parallellerna till vinprovning är såklart glasklara - hade jag uppskattat kvällens dolcetto lika mycket om jag inte visste att det var Giuseppe Rinaldi som låg bakom? Förmodligen inte, och med all rätt! Varför beröva sig själv, eller någon annan, den njutningen - vetskapen om att det som finns i glaset kommer från en producent som man ser upp till och vars viner hittills aldrig svikit en - innebär?

Motargumenten haglar: sanningen finns i glaset, blint ljuger inte, bättre att prova objektivt än att dricka etiketten... Jag tror det ligger mycket i att blindprovning är som att rabbla skalor - nyttigt, värdefullt och lärorikt - men för att till fullo uppskatta ett vin måste jag nog trots allt få lov att se den där harpan på etiketten. Först då dricker jag objektivt, på riktigt.

Det här är ungt, alldeles för ungt, även för en dolcetto. Vi provade nollsexan tidigare i år och kvällens tia är inte i närheten av nivån och komplexiteten som vi upplevde hos åldringen. Åren ska vara ganska lika varandra i Langhe - klassiska, strukturerade årgångar. Här finns en stor, mörk och mumsig polpa av tuggbar frukt, karsk lakrits och fräsch mineralitet - näsa och mun går sida vid sida, så till den milda grad att man knappt vet vad som är vad till sist. Omöjligt att plocka ner i beståndsdelar utan bara att konstatera att vi har storhet i glasen och att vi låter resten ligga 4-5 år.

Frågan infinner sig osökt: Är detta bättre än någon annan likvärdig dolcetto? Självklart, det är ju Giuseppe Rinaldi!

Rinaldi handlar man hos Stefan Töpler eller hos BB Vin i Dragør.

Gör dig själv en tjänst och lyssna på när Keith bränner, långt innan det kroniska trötthetssyndromet har satt in, och missa för guds skull inte fotarbetet:

andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 2"

2011-11-29T14:29:00.006+01:00

2. Bue grasso

"Efter våra övningar på lördagsnatten hinner det bli söndag eftermiddag innan vi vaknar till liv igen. Vi börjar genast tänka på mat. Visserligen fick vi i oss lite antipasto innan vi gick till sängs men någon riktig middag blev det ju ändå inte. Eftersom kylskåpshyllorna gapar tomma och möjligheterna att shoppa i Dogliani en söndagseftermiddag är minst sagt begränsade står det snabbt klart att det lutar åt ett restaurangbesök.

När vi börjar inventera möjligheterna slår det mig plötsligt att vi befinner oss mitt i bollito mistons förlovade land. När vi är här om somrarna framstår normalt inte tanken på ett berg av kokt kött som särskilt lockande och de restauranger som serverar denna piemontesiska specialitet håller ofta stängt eller satsar på andra kort. Men nu borde det vara rätt säsong och våra magar kurrar uppmuntrande vid tanken. När det framgår att det som en del av menyn också kan vankas ännu oprövade specialiteter som trippa och finanziera är saken klar. Ikväll ska det ätas!

Om man nu ska ge sig på doningar av det här slaget skall man förstås göra det i Carrù, som dessbättre ligger inom bekvämt räckhåll nere på slätten i väster, bara någon mil från där vi bor. I detta det Langhesiska köttets Mecka ordnas årligen den stora oxmarknad — Fiera del Bue Grasso (den feta oxens marknad) — som just firat sitt hundraårsjubileum. Där utses bland annat årets feta oxe som hedras med ett särskilt täcke (gualdrappa). Vinnaren brukar bära en slaktvikt på sisådär 1 300 kilo!

Naturligtvis finns också ett disciplinare för detta oxarnas Langhe DOC. En riktig Langhesisk oxe skall således vara av rätt ras (piemontesisk Fasson), kastrerad vid 2–4 månaders ålder, född och uppvuxen i Langhe samt ha minst fyra och ett halvt år på nacken (och alla tänder i behåll) när den slaktas.

Restaurangerna i Carrù tävlar förstås om att servera just de specialiteter vi är ute efter. Vi stannar till sist för Osteria del Borgo även om det också finns andra utmärkta alternativ att tillgå, exempelvis Vascello d’Oro (Guldskeppet). I likhet med många andra restauranger i området är Osteria del Borgo befriande fritt från möjligheten att äta à la carte. Man sätter sig ner och käkar middag helt enkelt och innan man vet ordet av står den första rätten, i detta fall carne cruda (råbiff à la piemontese) på bordet.

Vinlistan rymmer i vanlig ordning ett rikt urval av vad regionen förmår. Priserna är naturligtvis också behagligt låga. Det handlar om på sin höjd 50 procents påslag jämfört med vad man får ge över disk snarare än de 200–300 procent extra som man får räkna med (i alla fall på de lite enklare vinerna) här hemma. Inte sällan kan man rentav göra rena fynd bland de lite äldre och ädlare buteljerna. Restauratörerna i trakten förstår förstås att handla de rätta flaskorna i de rätta årgångarna medan tillfälle ges och har med all säkerhet ett väl etablerat kontaktnät bland de lokala producenterna som ger finfina inköpspriser.

Även om listan vimlar av gamla favoriter bestämmer vi oss för att ta chansen att testa något nytt. En av de Doglianiproducenter vi ännu inte haft tillfälle att prova är Gillardi, som håller hus i den kommun, Farigliano, som vi passerat på vägen till restaurangen. Vi stannar för hans Dolcetto di Dogliani Cursalet i årgång 2008.

Cursalet eller Corsaletto är en av Doglianiregionens allra bästa vingårdar. Den ligger i mittpartiet av den långa ås som följer Rio Riviera och därefter Fosso di Garino med början i sydspetsen av Dogliani kommun (närmare bestämt vid den väg, SP 661, som därifrån leder rakt upp i Apenninerna) och sedan hela vägen västerut genom Farigliano tills slättlandet runt Tanarofloden tar vid.

Topografiskt sett kan man kanske säga att denna ås är Doglianiregionens svar på Cannubiryggen i Barolo, med den skillnaden att den ligger högre, sträcker sig längre och vetter rakt söderut snarare än åt sydost. Vid dess högsta punkt ligger odlingsnivån inte mindre än 550 meter över havet men faller sedan gradvis till strax under 300 meter närmast slätten.

Några höstbilder på denna imponerande sluttning kan jag tyvärr inte erbjuda men några högsommarbilder kan kanske duga som ersättning. Bilderna visar ett stycke av den högre delen av åsen, främst den del av den som kallas Riviera. Åsen vrider sig en aning samtidigt som den faller i höjd vilket innebär att de centrala delarna, Corsaletto och tvillingläget Cornole, ligger dolda strax bakom de vingårdar man kan se till höger i bild. Notera att det här, i motsats till Baroloregionen, bara odlas vin i de allra bästa och mest solbelysta lägena. Vid sidan därom breder skog och betesmarker ut sig.

Bergen i bakgrunden, som befinner sig på runt fem mils avstånd, är förstås den alpkedja som i väster bildar gräns mot Frankrike. På den andra av de båda bilderna skymtar några av broarna över Tanaro.

När vi häller upp vinet märks det direkt att detta är en Dolcetto i den lite högre skolan trots att det, av för mig okänd anledning, är klassat som Dolcetto di Dogliani DOC snarare än Dogliani DOCG. Med tanke på vad som är känt om läget och det faktum att Gillardi gör det här vinet på 85 år gamla stockar kommer kvalitetsskillnaden i jämförelse med mer ordinär Dolcetto förstås ändå inte oväntat. Doften är rikare och djupare och frukten mörkare och mer komplex. Körsbärstonerna blandas med inslag av plommon, björnbär och lakrits, syran ackompanjeras av klart förnimbara tanniner och intensitet och längd tar ett kliv uppåt på skalan. Stilarten är helt i vår smak. Det här gillar vi.

Restaurangpriset är synnerligen humana 16 euro. Vad man får ge vid gårdsbesök vet jag ännu inte riktigt men jag skulle tippa på ett pris runt 10 euro. Tyvärr är Gillardis viner inte särskilt lätta att hitta i Nordeuropa även om deras Dolcetto görs i relativ stor upplaga (ca 25 000 flaskor Maestra och ca 12 000 flaskor Cursalet) och de ser ut att finnas på en hel del italienska enotek.

Efter att med god aptit ha klarat av förrätterna, som efter carne cruda även bjuder på vitello tonnato och en mycket fin friterad (eller möjligen ugnsstekt) grönsaksbakelse, är det dags för pasta där vi får möjlighet att välja mellan trippa in umido, finanziera och raviolini in brodo.

För den som i likhet med mig undrat över hur i all världen finanziera fått sitt namn kan rapporteras att forskningsläget fortfarande tycks vara en smula oklart. Men troligen har rätten gått från att ursprungligen ha varit ett sätt för den fattiga landsbygdsbefolkningen att tillvarata sina slaktrester till att i slutet av 1700-talet bli en favorit bland de trendigt uteätande affärsmännen i Turin. Även om ingredienserna åtminstone delvis kan vara av typ ”man tager vad man haver” är vissa av dem centrala. Dit hör tuppkammar, gärna också skäggtömmar, och man kompletterar företrädesvis med ting som tupptestiklar, kalvtestiklar, kalvhjärna och ryggmärg.

Trots att Nebbioloabstinensen börjar göra sig påmind vid det här laget, särskilt som våra övningar natten innan lämnat oss lite snuvade på den delen av konfekten, bestämmer vi oss för att hålla fast vid Dolcetto, som fungerar ypperligt tillsammans med lite rustik mat av det här slaget. Vi försöker först med ytterligare en Gillardi nämligen Maestra, ett något billigare systervin till Cursalet från samma utmärkta läge men från något yngre stockar. När den visar sig vara slut landar vi till sist på en gammal favorit, nämligen Peccheninos Sirì d’Jermu.

Peccheninos båda toppviner på Dolcettosidan, Sirì d’Jermu och det aningen dyrare Bricco Botti, tillhör dem som tillsammans med Marziano Abbonas Papà Celso, Luigi Einaudis Vigna Tecc och I Filari samt Quinto Chionettis Briccolero i första hand bidragit till att ge Dolcetto från Dogliani ett ansikte utanför regionen och det är mera regel än undantag att något av Peccheninos viner återfinns bland det fåtal Dolcettoviner som tilldelas tre bicchieri av Gambero Rosso. Även om jag inte alltid delar Gambero Rossos bedömningar träffar de i det här fallet helt rätt. Detta är regelmässigt Dolcetto av allra högsta klass.

Bröderna Pecchenino (Orlando och Attilio) håller till i en helt annan del av Doglianiregionen än Gillardi. Gården ligger i norra änden av Dogliani kommun, alldeles på gränsen till Monforte d’Alba. I övre kanten av den stora sydvända sluttning som från drygt 400 meters höjd sträcker sig därifrån och ned till Doglianis tätortsbebyggelse knappt 300 meter över havet återfinns ett av regionens allra bästa lägen, Bricco Botti. Namnet låter sig med all sannolikhet översättas till ”Toppen på Tunnan” och den som någon gång sett Peccheninos vingårdar välva sig som övre delen på ett liggande fat, med själva cascinan som en tapp i mitten, behöver i vart fall inte grubbla över etymologin. För den som inte har möjlighet att avlägga visit på gården (en sådan tillstyrks å det varmaste) rekommenderas en omedelbar snabbutflykt till den nyuppgraderade hemsidan med dess bedövande vackra bilder.

Peccheninos båda bästa Dolcetto, liksom deras förnämliga Barbera d’Alba vid namn Quass och deras utmärkta Langhe Nebbiolo vid namn Vigna Botti härstammar såvitt jag vet helt och hållet från de bäst exponerade delarna av Bricco Botti, de som vetter åt syd eller sydväst. Den tredje och lite enklare (men fortfarande utmärkta) Dolcetton bär samma namn som den frazione där gården är belägen, San Luigi, och kommer gissningsvis bara delvis från Bricco Botti.

Tilläggas kan att Pecchenino sedan några år tillbaka också producerar två Barolo, båda från det läge i södra Monforte som ursprungligen tillhandahöll druvorna för Giacomo Conternos legendariska Monfortino. Den bästa av de båda bär namnet Le Coste medan den något enklare heter San Giuseppe.

Vi har vid det här laget hunnit prova Sirì d’Jermu i inte mindre än fem olika årgångar (2000, 2003, 2004, 2006 och 2007), ständigt med samma utmärkta resultat. Det kommer därför inte som någon överraskning att även årgång 2009 svarar upp mot våra vid det här laget högt ställda förväntningar (och, konstaterar vi senare, än en gång tilldelats sina tre bicchieri). Stilarten ligger nära Gillardis och båda vinerna visar sig ikväll från sin bästa sida samt fungerar lika suveränt bra till maten.

Restaurangpriset är även i detta fall ytterst resonabla 16 euro. Pecchenino har, trots den ryktbarhet vinerna med tiden vunnit, inte låtit priserna springa iväg, i alla fall så länge det är Dolcetto, Barbera och Langhe Nebbiolo vi pratar om. Köper man vinerna på gården, där vi själva oftast handlar, är priset blygsamma 11 euro för Sirì d’Jermu och 13 för Bricco Botti, Quass och Vigna Botti, samtliga väl värda sina slantar i alla de årgångar vi provat. För den som inte har möjlighet att köpa vinerna på plats hittar man dem i Danmark bland annat här och här samt i Tyskland här, här, här och här.

När kvällens höjdpunkt, bollito misto, till sist rullas in på en carrello dignande av korv och köttbitar av alla de slag (huvud, tunga, bringa, högrygg, o.s.v.) som på traditionellt sätt serveras med inte mindre än sju olika sorters salsa är det tyvärr inte utan att magen försiktigt signalerar att det börjar bli dags att sätta stopp. Hur entusiastisk man än är över italiensk mat är det ett ovedersägligt faktum att det kräver sin man eller kvinna att ta sig igenom alla tre faserna: antipasti, primi och secondi, inte minst på restauranger i Langhe där redan den första fasen ofta består av en hel serie fantastiska delikatesser.

För att klara av det hela behöver man egentligen vara inte bara vrålhungrig utan direkt utsvulten samtidigt som man motstår frestelsen att äta mer än några tuggor av varje rätt i raden av antipasti. Det senare är till yttermera visso kontraproduktivt eftersom antipasti tillsammans med primi enligt min mening är det italienska kökets verkliga trumfkort medan secondi tenderar att vara mer umbärliga. Prioritetsordningen följer således serveringsordningen: Synnerligen primärt, primärt och sekundärt.

Vi väljer därför sparsamt bland köttbitarna liksom på den carrello med delikata dolci som avslutningsvis rullas in. Vill ni verkligen inte ha mer undrar kyparen i takt med att ordet basta blir en alltmer flitigt förekommande del av vår vokabulär. Nix säger vi och klappar oss på en mage som börjat anta Bibendumliknande proportioner medan en av gästerna vid bordet intill med ett menande flin visar upp sin egen välfyllda kula. Det är hög tid att säga buonanotte bue grasso, buonanotte."

Sagrantino di Montefalco 2005 & Chiusa di Pannone 2005 (Antonelli)

2011-11-26T20:30:00.008+01:00

Vi provar oss vidare i Antonellis sortiment. Ikväll har vi sagrantino-normalen och den vingårdsbetecknade Chiusa di Pannone på bordet. Båda är från det, i Umbrien, av Paolo Bea så hyllade året 2005 - "Extraordinary season, very balanced, equal parts of rain and sun".

Vid upphällandet går det genast att konstatera att vi har två täta och mycket mörka viner i glasen. Efter två snabba sniffar kan jag dessutom dra slutsatsen att Chiusa di Pannone är ett oerhört kraftfullt vin, sagrantino-normalen framstår direkt som den balanserade, samlade och den av de båda bråkiga bröderna som det går att resonera med.

Man hittar en ymnig, fullt utmognad och generös körsbärskompott i SdM 2005, en sagrantino som verkligen bjuder på sig själv. Fattonerna är föredömligt matchade med fruktmaterialet och inget slår liksom i taket - snyggt och i balans. Munnen bjuds på rikligt med läckert sandiga tanniner och vinet strålar av kraft och vitalitet. Riktigt tjusigt bygge och rentav ett halvt snäpp bättre än nollsexan, här finns ett skikt till i fruktdjupet och ytterligare en nivå upp i komplexitet.

Chiusa di Pannone är Antonellis prestigeutgåva, en vingårdsbetecknad sagrantino med lägre uttag, äldre stockar och från bästa läget. Vinifikation och lagring är enligt uppgift snarlik - 15-20 dagars maceration och 6 månader på 500-litersfat följt av 12 respektive 15 månader på botti.

Näsan är rik och tät med sötmogen och mörkröd stenfrukt i massor, ett överdåd av chokladdraperade jordgubbar och en rostad ton, som visserligen är snygg men som ligger som en envis drone och vägrar släppa taget. Helhetsintrycket blir för fruktspäckat och maffigt för min smak, lite oluftigt och en ängslig motvilja att visa upp sitt rätta jag, som om det funnes något att dölja.

Tanninerna är massiva, with a capital M. Tungan vrids om som i ett grepp av tusen nålar och landar i en lätt smärtsensation långt bak i tungroten. Läpparna fastnar längst upp på tandköttet och kinderna börjar vibrera som små kolibrivingar. Det här är otroligt tight i strukturen fast samtidigt finns det en bedräglig och slösande fruktsötma mitt i alltihop. Det är helt klart för mycket av allt men onekligen en upplevelse att prova.

Till vår kalvstek med gräddsås, pressgurka och hasselbackspotatis är det inte tu tal om vilket vin som rycker tag i taktpinnen och visar hur synkoperna ska sitta, den enkla sagrantinon är kunglig till den här typen av traditionell maträtt med sin fina sälta, sötma och fetma (?!).

Chiusa di Pannone 2005 ger mig en bild av en fullpumpad Arnold Schwarzenegger medan SdM 2005 mera ligger åt en-ung-Burt-Lancaster-hållet.

Finns hos Carlo Merolli - 169 SEK/DKK respektive 249 SEK/DKK.

andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 1"

2011-11-25T18:16:00.006+01:00

Det blev ingen höstresa till Piemonte för vår del det här året. Istället lämnar vi med varm hand över tangentbordet till den vandrande Langhe-encyklopedien, favoritkommentatorn och numera således även gästbloggaren andersuw, som just kommit tillbaka från ett nedslag bland de dimhöljda kullarna:

1. In caso di nebbia

"Alla som färdats på italienska motorvägar har någon gång sett dem. De där 50-skyltarna som plötsligt dyker upp trots att vägen är lika bred som spikrak och utan problem tillåter en att fräsa fram i den normala maxhastigheten på 130 km/h.

Första gångerna hajar man till och sätter hastigt foten på bromsen samtidigt som man med irrande blick förtvivlat försöker utröna vad i hela friden det kan vara fråga om. Så småningom lär man sig att de där skyltarna alltid är försedda med en liten tilläggstavla med texten in caso di nebbia (i händelse av dimma) som gör att man lugnt kan behålla foten på gaspedalen.

Man kan förstås fortsätta undra över om en sådan drastisk hastighetssänkning verkligen är befogad även när dimman slår till: Dimma i all ära men 50 km/h? På motorvägen? Är det inte att ta i?

Alla sådana undringar försvinner emellertid i ett nafs så snart man haft närkontakt med fenomenet ifråga. Man inser då snabbt att italiensk dimma är något ”heeelt” annat än sin svenska motsvarighet. Samt att den under det kalla och mörka halvåret är allt annat än ovanlig.

Vi landar i Bergamo klockan halv elva en lördagskväll i slutet av oktober och det första jag gör när jag stiger ur planet är att kolla läget på dimfronten. Med en lättnadens suck konstaterar jag att det inte ser alltför illa ut. Stjärnklart är det förvisso inte men mer disigt än dimmigt.

Någon timma senare rullar vi ut från flygplatsen i vår lilla Ford Fusion för den sista nattliga etappen ner till Langhe. Vår nyuppgraderade GPS kan till en början inte riktigt komma överens med oss om färdriktningen och innan vi vet ordet av har vi förirrat oss in i centrala Milano. Just när vi till sist hittat ut igen och äntligen kan sätta ordentlig fart på motorvägen dyker de upp. De första dimbankarna. Varningarna på de stora elektroniska skyltarna över motorvägen skvallrar om att de tyvärr inte är av det tillfälliga och övergående slaget.

Vi fortsätter i snigeltakt med blicken vilt stirrande in i allt det mjölkvita. Lite tur i oturen har vi dock. Detta är inte dimma av den allra värsta sorten utan bara den näst värsta. Vi vågar efter hand höja marschfarten till hela 70 km/h!

”Det kanske klarnar när vi kommer upp på kullarna” säger jag förhoppningsfullt när vi till sist närmar oss Langhe. ”Så var det ju när vi var på väg till Toscana”. Tyvärr visar det sig att jag har helt fel och att Nebbiololand gör skäl för namnet i alla avseenden. ”Tjockan” är tjockare än någonsin och jag vågar på sin höjd köra 30 km/h på den slingriga vägen mellan Alba och Dogliani trots att jag vid det här laget kan den nästan utantill. Det är nästan så att man på känt italienskt manér är beredd att dra i mistluren i varje hårnål.

Först vid halvfemsnåret rullar vi med en lättnadens suck in på gårdsplanen i södra Dogliani där vi kan konstatera att resan tog nästan dubbelt så lång tid som den brukar göra. Trötta men också hungriga och rätt adrenalinstinna efter vårt nattliga koncentrationsprov kommer vi snabbt fram till att här behövs lite vickning (eller vad man nu skall kalla det) innan vi kryper till kojs.

Vännen H, som tillbringat dagen i Milano i väntan på oss, har dessbättre fått i uppdrag att proviantera så vi är väl försedda. Snabbt dukar vi fram en härlig antipasto misto med salumi, formaggio, pane och verdure. Våra värdar har som tur är en välfylld vinkällare där gästerna kan förse sig till självkostnadspris och två flaskor ur den står tacknämligt nog redan och väntar på oss på diskbänken för att vi skall slippa treva oss fram till dem i nattmörkret.

Med tanke på att vi är i Dogliani börjar vi förstås med en Dolcetto. Allt annat kan jämställas med högförräderi. Podere Le Surìe är en gammal vingård på runt sju hektar som numera drivs i regi av Roberto och Marco Altare. Sörbacka Gård eller något i den stilen blir det om man försöker översätta till svenska. Podere betyder helt enkelt bondgård och surìe är ett piemontesiskt ord (här för ovanlighets skull i pluralis) som redan torde vara välbekant för de flesta vinälskande italofiler. Sorì, sörì, sirì och surì (man får inte vara kinkig när det gäller den första vokalen) syftar alla på samma sak nämligen en solbelyst plats, vilket torde förklara varför det är så populärt i vingårdsbeteckningar.

Gården ligger i Clavesana som tillsammans med Dogliani och Farigliano utgör de tre produktionsmässigt stora kommunerna i Doglianiappelationen. Närmare bestämt befinner den sig i den sydöstra spetsen, mycket nära den gräns där kullarna blir till berg och vinodlingen upphör. Det kommer därför inte som någon överraskning att druvorna växer på högsta tänkbara höjd, strax under 600-metersstrecket.

Det vi sätter korkskruven i är årgång 2008 av husets bästa Dolcetto, vilket framgår av att det i motsats till sina syskon bär det skära band om halsen som signalerar Dogliani DOCG snarare än Dolcetto di Dogliani DOC eller Dolcetto delle Langhe Monregalesi DOC. Det innebär bland annat att det måste lagras minst 16 månader innan det får säljas (i detta fall delvis på rostfria tankar, delvis på små botti och därefter några månader på flaska). Vingården är på blott ett halvt hektar och skördeuttaget är blygsammast tänkbara: Bara runt 1 kg per planta vilket innebär att den årliga produktionen inskränker sig till runt 2 000 flaskor. Snacka om boutiquesvin!

Vinet sitter som en smäck till vår sena antipasto. Gnistrande syror, förnimbara men inte påträngande tanniner, körsbärstoner av alla de slag och så den där lilla slängen av bittermandel i slutet. Vinet är bara måttligt komplext men härligt friskt, energiskt och intensivt. Det här gillar vi, särskilt som priset, i motsats till vad man kunde vänta, är lika lågt som skördeuttaget. Knappt 70 kr behöver vi lägga i källarkassan. Tyvärr torde det vara svårt att uppbringa på mer än en fjärdingsvägs avstånd från Dogliani. Gissningsvis sugs det mesta upp av den lokala marknaden.

Men allt gott har ett slut så vi tar ett raskt språng från Dolcetto till Barbera och från Dogliani till grannkommunen i norr Monforte d’Alba. I Corsini, i södra delen av Bussia, hittar vi Podere Ruggeri Corsini. Gården köptes för runt 15 år sedan av två agronomer specialiserade på vinodling, Loredana Addari och Nicola Argamante, som bestämt sig för att ta steget från teori till praktik (även om jag tror att Nicola har åtminstone det ena benet kvar i den akademiska världen).

Som vi kunde konstatera när vi besökte gården för några år sedan har de en hel del intressanta viner på programmet, däribland Argamakow (uppkallad efter Nicolas ursprungligen ryska släktnamn) som görs (i liten skala) på 80 procent Pinot Noir och 20 procent Albarossa (en korsning mellan Barbera och Nebbiolo). Men det är deras reguljära Barbera som med tiden vunnit en särskild plats i vårt hjärta. Det beror delvis på att den sedan ett antal år tillbaka ingår som en självklar ingrediens i våra värdars källare. Men det är långt ifrån hela förklaringen. Det här är ett sådant där härligt vardagsvin som man nästan alltid känner för att dricka och aldrig tröttnar på. Ett vin med karaktär men också polityr. Intensivt och fokuserat men också harmoniskt och balanserat. Samt befriande fritt från störande ekaromer. En fullträff i all sin anspråkslöshet.

Vi har tidigare glatt kolkat i oss ett antal flaskor av såväl 06:an som 08:an så nu återstår egentligen bara frågan om även den 09:a som nu står på bordet håller måttet. Helt självklart är det inte. 2009 var i motsats till 2006 och 2008 ett ovanligt varmt år, kanske för varmt för att Barberan skulle behålla de friska syror den är så beroende av. Men vi kan snabbt dra en suck av såväl lättnad som välbehag. Det här är precis lika gott som det brukar vara!

Dessbättre är Ruggeri Corsinis viner lättare att uppbringa på våra breddgrader än Le Surìes. Man hittar dem exempelvis på diverse håll i Danmark såsom här, här och här. Priset är visserligen lite högre än de drygt 80 kr vi får lägga i källarkassan men det är ju sådant man får räkna med.

Vi avslutar våra nattliga övningar med en Barolo. Någon sådan står inte att finna i källarförrådet men H. hade tidigare under dagen rapporterat från sin shoppingrunda på PAM i Milano att han travat på en Fratelli Giacosa 2007 med namnet Ca’ del Plin för blygsamma 14 euro. Priset lät visserligen misstänkt lågt och Ca’ del Plin ringde ingen klocka men Fratelli Giacosa är en tämligen känd och väl ansedd producent vars utmärkta Barbaresco Basarin 2004 vi passade på att lägga till samlingarna när den såldes på SB för några år sedan. Så jag gav klartecken till H. att slå till.

Det borde jag inte ha gjort. Nebbiolo är en anspråksfull druva. I sina bästa stunder förmår den skriva den ljuvaste poesi. I sina sämsta levererar den istället ett lika tråkigt som högtravande middagstal. Något tredje i form av exempelvis en charmerande lekfullhet gives icke. Den här tvingas vi tyvärr föra till de trista middagstalens skara. Vinet är inte defekt på något sätt men doftar inte mycket, smakar inte mycket och försvinner i en lite pompös anonymitet.

När jag så småningom kollar producentens hemsida visar det sig att detta vin ingenstans står att finna trots att det ser ut att ha funnits på marknaden sedan ganska lång tid tillbaka. Lite sökning på annat håll ger dessutom vid handen att Ca’ del Plin används som beteckning inte bara på Barolo utan också på en hoper andra viner (Barbera, Dolcetto, Roero Arneis, Barbaresco, o.s.v.). Gissningsvis handlar det om någon slags billighetsserie för snabbköpsbruk. Varningsflaggan är härmed hissad.

Det hinner börja dagas innan vi kommer i säng och jag sticker ut huvudet på loggian och konstaterar att dimman inte är något fantasifoster (se allra första bilden ovan). Visserligen har den nu lättat så pass att man kan se den vingård vi har runt knuten men av grannarna på andra sidan ravinen syns inte ett spår. In caso di nebbia ... är det kanske lika bra att krypa till kojs."

Caselle Riserva 2004 (D'Angelo)

2011-11-19T21:20:00.003+01:00

Vi har fått tag på århundradets finaste kalvlägg och förvandlar dessa till riktigt mörkokt osso buco under det att lördagseftermiddagen blir till kväll.

Jag envisas med att tro att D'Angelos Aglianico del Vulture Caselle Riserva 2004 är ett tvättäkta grytvin, en övertygelse som visat sig vara felaktig vid ett par tidigare tillfällen - det här är nämligen ett vin som först och främst brukar antaga skepnaden av en alldeles utmärkt kontemplationsföljeslagare - men skam den som ger sig.

Lika bra att erkänna direkt: matchningen suger gammalt furuläkte... Osso bucon kräver ett helt annat syramotstånd än vad det här vinet kan erbjuda, det blir till att hämta vad som finns kvar av gårdagens PdB 2006.

Caselle 2004 är själva essensen av ett njutningsvin som ska sippas framför brasan, i filttofflor, rökrock och monokel. Det vilar något aristokratiskt över den myndiga doftprofilen - de blåsvarta bigarråerna, den färska tobaken, den söta lakritsen och den kalkiga mineraliteten. Magisk och hänförande doft som får en och annan synaps att löpa amok och skandera: "Mogen barolo, mogen barolo"!

Tanninerna är ljuvligt nedslipade och klär in tunga och gom likt ett dyrt stycke siden. Munkänslan känns tredimensionell med ett sublimt djup i den krämiga frukten men med moget avrundad syrlighet. Även här vaknar ett litet synapskluster, fast nu låter tongångerna snarare som: "Jättemogen barolo, jättemogen barolo"!

Svårmatchad men läcker och mogen aglianico som absolut trivs bäst på egen hand och erbjuder mycket njutning för pengarna: 109SEK/DKK hos Carlo Merolli.

Fler intryck här, här och här.

Barbaresco 2006 (PdB)

2011-11-18T20:23:00.000+01:00

"Tunnlar, finns dom?", "Jag är nyfiken tunnel", "Såsom i en tunnel". Åtskilliga är de svenska filmklassikerna som behandlar ämnet men den titel som bäst speglar situationen kanske vi får låna av Roy Andersson och hans stilistiska 80-talskortfilm: "Någonting har hänt"?

I alla fall var det vad vi förväntade oss när vi i kväll kramade korken ur en PdB-nollsexa för första gången på ungefär ett år, att just någonting skulle ha hänt. Sist tyckte vi nämligen att det hela började kännas ganska snipigt, snålt och ogint vilket föranledde oss att tro att vi endera hade att göra med en trist flaska, eller att det här vinet var på väg in i den proverbiella kulverten - det där tillståndet när primärfrukten börjar vika undan och när där inte finns några utvecklade mognadsaromer som är riktigt villiga att ta över spakarna - ett fenomen som brukar vara vanligast förekommande, och särskilt tydligt, hos nordrhônsk syrah.

Men kvällens glas visar direkt upp ett ystert beteende, helt i paritet med de första solida intrycken som den här normale-nollsexan gav för ett par år sedan. Excesser av visslande vinbärsfrukt och metalliska mineraler, ljus och skir floralitet, blodrostiga stråk samt en perfekt avpassad skopa julkryddor. Doften är en ren uppvisning i grenen barbaresco-elegans.

Även munupplevelsen stämmer väl överens med de gamla noteringarna - stabila syror och nästan späda tanniner med en tät fruktpastill i mitten - här finns inget att anmärka på. Och letar man efter ett vin till den rosmaringnuggade lammytterfiléen och rotfruktsgratängen - look no further.

La Maggiorina 2010 (Le Piane)

2011-11-16T20:10:00.007+01:00

Det finns viner som kan få en att sjunga lovsånger och sonetter men som aldrig någonsin kommer att hösta in top scores i den kvantifierade och nitiskt sanningssökande vinvärlden. Le Pianes instegsvin La Maggiorina är ett typiskt sådant. Ett vin som det verkligen inte finns någon anledning att petimeteranalysera utan här är det bara att dra i sig rejäla klunkar och låta sig beamas ner till Boca.

La Maggiorina är en blandning av nebbiolo, croatina, vespolina och ett uns bonarda och erbaluce från mycket gamla stockar. Croatinastockarna i Montalbano är särskilt gamla och extremt lågavkastande vilket föranleder vinmakaren och ägaren Cristoph Künzli att inte låta macerationen pågå mer än cirka fyra dagar, annars drar croatinans tuffa aromatik och struktur iväg och vinet förlorar i fräschör. Musten har legat på rostfritt stål under hela vinifieringsprocessen, en kompromiss från Christophs sida som helst hade låtit det ligga på betong om han hade haft råd.

Just fräschören är onekligen paradnumret för det här vinet. Här finns en mycket fin och traktstypisk nebbioloaromatik i doften med sina ljusa violtoner. Mineraliteten finns också i första rummet tillsammans med finstämd croatina-kryddighet. Syrorna är högenergiska - BV-Ingvar antydde att de skulle vara i det närmaste påfrestande men jag kan inte hålla med - strukturen är förstås purung och hyperläskande men med både finmaskig tanninväv och Le Pianes patenterade saftigkeit som håller emot och håller ihop. Vi smakade vinet direkt ur tank i somras och känner absolut igen oss sedan sist, men den lilla spritzen är förstås borta och hela paketet har liksom samlat ihop sig. Dock gör man nog rätt i att låta resterande flaskor ligga i alla fall till våren, men vi får se hur det blir med det...

Köpt hos Winewise i Köpenhamn, förstås.

Goosejuice

2011-11-13T00:27:00.002+01:00

Traditionell gåsamiddag påkallar ett vin med såväl distinkta syror som ett visst mått av aromatisk finess, för att kunna spjälka de rikhaltiga pippi-lipiderna och samtidigt utgöra ett delikat smakmässigt komplement till den här furstliga måltidskompositionen. Vi brukar allt som oftast ge en barbaresco chansen i dessa sammanhang, men plockar i år dessutom fram en österrikisk blaufränkisch för att se vilka underverk den kan lyckas åstadkomma.

Carnuntum 2007 (Muhr-van der Niepoort) är 100% blaufränkisch där hälften av druvorna fått jäsa med stjälkarna i hela klasar och den andra hälften fått en utdragen maceration på tre månader. Doften är lite sumpig och reduktiv till att börja med, men efter en rejäl luftning träder en ganska frisk vinbärsfrukt fram, dock med ett fatpräglat understöd av espresso och en smula smörkola. Här bjuds också malört och andra medicinalörtiga hintar samt en i glaset expanderande skogsbärsflora.

Syrorna och aromatiken vill inte riktigt lägga sig i samma fil som måltiden utan ger snarast ett lite dävet intryck tillsammans med maten. Avrundat och nästan helt utan tanniner är det dock på egen hand ett dugligt och kapabelt kontemplationsvin men utan någon riktig överväxel. Jag skulle blint sätta det här som en ganska solvarm spätburgunder från Baden eller Pfalz.

Barbaresco Casot 2006 (Giuseppe Nada) Casot är en liten vingård i Treiso som anses vara en av de intressantaste i området med sin tydligt minerala karaktär. Nada låter musten ligga till sig på 500-, 1000- och 3000-litersfat och blandar sedermera de tre brygderna innan buteljering. Här har vi en rödfruktig, floral och mycket prydlig doftbukett som känns ren men förhållandevis intensiv. Nebbiolokaraktäristiken är kraftfull, omisskännlig och skulle kunna förväxlas med exempelvis god och modern La Morra-barolo i ett nafs.

Även munnen skulle kunna lura upp en på nämnda läktare men under kvällens lopp blir de dansanta och saftiga barbarescosärmärkena allt mer påtagliga. Så härligt med den här renheten och elegansen i par med intensiteten, en mycket bra barbaresco med tanniner i finkornig mellanskepnad och som fått god hjälp av den klassiska årgången. Gåsen och Casot 2006 blir kompisar direkt och släpper aldrig riktigt in vår österrikare i leken.

Montefalco Sagrantino 2006 (Antonelli)

2011-11-11T22:07:00.003+01:00

Vi fortsätter med att fördjupa vår bekantskap med Montefalco-producenten Antonelli. Vi gillade den enkla Montefalco Rosso 2008 skarpt medan deras Montefalco Rosso Riserva 2005 var en så pass trist historia att vi inte ens förmådde uppbåda energi nog att skriva en bloggpost om den. Ett högextraherat poängplockarprojekt med en ganska besk och rostad biton, löd vår dom. Ikväll hugger vi in på det tunga gardet och öppnar gårdens Sagrantino-normale anno 2006.

100% sagrantino får ligga på skalen i 15-20 dagar och hamnar ofiltrerat på 500-liters ekfat i 6 månader, för att sedan ligga till sig på 2500-liters botti under 12 månader. Därpå är det dags för assemblage i stora cementtankar och till sist ett år på flaska innan det ställs på hyllorna.

Det här glaset välter ur sig sötlakrits, röda vinbär, maraschino, ungdomlig grönörtighet och dovare krydderier som lagerblad och kryddnejlika. En elegant och rik näsa som är mycket angenäm och njutbar, men det är i munnen saker och ting händer. En tät, nästan kompakt, tanninmatta klänger sig fast runt tungan och på tandköttet, efter det att den djupa och samtidigt läskande nollsex-frukten lagt sig som en rökridå i munhålan. De märgfulla tanninerna och den täta strukturen är ju välkända sagrantinomanér som lätt kan gå överstyr och bli smått påfrestande, men här finns en sublim harmoni och balans som frammanar en nästan manipulativ munkänsla som närmast kan beskrivas som passiv-aggressiv.

Vi äter Nils-Emils svampfyllda kalvrullader med gräddsås och här får sagrantinon verkligen komma till sin rätt, rustik husmanskost med fett och sälta är precis vad den här gynnaren vill sätta tänderna i - oavsett menyns etniska ursprung. Är man bara det minsta garvsyre-masochistiskt lagd bjuder det dessutom full njutning på egen hand. Ljuvligt köttig sagrantino från en stabil årgång. 169DKK/SEK hos Carlo Merolli.

Il Rosso delle Donne Boca 1996 (Conti)

2011-11-05T22:28:00.002+01:00

Livet som Bocafil är inte alltid så lätt - man får verkligen söka med ljus och lykta efter de här vinerna. Desto gladare blir man å andra sidan varje gång man snubblar över något nytt att sätta tänderna i.

Ermanno Conti startade upp Castello Conti 1963 och planterade en hektar med nebbiolo och vespolina på 450 meters höjd utanför Maggiora (Novara) i nordostligaste Piemonte. Med tre döttrar i sin avkomme-portfölj tyckte Ermanno att det såg mörkt ut i fråga om de hereditära förutsättningarna för gården, en mörksyn som skulle visa sig komma på skam. Idag är det nämligen de tre systrarna Elena, Anna och Paola som driver Il Castello vidare, med samma hektar vinrankor och med samma vurm för traditionerna som pappa Ermanno.

Il Rosso delle Donne utgörs till 70% av nebbiolo, 25% vespolina och 5% uva rara, lagringen sker under två och ett halvt år på gamla tonneaux, sedan tillbaka till stål innan det är dags för buteljering - vissa år har man väntat upp till åtta år innan man ansett vinet vara färdigt för flaska. Enbart naturlig jäst används, vinerna är ofiltrerade, inga bekämpningsmedel med i leken, men däremot odlas favini - favabönor - i raderna för att hålla skadeinsekterna på behörigt avstånd. Ett lågt uttag på under 30 hl/ha resulterar i en total årlig produktion på drygt 3000 flaskor.

Vi öppnar vår flaska tidigt på eftermiddagen och kan konstatera att butiken är tvärstängd - luft, luft och luft lyder doktorns ordination.

När vi återvänder har det börjat hända saker i glaset, de lite torra aromerna av läder och de blyga sojastråken har fått sällskap av viol, nypon, moreller, lite brun kryddighet och en djup ton av varm asfalt och tjärpapp. En ljuvligt knastrig mineralitet växer sig allt starkare under kvällen och efter åtta timmar i friska luften börjar vinet vakna på allvar - le cose buone arrivano per chi sa aspettare.

Läskande struktur med ytterst finkalibriga tanniner och en skön syrlighet bildar ram åt en mycket vacker smakbild. Lingon- och tranbärsfrukt växer till och snart har vi en fullklottrad canvas i helgjuten balans - de 12,5 procenten alkohol bidrar till en drickbarhet av guds nåde. Vi dricker det till en bouef bourguignon och ikväll kunde vi inte valt ett bättre vin, superb matchning!

Mycket varm anbefallning till alla som är nyfikna på den här typen av mineral- och syradrivna viner från alpmassivets randtrakter. Jag kan dock inte med tillräcklig emfas understryka vikten av att ge det här vinet massor av tid och luft, nästa flaska öppnar vi dagen innan.

Finns hos Stefan Töplers BaroloBrunello i flera årgångar, 1996:an kostar fyndiga €15.90.

Montefalco Rosso 2008 (Antonelli)

2011-11-04T17:25:00.003+01:00

Några snabba noter om en riktigt trevlig instegs-Montefalco.

Antonelli är en ganska stor producent med en årlig produktion på cirka 300.000 flaskor. Deras Montefalco Rosso görs på 70% sangiovese, 15% sagrantino och 15% merlot som macererar i 14 dagar och får ligga till sig 9 månader på 25 hl-botti och ytterligare 3 på cement.

Här finns den där friska men ändå sötfruktiga sangiovese-frukten som har kommit att bli så sällsynt. Visst kryper körsbärskärnorna fram, och stänker liksom lite bitterhet över doften, men överlag är det ett allt igenom älskvärt doftpaket som presenteras.

Smaken är likaledes frisk och energisk med precisa syror, lätta tanniner och även här har vi den fina frukten i centrum. Riktigt bra vardags-montefalco!

Det här är en ny värvning i Merolli-stallet. Normalen kostar 90DKK.

Fante Vino da Tavola 2007 (Feudo d'Ugni)

2011-10-31T21:32:00.003+01:00

Man blir varm i hjärtat av att dricka Cristiana Galassos viner. Man får uppfattningen att hon sköter sina rankor som vore de hennes barn, att hon ger druvorna precis så mycket uppmärksamhet som de behöver i koltåldern, där de rodnar och växer i sina klasar. För att sedan ge dem precis så mycket frihet som de behöver, när de ska mogna och växa upp till självständiga individer i källaren. Det här är fritänkande och ostöpta viner med shitloads av karaktär, någon annan skulle kanske kalla dem för ohängda slynglar som inte kan uppföra sig..?

Fante är en betonglagrad montepulciano med tät och bläcklila habitus. Doften har ett druvtypiskt mörker med högoktanig choklad och knallmogna bigarråer, såväl som pinjefräschör, färsk tobak, finsk lakrits och äppliga oxidtoner. Här ryms kraft och pondus inom samma skal som adolescens och fräckhet.

Sandiga tanniner fäster på tandköttet och riktigt matvänliga syror härjar i munhålan tillsammans med pigg blåbärssyrlig och plommonkarsk frukt i massor. Både kraftfullt och uppfriskande, även i munnen. Sist provade vi Fante vid sidan av mäktiga storebrodern Rudero och då framstod vinet som tämligen enkelt, på egen hand är detta överhuvudtaget inget man reflekterar över. Snarare förbluffas man över att det finns sådana här vinupplevelser att köpa för 75DKK. Ett scoop om något, efter mina mått mätt, hos Carlo Merolli.

Ytterst hyggelig weekend i Byen

2011-10-29T23:47:00.012+02:00

Alla våra fördomar om Relæ, som varandes ett lite stramt och avskalat Noma light, kommer på skam så snart vi öppnar dörren och tar de tre kliven ner till halvkällarplanet. Här är ljudnivån nästan i paritet med en varmkörning på Cape Canaveral, den avlångt rektangulära lokalen är fullpackad av lössläppt fredagsfirande köpenhamnare och fönsterrutorna dryper av imma. Vi befinner oss smack i epicentrum av det gentrifierade gangland som den här delen av Nørrebro kommit att bli - Jægersborggade har gått från att vara en gata som alla undvikit till att bli en av de absolut hippaste adresserna i Köpenhamn.

Christian Puglisi och Kim Rossen startade Relæ härom året efter att de båda jobbat på Noma och andra stjärnrestauranger i flera år. Deras främsta ambition har hela tiden varit att skapa ett kök som kan erbjuda gastronomisk kreativitet på hög nivå, utan att ha det tröttsamt betungande och hämmande kulturella oket, som man gärna förknippar med det ängsliga Guide Rouge-strävandet, att släpa på. Lokaliseringen till Nørrebro är givetvis en mycket medveten och effektiv del av hela affärsidéen.

Man erbjuder två menyer - en kött- och en grönsaksdito. Vinmenyn är konsekvent naturlig och flera Köpenhamnsimportörer vi talat med har berättat att man är stenhård i sin selektion - ultrabio och osvavlat, inget annat slipper in på menyn. Hustrun, som på förekommen anledning är inne i en avhållsam fas, erbjuds en juicemeny med idel färskpressade frukt- och grönsaksjuicer, som ska visa sig vara ypperligt matchade till rätterna - storstilat initiativ!

Vi får in varsin efterårsrulle där en filodeg utgör kruka åt en bukett bestående av krasse, örter och olika sallader. Till detta sörplar jag på en pétillant naturel av Christophe Mignon som sätter ribban för kvällens kommande vinösa eskapader. Personligt, intressant och gott!

Den första rätten är nog en mardröm när det gäller vinmatchning: råbiff på en bädd av ostron och hyvlat gurkskal. Råbiffen är mjäll och len men ändå grovt malen och sjunger på något egendomligt vis fantastiskt fint ihop med ostronen, både i smak och textur - som en osannolik duett mellan Tom Waits och Astrud Gilberto. Vinvalet är närmast genialt: Les Larmes des Divonas Vin Pink 2008 från Tonerre i Bourgogne blandar hälften pinot noir och hälften chardonnay i denna betonglagrade cuvée. Superfriskt och lätt men ändå så intensivt att det råa oxköttet inte har några invändningar - matchning på riktigt hög nivå.

Andra tallriken består av ugnsbakade morötter rullade i rostade rapsfrön med en chenin blanc-sky. Till detta får jag Les Griottes' Sauvageonne 2010 från Anjou som är en förträfflig och karaktärsfull chenin blanc på egen hand men till morötterna sitter hustruns nypressade gravensteiner som en avsevärt bättre formsydd smäck.

Vår gråand med hyldebær og salatløgsrede sorteras in under kategorin årets mest delikata fjäderfä - rikt viltsmakande och saftig med ljuvt ackompanjemang av ytterligare ett vin från Anjou: La Coulée d'Ambrosia Les Joues 2010, en supermineralisk och högenergisk cabernet franc med syror och tanniner i ett precist avvägt paket.

Till efterrätten: hokkaidopumpaglass, pumpa i två skepnader med mandarindamm och granité, bjuds jag på en av årets riktiga ögonöppnare: Le Mazel Bulles de Rosé 2009. Ett laxrosa, fint pärlande vin från Valvignères, Ardèche i närheten av södra Rhône bestående av 100% carignan. Enorm intensitet med en massiv fruktpastill och hög, detaljerad syrlighet. Riktigt spännande och helt klart något att ge sig ut på detektivjakt efter! (Edit - Le Mazel förs naturligtvis av skandinaviska bio-importören nummer ett: Pétillant)

Det här är gudskelov inget från vinmenyn utan en av hustruns juicer, gurka tror jag bestämt.

Som helhet ett mycket angenämt restaurangbesök, allting är på plats - avslappnad men ändå alert service, läcker stämning i lokalen och riktigt god och vällagad mat med extremt fokus på råvarorna. Vinerna är ett gigantiskt plus i kanten och man borde egentligen remittera alla belackare av den naturliga vin-rörelsen hit, för att se, känna och smaka de här vinerna i arbete, när de verkligen kommer till sin rätt. Eller nej förresten, låt dem fortsätta att gnälla och sura - desto mer av det goda blir det kvar till oss andra.

Fredagens förband var inget mindre än en sann brunello-extravaganza som utspelade sig i Ferringbyggnaden i Ørestad på Amager. Här hade BB Vinimport och Toscavini samlat ihop 40 st av sina odlare från i stort sett alla delar av Italien, men med klar toscansk dominans. Brunellorepresentationen var nästan magisk, den ende som saknades var väl Gianfranco Soldera.

Nora Molinari, gift med ex-piloten Diego Molinari, har sedan sena 70-talet drivit gården Cerbaiona där man på sina 3 ha odlar hälften brunello och hälften rosso-sangiovese. Man är en utpräglat traditionell brunelloproducent med ingen tillsatt jäst, ingen klarning eller filtrering, jäsning i icke-temperaturkontrollerad cementtank och lagring på gamla botti. Deras Rosso di Montalcino 2008 är sensationell med sin vidöppna frukt och Brunello di Montalcino 2006 får nog anses vara en riktigt bra investering, sin prislapp på 900DKK till trots - för att tala klarspråk: ett skitstort vin.

När vi ändå är inne på ämnet skitstora viner: Salvionis Rosso di Montalcino 2009 är ett riktigt "oj-oj-oj-vin". Så här tydligt och bra tror jag aldrig att jag fått sangiovese-karaktäristiken presenterad för mig, rakt upp i krysset! Brunello di Montalcino 2006 var till att börja med en besvikelse med sin stängda näsa, men efter att allas vår blodhund Vinosapien lyckats snusa sig till en korkdefekt (som il signore Salvioni bestridde ljudligt) så gav flaska nummer två svar på tal - lysande vin med ohygglig potential. Återigen ska man inte låta prislappen (700DKK) avskräcka, det här är upplevelser på hög nivå.

Man kan överlag säga att jag vore mer än nöjd med den första avdelningen som rymde alla Toscanska producenter, här var hög nivå på det mesta - även de modernare vinerna som jag inte uppskattar på samma sätt. Nästa avdelning var mera splittrad och omfångsrik med producenter från resten av Italien. Här gjorde Aosta-producenten La Crotta störst intryck på mig med en sagolikt bra Fumin 2009 och läcker Cornalin 2009 som lockar till vidare bekantskap. Etnavinerna från Graci var mycket bra och eleganta, särskilt basvinet Etna Rosso 2010 tilltalade mig med sin renhet och fina syra.

Härlig tillställning där man gjorde rätt i att välja den tidiga showen, kvällsversionen skulle hysa mer än dubbelt så många deltagare så där blev det nog stökigare. Fantastiskt kul att också äntligen få träffa Più Rosso-Niels som visade sig vara lika trevlig och kunnig som hans blogg skvallrar om, för att hitta ett betydligt mera omfattande destillat av den här provningen gör man absolut klokast i att leta sig dit.

Barolo Bricco Cerretta 2003 (Schiavenza)

2011-10-27T22:08:00.000+02:00

Fjärde esset i leken, den sista av de vivaldiska årstiderna, det återstående elementet - vi halar fram den felande länken för att göra Schiavenzas 2003-opus komplett. Hittills har det här visat sig vara ett av Langhes, eller för den delen Italiens och vin-Europas, säkraste kort detta vanskliga år. En producent som fick till det riktigt bra trots konstant stekhetta och tuff torka, och som kommit att bli en stor favorit här hemma med sin rustika charm och genuina typicitet.

Bricco Cerretta är den lägre delen av Cerretta i Serralunga d'Alba. Det högre belägna Cerretta Piani är svalare och bättre ventilerat med en lite kyligare nebbiolokaraktär som följd, medan Bricco således är hetare och brukar ge fruktintensivare viner som ett år likt 2003 väl i det närmaste borde vara genombakade?

Här finns en hel del friska pustar av pepparmynta och grönt te, sötsirlig kirsebærsfrugt och en myndig buljongstämma men framför allt pumpar glaset ur sig bastanta moln av vit nyhyvlad tryffel, så till den milda grad att rummet liksom fylls av en mäktig tryffeldimma. Det här är ett intryck som inte ger med sig en centimeter under kvällen utan snarare växer till, härligt är det i alla händelser!

I munnen framstår Bricco Cerretta som aningen fruktplumpt och syrastumt, ett eller två snäpp för sötmadrivet för att fungera fullt ut till kvällens stadshotellklassiker: grilljärnsentrecôte med småstingig grönpepparsås. På egen hand är det däremot mycket njutbart med sin rondör och de fint tillslipade tanninerna, eftersmaken är intensiv och lång som ett armeniskt efternamn. Inte den Schiavenza-nolltrea som vi automatiskt plockar fram till mat men däremot en som vi gärna kontemplerar i sällskap med.

2004:an finns att köpa hos Carlo Merolli, fler intryck finns att hämta hos Più Rosso-Niels.

Langhe Freisa 2009 (G.Rinaldi) & Langhe Freisa Toetto 2005 (G.Mascarello)

2011-10-21T21:35:00.006+02:00

Dags igen för vår årliga freisafix. Senast gick vi på djupet och körde en liten vertikal men den här gången får Mauro Mascarellos Toetto-nollfemma agera referens, som en av våra två enda egentliga rena freisa-erfarenheter, när vi tar oss en titt på Giuseppe Rinaldis Langhe Freisa 2009.

Rinaldis version av Langhe Freisa är betydligt mörkare i både färg och frukt, den bjuder ut sig på ett avsevärt mer extrovert vis än vår gamle vän Toetto. Vi har visserligen att göra med ett betydligt yngre vin men stilskillnaden är trots detta markant. En tät, fruktig doft med skogsmörka bär i sitt sista mognadsstadium såväl som sköna stänk av möbelpolish, karga mineraler och viol.

Tanninerna har en ganska fast beskaffenhet och tar ett rejält grepp om gom och tunga. Fruktsyrorna rör sig i ett dovare spektum än den ljusfruktiga och högsyrliga Toetton, Rinaldis freisa har på det hela taget betydligt mer gemensamt med sin stallsyster Langhe Nebbiolo 2009 än med Mascarellos freisa. Till kvällens ugnsstekta gårdskyckling med gräddig sås och brysselkål (fullkomligt briljant contorno, med en bra olivolja, salt och peppar - varför äter man inte det här oftare?) tar Mascarello kommandot, ett fulländat matvin med sina vitvinslika citrussyror och sin finlemmade textur - ett år extra i källaren har gjort gott. På egen hand är Rinaldi större och mer av en upplevelse, ett riktigt njutbart vin.

De här vinerna kostar inte mycket men erbjuder mängder av intressanta och spännande intryck. Rinaldis Langhe Freisa 2009 finns att köpa hos Stefan Töplers BaroloBrunello för €14.90 och Mascarellos Langhe Freisa Toetto 2005 finns hos Carlo Merolli och kostar 95DKK.

Riktigt bra läsning bjuds man på i Alice Feirings senaste alster Naked Wine. Den första boken: The Battle for Wine and Love: or How I Saved the World from Parkerization har gjort hennes namn till ett rött skynke på vindiskussionssajter världen över. Hon har under lång tid fört en hårdför kamp mot alla former av justerande och tillfixande i vinmakningsprocessen - i vingården såväl som i källaren; ett korståg mot så kallade spoofulated wines (vad sägs till exempel om flytande ektanniner...?) och för Le vin au naturel.

I Naked Wine är anslaget ett uns mjukare än vad man vant sig vid sedan tidigare. Här ger sig den inbitna NYC-bon på att göra sin egen sagrantino i en californisk vingård, och fyller ut med sedvanligt skarpsynta betraktelser emellan de vinösa vedermödorna. Mycket vettigt, välformulerat och svårt att lägga ifrån sig.

Finns hos Adlibris eller Amazon.

Sedan har vi ju Livets Goda...

Jag brukar inte köpa Livets Goda men hittade ett gammalt nummer (#43) här hemma och råkade läsa ingressen till krönikan (ledaren?) som kallas Chefredaktör Anders Enquist klurar. Jag kan inte säga exakt när detta är skrivet, då det inte står något datum eller årtal på tidningen, men tvivlar på att det är så länge sedan att man kan tillgripa någon form av förmildrande omständighet eller åberopa någon slags preskriptionsklausul. Är det överhuvudtaget lagligt att uttala sig på detta viset? Har chefredaktören hittat en bunke gamla psykiatriska journaler från sena 30-talet och inspirerats att gå loss i ämnet: Idioti som diagnos? Man formligen häpnar.

Texten är en synnerligen osammanhängande drapa om hur lyckliga utvecklingsstörda och hundar måste vara som, enligt chefredaktören, inte är medvetna om att de kommer att dö... Det hela avslutas med: "Varför skriver jag det här då? Ja, jag tänkte bara muntra upp er lite."

Jag vet inte om den här texten är representativ för nivån på chefredaktörens krönikor i allmänhet. Jämfört med tidigare nämnda Alice Feiring framstår detta som vinlitteraturens tes-antites, yin-yang, nordpol-sydpol, plus-minus, Tomas Ledin-Igor Stravinsky, Marchesi di Frescobaldi-Christiana Galasso... Ja, ni förstår vartåt det barkar.

Nu inser jag ju att jag visserligen inte kan räkna in mig i LG's målgrupp då jag inte är det minsta intresserad av golf, spa-resor till Sydafrika, poäng och guldplaketter eller 3000-kronors-whisky, men jag är däremot närmast maniskt vinintresserad, vilket gör sakernas tillstånd en smula beklämmande då detta trots allt lär vara den ledande vintidskriften i landet. Man verkar ju omge sig med bitvis dugligt folk, så man kan undra om det månne är någon av dessa som dristat sig att berätta för chefredaktören att han nog hade lite otur när han klurade?

Ett gäng pigga röda österrikare

2011-10-16T00:44:00.007+02:00

I samma ögonblick som man stegar in i den lilla avskalade butikslokalen på Esplanaden i Köpenhamn, känner man på något vis doften av kvalitet som slår emot en. I Sebastian Rind Nellemanns Österreich Vin är takhöjden högre än vad golvet är brett. Hörnlokalens stora fönster vätter ut mot gatan och den nobla Østerportkulissen. Den enda egentliga inredningen är en köpmansdisk och en massa staplade vinkartonger, alla förvisso läckert designade men likafullt utstrålande rustik nutida österrikisk biodynamik.

Vi är mer eller mindre kompletta rookies i grenen röda österrikare, men har vid ett flertal tillfällen blivit utsatta för intensiva påtryckningar från den blekingska arkepelagen om att det här bestämt kan vara något för oss. Vi ber Sebastian plocka ihop en blandlåda med 6 olika viner som kan ge oss en rättvis bild av vad som händer på blaufränkisch/zweigeltfronten just nu. Vi provar halvblint och passar på att blanda in en liten joker i leken: Californisk pinot noir är ytterligare ett minst sagt outforskat område för oss. Så in med en sådan av hyfsat snitt, som hjälp för att upprätthålla den sensoriska koncentrationen kvällen igenom så att man inte slappnar av, om inte annat. Alla de 6 österrikarna är köpta hos Österreich och jänkaren finns att beställa i BS.

Glas 1 öppnar med en rejäl ostbutiksswisch och en initialt knuten fruktighet som piffats upp med kryddpeppar, pickles, malört och en diskret jordton. I munnen är frukten trots allt charmigt köttig med lingon och vinbär i centrum, samtidigt som det riktigt strålar av energi och mineralitet om den här juicen. Stingig syrlighet och en spänstig, lätt struktur som landar i en angenäm munkänsla och raspar till lite lätt på gom och kinder och till slut mynnar ut i en läcker tobaksbemängd eftersmak. Rent, tydligt och väldefinierat - det här är riktigt bra grejer!

Reserve Blaufränkisch 2008 (Moric) Producenten Roland Velich håller till i Mittelburgenland, sydost om Wien, och gör en hel räcka olika blaufränkisch i en originell och kompromisslös stil - "Blaufränkisch unplugged" kallar han det själv. Reserven är en blandning av frukt från flera lägen i Neckenmarkt och Lutzmannsburg. (260DKK)

Glas 2 är en djupt blåröd skapelse som osar av mörka skogsbär och vita blomster. En elegant men likafullt koncentrerad moscatoparfym lägrar glaset och släpper inte greppet. Smakpaletten är totalt tanninbefriad med högt klingande syror och en rasande ren och frisk frukt. Suverän drickbarhet med alla parametrar i fullständig balans får mig att tro att vi har ett veritabelt klassvin i glaset.

Atanasius (Rot) 2009 (Gut Oggau) En Demeter-biodynamiker från Neusiedlersee med en karaktärsfull samling viner av uteslutande endogena druvsorter i sin portfölj. Atanasius är en blandning av zweigelt och blaufränkisch och är ett instegsvin i den här intresseväckande producentens vinfamilj. (135DKK)

Glas 3 lättar omedelbart på förlåten och tankarna löper direkt iväg till riktigt bra spätburgunder. Mogen jordgubbsfrukt och en inbjudande fatsötma ger ett lite småslampigt intryck men allt andas balans och så småningom en hel del elegans. I munnen känns allt hyfsat samlat trots att frukten verkar gå på öppna spjäll. Här får man se upp med temperaturen - ett par grader för varmt så sticker fräschören och kvar blir bara julmust- och cola-tonerna. Bra vin men långt i från kvällens höjdare.

Blaufränkisch Alte Reben 2006 (Weninger) Franz Reinhard Weninger är en ung vinmakare i Mittelburgenland som nyligen tagit över faderns biodynamiska gård. De röda vinerna är lagrade på små fat och ska vara fulla av kraft såväl som karaktär. (220DKK)

Glas 4 är en cowboy på hästryggen som vrålar: yeeehaaaah och låter läderpiskan snärta i luften, kontra resten av startfältet som plötsligt framstår som Spanska Ridskolan i Wien. Här har vi en ljus och supertransparent brygd som välter ut ångor av nydraget tändsticksplån, jordgubbskompott och en hel del stall. Allt är fruktigt, opulent, framfusigt och lite baktungt. För mycket av det mesta men förmodligen ganska lätt att gilla. Inte särskilt svårt att plocka ut i det, i jämförelse, ganska timida sällskapet.

Santa Maria Valley Pinot Noir 2007 "La Bauge Au-dessus" (Au Bon Climat) Jim Clendenen i Santa Barbara County tillhör legenderna i amerikansk vinmakning och förfogar över ett stort antal vinmarker runtomkring i Central Coast. Det här lär enligt uppgift vara en crowd pleaser som görs på druvor från 'block two' i välkända vingården Bien Nacido. (349SEK)

Glas 5 har en rödbetsröd färg med viss transparens. Doften känns klarröd med friska bär och ett knippe gröna örter. Syrorna är skarpa och precisa med tydliga konturer - ett superdefinierat, högenergiskt och ultraelegant vin med en munkänsla som andas lika delar riktigt bra gamay, norra-Rhône-syrah och dolcetto. Eftersmaken känns samtidigt svalkande och pulserande. Detta är en vitamininjektion och prozac för själen - kvällens definitiva vinnare i min bok!

Zweigelt 2010 (Claus Preisinger) Ännu en ung biodynamiker och dessutom medlem i Pannobile-gruppen. Claus Preisinger är född 1980 och håller till i Gols i Neusiedlersees nordostligaste hörn. 100% zweigelt som handplockas och får ligga kvar på jästen i små fat under 10 månader. Underbar livsbejakande juice som jag sällan sett maken till och till ett pris som närmast får en att rodna. Köp! (120DKK)

Glas 6 är närmast blårosa med en fin, ren parfym och ett lite skitigare koppel toner av asfalt, tjära och tryffel med en diskret lakritspendang i fonden. I munnen är allt däremot lätt och friskt med en skyhög drickbarhet och urläcker mineralitet. Smakar nyttigt på något vis. Avgjort renare och fräschare än Alte Reben-varianten från samma producent.

Saybritz Blaufränkisch 2007 (Weninger) Ytterligare en blaufränkisch från Weninger, här med frukt från Saybritz som fått ligga 6 månader på barriques och 7 månader på stora fat. (175DKK)

Glas 7 Tät, sötmogen frukt med örter -dragon, malört, libbsticka - och en ren, tydlig skärpa i kompositionen. Munnen känns distinkt med precisa lingonsyror och en del finmaskiga tanniner, en viss bio-känsla och hög koncentration. Tydligt, definierat och stringent - det här är inget skitvin.

Blaufränkisch Rosenberg 2007 (Pittnauer) Liksom Preizinger är detta ännu en biodynamiker belägen i Gols och medlem i Pannobile. Gerhard Pittnauer brukar omtalas som Österrikes bästa rödvinsproducent med bland annat sin Pinot Noir Baumgarten och sina olika Sankt Laurent-viner. Det här är deras topp-blaufränkisch. (325DKK)

Sammanfattningsvis så kommer vi att dyka djupt i det österrikiska bio-zweigelt-träsket framöver - underbar druvkaraktär som lär ta upp kampen med både Occhipinti-frappato och nollnie-beaujolaiser inom kort. Blaufränkisch på den här nivån är inget annat än fantastisk och förtjänar också ytterligare fördjupning.

Chardonnay 2009 (Les Crêtes)

2011-10-14T21:30:00.002+02:00

Vi återvänder till Valle d'Aosta och provar Les Crêtes' rena chardonnay till vår senapskålöverbakade torskrygg. En oekad chardonnay i burgundisk stil som hämtar sin frukt från 4 ha i Saint Christophe och Aymavilles i Aosta. 12 dagars jäsning på rostfritt stål som följs av 6 månaders sur lie med regelbunden batonnage.

Ljust halmgul skapelse med rikliga skopor tropisk frukt i första doftsvängen - ananas, kiwi, krusbär, carambola och mango. Mandel, ljusa florala toner och en relativt blyg mineralitet i bakgrunden. Med syror som är av det låga slaget och en frukt som drar sig mot gulmogen blir resultatet en lätt avmätt munkänsla. Ett välsmakande, välgjort men också snäppet för snällt, allmänt och svårplacerat vin som inte lockar till merköp. Vi satsar i stället på Les Crêtes' magiskt goda petit arvine som spelar i en helt annan liga.

BB Vin säljer.

Dolcetto d'Alba 2007 (Roagna)

2011-10-13T20:40:00.002+02:00

Vi har låtit Roagnas dolcetto 2007 ligga till sig ett par år. Vi var helt klart nöjda senast vi provade, men nog kändes den lite knuten och verkade ha mera att ge? Den här dolcetton är ju som bekant inte riktigt som alla andra, då de relativt gamla stockarna (35-40 år) är belägna i Pajé och musten har fått jäsa på gamla ekfat och macerera i 20-30 dagar.

Doften kommer i gång tämligen direkt med en tydlig piemontesisk profil men har ett lite torrt anslag - lakrits som börjar dra sig mot lakritsrot och en helt osöt fruktfond - inget fel alls, bara väldigt myndigt för att vara en dolcetto. Smaken följer efter i samma stil och även här står det genast klart var vinet har sitt geografiska ursprung med en slags nebbiolo-light-struktur minus tanninerna. Läskande syror och behagligt dämpad frukt med en lätt oxiderad karaktär som nog kommer sig av påverkan från lika delar ålder och vinifieringsmetoder.

Personligt och trivsamt på alla vis men jag vill nog trots allt ha min dolcetto mera yster och juvenil så jag dricker fortsättningsvis även Roagnas utan någon extra flasklagring. 2008 finns att beställa i BS för 137SEK och 2009 finns hos Atomwine för 89DKK.

Brunello di Montalcino 2006 (Armilla)

2011-10-07T21:05:00.004+02:00

Det här är en ärketraditionell old school-brunellonollsexa som vi sett fram emot att få sätta korkskruven i.

Ofelia och Silverio Marchetti började närma sig pensionsåldern och köpte en övergiven cascina med några hektar brukbar mark i Tavernelle i början av åttiotalet, strax intill Gianfranco Solderas odlingar sydväst om Montalcino. De planterade den första hektaren med sangiovese grosso och sålde till att börja med sitt vin som vino da tavola direkt från fat eftersom marken inte kom att ingå i brunello-zonen förrän 1995. Silverio dog 1997 och fick alltså aldrig se sin första brunello di Montalcino-årgång, men Ofelia och hennes döttrar har drivit gården vidare sedan dess och idag har man 4 ha varav 2 av dessa ägnas åt att odla brunello. Jäsningen sker på cement och lagringen utspelar sig under 36 månader i 25 hl slavonska botti.

Mmm, jag kapitulerar direkt - så galant, smidigt och snyggt. I startblocken ryms en attraktiv och högst lockande floralitet som snart byter om och tar på sig en mustigare skrud bestående av balsamico, lacknafta och inlagda kirsebær. Det unga vinet växer förstås till sig ett par storlekar med luft och efter en stund har en praktfull sangiovesekvast med alla tänkbara örter och bär rest sig ur glaset. Ytterst komplex och högintressant näsa som lyckas med konststycket att vara både intensiv och elegant.

Ärevarvet fortsätter ända ner i svalget. Här härskar den fullvuxna frukten som bara sporadiskt släpper in ett lätt tanninbett och låter syrasticken löpa fritt på kanterna. Superb sidekick till våra rosmaringnuggade lammfiléer och en ren njutning även på egen hand. Det här har ju definitivt framtiden för sig, jag skulle tro att vi är i alla fall tio år för tidigt ute, men den här superdrickbara skapelsen tar inte direkt emot att sörpla redan nu.

Finns hos BB Vin i Dragör.

Barolo Cerrati "Vigna Cucco" 2005 & 2007 (Cascina Cucco)

2011-10-01T21:15:00.003+02:00

Jag är inte alldeles säker på att världen egentligen behöver ytterligare ett blogginlägg om Cascina Cuccos olika barolo, men jag kan inte se att vi provat varken Vigna Cucco 2005 eller 2007 tidigare, så vi beslutar oss för att köra dessa bredvid varandra. Kan vara kul att försöka detektera eventuella årgångsskillnader om inte annat. När barolo inte kostar mer än vad man får betala för en flaska "7 Deadly Zins" på SB så kan man ju ha råd med dylika extravaganser.

Cerrati-subzonen Vigna Cucco ägdes och brukades en gång i världen av Giuseppe Cappellano och är omtalad för att kunna föda fram lagringsduglig nebbiolo med kraftfull Serralunga-struktur. Både 2005 och framför allt 2007 brukar sägas vara tämligen raka och direkta årgångar i Langhe, och ämnade för relativt snar njutning.

När vi häller upp våra båda cuccosar på karaffer tidigt på eftermiddagen, så kan vi konstatera att de båda vinerna ser i stort sett identiska ut. Vi går ut och njuter av den fantastiska indiansommaren så länge.

Glas 1 - Här har vi en riktigt klassisk barolo-näsa, den relativt korta macerationen och barrique-lagringen till trots, med balsamico och ett uns tryffel. En lätt återhållen fruktighet där morellerna spelar förstafiolen och en del florala toner i form av torkade rosor och violer stämmer upp till körsång. Gott om elegans och ett glas som man snusar på länge.

Syrorna är strama och tanninerna tajta. Smått oförlöst men snygg smakkarta, återigen med riktigt klassisk profil. Frukten är inte i framkant utan ligger bakom och lurar, här är vi förstås väldigt tidigt ute så det kommer nog att hända mycket de närmaste åren. Jag brukar fastna för nebbiolonollfemmorna från Langhe så jag gissar på att det här är 2005.

Glas 2 - Definitivt mörkare frukt och ett överlag öppnare vin med slösande aromer av polish, amarena, viol och sviskon. Vinet sansar sig efter en stund i glaset men känns fortfarande mer voluminöst och modernare än första glaset.

Intrycken går igen i munnen där vi finner en ymnigare fruktprofil med aningens mera sötma och en något mer avrundad munkänsla, tanniner och syror sjunger en oktav lägre liksom. Till maten, kalvkotletter och en ljummen kantarellsallad, känns det här lite klumpigare medan glas 1 är mitt-i-prick där alla variablerna klockar in på par. Gissningen på det andra glaset blir följdaktligen: 2007.

Jodå, vårt första glas innehöll nollfemman och var det avgjort mest komplexa av de båda. Största skillnaden märktes på matbordet där detta kändes ultraslankt och graciöst medan nollsjuan var klumpigare och mindre finkänsligt. På egen hand, och förmodligen till kraftigare mat, är dock även detta en njutbar barolo i en nollsjucharmig stil.

Vigna Cucco 2005 seglar faktiskt upp som en ny Cascina Cucco-favorit hos mig - hög baroloklass till budgetpris hos Carlo Merolli.

ps - Som av en närmast kuslig slump visar det sig att samma lilla vertikalprovning faktiskt ägt rum under helgen på andra sidan sundet, hos Più Rosso-Niels.

Schioppettino 2004 (Bressan)

2011-09-30T20:18:00.005+02:00

De omsorgsfullt framställda och högst personliga vinerna från Mastri Vinai Bressan i Farra d'Isonzo verkar gå hem brett i bloggosfären. Vi har ju alla under lång tid letts, likt fålar till brunnen, av de nordostitalienska vinernas främste förkämpe och överstepräst (pontifex maximus): BV-Ingvar, och nu äntligen synes vi alltså börja fatta grejen. Ingvar har skrivit massor om Fulvio Bressan och hans viner genom åren, en riktigt fin och varmt nedtecknad återgivning av ett av hans besök hos Bressan finner ni här.

Schioppettino, eller ribolla nera, är en strikt friulansk angelägenhet som just i den här inkarnationen utsätts för en lång maceration i ståltankar, varpå en tvåårig vistelse på 2000-liters botti väntar.

Utseendet ger inte så lite mogen-nebbiolo-vibbar med sin genomsiktlighet och bruntingerade rubinrodnad. Nosen har dock något annat att berätta. Innan luften får göra sitt, kan man tydligt skönja en viss mognad som börjat äga rum i flaskan - soja, svampmylla och försiktigt reduktiva toner i ett slags vegetativt multnadsregister. Efter en stunds syrekontakt lägrar sig en tät doftmatta, som består av lika delar bazaarkryddor, sötmogen frukt och mentholfräschör. Kryddorna står för ett slags exotiskt ambraskimmer som ligger och lurar runt omkring den intensiva och stadiga svartavinbärs- och körsbärspelaren i mitten. Över alltihopa andas friska fläktar av Vicks Vapor Inhaler och ett mera jordnära sting av malört.

Smakbilden är likaledes tät och massiv men med en märkvärdigt motsägelsefull lätthet, som ger smaklökarna en befriande avlastning och gör att de synbarliga björnkliven hela tiden förvandlas till piruetter. Tanninerna känns nedsmälta och väl inkorporerade i den mörka bärfrukten med sin mogna, men likafullt distinkta, syrlighet. Schioppettino 2004 är ett dansant kraftpaket i smakfullt grälla kläder.

Ingvar har vid ett flertal tillfällen utsett Bressans Schioppettino till sitt go-to-wine par excellence och jag förstår honom. Det här vinet är högst personligt och liknar inget annat som jag kan komma på att jämföra med. Kanske inte allt igenom den arbetshäst man skulle kunna förmoda, utan högst njutbart på egen hand i rent kontemplativt syfte. Eller kanske ändå allra helst till en proteinproppad tallrik salumi.

Stockholmarna kan köpa 3-pack av nollfemman via SB (nr 71801) medan vi andra handlar våra Bressan av Stefan Jensen i Köpenhamn där Schioppettino 2004 kostar 195DKK.

Angarano Bianco Vespaiolo 2010 (Villa Angarano)

2011-09-29T18:34:00.003+02:00

Premiär i hushållet för vespaiola. En vitvinsdruva som oftast hittas runt omkring Breganze i Veneto, där den mest gör väsen om sig som huvudingrediens i passitovinet Breganze Torcolato. Torra, stilla, vita viner på 100% vespaiolo är tydligen ganska ovanliga så det är inte utan att man hajar till en smula när det står att finna ett exemplar på det lokala landsortssystemet.

Villa Angarano odlar åtta hektar vin i Bassano del Grappa och låter sin Angarano Bianco Vespaiolo ligga på fällningen i rostfria tankar under cirka fyra månader, varefter klarning och buteljering äger rum.

Ett ljusgult vin med grönstick. Doften bjuder direkt på både rikliga skopor med tropisk frukt - kiwi, passionsfrukt, ananas - och en trevlig mineralsälta. Jag tycker mig spåra ett antal likheter mellan det här vinet och de tocai friulano- och ribolla gialla-viner jag smakat, från nästgårdshäradet Friuli-Venezia Giulia, i både druvkaraktär och stil.

Likheter som blir ännu mera påtagliga i munnen. Riktigt höga syror som studsar tillbaka på kuddar av ljus frukt och fin mineralitet. Ett rustikt, munrensande, uppfriskande men absolut matkrävande vin som, liksom sina friulanska kusiner, har ett mycket brett användningsområde.

Prislappen på 109SEK känns dock en aning hög när man är van vid priserna på bruksvinsbörsen i Holte men vi har icke desto mindre fyllt på med ytterligare ett par flaskor av kuriösa skäl.

Nr 99150

ps - Jag kan inte undanhålla er vad som måste vara århundradets värsta sågning. Stackars DT-reportern Carin och hennes fotograf fick till och med springa iväg och tröstäta godis för att hämta sig efter konsertupplevelsen med Mats Gustafsson. Musik är sannerligen en kraftfull konstart...

Spätburgunder trocken 2007 (Becker) & Erse Etna Rosso 2009 (Tenuta di Fessina)

2011-09-24T17:20:00.012+02:00

Nej, det är inte två rosati som står och skiner i motljuset. Vi har däremot valt att matchmejka just de här två vinerna för att de förmodligen är de ljusaste och mest transparenta rödviner vi har i vår samling, samtidigt som vi misstänker att de även har ett och annat gemensamt i aromatiskt hänseende.

Till vänster står vår sista (snyft!) flaska av Friedrich Beckers enkla Spätburgunder 2007, ett vin som vi har haft mycket glädje av det senaste året. På högerflanken har vi en alldeles ny bekantskap som vi tidigare bara hört talas om: Tenuta di Fessinas Erse Etna Rosso 2009 - 90% nerello mascalese och 10% d:o cappuccio som jästs och lagrats på rostfritt stål.

Geografiskt är vi alltså nästan så långt norrut respektive söderut man kommer i det vinmakande Europa. En ruttplanering i Via Michelin ger vid handen att avståndet mellan Pfalz och Monte Etna är 2061 kilometer (ungefär lika långt som mellan Trelleborg och Treriksröset, New York City och Miami, eller mellan Singapore och Hanoi) som avverkas med bil på 21 timmar och 9 minuter, förutsatt att man inte fastnar i någon av de 41 incidenterna på vägen.

Spätburgunder trocken 2007 (Friedrich Becker) Ljus, ljus och helt genomsiktlig i en korallröd nyans som börjar dra sig mot brynt tegelorange. Doften vräker på med jordgubbskräm, sötmogna hallon och violpastill. Aldrig något snack om vad man har i glaset, fullt ställ och maximal charm, här ryms inga dunkla hemligheter. I munnen är syrorna vitala men man märker att fruktfyllnaden så sakteliga börjar ta till reträtt. Allt balanseras trots detta utmärkt och håller ihop hela vägen ut, men det här är absolut ett vin som skall drickas så länge frukten står i zenit. Bedårande, helcharmigt och i stort sett omöjligt att inte tycka om.

Erse Etna Rosso 2009 (Tenuta di Fessina) är vitalt lingonröd med skir transparens. Här möter näsan en lika intensiv aromatik men med en mineralitet i centrum som helt saknas i Beckers spätburgunder. Blod, järn, rabarber, körsbär och en riktigt elegant vitblommig parfym. När man vet vad man har i glaset så är nerellomarkörerna nästan oräkneliga och man tycker sig formligen känna lavamineralerna krypa upp i näsgångarna. Blint hade jag nog, som vanligt, trots allt hamnat i Piemonte, och då troligen i de nordligaste delarna.

Det är förmodligen först när man hade satt igång med att leta efter tanniner som man hade börjat tvivla. Strukturen är lätt och munkänslan alltigenom behaglig men med ett praktfullt syrasting som väcker aptit och intresse. Ytterligt läskande och elegant, inte aristokratiskt elegant utan rustikt, smakfullt, rent och estetiskt elegant. Jag håller det här som snäppet bättre än Tenute della Terre Neres basrosso, både nollnian och den supertrevliga nollåttan. Ett fullständigt lysande vin som bara växer och växer i glaset.

Båda de här vinerna finns - lo and behold! - att tillgå via Systembolaget. Friedrich Beckers Spätburgunder (90359) kostar 139SEK och det är 2008 som är den aktuella årgången, finns i Malmö och Stockholm. Vi köpte våra av Atomwine men där verkar det bara finnas Spätburgunder "B" kvar.

Tenuta di Fessinas Erse (70815) plockas sedan den 1/9 hem till Sverige av Klunk/Handpicked och går loss på 169SEK. Erse finns även att få tag på hos DerWeinWeber för €14.95.

Cirò Rosè 2009 (San Francesco)

2011-09-21T19:52:00.004+02:00

Fattoria San Francescos Cirò Rosso Classico 2009 har kommit att bli ett av husets trognaste röda under sommaren. En lojal krigare fullproppad med knastrig mineralitet och en närmast nerellolik parfympalett. Kanske inte ett vin som alla älskar men en skön och lite egensinnig skapelse som de flesta kan ha en åsikt om. Vi snackar dessutom extrem pang för la peseta då priset ligger på 65 DKK/SEK.

San Francesco gör även en rosato på 100% gaglioppo som vi smakar för första gången i kväll, till en tonfiskpimpad puttanesca.

Traditionellt korallröd och gnistrande klar. Doften är initialt timid med vit floralitet, röda vinbär och kalkig mineralitet. Vederkvickande befriat från alla nidbildsaktiga toner av söta jordgubbar, smultron och Ahlgrens bilar - rent och seriöst. Smaken är stram med vitvinslik syrlighet och munkänsla, fin sälta i mineraliteten. Vad jag saknar är rossons personlighet och komplexa, höghöjdsodlade karaktär. Ett bra matvin som gör jobbet men är avsevärt mer anonymt och intetsägande än rotebrodern.

Har funnits hos Carlo Merolli för 65 DKK/SEK men syns inte längre i webshopen. Däremot verkar Rosso 2009 finnas kvar, den som gillar Etna-viner bör testa den här.

Brunello di Montalcino 2005 (Quercecchio)

2011-09-17T22:05:00.009+02:00

"Quercecchio" är inte direkt ett namn som limmar sig fast på näthinnan och glider ut genom de skandinaviska munhålorna med tungan som rutschbana. Jag kommer osökt att tänka på den mästerliga basisten, och tillika ypperliga ensemblepedagogen på Manhattan School of Music; Harvie Swartz som upptäckte att han under många år missat en massa gig-möjligheter på grund av att folk skickat sina jobberbjudanden till "harvie.sCHwartz@bass.com". Harvie tog då det, i jazzkretsar, smått spektakulära steget och döpte helt sonika om sig till Harvie S. Allt gott och väl, förutom att nu skickar tydligen folk sina mejl till "harvEY.s@bass.com" istället...

Smått hopplösa namn satt åt sidan så formligen fylls nosen av kul doftassociationer när man närmar sig Quercecchios Brunello di Montalcino 2005: en lätt sojaanstrykning som sakta glider över i en bit knäckebröd som doppats i terpentin och rullats i hackad bittermandel. Här bjuds rejäla skopor riktigt mogen frukt och slevar breddfyllda med knuste körsbärskärnor. Fattonerna förnimms förvisso men blir aldrig överväldigande. En komplex och helgjuten brunello-nos i mogen skepnad.

Smaken håller precis vad doften lovar och levererar en god fyllnad med ett precis lagom batteri arbetsvilliga syror i spetsen. Munkänslan är harmonisk och fullföljer det mogna intrycket. Vinet känns mycket samlat och är helt klart drickfärdigt. Läskande, matvänligt och överlag betydligt bättre än jag trodde men lär inte vinna särskilt på någon längre lagring. Givetvis ett röjarfynd för sina 131DKK/SEK hos Carlo Merolli. Mycket sangiovese för pengarna.

ps - Fler som provat.

pps - Missa inte Hanne Kolstøs "The City" - hur bra som helst! Rent, fräckt och innovativt - "Occhipintipop" draperad i fjordjazz, liksom.

Ruché 2008 & Barbera d'Asti 2009 (Cascina Tavijn)

2011-09-16T21:31:00.017+02:00

Av alla de italofila vattenhålen i Köpenhamn så sticker Cibi e Vini på Torvegade i Christianshavn ut som ett av de allra gemytligaste och mysigaste. Här blir man alltid bemött med stor entusiasm och ett varmt leende av ägaren Fabio Simoncini och hans hustru Mie. Förutom det superba utbudet av antipasti och läckra salumi av alla de slag, är vinsortimentet ett av Köpenhamns mest fremragende - exempelvis finns Aurora (Barricadiero) och Arianna Occhipinti på hyllorna. Just Occhipinti ingår tillsammans med nio andra kvinnliga, italienska vinmakare i Fabios mycket spännande kampanj Donne e Vini som har pågått under sommaren.

Vi fäster genast blicken vid en odlare från Basso Monferrato, Piemonte vid namn Nadia Verrua som odlar barbera, grignolino och den för området så unika ruché. Cantinan heter Cascina Tavijn och det är Nadia tillsammans med fadern Ottavio som sköter hela apparaten. Man gör fyra druvrena viner - ruché, grignolino, barbera d'Asti och barbera d'Asti superiore - och metoderna är minimalt interventionistiska men uppfriskande ocertifierade.

Ikväll provar vi ruchéen och den enkla, ståltankslagrade barberan till vår osso buco med saffransrisotto.

Ruché di Castagnole Monferrato 2008 är ganska så blålila och medelintensiv. Doften sprätter direkt iväg en omisskännlig ruchéparfym med violer, jasmin, citrusblomster och kamomill. I mitten ligger en kompakt fruktpastill i tämligen mörk stass som först och främst anspelar på färska fikon och mullbär. Svaga stråk av järn och blod lägger sig som en drone längs näsväggarna. I munnen hittar vi ett gäng ranka och gängliga tanniner som når upp till de övre delarna av munhålan där de lyckas klamra sig fast riktigt länge.

Det här är ett ytterst egensinnigt vin, ett vin som gör dig glad. Epitetet "balans" känns i stort sett oanvändbart, över den här ruchéen svävar nämligen en air av opulens, extravagans och nonchalans. En inte obetydlig restsötma spär på intrycken och får en närmast att tänka på en slags röd variant av Alsace-gewürztraminer. En påfågel med massor av intensiv parfym - superkoncentrerat och urläckert!

Barbera d'Asti 2009 Notera gärna den manuella revideringen med ett "e garantita" sedan Barbera d'Asti hunnit bli DOCG efter det att flaskorna etiketterats. Här möter vi en klockren vägg av amarena, eller gelato alla spagnola, och rejäla nävar mandel och stenig mineralitet. Klar, ren frukt i ett intensivt körsbärsscenario.

I munnen händer det grejer, allt strålar samman och samlar liksom ihop sig i en trippel Mollbergare i pik. Här är frukten plötsligt dov och samlad, syrligheten sober och i mellanregistret samt eftersmaken lång och fadande, försiktigt ut i en lätt beska. Allt sammantaget gör detta till ett sublimt grytvin och en veritabel 'osso bucons härskare'.

Två grymma viner till väldigt få pengar - barbera d'Asti 82DKK och ruché 94DKK (vid köp av 3 olika flaskor) - fulla av personlighet och integritet. Är det månne så att det är de unga, italienska kvinnorna man ska vända sig till för att få de där extra spralliga vinkickarna? Occhipinti, Galasso, Foradori och Verrua bär syn för sägen, vi börjar skönja ett mönster.

ps - Förresten, alla Occhipinti-heads; har ni koll på hennes "budgetprojekt" Tami? Tre druvrena viner (frappato, nero d'avola och grillo) där druvorna köps in från grannodlarna och Arianna står för vinifieringen - läs mer här. Wine-Searcher ger bara amerikanska träffar. Vad sägs om lite subtil lobbying riktad mot allas vår Occhipinti-pusher Fabio?

pps - Yttermera positiva ordalag om italienska kvinnliga vinmakare ur samma kampanj här.

Sangiovese 2007 - Piandorino & Castell'in Villa Chianti Classico

2011-09-10T22:24:00.009+02:00

Det är mycket sangiovese för tillfället. Inget fel i det. När druvan är i sitt esse - med låga uttag, varsamt behandlad, ren och minimalt ekad, mineralstänkt och fruktcharmig men samtidigt med en tydlig toscansk avsändaradress - då är den, i mitt tycke, en av vinvärldens allra trevligaste bekantskaper. Vi har inte, såvitt jag kan erinra mig, gått på några direkta minor bland de Toscana-nollsjuor vi provat hittills, så det är med höga förväntningar vi tussar ihop två entry level-toscanelli från Montalcino respektive Castelnuovo Berardenga.

Pian dell' Orino håller till i Montalcino där Caroline Pobitzer och Jan Hendrik Erbach odlar biodynamiskt. Piandorino är deras instegsvin gjort på 100% sangiovese från de yngsta stockarna. 12 månaders lagring på 25 hl botti.

Säkra källor har gjort oss uppmärksamma på att Castell'in Villas Chianti Classico 2007 ska vara något alldeles extra. Egendomen ligger i Castelnuovo Berardenga och ägs och drivs av den legendariska La Principessa Coralia Pignatelli della Leonessa. Vinerna härifrån är av den traditionella skolan med 100% sangiovese som ligger 12 månader på botti och länge på flaska - nollsjuan är nysläppt, när de flesta andra just släppt sina nollnior. Redig chianti - inget fjäsk, bjäfs eller slisk.

Vi har fått tag i en finfin fläskstek som späckas generöst med katrinplommon och aprikoser. Vi steker på en rejäl panna savoykål och karamelliserar lite tärnade äpplen - discovery gör sig alldeles utmärkt här, med sina spänstiga syror och sin lite jordiga karaktär som verkligen smakar trädgård. Lite klyftade potatisar till, samt ett nätt stänk av den hårt reducerade rödvinssåsen och vi har en tallrik som formligen skriker efter frejdig nollsjusangiovese!

Vi kan direkt konstatera att Piandorino 2007 är den mest fruktopulenta av de tu. Här möts nosen av en rejäl vägg av amarena, vinbärsgelé och blåbärssylt. Här finns dessutom ett digert skikt av andrahandsaromer i form av skokräm, diesel och terpentin. En mycket charmig mix av toner som dels representerar en mera jammy stil och dels en avgjort komplexare dito som skänker elegans och djup.

I munnen blir iakttagelserna ungefär desamma - en tjock, härlig fruktbädd som sveps in i en mognare kappa med djupa fina syror. Inga tanniner och en utmärkt balans där de 14 procenten fullständigt evaporerar i munhålan, följs av ett solitt avslut. Helt idealiskt till maten, kan svårligen se en bättre matchning faktiskt. All sötman i de olika frukterna, som vore en besvärlig utmaning för många andra viner, plockas här upp på ett föredömligt vis.

Kvällens Chianti presenterar sig omedelbart med en stor, rik, kraftfull men också följsam och smidig doft, som vilar på en frukt som är ett par nyanser mera åt det klarröda hållet än Montalcino-kontrahenten. Körsbären och de röda vinbären går igen i både doft och smak och trollar fram en magnifik fruktsyrlighet som utför en intrikat balansakt mellan att vara varken för kärv eller för len.

De reduktiva tonerna svävar länge över glaset innan de till sist ger plats för den finaste balsamicon, alkydoljefärgen och buketten med de vildvuxna örterna. En mineralspäckad, frisk sangiovese i höghöjdsodlad stil, definitivt den mest definierade av de båda. Riktigt bra och högst njutbart, framför allt som matvin förstås men även på egen hand, vilket inte alltid är självklart med traditionell Chianti. En definitiv kandidat till nominering i kategorin: "Årets mest komplexa utan att vara svårt"-vin.

Den beryktade nollsjufrukten må vara död eller på upphällningen i vinerna från Södra Rhône men i toscansk sangiovese verkar den fortfarande frodas och leva i största välmåga.

Castell'in Villas CC 2007 köper man av BB Vin i Dragør för 125DKK (115DKK vid köp av 6 flaskor). Piandorino årsmodell 2008 finns i BS där det kostar 199SEK eller hos Emilie Vin utanför Helsingør där man betalar 125DKK. Billigt Vin har också provat nollsjuan här.

Toscano Rosso 2009 (La Fornace)

2011-09-08T20:44:00.002+02:00

La Fornaces Toscano Rosso 2009 är egentligen en Rosso di Montalcino in disguise. Vinmakaren Fabio Gianetti trodde inte att 2009-årgången skulle bli så långlivad som han vill ha sin Rosso di Montalcino, utan deklassificerade i stället de 6000 flaskorna till Toscano Rosso. 100% sangiovese som fått ligga 8 månader på 32 hl-fat.

Fint rubinröd och skirt transparent. Doften är rödbärig med moreller och vinbär, ren och pur i okomplicerad stil. Ingen övertydlig druvtypicitet till att börja med men med lite luft tar det sig och lägger upp en högst representativ klase unga sangiovesetoner.

Smakmässigt uppvisar den här rosson däremot en sval nebbiolokaraktär med ganska tajta och strama syror i en riktigt slank kropp. Här finns dock en saftighet som läskar och förmildrar och gör vinet ytterst lättdrucket. Dessutom högst matvänligt och njutbart för den som uppskattar "rena" viner.

Det här verkar vara en stabil Montalcino-producent att hålla ögonen på, vi gillade även La Fornaces Brunello 2006 skarpt. Toscano Rosso 2009 är ett riktigt sangioveseklipp för sina 75DKK (60DKK vid köp av 6 flaskor) hos BB Vinimport.

Dogana Rosso di Montepulciano 2008 (Palazzo Vecchio)

2011-09-03T17:30:00.006+02:00

Skulle det någon gång vara så att Hans Artberg delar ut månadens enda MVG till en budget-italienare, ja då är det en boll som i alla fall vi springer på. Subito. Detta var just vad som skedde i Artbergs septemberlista. Dock listas vinet där, liksom hos Räknetrissen, som en Rosso di Montalcino, vilket orsakar en kort stunds tvekan där vi står framför nyhetshyllan i vårt lilla lokala Systembolag. Nåja; You say Montalcino, I say Montepulciano - tomejto, tomatto och allt det där...

Importören Vinovativa skriver att producenten Palazzo Vecchio förfogar över 30 ha odlingar och har en årlig produktion på cirka 120000 flaskor vilket låter som ett mycket lågt uttag, givet att alla 30 hektaren är odlade med vin förstås. Vidare anger man att Dogana utgörs av 80% sangiovese, 10% mammolo och 10% canaiolo och att lagringen skett på slavonska botti under 12 månader. Den sista uppgiften skulle jag nog vilja klä i ett tunt flor av dubier, men det återkommer vi till.

Doften skjuter iväg täta skurar av körsbärskärnespjut och känns i alla avseenden toscansk med moderna förtecken. Bittermandel, mörk och mogen bärfrukt, enrisrökta charkuterier, limstift och en bukett fräscha örter - salvia, oregano och rosmarin. Så långt allt väl, ett tämligen intensivt men angenämt doftscenario, sydtoscansk sangiovese i en nutida tappning. Det är i munnen som skållebånks- och pannknacks-varningsflaggorna hissas. Frontlinjen består av den mörkmogna körsbärsfrukten i par med lätt vaniljsötma och en lite kärnig bitterhet som lägger sig strax bakom, eftersmaken lockar fram tydliga espressotoner och manar fram en i och för sig måttfull ekbeska, men som får mig att undra huruvida de slavonska bottisarna månne är alldeles nyinköpta? Så här borde inte botti-lagrad sangiovese smaka.

Inget egentligt fel på det här vinet, schysst tjut i godkänd balans till OK pris. Kan säkert tilltala många, fast söker man efter riktigt rena och eleganta toscanelli får man leta på annat håll.

Kostar 109SEK och har nr 95282.

Favoriter i repris

2011-09-02T22:40:00.001+02:00

Som om inte allt gott som kan sägas redan blivit sagt om Montevertine 2007? Jo, jag vet men det var ett bra tag sedan vi tittade till den här älsklingen senast och ikväll äter vi ankbröst med en apelsinromsås som inte går av för hackor så här finns läge för vår mondäna sangiovesefavorit att visa framfötterna. Vi ställer ytterligare en gammal favorit jämte, som med största sannolikhet borde vara alla ankbrösts bästa vän: San Michele-institutets Pinot Nero 2005.

Redan när vi drar korken ur vår fjärde flaska Montevertine 2007 kan jag konstatera att detta nog är ett av mina definitiva favoritviner - förmodligen uppe bland topp tio, någonsin. Alla tidigare doft- och smakintryck består - mineraliteten och syrorna är stringenta och frukten lika nollsjucharmig som tidigare. Till ankbrösten excellerar Montevertine och rensar upp rejält mellan tuggorna. Begrepp som tunnlar eller stänga ihop kan den här supersympatiske hjärtekrossaren inte stava till. Man bara sitter och trivs i dess sällskap och önskar att kvällen aldrig ska ta slut. Sådana här viner görs det alldeles för få av.

Jämför man de här båda vinerna bredvid varandra så har förstås San Micheles Pinot Nero 2005 ett mycket tufft jobb att hävda sig. Det är ju å andra sidan två helt olika vinstilar så en jämförelse är ju hursomhelst onödig. Trentino-pinoten är ett sjusärdeles kontemplationsvin med massor av eleganta schatteringar och nyanser i doften men hamnar helt klart i bakvattnet när vi provar vinerna till maten. 2005:an har ju börjat anta en viss mognad med en markerad tyngd och pondus i smakprofilen som följd, syrorna räcker inte hela vägen när det ska spräckas och spjälkas ankfett. På egen hand är det däremot ett synnerligen njutbart vin med en hänförande jordgubbs- och hallonfrukt i både näsa och mun.

Båda vinerna är köpta hos Carlo Merolli. Montevertine 2007 är sedan länge utsåld men San Micheles PN 2005 finns fortfarande kvar, kostar 125DKK.

Dolcetto d'Alba Sant' Anna 2009 & Langhe Nebbiolo Coste 2008 (Principiano)

2011-09-01T19:17:00.006+02:00

Kortkorta noteringar om två av de renaste och fruktfriskaste matvinerna man någonsin kan ställa bredvid sin enkla pasta al' ragù, sina kokta fagiolini draperade i en delikat olja, sina små polpettini till en basic tomatsås. Eller varför inte till sin oxrulad, sin kalops eller sitt dillkött? Det här är viner som inte ryggar för några utmaningar utan ser sin opponent i vitögat, tämjer när det behövs och eggar eller sporrar när det känns angeläget. Extremt enkla - endimensionella kanske den kritiske skulle yppa - men precis den typen av rättframma och gedigna viner som det alltför sällan sjungs några lover om.

Ferdinando Principiano är det barolska lappkastets okrönte konung som från att 2004 varit en modernisttaliban av guds nåde med paddlande paddlar, vendange verte a´la Roberto Voerzio (av importören Gerbola beskrivet som "beserknivå") och sprillans nya kalaspuffrostade barriques - idag blivit en ärketraditionalist med uteslutande gamla 30 hl-botti, naturlig jäst och en ekologiskt mycket varsam hållning i vingården. Cantinan ligger i Monforte men de flesta vinmarkerna finns i Serralunga d'Alba och stockarna är ofta gamla. Dolcettostockarna är från tidiga 60-talet och nebbiolon i Coste, som faktiskt ligger inom Monforte d'Alba-zonen, är från slutet av samma årtionde. Ett par procent nebbiolo från Boscareto slinker med i Langhe nebbiolon.

Dolcetto d'Alba Sant' Anna 2009 får jäsa och macerera i 2-3 veckor, ingen tillsatt jäst och minimalt med svavel, och sedan 10 månaders lagring på rostfritt stål. Gott om riktigt köttig frukt i en ganska mörk och rik smaknyans. Syrligheten är tiptop och sitter som hand i handske tillsammans med frukten - rent, balanserat, friskt. Vår husdolcetto det senaste året och ett vin som förmodligen är omöjligt att misslyckas med i matmatchningshänseende.

Langhe Nebbiolo Coste 2008 framställs och lagras enligt samma metoder som dolcetton. Rent, rent, rent med en sjungande nebbioloaromatik som har burgundiska förtecken, utan att för den skull förfalla till elegans. Rustikt och chosefritt är ledorden, och rent förstås. Syrorna är lika arbetsvilliga som en instängd bordercollie och en småsmulig tanninmatta letar ständigt efter fett och sälta att bearbeta. Även detta är ett helt ypperligt matvin i samma stil som dolcetton, det råder inga tvivel om att det är samma producent som ligger bakom de här båda vinerna.

Gerbola Vin i Köpenhamn säljer de här båda underverken. Dolcetto Sant' Anna kostar 95DKK och LN Coste kostar 120DKK. För den som inte har smidig tillgång till den danska huvudstaden finns det säkert flexibla logistiska lösningar.

Billigt Vin har tidigare provat LN Coste 2008 och vi har avhandlat Dolcetto Sant' Anna 2009.

What's Up, DOCG?

2011-08-31T14:51:00.004+02:00

Jag undrar om det egentligen finns någon som hänger med i den italienska denominazioni-cirkusen? Ja, mer än Alfonso Cevola förstås, som så tappert försöker reda ut begreppen med jämna mellanrum, hans DOCG-karta finns att kasta ett getöga på här. Den uppmärksamme noterar alltså att det numera finns 71 (sjuttioen, en og halvfjerds, settantuno, LXXI) olika DOCG-appellationer! Man behöver inte vara lastgammal för att minnas när antalet var nere på 25-30 stycken.

Vissa nytillskott känns ju HELT oumbärliga, exempelvis: Vernaccia di Serrapetrona, Lison eller varför inte 3 (tre, III) olika DOCG:er för apuliska Castel del Monte - Nero di Troia Riserva, Rosso Riserva och Bombino Nero. Säga vad man vill om Bardolino, Asolo Prosecco (Prosecco di Prosecco står på tur för DOCG-skap men själva samhället Prosecco ligger i Friuli och det är konsortiet i Veneto som gör anspråk på varumärkesnamnet...) Frascati eller Albana di Romagna - lätta, friska och läskande viner som garanterat kan vara hur spännande som helst, men några monumentala storheter att sortera in under ett av världens största vinländers högsta klassifikation är de knappast.

Vad är då tanken bakom att sprida den en gång så prestigefyllda DOCG-manteln så här tunn? Hade det inte räckt med DOC-status för den här typen av enklare matviner? Man behöver ju inte vara raketforskare för att räkna ut att detta obönhörligen leder/har lett till en devalvering av den rosa sjalettens anseende. Den tidigare så åtrådda exklusiviteten har snarast blivit något som den yngre, respektlösare skolan av indie-odlare styr undan och på vissa håll är det numera IGT och VdT-vinerna och dess odlare som sätter agendan för i vilken riktning utvecklingen ska gå.

Italiensk byråkrati är mytomspunnen och ett av de senaste skräckexemplen i genren berättade den norske piemontesen Frode Refstad om på Vin Forum i somras: En representant från Valore Italia hade besökt gården och berättat att det sedan länge är strängt förbjudet att använda vin-gårds/-marksnamnen på etiketterna. Lagen har aldrig implementerats, förrän i år då man börjat göra omfattande kontroller och kallat tillbaka en del producenters viner för ometikettering. Dock ska det bli tillåtet att åter igen få skriva ut exempelvis Monfortino, Bussia, Rocche eller Brunate på etiketterna från och med årgång 2010...

Som grädde på moset har det börjat talas om en gemensam EU-nomenklatura där kvalitetsbeteckningarna DOP (Denominazione d'Origine Protetta) och IGP (Indicazione Geografica Protetta) som idag härbärgerar jordbruksprodukter i största allmänhet, även ska innefatta vin så småningom. Säkerligen nya klistermärken och högar av documenti för odlarna att se fram emot således.

Chianti Classico 2007 (Il Molino di Grace)

2011-08-27T22:45:00.007+02:00

Den extremt villebrådstäta Köpenhamns-djungeln inbjuder nuförtiden till tätare safariexpeditioner än vad som får anses vara sunt. Lördagen bjöd på ovanligt distinkta nedslag då vi dels hade att göra med en importör som inte fysiskt var på plats, men som så gentilt gav oss koden till sin lagerport så att vi bara enkelt själva kunde hämta upp grejerna - här snackar vi service, sug på den SB! - och då vi dels hade Blekinges egen Dr Livingstone med oss i vår karavan, med blixtsnabba pitstops på Cibi e Vini och Otto Suenson som följd.

Ett besök som avvek från den italofila dominansen var hos Österreich Vin på Esplanaden i östra delarna av innerstan - en butik som andas kvalitet och kunnande och som har det absoluta toppskiktet av österrikiska vinmakare i sitt sortiment. Vi, som varande extrema blaufränkisch/zweigelt/sankt laurent-rookies, överlät med varm hand besluten om vad vår blandlåda skulle innehålla till ägaren Sebastian Rind Nelleman. Vi återkommer med rapport.

Annars får lördagen sägas ha gått i sangioveses tecken. Det avhämtades till och med ett gäng lådor brunello borta på Thorvaldsens Plads, mitt i den köpenhamnska lördagsshoppingsmeten. Försök själva hitta en bra parkering, tillräckligt nära för att kånka 6 lådor vin, någonstans mellan Folketinget och Gammel Strand en lördag vid lunchtid. Hustrun fixade dock biffen då hon, i egenskap av chaufför för dagen, helt sonika tog ett resolut tag om ratten och styrde oss upp över cykelbanor, busshållplatser, vägsuggor, stock och sten för att till slut elegant glida in precis jämte marknadsståndet där Carlo Merolli höll hov. Kudos till en typ av bilkörning som fått vilken napolitansk taxichaffis som helst att blekna!

En av dagens troféer är ett instegsvin som vi varit nyfikna på ända sedan vi läste Più Rosso-Niels' fina och lockande beskrivning av producentens toppvin. Vi har svårt att se att Il Molino di Graces Chianti Classico från det goda året 2007 kan vara annat än förträfflig?

20 dagars maceration följs av 10 månaders lagring på vardera tredjedelen av rostfritt stål, stora fat och begagnade barriques.

Vinet är mörkt och osedvanligt tätt för att vara 100% sangiovese. Doften är genast på med generösa skopor körsbärs- och vinbärsfrukt samt lätta stråk av bittermandel, rabarber, örter och lakrits. Munnen får sig en frisk syradusch och den utmärkta fruktigheten lever med ända ut i eftersmaken. Väldigt solid och genuin chianti i en stil som får mig att tänka på John Coltranes album Coltrane Jazz där han liksom svävade mellan sitt "klassiska" jag och sitt "moderna" dito. Det första vin som kommer upp för mig som har den här stilen är Querciabellas 2007:a. Det här är minst lika bra och dessutom upplever jag det som snäppet mera läskande.

Kostar 119DKK hos BB Vin.

Grignolino d'Asti 2005 (Trinchero)

2011-08-26T20:02:00.003+02:00

De senaste veckorna har inte varit nådiga nere runt Medelhavet. En massiv värmebölja har parkerat över stora delar av Italien som formligen översköljts av extremt het luft från Nordafrika. En reporter från Rai1 stod i onsdags på stranden i Rimini och viftade med en termometer som visade 51°C, en siffra som man förmodligen ska ta med en rejäl skopa salt men poängen gick i alla fall fram med all önskvärd tydlighet. Från fädernestrakterna kring Lucca/Garfagnana, Toscana rapporterar pålitliga källor att man haft 40°C två veckor i sträck och temperaturen har knappt segat sig under 30-strecket, ens på nätterna. Paola Revello hade 39,6°C på nordsidan av sitt hus i Annunziata, La Morra klockan 18.30 i onsdags - "Tro mig, det är inte skönt" var hennes kommentar.

Det hetaste man kan hitta på våra breddgrader just nu verkar vara ital ien ska bio dyna miker. Applåderna bifalles givetvis även härifrån och vi passar dessutom på att plocka fram en piemontesisk representant som vi provat, besökt och berättat om tidigare.

Ikväll provar vi Trincheros Grignolino d'Asti 2005, och jag vet att det låter absurt när vi snackar grignolino men vi ger den en rejäl vända i karaffen och ser vad den har att berätta till kvällens ultratraditionella kalvstek, gräddsås, hasselbackspotatis och pressgurka. Det här är nämligen inte någon vanlig grignolino.

Utseendet är mäkta avväpnande med en supertransparent nektar i ljusaste tegelröda skrud som drar åt orange. Efter luftningen kickar doften igång med ett batteri sekundära och tertiära aromer som obönhörligen skickar iväg associationssynapserna till en riktigt mogen barolo av traditionellaste snitt. Här finns läder, terpentin, vegetativ multnad, linoljefärg, eterneller, farmors kryddlåda och försiktiga stråk av dyr balsamico. Frukten är intakt med en klar lingon/tranbär/röda vinbärskaraktär. Blint hade det här hamnat i en mogen barolo på nosen, eller i alla fall nebbiolo, tveklöst.

I munnen hade man möjligen börjat tänka freisa, här är syrorna fint på tå och tanninerna värker ut länge och är sandiga och behagliga, om än inte barolo/nebbiolo-intensiva. Den ljusa och pigga vinbärsfrukten hänger med även i smaken och en elegant tobaksprägel ger tydliga avtryck i eftersmaken. Till maten är det här vinet en ypperlig matchning som verkligen stortrivs i sällskap med de milda smakerna i vår ärketraditionella "söndagsmiddag", såhär på fredagskvällen.

I den här nollfemman finns en synnerligen angenäm flaskmognad, något som både Ezio och Monica är snabba att förfäkta som ytterst nödvändigt för alla sina viner. Det här är en grignolino som är både komplex, rustik och elegant - ett klassvin, enligt min mening. Vinosapien provade nyligen nollsjuan men blev inte riktigt lika hänförd.

Vi köper våra Trinchero av Stefan Jensens Winewise, grignolinon kostar 120DKK och Stefan skickar numera till Sverige.

Fumin Vigne la Tour 2006 (Les Crêtes)

2011-08-21T13:24:00.015+02:00

Vi provar ett gäng nordrhônare och passar på att slänga in Les Crêtes' Fumin som joker i leken, pålitliga källor har nämligen förkunnat att det här är en druva som i sina bästa stunder kan ha ett och annat drag gemensamt med syrah från just norra Rhône.

Bland fransoserna som provades var Les Meandres Côte Rôtie 2007 (Guy Bernard) en alltigenom sympatisk bekantskap med bra syrasting, frisk knallröd frukt och en tanninmatta som följde med långt ut i avslutet. Ett vin som gav full utdelning i munnen. Cuvée du Papy Saint Joseph 2007 (Domaine du Monteillet) å andra sidan, var mera av en nosepleaser med en fantastisk parfym som rymde blod, järn, pomerans, nejlika, mandarinzest och röda vinbär. Ren, klar och framfusigt intensiv fast med massor av charm. Maison Rouge Côte Rôtie 2005 (Duclaux) var dessvärre tvärkorkad.

På bordet fanns även en Cuvée Cristophe Crozes Hermitage 2006 (Dom. des Remizieres) och Mon Clocher Cornas 2008 (Boissy & Delaygue), båda av det lite mer internationellt stajlade slaget där mörkare bär, lakrits och en del espressotoner var den gemensamma nämnaren - välgjorda viner men inget som hoppade upp och tryckte på intresseknappen.

Fumin Vigne la Tour 2006 (Les Crêtes) går ut starkt med en skinande klarröd frukt och ett helt batteri mineraler. Finstämda stråk av charkuterier, Valrhona-choklad, sötlakrits och ett pepparstick eller två. Lätt, ljus och frisk med medelintensiva syror, bra balans och väldigt enkel att svälja i stora klunkar. Vinosapien påpekar i sina noter att serveringstempen är av största vikt och det är bara att hålla med, vid rumstemperatur kryper smörkolan fram och vinet känns nästan sliskigt. Ner i temp igen och vips så har vi åter full njutning i munnen.

Klart trevligt vin som stod sig väldigt bra mot fransoserna. Fanns hos BB Vin i Dragör och kostade 199 DKK (150 vid köp av 6) men nu verkar bara 2005:an finnas kvar.

Barolo 2007 (Reverdito)

2011-08-19T21:37:00.003+02:00

Dags igen att kolla av en nollsjubarolo, den här gången från en modern producent i La Morra. Vi har ingen särdeles imponerande erfarenhet av Reverdito och deras barolo men vi kommer ihåg att vi gillade Moncucco 2004:an när vi smakade den för några år sedan. Ikväll är det normalen från varma 2007 som vi provar.

Druvorna hämtas från olika odlingar (1,5 ha) runtom i La Morra och lagringen sker enligt hemsidan på legno (trä). Efter första sniffen på den dovt sammetsröda, väl genomsiktliga, vätskan, kan vi med viss bestämdhet konstatera att träet i fråga har utgjort lock och elliptiskt bågnande sidoväggar i barriques av lätt begagnat snitt. Här finns rostad mandel och marsipan såväl som kåda, smörkola och svaga aningar av tryffel. Ganska mörk bärfrukt som samsas med en skvätt balsamico och ett lager kontaktlim. Allt som allt en behaglig, om än något förutsägbar doftkompott av modernare karaktär.

Tanninerna är nollsju-avrundade och syrorna är avmätta, en tämligen snäll munkänsla som tippar över mot att vara försiktig och en smula odefinierad. Frukten har ett sympatiskt bett och föredömlig polpa men de små faten är inte klädsamma, sötman blir i längden påträngande. Årgången spelar såklart in men stilen känns för slät och inställsam för att vi ska ge den här normalen ännu en chans. Cascina Cuccos Cerrati 2007 är ett långt intressantare vin med massor av karaktär för mindre pengar. Nästa gång vi provar Reverdito styr vi undan 2007 och siktar in oss på en vingårdsvariant.

Finns hos Erik Sørensen i Köpenhamn och kostar 170 DKK eller hos Winefinder för samma pris.

Brunello di Montalcino 2006 (La Fornace)

2011-08-13T20:35:00.006+02:00

Det finns mycket som tyder på att 2006 är årgången att ställa in kikarsiktet på när det kommer till Brunello, särskilt om man bryr sig om vad de stora drakarna tycker. Det finns såklart alltid anledning att vara skeptisk när det börjar slås för hårt på pukorna och trumpetsektionerna harklar ur sig fanfar på fanfar. Men ett alldeles förträffligt sätt att utröna huruvida det verkligen finns kött på benen, eller om det bara är svammel, är ju att helt enkelt prova själv.

Vi har således lyckats spåra upp "Il Brunello-pusher numero uno in da hood": BB Vinimport i Dragör, som har ett alldeles förträffligt Montalcino-sortiment med bland andra Gianfranco Soldera, Diego Molinaris Cerbaiona, Casanova di Neri och La Cerbaiola såväl som mindre namnkunniga, men minst lika intressanta, producenter som La Rasina, Santa Maria Colleoni och La Fornace. Just Brunellon från La Fornace har BB's ägare Michael Bodholdt talat sig så varm för att vi är lite extra spända på hur den ska smaka. Ännu gladare och än mer förväntansfulla blir vi när vi ser att Matogvinogmer-Henning just gjort ett besök på gården och bara har gott att förtälja om både viner och mottagande - pluspoäng redan innan vi öppnat flaskan alltså.

Ytterligare ett och annat pluspoäng cashas in i samma ögonblick vi drar ur korken. Maken till vacker skapelse var det längesedan vi såg - tät och stabil men precis lagom porös, skinande butterscotch-beige och med en härlig väldoft utan att framstå som rostad. Vinet är precis lika ståtligt med en klar, genomsiktlig gestalt i rubinrödaste skrud - precis som ädlaste sangiovese skall ta sig ut. Vi kan inte låta bli att slå upp en liten smygsipp direkt ur flaskan och jodå, det här lovar gott - livlig frukt och en del espressotoner initialt, men ett par timmars utandning i karaffen kommer att göra susen.

När vi återvänder har vi hur mycket gott som helst att snusa på: rund och mjuk bigarråfrukt, stiliga stråk av kronärtskocka, en hel örtagård som står till buds, en nypa kalktorr mineralitet, ytterst subtil eterisk floralitet, söta sippar mocchacino... Ja, så här kan man gå på men vi stämmer lutan och slår an upptakten till den riktiga sonetten:

Munnen, smaken - det är här det händer - Zlatan i gatan vilken förförisk frukt av tuggbaraste snitt och de läckraste, ettrigaste små syrastick man kan tänka sig backar upp, fyller ut, sniper åt och accentuerar fruktkärnan. Texturen är len som våtslipspapper och polerar intensivt tänder och tandkött så att det blixtrar till små vita stjärnor i mungipan när man lutar sig tillbaka och fånler - drickbarhet av tredje graden. Eftersmaken bär fruktsyrorna hela vägen ut och lämnar en söt fin smörkolapastill på tungan att sutta på medan man funderar på vad som just hände.

Jovars, det verkar som att Suckling och grabbarna är nåt hett på spåren. Vi kommer definitivt att tända sökarlyktorna och söka vidare bland Brunello-nollsexorna. In the meantime lägger vi upp ett litet lager av La Fornaces version i källaren. Lagringsdugliga? Javisst, men jag tror inte det kommer att bli aktuellt med någon långlagring...

Kostar 239 DKK (219 vid köp av 6 fl) hos BB.

Valle d'Aosta Petit Arvine 2010 (Les Crêtes)

2011-08-12T22:53:00.005+02:00

Vi är definitivt petit arvine-rookies men Vinosapiens medhavda schweiziska smakprov förra helgen gav svårartad mersmak. Vi har ju sedan tidigare lockats att handla på oss av Valle d'Aosta-producenten Les Crêtes' spännande sortiment så vi rycker helt sonika upp en av deras petit arvine och låter sista skvätten av schweizaren från i lördags utgöra referens. På bordet står kantarellpaj, räkor och en bit Havarti från St Clemens Andelsmejeri på Bornholm redo att utgöra ackompanjemang och motstånd.

Så snart vi kramat av skruvkapsylen sprider sig en ytterst fräsch doft av gula äpplen, ananas, päron och passionsfrukt i rummet. Ett rejält stänk mineralsälta och försiktiga drag på pepparkvarnen fyller ut doftbilden. När vi stämmer av mot kontrahenten från Valais: Cave du Poteu Petit Arvine 2010 kan vi bocka av det mesta och konstatera att likheterna är betydligt fler än skillnaderna.

Det är i smaken som de båda vinerna sjunger i olika tonarter. Cave du Poteu har en tät, sötfruktig kärna och rikligt med syror i mellanregistret som landar i en fenomenal eftersmak som klingar av långsamt. Les Crêtes' Petit Arvine däremot har syror som klingar nästan en oktav högre och en betydligt ljusare, friskare frukt. Eftersmaken är inte tillnärmelsevis så imponerande som hos joddlaren men till vårt ad hoc-smörgåsbord är det inte tu tal om vilket vin som regerar: Les Crêtes kammar lekande hem matvinsbucklan - vi funderar på att skrota plattityden "vitt vin och räkor" för att istället lansera "petit arvine och räkor" - medan vår vän från Valais gärna lirar solo. Petit arvine är uppenbarligen en druva att hålla utkik efter och vi fyller definitivt på av Les Crêtes'.

BB-Vinimport i Dragör säljer Les Crêtes' viner och Petit Arvine 2010 kostar 129 DKK (119 DKK vid köp av 6 fl).

Gattinara 2001 (Antoniolo)

2011-08-11T19:42:00.004+02:00

Antoniolo är en av de mera namnkunniga vinproducenterna i Gattinara. Familjen har djupa rötter i såväl yrket som trakten men drabbades, liksom alla andra, så hårt av phylloxerans härjningar och industrialismens framfart vid förra sekelskiftet att farfadern fick överge sina marker och söka sig till storstaden för att finna försörjning. Efter andra världskriget återvände sonen Mario till området och återplanterade en del av familjens ägor med amerikanska rotstockar. Idag är det Marios dotter Rosanna som är överhuvud i Antonioloklanen.

Man har sedan starten gått in för att göra sin Gattinara på uteslutande nebbiolo och man lagrar fortfarande på större begagnade fat efter 14-18 dagars maceration. Det finns tre olika cru-Gattinara i katalogen men ikväll provar vi normalen från 2001

Utseendet är medeltransparent och tämligen mörkt tegelrött. Kraftfull näsa med tydliga blinkningar till kusinerna i Langhe - lätt torkade rosor, ett uns tjära och tryffel - medan basen i doften är en solid balsamicopelare omgärdad av diskret söta dadeltoner och avlägsna stråk av skokräm. Mognaden är i sin linda, här finns åtskilliga år att hämta i källaren, det visar sig inte minst i munnen med viril syrlighet och pigg körsbärsfrukt. Tanninerna är mycket följsamma och kan enklast beskrivas som supereleganta och plyschaktiga medan eftersmaken är medellång med ett fräscht fruktdjup. Det här är ett riktigt harmoniskt vin med alla parametrar i full balans.

Jag kan inte med tillräcklig emfas och med eftertryck nog rekommendera alla nebbioloheads att leta upp och prova de här pärlorna från norra Piemonte. Gillar man riktigt elegant nebbiolo med mycket mineralkaraktär finns det verkligen en hel del att fastna för här. I fallet Antoniolos Gattinara 2001 talar vi dessutom om ett lagrat höjdarvin med en kvalitet som lätt skulle kosta minst det dubbla i Langhe. Vi köpte våra hos Le Papillon i Köpenhamn för 190 DKK.